Det här inlägget skriver jag på ett flygplan från Munchen till Stockholm. Jag undviker att flyga så gott det går eftersom mitt fokus är holistisk hållbarhet men försöker tänka att det finns en marginaleffekt där tid och miljö står emot varandra och här var helt klart flyget försvarbart känner jag.

Jag har varit i vackra Mayrhofen med ett fantastiskt företag som firar 10 år. Min roll var att stötta dem i deras fokus på hållbarhet utifrån ett medarbetar och teamsperspektiv. Vissa faktorer kan och ska man arbeta med på grupp och organisationsnivå men det måste även finnas plats för individens unika behov.

En del jag tog med som både verktyg och uppgift att jobba med var de tre ”system” som man kan beskriva hjärnans funktion utifrån. De här begreppen kommer från studier om compassion  alltså medkänsla och jag ser en stor potential i att använda dem för sin egen hälsa utan att behöva ändra så mycket i vad man gör, vilket kan vara svårt i ett liv där det ibland känns som man är instuvad mellan att vakna och få till logistik runt jobbet och allt annat man ska hinna med.

Vi har tre system och det är förstås hormoner kopplade till när vi är i vilket system.

HOT säger sig självt- vi känner oss hotade. Upplever negativ stress. Konflikt, otydlighet, rädsla och oro.

PRESTATION – Kanske på jobbet. Oftast. Men för många också när de går därifrån. Vi utmanar oss. Blir det för pressat så slår det lätt över till hotsystemet. Men även när vi utmanar oss under till exempel träning.

TRYGGHET – Mycket oxytosin, samvaro, kärlek, närhet, lugnt och tryggt. Kravlöst.

Förenklade förklaringar. Det intressanta är att komma till insikt om när vi är i vilket system. Kanske inse att vi inte är så mycket i trygghet som vi borde. Att vi tror att vi utmanar oss men att det ofta slår över till hotsystemet vilket faktiskt gör att vi presterar sämre.

Att vi går från jobbet efter en hel dag i både hot och prestation- men bara går till nya prestation och hot genom att stressa över hämtning, middag, tvätthögar och to-do’s som ingen annan än vi själva bryr oss om de blir klara lite senare.

Så steg 1: Hur mycket presterar jag varje dag? (Eller försöker prestera). Hur mycket stress upplever jag i de saker jag gör? Hur ofta känner jag lugn och trygghet? (Som hjärnan prioriterar högt och vill ha på plats för att våga sig ut i utmaning, inlärning kreativitet, samarbete och så vidare). Är jag kanske nästan hela vakentiden i hot eller prestation? Och skulle behöva och må fantastiskt bra av att vara i trygghetssystemet oftare?

Steg 2: Kan jag förändra hur jag känner för det jag gör? Om jag ska hämta på dagis 1000 dagar till- kan jag förändra sättet jag upplever den tiden så det är en trygg och rogivande stund? Ja jag vet att några kanske ba mohahaha yeah right för att man har små människor med dubbelt så mycket humör som centimeter lång men- vad är  alternativet? Acceptera det man måste, göra skillnad på där man kan och vill. Om jag måste pendla varje dag- kan jag göra det till en trygg stund? Kan att ta hand om mitt hem vara en lugn stund, inte stressande eller presterande när jag redan presterat hela dagen.

Kan min träning och eller motion få vara en trygg stund? Kan jag backa från prestation, om det är det jag varit i hela dagen? Kan jag förstå att hjärnan låser sig och inte orkar pusha på mer när jag både stressat och presterat hela dagen? Att det får räcka där och nu behöver jag få må gott? Det betyder att inte göra, det betyder att ändra sitt mindset runt det man gör.

Det är inte att ge tappt. Det är att balansera upp. Skapa förutsättningar för prestation när det verkligen ska till, inte gå runt och omedvetet spänna bågen utan att det behövs. Stressa över sånt som verkligen inte spelar någon roll när livet händer på riktigt. Göra det som måste göras till något som inte tar energi.

Det är inte alls så lätt som jag kanske får det att låta. Men det är inte svårare än så heller. Kan du ändra hur du tänker på något? Berätta! Själv fick jag battla med att inte stressa över VAB idag. Det gick, efter en stund!

---

Imorse vaknade jag efter alldeles för få timmars sömn men studsade ur sängen. Tacksam, inspirerad och motiverad från tårna efter den helg jag haft där jag jobbat (och haft superkul!) med en väldigt cool konferensgrupp i Österrikiska alperna.

Fick tips av hotellpersonalen om en fin promenadväg längs ån Zillern som går i dalen som Mayrhofen ligger i.
Men jag ville ju upp upp upp! Tassade iväg och hittade en stig med oklar destination men den gick rakt uppför. Började mata på. Flygtransfern gick 2 timmar senare så det var inte snack om att springa vilse nu.

Upp upp upp. Ovant. Sega ben men lätt hjärta. Molnen låg fortfarande i knävecken på bergen. Byn var sommartidsomställningslugn.

Matade på och kom till slut upp till en stängd restaurang som måste ha någon annan väganslutning än den lilla stig jag knatade på.

