Spring för jämställdhet och ber om hjälp



Året var 2011. Jag låg och läste en bok som hette ”De glömda kvinnornas röst.” Om kvinnor och barn som mördas, skärs sönder i underlivet, där några våldtas och överlever men blir utstötta från sina byar eftersom de är skändade.

Jag bestämde där och då att jag skulle göra något för de här kvinnorna.

Och så kom jag i kontakt med ultralöpning. Där kvinnors uthållighet och GRIT kommer till sin rätta. Där de fysiologiska skillnaderna mellan kvinnor och män finns kvar, men spelar mindre roll då det är det mentala som är den stora utmaningen.

Och blev frustrerad över tjejklassikern. INTE av korta motionslopp. Över att prefixet tjej BARA fanns på kortare och lättare utmaningar där det var mer fokus på goodiebags och kringaktiviteter än att ta i tillsammans. Något som kvinnor mår väldigt bra av att göra.

Så.

Därför Tjejmarathon.

Därför ett lopp längre än ett maraton. För att visa de som om de tvivlar på sin uthållighet att vi, alla vi som stöttar Tjejmarathon, vi tror att tjejer orkar långt. Vi vet.

Första året hade vi runt 50 startande men bara 39 placeringar. Flera tog varandra i handen och sprang tillsammans över mållinjen.

Banan var brutal. Sist i mål kämpade i elva timmar med vår sistelöpare Peter. Hon klarade det. Alla gick i mål. Ingen bröt.

Fem år senare har vi varje år sett och upplevt magin. Sett vad som händer när man springer för ett högre syfte. Sett alltifrån Tobbe som fullkomligt rusar runt banan till de som gör sin största distansutmaning i lugnare fart. Fått omdömet ”årets lopp” av flera. Upplevt glädjen och känslan när man klarar något man tvekat lite inför.

Men igen, med ett högre syfte och det fantastiska stöd som är runt loppet känns allt, och blir allt, möjligt.

Jag och Madde driver detta på sidan om egna företag och familj. Vi trollar med knäna varje år och är helt beroende av alla de som ställt upp under åren. Ni är många, ni är helt ovärderliga.

Vi har allihop i fem års tid, varje år, samlat in i genomsnitt över 100 000 kr till Panzi Foundations arbete med kvinnor och barns rätt till ett värdigt liv. Till livsavgörande vård. Till en väg framåt. Inte tillbaka.

Vi har i fem års tid stöttat både tjejer och killar att anta en tuff fysisk utmaning och med alla våra eldsjälar kärleksbombat dem runt banan.

Vi har i fem års tid varit en stark och tydlig röst för kvinnors uthållighet och styrka. Utan lull-lull och fina goodiebags. Med massor av gemenskap och djävlaranamma.

Vi har i fem års tid tillsammans gett människor möjligheten att skaffa sig ett fysiskt och mentalt ess i ärmen. ” Jag kan”.

Inför det sjätte året tar vi ”tillsammans” till en ny nivå då vi erbjuder en stafettävling. Samla ihop ett eget lag eller anmäl dig så får du ingå i ett gäng med nya löparvänner. Spelar ingen roll hur fort du springer, vi gör det tillsammans.

Jag bjussar dessutom på gratis träningsprogram för dig som är sugen på hela distansen i min Facebookgrupp Sustainable Ultra Training.

Vi har inte de marknadsföringsmuskler som stora lopp har. Vi är helt beroende av att våra vänner hjälper oss sprida loppet och vårt syfte.

Kanske gör du redan din #dogood grej, kanske har du utrymme och känner mening för vår fredliga, svettiga, trevliga kamp?

Om så blir jag jätteglad

1) om du hjälper oss sprida eventet.

2) om du vill skänka en slant, köpa ett Flipbelt (350 kr hit), köpa ett pannband (rosa) 100 kr. Maila mig din adress efter betalning så postar jag!

3) och självklart vill springa loppet- hela eller delar.

Ett litet stort lopp. Ett starkt tydligt statement. Var med på magin!

