Stilstudie på gymmet

När jag tränar tänker jag mycket. Inte på särskilt intelligenta saker men det är mycket som snurrar. Ofta är det målet som snurrar i huvudet. Att jag är snabb och stark.

Nu har jag ju inte varit stark och snabb på precis ALLA pass och här är lite vad mina hjärnspöken har pratat med mig om:

”Varför ska man åka på höghöjdsläger och betala dyra pengar när man kan skaffa astma och få samma effekt? Försök springa det snabbaste du kan och andas genom ett sugrör så märker du vad jag menar. Borde bli sjukt bra av att jämt ha andnöd…”

”Proteinshake med frysta bär och mjölk smakar ju glass. Varför äter inte tjocka människor det istället för glass. Det är ju nästan godare dessutom. Win win situation”

”Varför blir jag jämt bajsnödig när jag ska springa? -Hur mycket bajs kan en liten tjej egentligen producera?”

”Varför är det så känsligt att skoja om doping?”

”Hur ska jag göra för att bli av med min tidsoptimism? Jag hatar att komma för tidigt och planerar alltid ett för tight schema som jag aldrig kan hålla”.

”Det värsta som finns är att bryta ett pass…inget får mig att känna mig så värdelös… -Även om det finns en orsak och fastän jag vet att det inte är hela världen. Men ändå. Värdelös. Måste alltid ”lura” mig själv att klara passet. Ge mig en belöning efter och sätta upp delmål under passets gång…”

”Om jag springer mina pass ute i snömodden och det går typ 15 -30 sek /km långsammare som jag brukar springa när det är barmark, borde jag inte bli vansinnigt snabb i vår då?”

”Är mjölksyra verkligen livet? -ja det är nog det—”

---

Det är ju aldrig kul att blogga när det går dåligt, därav bristen på blogginlägg förra veckan.

Förra veckan började dock bra med backintervaller i progressiv fart och det kändes kanon, förutom att jag var vansinnigt skitnödig hela passet. Magkrasch även på tisdagen och onsdagen och torsdagen. Torsdagens långpass gick så pass dåligt att jag fick lov att vända efter dryga 1/4 av passet. Magen. Jävla mage.

Har även fått tillbaka mina astmabesvär som jag inte känt av på väldigt väldigt länge. Så längesedan jag kände något att jag gjorde nybörjarmisstaget att friskförklara mig själv och bojkotta min medicin. Fungerar aldrig. Så jag har börjat ta min Pulmicort igen och är redan mycket bättre.

Magbesvären kan nog förklaras av kaffeöverkonsumtionen i veckan. För varje timme jag stressade, tog jag en till kopp kaffe och tillslut var jag skakis som en gammal tjackpundare från Klara.

Det dåliga med kaffe är även att det är vätskedrivande. Ett svettigt spinningpass senare, som jag själv ledde, var jag totaldränerad. Drack ca 600 ml vatten under 90 supersvettiga minuter så där någonstans slog det stopp i systemet. När fredagen kom var jag totalt utbränd, slapp, håglös och zombiefierad. Och så undrar man varför man är slut. Orutinerat!

Men efter regn kommer solsken!

Fick ordning på vätskebalansen, privatlivet och träningen och känner åter att jag är stark! Skönt!

Söndagen spenderades på MTB:n ute i snöstormen där halva passet guidades av Marre och Adrian (två herrar i skägg). Vad mycket roligare det blir när man är ett gäng! Fick ihop strax över  fyra timmar och var alldeles lycklig och förfryst när jag kom hem. Är fortfarnade ganska rädd när jag kör runt i snömodden. Jag blåhåller styret i rädsla att åter supa på näsan, vilket är ganska påfrestande för rygg, nacke, armar. Men jag tycker på något vis om att vara lite rädd. Det ger liksom en liten kick.

Simmade med SCT och elitgruppen på kvällen. Vi har himla kul i vårt lilla gäng. Gruppen jobbar mycket med det mentala. Att kunna behärska de psykiska påfrestningarna som det innebär att träna och tävla triathlon. SCT elitgrupp tillämpar den ryska metoden. Vi trakasserar helt enkelt varandra tills förste man (eller kvinna) är totalt nedbruten. DÅ börjar man bygga upp med lite glada tillrop.

Robertsson fällde en legendarisk kommentar när jag ville gå upp och dra på sista armserien under simningen igår:

-Nä nä nä. Nu får du ge dig. Jag är bra på arm, George är bra på ben och DU, Emma, är bra på sån där konstisimbalett!

Spinning med SCT (bilden från 3 timmars spinningen förra söndagen)

Veckans löpoutfit från Fusion. Rött och svart. Tur att man kan ha snygga kläder på sig iallfall när löpningen går skit (i dubbel bemärkelse).

Förra veckan hittade man mig säkrast i en kaffekopp…

Skäggiga, glada grabbar på cykel.

Stockholms enda serpentinväg var jättebrant och jätteslirig. Uppe på toppen stod Marre, gapade och skrek att vi skulle CYKLA upp. Nä nä, jag gick upp.

Min lilla Specialized-bäbis från Cykelcity som gör vintercyklingen till ett rent nöje.