Såg en annan stig nedåt där det stod Mayrhofen och tänkte att det kan ju inte vara så långt? Men ändå, pirr i magen över att inte riktigt veta var den gick..och transfern som skulle gå.

Studsade nedför med alpovana ben i mina nya Inov-8 Xtalon. Kom mycket riktigt ned till vattnet och byn igen och lade till en extra lov och bara sprang där och sööööög in naturen och lyckan över att bara få vara där i all sin enkelhet men ändå liksom … epicitet.  Blir nästan grinfärdig av …hänfördhet. Hänförd är ordet. Astounded det är mitt ledord i år och det kanske låter skitnödigt men det handlar inte om att göra dramatiska grejer egentligen. Det är att se det stora i det enkla. Jag var ute och sprang i en alpby där jag var för att jag startat eget och ett företag ville ha med mig på sin konferens. Det kändes stort. Att springa är alltid enkelt. Men den dag jag slutar bli hänförd av att vara ute och röra mig i naturen, då har jag tappat perspektivet, då har jag navigerat fel.

Det här var stort. Det var en fin morgon. Hänförd.

Ahorn igår. Hyfsat hänförd då också

---

Ni har säkert hört om marshmallowtestet som forskare på Stanford utförde på barn? Begreppet delayed gratification är du säkert också bekant med. Vi ba- höhö ja det där lär man sig ju sen, som vuxen. Marshmallowtestet alltså. I takt med att frontalloben utvecklas.

Eller?

Vår motsvarighet torde ju att vara uthålliga i att veta att för att uppnå belöning så kan vi behöva avstå något som ger en direkt kick. Men jag tror att vi både på individ och organisationsnivå ibland failar det här testet om och om igen. Ibland blir resultatet bara en suck och axelryckning. Ibland både ohälsa och ganska dyrt.

Exempel!

Sömn

Vi vet att vi mår bra av att sova mer. Vi får belöningen ganska snabbt- ofta dagen efter genom att vi vaknar utsövda- hurra! Men ändå har många svårt att komma i säng i vettig tid. Den där dopaminkicken av att vara kvar i sociala medier, eller se ett till avsnitt av något…vad det än är. Varför ba’ lägger vi oss inte?

Träning och motion

Nu är ju jag en person som inte förespråkar hård träning när det är mycket annat. Men de flesta mår bra av att träna regelbundet och motionera varje dag. Vi vet att vi kan få till enkel och effektiv motion genom att kliva av eller på tåg/buss/t-bana tidigare eller senare. Ta cykeln istället för att åka kommunalt eller ta bilen. Att gå ut på lunchen. Att vi typ aldrig ångrar ett träningspass eller en promenad. Men ändå fastnar vi i det vi gör och skippar det.

På jobbet

Vi vet att vi borde fokusera på XYZ men istället kollar vi mailen stup-i-kvarten och har push-notiser igång på telefonen. Det är som att säga att hey jag gör förvisso det här men det är inte så viktigt så jag låter mig bli störd av allt möjligt. Krasst. Vi duttar och dittar och det vi borde göra blir inte gjort. Vi har möten där vi fysiskt är på en plats men låtsas ha en hjärna som funkar som ingen annan mänsklig hjärna gör och kollar mobilen eller har datorn öppen samtidigt.

Vi vet att vi behöver mer kommunikation, mer feedback, mer tydlighet och face time men istället så bara kör vi på. Tar oss inte tiden att prata om hur vi har det och vill ha det eftersom vi ju måste fokusera på verksamhetsmål och affärsplansmål. Här finns ofta förvisso långsiktiga mål, men vi jobbar mestadels kortsiktigt. Och ofta ofta, tror jag, när vi inte uppnår de där långsiktiga målen så handlar det om att vi jagat enkla kortsiktiga lösningar och strutsat för den där känslan inombords att vi nog borde fokusera på det som känns rätt i magen.

Varför gör vi inte det vi vet att vi borde? Frågar man sig. Och den frågan fick jag faktiskt under en poddinspelning med Moderna Kompetenser i veckan.

Ja. Varför? Jag har inte svaret men tankar om det. För det första har vi vår hjärna som lätt blir beroende av snabba dopaminkickar. Det krävs också viljestyrka att gå emot en stark impuls och därtill att inte agera i vårt hotsystem utan stanna upp och låta tankarna landa, stoppa impulsen och styra valet till det vi egentligen vill. Sen har vi ofta alldeles för mycket i huvudet för att just kunna parera de impulser som sköljer över oss. Och det drabbar ju aggregerat också på organisationsnivå där det ofta sitter strukturer som främjar kortsiktiga och kvantifierbara åtgärder snarare än långsiktiga kvalitativa initiativ.

What to do?

Jag släpper organisationsutmaningen därhän, men det är mycket det jag arbetar med i företaget.