Tjejmarathon© Anna Lilja  2014_06_08 3379 mejl

Tjejmarathon © Anna Lilja  2014_06_08 3442 mejl

_G1L7232

Novembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Sov dig snabb
  • Lär av eliten
  • Vässa steget
  • Smart mat
  • Bygg dig stark och skadefri?
  • Möt Markus Torgeby
  • Pocket, ”Löparens Hjärta” på köpet

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Livet är inte en 5-punktslista



En produkt av vår tid. Vi orkar inte med långa texter, långa artiklar, långa blogginlägg, långa reflektioner och å ena sidan det å andra sidan det här. Vår flackande hjärna baxnar vid åsynen av en lång text.

Men fem tips! Det gillar vi. Och det är pedagogiskt och enkelt och passande. Om det är en steg-för-steginstruktion till att laga mat. Fixa ögonbrynen. Lägga en makeup (fråga inte mig, aldrig gjort). Sätta ihop något från IKEA.

Och för alla oss som håller presentationer och föreläsningar så vet vi att punkterna är vår förlängda hjärna: Ett budskap per slide med max 6 punkter så kan vi få fram budskapet med nyckelord på ett enkelt sätt.

Men det finns mycket det appliceras på där det kanske blir en förenkling av något komplext eller så viktigt och mångfacetterat att det inte gör att punkta ned det till fem.

Hälsan.

Träningen.

Ledarskap.

Lycka.

Kärlek.

Jag älskar fempunktslistor. Jag dras till dem som bi till nektar. Det är mumma att känna att ah! det där har jag koll på- då är jag hemma!

Men allt som är viktigt. Allt som betyder något idag, imorgon, om en vecka. Det kommer aldrig att täckas in av fem punkter. Fem steg. Det är sånt som du måste sträva efter dag ut och dag in. Hälsan. Kärleken. Samvaro. Ledarskap, medarbetarskap. Lycka.

Du kan inte bocka av det och gå vidare. Det tar aldrig slut efter punkt fem. Det börjar om eller fortsätter.

Och kanske kan vi fundera lite på det här med att bara bocka av saker. Fundera lite mer på att livet och målen ibland kan få vara att vara i något. En process, situation, känsla. Och sträva efter att vara kvar där.

Jag är en glad och tacksam människa som försöker ta hand om min hälsa och mina relationer varje dag så gott jag kan.

Blir aldrig klar med det. Är alltid i det. Fortsätter sträva, på det trevligaste och enklaste sätt man kan sträva, mot det.

Vill inte bocka av. Vill vara där.

Är det rimligt?



Är det rimligt att du behöver nya träningskläder varje säsong. Om leverantören pratar om kvalitet, torde det inte hålla mer än ett år. Går teknologin verkligen så fort framåt så det är något helt nytt i plagget? Att det går åt 6000 liter vatten att göra en t-shirt i bomull? Att vår klädkonsumtion kräver i snitt 162 000 liter vatten per svensk?

Är det rimligt att 26% av barn i 6-årsåldern har hål i tänderna?

Är det rimligt att vi klickar ”gilla” när någon lägger upp en bild på en stor köttbit trots att vi vet hur dåligt för miljön det är?

Är det rimligt att vi slänger ett halvt ton skräp per person varje år?

Är det rimligt att det ibland tar över en månad att få till en fika med en kompis man verkligen vill träffa?

Är det rimligt att åka till Thailand och prata om ”hälsoresa” när flygresan dit förmodligen är det i särklass mest ohälsosamma ur ett klimatperspektiv man gör? Att låna sol och strand från människor som riskerar att åka i finkan om de kritiserar kungens husdjur?

Är det rimligt att klaga över träning som man själv valt att utföra och bara en själv egentligen bryr sig om?

Är det rimligt att känna sig dålig för att man inte håller ett träningsprogram som man lägger ovanpå heltidsjobb och familjeliv?

Är det rimligt att vi inte bjuder hem människor för att vi tycker det är stökigt och inte kommer på något bra att bjuda på?