Adrian: Du måste ta bloggbilder, BLOGGBILDER! Så här ser det ut från toppen av Stockholms enda sepentinväg (eller finns det fler?).

 

---

Har haft en riktigt maxad sporthelg som både har varit inspirerande och riktigt kul.

SCT hade en mycket uppskattad träningsdag på Bosön med teknik-, styrka- och inspirationsföreläsning. Dessutom coopertest. Elitgruppen var på plats för sitt första framträdande, bli presenterade.

Men vi i elitgruppen körde inget coopertest. För slitsamt, sa coach. Skönt, tänkte jag. Åkte till hallen kl 07:30 i lilla minibilen. Ingen vacker syn när Lelle*, Nisse, Näsvik* tryckte sig in i lilla Polon. Måste nog skaffa en lite fetare bil om David ska fortsätta att sitta i baksätet. Teknik, spänst och snabba ”straight-and-turns” (snabba accelererande långsidor och lugn jogg på kortsidorna) stod på schemat. Kändes riktigt bra.

Efter det skulle SCTs elitgrupp presenteras, men det missade jag och Nisse (kunde ju inte missa sista intervallen!!!). Skakade hand med Mr. Henning och stack sedan till gymmet en timma medan de andra kämpade med 3000 meter all-out ute på banan.

Efter lunch stod Rasmus Henning för inspirationen med sin föreläsning om hur man höjer sig den där sista graden för att uppnå sina mål, vare sig det gäller triathlon, jobb eller andra projekt. Rasmus som är (förutom Lisa nu då) Scandinaviens mest framgångsrika triahlet i både i olympisk och de längre distanserna, har försörjt sig på triathlon sedan flera år tillbaka. Det är fett! Igenkänningsfaktorn var hög på det han berättade och han berättade om hans teknik att övervinna hindren för att komma till målet. Hindren kan vara att man ibland gör sig själv till offer för att man ska cykla i kyla och spöregn, hur man ofta förminskar sin prestation för att det alltid finns någon bättre att se upp till, om hur svårt det kan vara för ens omgivning när man hela tiden ska vara så ”speciell” genom att gå upp kl 6:30 även på helgerna för att sticka ut och kuta, tacka nej till gruppaktiviteter pga risken att bli sjuk och inte ha tid med nåt annat än träning. Till expempel. Han gav bra tips på hur man kommer runt och vidare dessa hinder.

Efter det hela skulle elitgruppen fotograferas. Efter mycket om och men och grejande med frisyrer, blev korten såhär:

 

 
 

FOTO: Per Englund (men fotot på Per har han såklart inte tagit för det har faktiskt jag gjort)

Stockholm Citys Elitgrupp består av (i ordning från korten ovan):

Emma Graaf (det är alltså jag)

Marcus ”Jesus” Hultgren (med de gyllene lockarna)

Snygg-George 2.0 Bjälkemo (nu med solbränna)

Fredrik ”Robertsson” Robertsson (idrottslärare hela dagen)

Doctor Nils Svensson (ny i klubben, gammal i gamet)

Mikaela ”Den skånska rookien” Persson (dissade Bosön och är ej med på bild)

Per ”head coach” Englund (försöker styra upp våra olika viljor och tar fina kort)

 

 

Rasmus Henning inspirerade och föregick som gott exempel när han joggade coopertestet med klart bästa löptid. FOTO: Per Englund

*Lelle och David Näsvik är med i SPIFs elitlag men det går bra att umgås ändå.

---

Tack Stefan Norman och Staffan för tipset om bloggtitel.

Protorsdag idag. Gud vad jag älskar torsdagar.

Kom till morognsimningen i tid och pigg, för en gång skull. Nästan lite övertaggad.

Simmade bra idag. Fick till och med hålla igen lite när jag drog längst fram i tåget. Imponerade iallafall på staffan när jag, efter att alla gått upp, beslutade mig för att köra ett till varv på extraseien arm. Körde bara ett halvt varv men när jag klev in på Lisas säger han: ”shit emma är du redan här (var nästan snabbast med att byta om och gå till cafet också), du som körde dubbla extraserier”. Haha! Bra att man kan imponera på någon (fast nu simmade jag ju inte ens så långt extra som han trodde).

Har börjat gå upp tidigt varje morgon nu, sover inte ens länge på helgen. Själva regelbundenheten har gjort att jag går och lägger mig i tid, typ kl 22, och trots att det totalt kanske blir färre timmar sömn varje vecka, har jag blivit mycket piggare av det. Rutiner is the shit! Blir lite ekorrhjulskänsla men kroppen gillar det.

Har börjat bygga lite form nu vad det verkar. Simmar, cyklar och springer bra.

Tror faktisk att det hela hänger ihop med att jag börjat tänka på vad jag stoppar i mig. Har helt enkelt börjat äta mer, oftare och mer grönsaker, bär och frukt. Sedan vette fan men känns som att de proteinshakes från SN jag tar efter passen gör mig vansinnigt gott! Har ju haft lite svårt att hinna äta mellan passen och har förmodligen brutit ned kroppen o  musklerna en del när jag stressat iväg till jobbet och glömt bort att äta. Proteinshakesen är dock sjukt äckliga, tog visst vaniljsmak. MEN jag blandar med kakao eller frukt och bär och då blir det faktiskt riktigt gott! Rena dynamiten för musklerna.