För egen del, för att bli bättre på att göra det som får oss att må bra i långa loppet, göra det vi egentligen vill, inte det vår överbelamrade skalle vill finns iallafall tre saker att tänka på:

1) Acceptera att det är svårt. Hela samhället och alla sociala medier är en jakt på snabba kickar som ibland går på tvärsen mot det vi vill uppnå över tid. Att acceptera att det kommer bli en fajt att förändra är ett första steg mot att inte bli förvånad och besviken över att det blir precis som förut om man inte skapar en strategi för sin förändring. Acceptera att det kräver fokus och energi.

2) Ett starkt varför. Det är som en snabb belöning faktiskt. Ett supertydligt varför som du har känslor för har du enorm nytta av när du ska göra A istället för B. Gör det konkret och ladda det med starka känslor! Utan ett varför finns det inget att hänga upp motivationen på.

3) Tvinga dig själv att ladda system 2.  Det tar lite längre för tankar att landa i vårt resonerande kloka system. Det finns en anledning, vi ska kunna agera på impuls utan att tänka på det. Men vill vi göra något nytt eller annorlunda så måste vi skapa medvetenhet och göra ett aktivt val. Det kanske tar några sekunder att tänka om, fråga sig varför man är på väg att göra eller inte göra det man står inför. Men det är där man börjar när man ska klara det vuxna marshmallowtestet!

Jag battlar med det här förstås, som de flesta. Absolut inte på alla områden men några. Men med en förståelse av hur hjärnan funkar och mer tid att reflektera över hur sociala medier fungerar har det blivit mycket lättare. Men det är helt klart en utmaning!

---

Idag kom en hemsk men kanske inte så förvånande rapport från Arbetsmiljöverket ut om hur arbetsmiljön är i skolan. Ur en fysisk aspekt: smutsigt och bullrigt. Men därtill stressigt och hög arbetsbelastning samt hot och våld. I många fall. Inte överallt förstås. Men vi nås om och om igen om ökande problem med arbetsmiljön och arbetsbelastningen inom till exempel vården. Och det är vård, skola och omsorg som bygger vårt samhälle. Det är fundamentet. Funkar det inte här, och inom flera andra offentliga sektorjobb, då spelar det ingen roll hur många coola startups som bildas.

Inom vård, skola och omsorg kan det få konsekvenser för människors liv om lärare, förskollärare, läkare, sjuksköterskor,  undersköterskor, vårdpersonal osv inte har det så bra så de kan, vill och orkar fokusera på sitt jobb.

Och om inte fler vill, kan och orkar arbeta inom vård, skola omsorg, polis, som socialsekreterare och så vidare. Då börjar samhället rasa.

Det river i något djupt inne i hjärtat hos mig när jag hör om dåliga förhållanden inom vård, skola och omsorg och uttryckningsyrken. Alltså alla som jobbar med att ta hand om och skydda människor helt enkelt.

Arbetsmiljön inom skola, vård och omsorg berör oss alla. Kanske du inte berörs av den just nu, eller så har du som vi regelbundet behov av att skola, barnomsorg och sjukvård fungerar bra. För att vi ska må bra. Har du inte behov av att nyttja det just nu så är det bara en tidsfråga.  Du blir kanske varse om långa väntetider, köer. Om att det är rörigt på barnens skola eller förskola. Få pedagoger- var det verkligen såhär när jag var liten undrar man? Såhär få pedagoger per barn? Kanske inte. (Personligen har jag aldrig gått på dagis och är bara helt fascinerad av fenomenet förskola!)

Vi är helt beroende av att det fungerar bra inom de här yrkena. Det handlar om liv. Om människors hälsa – som på alla arbetsplatser men konsekvenserna här får effekt på andras liv. Direkt.

Vi kan förfasas över hur det är. Inse att det är problem på riktigt när det saknas lärare, pedagoger, undersköterskor, sjuksköterskor som ska ta hand om oss alla på ett eller annat sätt.

Vi kan skylla på det politiska styret men det är vi också med våra krav som gör att politikerna i sin tur trycker ned femtioelva målkrav på olika verksamheter. Vi kanske ska fundera på vad vi kräver, fundera på om det inte är de som faktiskt arbetar inom de här yrkena som själva vet hur det bäst ska bedrivas. De flesta sökte sig dit för att de vill arbeta med människor och göra skillnad.

Vi kan kanske inte förändra just det tills imorgon. Men vi som konsumenter, som vi faktiskt är, kan göra det vi kan för att förbättra arbetsmiljön för de vi kommer i kontakt med.

Fråga personal på förskola och skola hur vi som föräldrar kan stötta arbetet i skolan/förskolan. Hur vi kan underlätta. I kontakt med vården göra skillnad på person och organisation- det är sällan personen vi möter som bär skulden för det vi blir arga på. Tacka, visa uppskattning.

Jag är så evinnerligt tacksam vareviga dag för er som arbetar med att bygga vårt mänskliga samhälle. Vårda det. Skydda det. Kanske knappt får komma från arbetsplatsen på en APT eller konferens för att det är skattebetalarnas pengar medan privata företag flådar på med fina konferensanläggningar.

Ni som tar hand om våra små när de som allra mest behöver trygghet och kärlek. Orkar ta fajter och konflikter. Pallar ljudnivån, klä av och på små filurer, trösta. Guidar och lär.