Det är mycket som inte är rimligt som bara rullar på som slentrian. Må så vara. Men ibland är det bra att fundera på varför det är som det är. Man gör som man gör. Och om man kan göra något annorlunda. Jag har några saker jag måste ta itu med…

Tre häftiga uppdrag denna vecka och hur det kom sig att jag åt lösgodis till middag



I måndags och tisdags hade jag ju sportlov.

Hålllbar karriär, hållbar prestation

 I onsdags föreläste jag för unga karriärister på min gamla arbetsplats. Det är inte så gammalt så jag blir lite förvirrad och säger ”vi” och ”våra” men det är kanske inte så konstigt. Engagerade samtal- kloka generation Y-are med sunda värderingar och hög motivation. Jag pratade om hållbar karriär och hur det ibland kanske inte kan vara både högsäsong på jobbet och maratonsatsning. Hur man kan tänka runt sin hållbarhet och vad som behöver vara på plats för att både komma in på jobbet och rocka sockorna och fortsätta göra det medan man jobbar. Alltid lika kul och givande!

Sen har jag varit i Malmö/Lund och jobbat. Det är faktiskt väldigt nära hit från Stockholm: Man tar 08.21-tåget, jobbar till klockan 13 då man är i Malmö. Slänger in väskan på hotellet, har förstås jobbat i träningskläder hela vägen ned och är springredo. Ut till det som tydligen kallas ”ribban” och tillbaka.

Härligt för fötterna att få jobba i sanddynerna, härligt för mig att få röra på mig och kompensera för allt stillasittande på tåget.

Workshop strategisk och lönsamt hälsoarbete

2) Igårkväll höll jag en workshop i Malmö på Scandic Stortorget. Jättebra diskussioner, alltid lika inspirerande att få höra om utmaningar och infallsvinklar.

Hälsofrämjande och målinriktat ledarskap, hållbar chefshälsa

Idag var jag i Lund. Dit gick helt plötsligt inte tågen men det berättade inte SJ men väl Lena som var min kontaktperson på uppdraget. Phu!

Det var mitt största uppdrag hittills i eget företag. 120 chefer inom psykiatrin i Skåne hade en chefsdag och jag skulle få ta hand om eftermiddagen med fokus på chefers utmaningar inom den typen av verksamhet.

KASAM-modellen, alltså känsla av sammanhang är min vapendragare här. Jag hade läst på ordentligt om deras verksamhet och har enorm respekt för den komplexitet det är att driva vårdverksamhet med höga krav och många mål att uppfylla som förstås är politiskt styrda i grunden. Hur ökar man närvaron i ledarskapet? Hur leder man generation Y? Hur blir man hållbar som chef och vad kan man göra redan idag?

För förändringar måste vara så lätta att vi kan börja med dem direkt. Annars blir de digitala pappersdrakar någonstans. Och ledarskap- det handlar först och främst om att skapa förutsättningar för att NÄRVARA. I närvaron, som kan vara av alla de slag, kan all annan härlig ledarskapsjargong bli verklighet och medarbetarskap och medledarskap också uppstå. De fick också diskutera gränssnittet ledare/medarbetare för vem som ansvarar för vad är viktigt att definiera och tydliggöra.

Stort engagemang, härliga diskussioner och otroligt inspirerande. Intensivt att leda förstås och det vart väl sådär med lunch innan pga just SJs inställda tåg (inte SJs fel att tågen var inställda dock).

Gick glad i hågen, tacksam och inspirerad, och lite trött, till tåget i Lund. Trodde jag. Det var fortfarande inställda tåg och ersättningsbussar. Jag hade köpt en god matig sallad som jag hade i väskan på ryggen. Men! med lite tid till tåget gick och ett galet sötsug pga dålig lunch vandrade min reptilhjärna in på ICA och köpte STOR påsen godis. Alltså STOR, ni vet när man är lite seg i kolan (haha!) och ba plockar lösgodis. Jag köper typ ALDRIG lösgodis men nu var jag sugen och det bara spårade ur kan vi väl säga. Ovan vid situationen!