Har gått upp i vikt, väger till mitt förtret hela 63,6 kg nu, men fasen, känslan att vara stark och frisk är bättre än att slippa den där valken på magen.

Efter fikat (Lisas semlor är också dynamit) stack jag hem och brände av ett trainerpass, sjukt svettigt. Stark igen!

Åkte till accessrehab och tränade styrka med Andreas. Inte fullt lika stark. Skakade och tappade balansen rejölt, så nu blir det till att jobba på det här. Fyra gånger i veckan blir det till att göra övningar. Gott kaffe har de på access. Och jag fick behålla byxorna på idag.

Hann men en lite tupplur innan mina 20 km långlöpning. Det fick bli sista passet. Var stark…ända till jag gav mig in i reservatet. Där var det glansis. Och inga broddar såklart.

Blond som jag är tänkte jag att det här går nog bra. Sprang en kilometer på isen sedan lyckades jag tappa balansen, vricka foten och sedan efter det fick jag en konstg brännande/stickande smärta på en punkt på utsidan vaden, nästan nere vid hälsenan fast på senan på sidan. Gjorde ont från och till men sket väl i det, det kändes ju så sjukt bra i övrigt. Fan.

Nu ligger jag här med fryst blomkål och är nervös att det ska vara nåt tok. Vi får se i morgon. Men just idag var jag stark. Just idag mådde jag bra. Jävligt bra.

Visst kan man längta till sommarsimning. Här tre glada, rosa dalkullor+ Näsvikpaparazzi.

---

Har fått svar från min läkare nu. Jag fick läsa själv från pappret sedan var det klart-Hej då med dig. Fattade ingenting. Jag kan faktiskt en hel del om människokroppen men med denna namedropping i det latinska språket gick jag bet. Så här ser utlåtandet ut:

Sammanfattningsvis: Lateral intrameniskial lesion med ganglion

Ingen hydrops. Främre liksom bakre korsbandet är intakt. Det finns i laterala meniskens framhorn en intrameniskial lesion något perifert och i det laterala omfånget av ledspringan ett multiloberalt ganglion som mäter 1,8*0,7*1,3 cm i storlek. Gangliet har sannolikt en meniskogen genes. Det finns dessutom i medellinjen ventralt i anslutning till laterala meniskens mediala omfång ytterligare ett 9 mm stort ganglion. Någon penetration mot någon meniskyta från intrameniskiala rupturen ses ej. Laterala meniskens bakhorn och mediala menisken är intakt. Intakta kollaterllaigament. Inga signifikanta broskförändringar femoropatellärt eller femorotibialt. Inget patologiskt benmärgsödem. Quadriceps- och patellarsena har ordinärt utseende.

Kommentera gärna om ni kan förklara på ett bra sätt, har googlat och frågat runt lite men ni vet hur det är…slutar alltid med att dignosen är ”du är gravid” eller ”du har cancer”.

Min coach, Jens ringde när han såg min Facebookstatus. Såklart han visste vad det var! Jag blir så sjukt imponerad av Jens varenda gång jag pratar med honom, för han kan ALLT! Han har liksom svar på alla frågor man har. Det bästa med det är att han svarar på ett ödmjukt sätt dessutom. Sak jag inte spela fotboll eller innebandy dylik sport där tvära vändningar ingår, så klarar sig knät fint med den träning jag nu utövar. Risken att jag börjar med bollsport är ganska minimal. Jag gjorde ett inspel i LFKs flicklag under 3 veckors tid och var med och vann dalacupen men mina lagkamrater och tränarna var nog inte särskilt imponerade av min medverkan. Så någon fotboll blir det ICKE!

När det nu finns på papper känns det plötsligt mycket mer i mitt knä, är det inte lite konstigt. Förut har jag ju varit jätteduktig på att ignorera smärtan. Blir det inte värre än det är i dagsläget kommer jag inte att göra någon operation.

Jag går på rehab på Access Rehab och bygger upp hela högra sidan som är supersvag. Inte konstigt att det alltid gör ont i höger höft, knä och fot när jag inte orkar hålla emot under löpning, cykling och styrketräning. Mitt knä far alltid innåt när jag gör benböj till exempel och jag har jättesvårt för att hålla mina knän fixerade när jag cyklar hårda pass. Knät liksom vill vika in sig. Men i vilket fall så svarar jag väldigt bra på min rehab och är redan starkare i höger sida (marginellt men ändå). Ser ni mig stå och göra konstiga övningar med gummiband runt benen så vet ni nu varför!

Nästa tillfälle för rumpplågeri blir imorgon och då ska jag INTE råka ta mina genomskinliga spetstrosor när jag ligger med rumpan i vädret och gör övningar. Fy vad pinsamt, jag som ALLTID har på mig funktionstrullingar av sportig karaktär. Stackars Andreas!

 

 

---