Som lär ut kunskap, fakta. Möjliggör självkänsla och självförtroende. Ser individer. Hanterar föräldrar.

Vårdar de som är sjuka. Möter anhöriga. Tar hand om våra äldre och ger dem den meningsfulla fina miljö de förtjänar.

Till dig som jobbar med att bygga och vårda vårt mänskliga samhälle, jag hoppas du känner uppskattning från oss som är beroende av dig. Jag hoppas du som inte har den arbetsmiljö både fysiska, organisatoriska och sociala som du förtjänar, kommer få det. Att det verkligen händer något.

---

Den här veckan har jag haft det lite lugnare med prestation i företaget och då får jag mer energi till att träna. Jag pushar bara en grej i taget och träningen har fått stå tillbaka länge nu till förmån för att motionera och spänna bågen på andra fronter.

Men jag GILLAR att utmana mig själv. Gillar att ta i. Och så har jag ju anmält mig till årets första lopp: Ursvik Ultra.

Först var tanken att jag skulle springa 75 km, alltså 5 varv på den tuffa kuperade banan. Men jag har inte tränat för det. Inga ursäkter- bara inte velat vara borta så länge, inte kommit igång tillräckligt bra med längre pass och därtill har mitt vänsterben spökat enormt.

Jag står kvar som anmäld till 75 km men jag insåg nog när jag sprang 30 km varav 25 km i Ursvik förra söndagen att dubbla den distansen om, nu, 2 veckor..nja.

Men det var ett fint pass. Det är vårkänslor i skogen och jag njöt enormt av att tassa runt där.

I måndags gick jag massor istället. SOMAde lite och yogade lite som vanligt. Den dagliga rutinen.

I tisdags joggade jag 7 kilometer på morgonen, körde SOMA med fantastiska Frida i sällis av Amira på UCSP på lunchen och joggade sen hem.

I onsdags körde jag 8 x 300 m brant backe och det kändes bra. Tungt men stabilt.

Igår torsdag var det bara vanlig motion- men det blev 16 kilometer promenad totalt. Härlig kvällspromenad med fina vänner och promenad och tankar mellan möten på dagen.

Idag blev det 6 km ”jobbjogg” in till St Eriksplan. Funderade på det poddavsnitt jag och Boel skulle spela in och lite annat. Åt ORDENTLIG frukost på cafe och så spelade vi in podden. Sen körde jag 4 x 1 km på vägen hem. Seg och tung men…stabil!

Nu åker vi till landet och imorgon blir det mycket utonjut med familjen och lite styrka.

På söndag ska jag köra två varv på extremen i Ursvik för att se om jag är redo för iallafall 45 km- tre varv- på loppet den 1a april.

Förra året skrev jag ned alla mina kilometer i ett exceldokument. Jag kommer inte ens ihåg vad det landade på- cirka 3200 km? Över 300 mil. Men märker att jag inte bryr mig ett dugg om vare sig fart eller distans. Kikar på pulsen då och då under intervaller och vid vila men..nä det är känslan i kroppen jag tunar in på. Den är absolut. Den är viktig och den minns jag. Den styr vad jag ska göra, inte en klocka. Inte ett program. Det här kommer bli ett spontant och njutningsfullt löparår. En del pannben, blodsmak och mjölksyra men mest en väldigt bra ursäkt att vara ute i skogen.

Good enough is a fantastic place to be.

Ha en fin helg!

---

Jag testar flera nya recept härhemma och det blir så gott. Ibland kan det bli godare helt klart, alltid ständig förbättring.

Tre goda enkla recept jag gjort om till receptich senaste tiden är dessa:

Pad Thai

Hittade detta på Ica Buffé. Man kan byta ut kyckling mot tex vita bönor eller tofu och så kan man ha i mer ägg. De har jag inte vispat innan- så spar man lite disk och tid. Bara fös undan allt i stekpannan och kläck i dem och rör runt.

Man kan också strunta i den där köpesåsen och istället börja med att fräsa hackad vitlök, lite chiliflakes, peppar och sen hade jag i mina mungbönegroddar också på slutet. Gick fort att göra och blev suuuupergott!

Indisk vegokorma med keso för 4 personer (som lättare rätt)

Så gott. Jag älskar kardemumma så detta blev en höjdare! Hittade receptet i DN’s helgbilaga men gjorde om!

Smör

1 gul lök

Ett stort blomkålshuvud

1 msk spiskummin- gärna mer! Kardemumma salt o peppar och så mycket gurkmeja du gillar.

1,5 dl vatten och en burk kokosmjölk

Fräs lök och alla kryddor lätt i smör medan du hackar blomkålen i bitar och buketter. Blasten kan åka med. Stjälp i blomkålen och rör runt lite. Häll på vatten och kokosmjölk och låt puttra några minuter.

Jag tyckte det var gott med en fräsch sallad till detta, blir mest vitkål här på vintern. Till det stora klickar keso för protein.

Shakshuka – otippat god brunsch el middag

Hittade två recept på detta i Icas Buffé och blandade dem hej vilt och lade till egen twist.