Den där påsen låg nu i min väska på axeln. Och så gick inte tåget. Så..jag åt godis. Och åt godis..och mer godis. Och mmmm.

Inget är så gott som godis.

Inget är så äckligt som godis.

Buss kom. Stora tjejen smsade från pappas telefon ” vad gör du mamma, jag äter nötter”. Eh. jag…. eh åker buss.

I Hässleholm fick man kliva på tåget. Åt lite av salladen sen men..nja lite så hungrig va?

Nu är jag på väg hem. Jag vill inte ha mer godis, ska komma ihåg den här passagen idag med godismiddag.

I övrigt otroligt glad, tacksam för att få ha..nej! Jag har skapat ett fantastiskt jobb. Det är tufft, osäkert. Men det är så otroligt givande, lärorikt och inspirerande med alla jag får träffa. Det håller jag i hårt.

Trevlig helg- tack om du är en av de jag fått träffa den här veckan! Tack!

Äggklocksintervaller



Jag gillar ju att springa ”naken”. Att inte hålla på och greja för mycket med teknik även om den förstås kan hjälpa om man satsar hårt eller vill bevaka pulsen…eller bara vill mäta något! Men för de flesta av oss motionärer räcker det att springa på känsla och kanske en klocka.

Jag ska villigt erkänna att jag har en sån där träningsklocka och jag gillar att köra intervaller med den och följer gärna min puls. Och har den som klocka.  Men det är väldigt sällan jag kör intervaller …

Men så i måndags skulle jag vara borta en viss tid och ville således ha koll på just tiden. Och har alltid telefonen med mig. Hade lovat mannen vara borta 45 minuter.

Då använde jag den där äggklocksfunktionen på Iphonen. Alltså nedräknaren. Jag, min lata f*n satte den bara på de minuter jag skulle springa åt ena hållet för att sen vända och hinna tillbaka.

Men kom på att man kan köra intervallpass på den.

Det här passet kan du köra om du håller på att komma igång med löpningen – då är det jogg och sen gång som gäller. Är du van löpare är det uppemot 85-90% av maxintensitet som gäller under intervallerna med väl disponerad intensitet. Och helst den första intervallen lite lättare för att komma in i andra andningen ordentligt.

Värm upp 5-10 minuter och avsluta med några korta fartökningar. Sen sätter du klockan på 7 minuter och springer hårt men kontrollerat. Gå 2 minuter och snurra timern till 6 minuter, spring, gå 1 minut, snurra den till 5 minuter, gå 1 m inut osv ned till en minut då det är full kareta med det sista du har.

Sen joggar du ned ordentligt i 5-10 minuter.

Följer inget vanligt intervallschema men kan vara lite kul och definitivt mentalt lättare att springa kortare och kortare. Samtidigt får du 28 minuter intensitet- och du kan göra det med din smartphone.

Det går förstås lika bra att köra tex 4 x 4 minuter men jag tyckte det här var lite kul. Noga med teknik och noga med upp och nedjogg.

Gillar du inte att telefonen skumpar? Jag har flera såna här flipbelts kvar. Jag har med telefon, nycklar, näsdukar och liten vattenflaska och det är NOLL ZERO skump! 350 kr inkl frakt- jag bjussar på den och hälften av pengarna går till Panzi Foundations arbete med kvinnor och barn i krigets Kongo. Hälften är vårt inköpspris.

Tassa fint därute!

Att kunna vara ledig och sportlovets bästa



Det är svårt att vara ledig för många av oss som har det så bra så vi kan vara lediga.

Det kan vara svårt att känna att man har ro och rätt att bara släppa allt. Men det ska man. Det unnar man andra så det ska man för sig själv också. Den här långhelgen var det lite svårare än vanligt:

Jag är nystartad och behöver jobba med företaget. Jag hade också en inlämningsuppgift på en kurs jag läser. Jag har ett stort uppdrag denna vecka som kräver förberedelser.