Det funkade för fyra personer. Gissar man kan äta det med bröd el pasta el ris egentligen.

1 gul lök, 1 vitlöksklyfta, 1 buljongtärning (grönsaks)

Olja att steka i

2 burkar krossade tomater och jag tog resterna av salsan från tacopartajet vi hade också

4 ägg

ett paket fetaost el salladsost

1 burk kikärter (för jag hade det, det kan man nog skippa!)

oregano och timjan

Fräs lök och vitlök med buljongtärning. Stjälp i kikärter Stjälp i krossade tomater och ev lite salsa och rör om. Salta o peppra. Låt puttra lite. Försök gör gropar och kläck i äggen och sänk värmen för nu måste de få koka till sig där. Krydda över med oregano och timjan. När äggen verkar börja bli klara- smula över fetaosten och låt värmas en stund till.

Krydda mer om det behövs. Jag hade på mozzarella på detta också. Det blev SÅ GOTT! Barnen åt också.

Testa- inspireras och gör som du tycker verkar bli godast! På min Instagram brukar jag lägga upp bilder med tips också. Heja i köket!

---

Tänk så mycket vi gör utan att riktigt uppleva det. Tänk så mycket vi gör och den starkaste upplevelsen vi får från det är att att vi bockar av det snarare än njuta av att vi utför det.

Nu pratar jag inte om tvätt, disk och städning som man ju gärna kan vara helt frånvarande medan man gör i min värld. Ba multitaska sk**en ur de aktiviteterna så de blir klara så man kan göra annat.

Men så mycket annat vi slösar bort på att vara där fysiskt men inte där i sinne.

Ett exempel är när jag läser DN på helgen. Jag blir nästan glad när den är tunn eller det är sånt som känns irrelevant för då blir jag klar med den snart, men kan bocka av att jag gått igenom den och inte missat något viktigt.

I övrigt försöker jag verkligen landa i att bara vara just där jag är utan att försöka hålla koll på flera saker samtidigt. Man går miste om så mycket när man gör det. På helgerna är jag betydligt bättre- och det är barnen som har en stor del i det. Då vill man inte vara någon annanstans mentalt. På veckorna är det lite svårare med att-göralistan. Den ska ju bockas av.

Men jag har börjat skriva vissa punkter lite annorlunda. Istället för att skriva vad jag ska göra så skriver jag hur det ska kännas. Tänk transportjogg till exempel. Bara att man skriver ”njuta av frisk luft och ljus kväll hem från jobbet” gör att ditt mindset blir annorlunda när du läser det. Och det går att applicera på fler saker. Jag utmanar mig själv, och dig att försöka tillägna alla ”to-do”s med en känsla eller syfte.

Ett distanspass? Njuta i elljusspåret en timme. Förbereda ett möte? Skapa bästa strukturen för att komma fram till X Y Z.

Och när man väl gör något, fokusera på att göra just det man gör och uppleva det helt. Utan att det blir sk**nödigt eller behöver heta mindfulness. Det är att agera på hjärnans villkor och ha respekt för den eller det man avsatt tid för. Inte lura sig med att vara här och mentalt vara där, där och där.

Öva på att uppleva mer snarare än att gå igång på att bocka av saker man gör.

Less is more men vad betyder det egentligen? Fylla färre aktiviteter och projekt och göranden med mer närvaro. Det tror jag både vi själva, samhället och miljön skulle må bra av.

Vara på färre ställen och vara mer där man är.

Skrev jag på min Instagram idag. Det är en tanke jag tar med mig och försöker agera på.

Ha en fin vecka!

---

Självklart ska man inte alltid försöka vara effektiv. Och jag brukar prata om, när jag föreläser, att det bästa är att inse att det kommer alltid vara mycket att göra. Det kommer alltid kännas som det går att göra lite mer, lite bättre. Det kommer alltid gå att träna mer, äta bättre, svara på fler emails, skriva bättre rapporter osv osv osv.

Att ha mycket eller lagom att göra, på lång sikt, det är ett förhållningssätt. Det är klart att det kan vara jättemycket av sånt man själv inte styr över i perioder. Till exempel på jobbet. Men många KAN faktiskt sätta ned foten långsiktigt om det konstant kommer mycket i knäet. Det kanske inte går den här veckan eller den här månaden. Men över tid så vet alla egentligen att prestationen blir sämre av att leva med en upplevelse av att ha för mycket att göra hela tiden.

Jag har gjort en resa själv i det här. Från att tänka att bara jag kommer ikapp med och nu hann jag inte/jag hinner inte till att ändra både sättet jag jobbar och sättet jag ser på hur jag jobbar. Och tränar. Och lever helt enkelt. Jag har inte alla svar men jag delar gärna mina tankar:

1) Driv din agenda

Alla har sin agenda och en del lyckas få in sin agenda hos andra. En del känner att de lever efter andras agenda (som när man är ammande spädismamma typ men det är man ju inte hela livet). Välj noga vad du tar in på din att-göraradar. Välj noga vad som får ta din energi, vad som får nalla av ditt mentala batteri. Vad som får rulla i bakgrunden och vara första, andra, tredjehandsprio. Red ut vad som är viktigt för dig. Inte bara vad som tar dig framåt utan även det som håller dig. Får dig att må bra över tid. Eftersom det alltid känns som det är mycket, se till att det är mycket av rätt saker.

2) Vad är viktigt nu, vad är viktigt sen?

Om det alltid blir snoigt, vad måste du göra just nu? Vad känns viktigt men blir aldrig av? Hur ska du, när du gjort det mest akuta, se till att det faktiskt får ta sin viktiga plats. Så du inte lever med en känsla av att något saknas. Är det den där lunchpromenaden som inte blir av? Att träffa vänner? Att sova ordentligt? Felsök- vad är tids- och energitjyven?

3) Planera, strukturera, revidera

Spelar ingen roll vad du använder för system: Post-it, excel, Evernote, OneNote, Trello…osv. Men ha ett system för sånt du ska komma ihåg. Skriv inte ned endast vad du ska göra. Kanske hellre syftet om det är ett större projekt. Varför du ska göra det du ska göra. Det sätter igång tankarna på rätt sätt.

4) Jobba på hjärnans villkor

Om det går, gör det knepiga när hjärnan är pigg vilket du vet bäst själv när det är! Jag brukar försöka lägga möten på eftermiddagen, då får jag lite draghjälp med engagemang medan på förmiddagen vill jag gärna sitta/stå och knepa med eget för då funkar min hjärna riktigt skarpt (nåja, så skarp den kan vara!). Eftersom jag är en sån som jobbar kvällar för att vara ledig med barnen försöker jag spara sånt som går lätt att göra till kvällen. Det här ska jag bli bättre på, svara på mail och planera i kalendern är ofta lätt men det vill jag gärna göra på dagen för att inte skicka dem på kvällen men sånt där kan man faktiskt lösa tekniskt på mailkontot.

Jobba med en sak i taget. Att kolla mail, Instagram och Facebook är snabba dopaminknarkinjektioner som bara gör oss ineffektiva. Hands up jag gör det också när det blir lite jobbigt med en uppgift eller så. Men det slösar med hjärnkraft och det är den vi vill hushålla med under dagen.

5) Avsluta med GJORT

Så viktigt. Så fundamentalt. Vi blir ju aldrig klara. Och lever vi med det här hann jag inte idag så blir det lätt ganska negativt. Om vi istället avslutar arbetsdagen, och själva dagen faktiskt, med vad vi faktiskt gjorde. Talar om det för oss själva, efter vi skrivit ned vad vi ska göra imorgon för all del. Ja det är en fin känsla. Våga tänka på hur det känns också. Jag gjorde ditt och datt idag och det känns…? Det ska kännas bra. Ärligt. Fint.

Ta hand om dig!

Foto: pwrdby.se

---

Året var 2011. Jag låg och läste en bok som hette ”De glömda kvinnornas röst.” Om kvinnor och barn som mördas, skärs sönder i underlivet, där några våldtas och överlever men blir utstötta från sina byar eftersom de är skändade.

Jag bestämde där och då att jag skulle göra något för de här kvinnorna.

Och så kom jag i kontakt med ultralöpning. Där kvinnors uthållighet och GRIT kommer till sin rätta. Där de fysiologiska skillnaderna mellan kvinnor och män finns kvar, men spelar mindre roll då det är det mentala som är den stora utmaningen.

Och blev frustrerad över tjejklassikern. INTE av korta motionslopp. Över att prefixet tjej BARA fanns på kortare och lättare utmaningar där det var mer fokus på goodiebags och kringaktiviteter än att ta i tillsammans. Något som kvinnor mår väldigt bra av att göra.

Så.

Därför Tjejmarathon.

Därför ett lopp längre än ett maraton. För att visa de som om de tvivlar på sin uthållighet att vi, alla vi som stöttar Tjejmarathon, vi tror att tjejer orkar långt. Vi vet.

Första året hade vi runt 50 startande men bara 39 placeringar. Flera tog varandra i handen och sprang tillsammans över mållinjen.

Banan var brutal. Sist i mål kämpade i elva timmar med vår sistelöpare Peter. Hon klarade det. Alla gick i mål. Ingen bröt.

Fem år senare har vi varje år sett och upplevt magin. Sett vad som händer när man springer för ett högre syfte. Sett alltifrån Tobbe som fullkomligt rusar runt banan till de som gör sin största distansutmaning i lugnare fart. Fått omdömet ”årets lopp” av flera. Upplevt glädjen och känslan när man klarar något man tvekat lite inför.

Men igen, med ett högre syfte och det fantastiska stöd som är runt loppet känns allt, och blir allt, möjligt.

Jag och Madde driver detta på sidan om egna företag och familj. Vi trollar med knäna varje år och är helt beroende av alla de som ställt upp under åren. Ni är många, ni är helt ovärderliga.

Vi har allihop i fem års tid, varje år, samlat in i genomsnitt över 100 000 kr till Panzi Foundations arbete med kvinnor och barns rätt till ett värdigt liv. Till livsavgörande vård. Till en väg framåt. Inte tillbaka.