Men jag gjorde det. Hyfsat tycker jag: Fyra dagar mestadels ledigt: Jobb och studier i bilen upp, jobb söndag och måndag kväll när barnen somnat och jobb i bilen hem idag och på kvällen efter nattning. Mitt livspusseldeluxe. Funkar för mig.

Att tänka ” vad skulle jag kräva av andra, skulle jag unna dem att vara ledig?” är ett sätt att börja släppa på greppet om kontrollen. Att vara noga med listorna, skriva ned vad som ska göras när man jobbar igen kan också hjälpa att släppa jobbtankarna. Att sätta upp regler för när man låter sig klura på jobbet och tiden annars lita på att man kommit överens med sig själv om att faktiskt vara ledig och det blir moment-22 om man inte jobbar men ändå går runt och ”bär” på arbetsuppgifter mentalt.

Haft fyra fantastiska dagar i Västmanland i den lilla byn i det lilla huset med knarrande golv och utsikt över den lilla sjön. Lugna tysta morgnar där mamma och pappa smyger upp före barnen (framförallt pappan som går upp vid 5!! ibland).  God enkel mat Mycket elda i spisen (jag blir väldigt engagerad i att skapa den perfekta brasan). Mycket raggsockstid och djup sömn under tungt duntäcke.

Bästa den här ledigheten:

Åka skidor, barååk style

Vi ba kör. Har inte vallat mina skidor på flera år. Noll fäste, bakhalt. Dunderglid om det kommer en backe. Nicke älskar att skejta så vi skejtar på med vår klassiska utrustning. Nicke insåg efter tre vändor att han haft sin mammas på tok för korta stavar. Skitsamma! Vi bryr oss inte om hur långt vi kommer, bara vi kommer ut. Åka över sjön där vi övade swim-run i somras. Känner mig enormt lycklig när jag får åka skidor. Det är som runners high fast från första stavtaget. Är nu helt slut i ryggen, har kanske totalt åkt 2,5 mil i fantastiska spår utanför Norberg. Inte i skidform alltså men kanske en av Sveriges saligaste skidåkare när jag väl är på skidor.

Laga mat ute med barnen

Receptish kommer på mitt senaste påhitt. Älskar utemat. Grilla korv, laga mat på stormkök. Sittunderlag. Enkelt äventyr. Mindre torka golv också .

Leka

Jag är inte så bra på det där med att gå in i en roll. Känner mig som en trökig mamma. Men gör det på mitt sätt. Leka disco, leka charader, åka pulka och spark. Gå på upptäcksfärd. Rita. Läsa bok. Göra saker tillsammans med barnen. Mer tid till det. Vips är de stora och mamma är jobbig. De har enorm fantasi så låter man de hållas hittar de på allt möjligt. Minimal tid vid paddan- har inte fastnat i att spel och appar eller vad det är kidsen håller på med är en vana. Inget tjat, den får komma fram då och då men mest blir det för att titta på något från tv-tablån eftersom vi inte har tv.

Sova lite mer

Inte lägga sig senare. Kanske snarare tidigare. Sova mer. Jag är nattugglan och jag lägger mig senast 22.45. Oftast 22.00. Är så galet pigg när jag får mina 7-7,5 shut eye men kan verkligen ladda på med mer sömn när jag är ledig. Det är mitt inte så hemliga vapen till att leva som jag lär.

Andra perspektiv

Läsa andra saker, prata om andra saker. Ledighet är en möjlighet att få nya perspektiv och infallsvinklar på saker. Nya insikter. Det gillar jag kanske allra mest. Utmaningen är att ta med dem tillbaka till vardagen eftersom vi är såna vanemänniskor.

Då krävs förändringsledning. Det ska jag skriva om senare.

Såna här bilder tar jag med mig från mitt lilla sportlov. Nu är det tre dagar med tre föreläsningar/workshops med helt olika grupper, olika upplägg, olika syften men ändå inte – den röda tråden är hållbarhet!