Vi har i fem års tid stöttat både tjejer och killar att anta en tuff fysisk utmaning och med alla våra eldsjälar kärleksbombat dem runt banan.

Vi har i fem års tid varit en stark och tydlig röst för kvinnors uthållighet och styrka. Utan lull-lull och fina goodiebags. Med massor av gemenskap och djävlaranamma.

Vi har i fem års tid tillsammans gett människor möjligheten att skaffa sig ett fysiskt och mentalt ess i ärmen. ” Jag kan”.

Inför det sjätte året tar vi ”tillsammans” till en ny nivå då vi erbjuder en stafettävling. Samla ihop ett eget lag eller anmäl dig så får du ingå i ett gäng med nya löparvänner. Spelar ingen roll hur fort du springer, vi gör det tillsammans.

Jag bjussar dessutom på gratis träningsprogram för dig som är sugen på hela distansen i min Facebookgrupp Sustainable Ultra Training.

Vi har inte de marknadsföringsmuskler som stora lopp har. Vi är helt beroende av att våra vänner hjälper oss sprida loppet och vårt syfte.

Kanske gör du redan din #dogood grej, kanske har du utrymme och känner mening för vår fredliga, svettiga, trevliga kamp?

Om så blir jag jätteglad

1) om du hjälper oss sprida eventet.

2) om du vill skänka en slant, köpa ett Flipbelt (350 kr hit), köpa ett pannband (rosa) 100 kr. Maila mig din adress efter betalning så postar jag!

3) och självklart vill springa loppet- hela eller delar.

Ett litet stort lopp. Ett starkt tydligt statement. Var med på magin!

---

En produkt av vår tid. Vi orkar inte med långa texter, långa artiklar, långa blogginlägg, långa reflektioner och å ena sidan det å andra sidan det här. Vår flackande hjärna baxnar vid åsynen av en lång text.

Men fem tips! Det gillar vi. Och det är pedagogiskt och enkelt och passande. Om det är en steg-för-steginstruktion till att laga mat. Fixa ögonbrynen. Lägga en makeup (fråga inte mig, aldrig gjort). Sätta ihop något från IKEA.

Och för alla oss som håller presentationer och föreläsningar så vet vi att punkterna är vår förlängda hjärna: Ett budskap per slide med max 6 punkter så kan vi få fram budskapet med nyckelord på ett enkelt sätt.

Men det finns mycket det appliceras på där det kanske blir en förenkling av något komplext eller så viktigt och mångfacetterat att det inte gör att punkta ned det till fem.

Hälsan.

Träningen.

Ledarskap.

Lycka.

Kärlek.

Jag älskar fempunktslistor. Jag dras till dem som bi till nektar. Det är mumma att känna att ah! det där har jag koll på- då är jag hemma!

Men allt som är viktigt. Allt som betyder något idag, imorgon, om en vecka. Det kommer aldrig att täckas in av fem punkter. Fem steg. Det är sånt som du måste sträva efter dag ut och dag in. Hälsan. Kärleken. Samvaro. Ledarskap, medarbetarskap. Lycka.

Du kan inte bocka av det och gå vidare. Det tar aldrig slut efter punkt fem. Det börjar om eller fortsätter.

Och kanske kan vi fundera lite på det här med att bara bocka av saker. Fundera lite mer på att livet och målen ibland kan få vara att vara i något. En process, situation, känsla. Och sträva efter att vara kvar där.

Jag är en glad och tacksam människa som försöker ta hand om min hälsa och mina relationer varje dag så gott jag kan.

Blir aldrig klar med det. Är alltid i det. Fortsätter sträva, på det trevligaste och enklaste sätt man kan sträva, mot det.

Vill inte bocka av. Vill vara där.

---

Är det rimligt att du behöver nya träningskläder varje säsong. Om leverantören pratar om kvalitet, torde det inte hålla mer än ett år. Går teknologin verkligen så fort framåt så det är något helt nytt i plagget? Att det går åt 6000 liter vatten att göra en t-shirt i bomull? Att vår klädkonsumtion kräver i snitt 162 000 liter vatten per svensk?

Är det rimligt att 26% av barn i 6-årsåldern har hål i tänderna?

Är det rimligt att vi klickar ”gilla” när någon lägger upp en bild på en stor köttbit trots att vi vet hur dåligt för miljön det är?

Är det rimligt att vi slänger ett halvt ton skräp per person varje år?

Är det rimligt att det ibland tar över en månad att få till en fika med en kompis man verkligen vill träffa?

Är det rimligt att åka till Thailand och prata om ”hälsoresa” när flygresan dit förmodligen är det i särklass mest ohälsosamma ur ett klimatperspektiv man gör? Att låna sol och strand från människor som riskerar att åka i finkan om de kritiserar kungens husdjur?

Är det rimligt att klaga över träning som man själv valt att utföra och bara en själv egentligen bryr sig om?

Är det rimligt att känna sig dålig för att man inte håller ett träningsprogram som man lägger ovanpå heltidsjobb och familjeliv?

Är det rimligt att vi inte bjuder hem människor för att vi tycker det är stökigt och inte kommer på något bra att bjuda på?

Det är mycket som inte är rimligt som bara rullar på som slentrian. Må så vara. Men ibland är det bra att fundera på varför det är som det är. Man gör som man gör. Och om man kan göra något annorlunda. Jag har några saker jag måste ta itu med…

---

I måndags och tisdags hade jag ju sportlov.

Hålllbar karriär, hållbar prestation

 I onsdags föreläste jag för unga karriärister på min gamla arbetsplats. Det är inte så gammalt så jag blir lite förvirrad och säger ”vi” och ”våra” men det är kanske inte så konstigt. Engagerade samtal- kloka generation Y-are med sunda värderingar och hög motivation. Jag pratade om hållbar karriär och hur det ibland kanske inte kan vara både högsäsong på jobbet och maratonsatsning. Hur man kan tänka runt sin hållbarhet och vad som behöver vara på plats för att både komma in på jobbet och rocka sockorna och fortsätta göra det medan man jobbar. Alltid lika kul och givande!

Sen har jag varit i Malmö/Lund och jobbat. Det är faktiskt väldigt nära hit från Stockholm: Man tar 08.21-tåget, jobbar till klockan 13 då man är i Malmö. Slänger in väskan på hotellet, har förstås jobbat i träningskläder hela vägen ned och är springredo. Ut till det som tydligen kallas ”ribban” och tillbaka.

Härligt för fötterna att få jobba i sanddynerna, härligt för mig att få röra på mig och kompensera för allt stillasittande på tåget.

Workshop strategisk och lönsamt hälsoarbete

2) Igårkväll höll jag en workshop i Malmö på Scandic Stortorget. Jättebra diskussioner, alltid lika inspirerande att få höra om utmaningar och infallsvinklar.

Hälsofrämjande och målinriktat ledarskap, hållbar chefshälsa

Idag var jag i Lund. Dit gick helt plötsligt inte tågen men det berättade inte SJ men väl Lena som var min kontaktperson på uppdraget. Phu!

Det var mitt största uppdrag hittills i eget företag. 120 chefer inom psykiatrin i Skåne hade en chefsdag och jag skulle få ta hand om eftermiddagen med fokus på chefers utmaningar inom den typen av verksamhet.

KASAM-modellen, alltså känsla av sammanhang är min vapendragare här. Jag hade läst på ordentligt om deras verksamhet och har enorm respekt för den komplexitet det är att driva vårdverksamhet med höga krav och många mål att uppfylla som förstås är politiskt styrda i grunden. Hur ökar man närvaron i ledarskapet? Hur leder man generation Y? Hur blir man hållbar som chef och vad kan man göra redan idag?

För förändringar måste vara så lätta att vi kan börja med dem direkt. Annars blir de digitala pappersdrakar någonstans. Och ledarskap- det handlar först och främst om att skapa förutsättningar för att NÄRVARA. I närvaron, som kan vara av alla de slag, kan all annan härlig ledarskapsjargong bli verklighet och medarbetarskap och medledarskap också uppstå. De fick också diskutera gränssnittet ledare/medarbetare för vem som ansvarar för vad är viktigt att definiera och tydliggöra.

Stort engagemang, härliga diskussioner och otroligt inspirerande. Intensivt att leda förstås och det vart väl sådär med lunch innan pga just SJs inställda tåg (inte SJs fel att tågen var inställda dock).

Gick glad i hågen, tacksam och inspirerad, och lite trött, till tåget i Lund. Trodde jag. Det var fortfarande inställda tåg och ersättningsbussar. Jag hade köpt en god matig sallad som jag hade i väskan på ryggen. Men! med lite tid till tåget gick och ett galet sötsug pga dålig lunch vandrade min reptilhjärna in på ICA och köpte STOR påsen godis. Alltså STOR, ni vet när man är lite seg i kolan (haha!) och ba plockar lösgodis. Jag köper typ ALDRIG lösgodis men nu var jag sugen och det bara spårade ur kan vi väl säga. Ovan vid situationen!

Den där påsen låg nu i min väska på axeln. Och så gick inte tåget. Så..jag åt godis. Och åt godis..och mer godis. Och mmmm.

Inget är så gott som godis.

Inget är så äckligt som godis.

Buss kom. Stora tjejen smsade från pappas telefon ” vad gör du mamma, jag äter nötter”. Eh. jag…. eh åker buss.

I Hässleholm fick man kliva på tåget. Åt lite av salladen sen men..nja lite så hungrig va?

Nu är jag på väg hem. Jag vill inte ha mer godis, ska komma ihåg den här passagen idag med godismiddag.

I övrigt otroligt glad, tacksam för att få ha..nej! Jag har skapat ett fantastiskt jobb. Det är tufft, osäkert. Men det är så otroligt givande, lärorikt och inspirerande med alla jag får träffa. Det håller jag i hårt.

Trevlig helg- tack om du är en av de jag fått träffa den här veckan! Tack!

---