Svett

Så här kan man känna sig efter ett löppass!

Lite hög, liksom!

Det var inget storslaget. Bara one of those löpardays. Barnen vägrade sommarfritids, så jobbplanerna sprack. Har visserligen semester, men frilansande människor har ju aldrig semester. Så sköt på jobbandet till kvällen och kom överens med god och löpande vän med samma barn-inte vilja fritids-proteströrelse hemmavid,  att dra till Lidingövallen.

Vi parkerade barnen, totalt tre, vid vattenhindret (som var halvfullt … positivt tänkande, by the löparway), försedda med en russinkartong och tre tetrajos. Russinkartongen sjönk snabbt ner till botten, blev U-båt, (russian) men de tömda tetrajosen seglade fint.

Vi körde 380-ingar( trodde 400-ingar, men brorsan ringde och rättade, Lidingövallens bana är bara 380 m … tyckte  väl det gick fort …) En 380-ing, och koll på barnen. Läget ok. Två 380-ing, och ett av barnen hade fått stövlarna fyllda med vatten. Tre 380-ing, och två av barnen hade fått stövlarna fyllda med vatten. Tre 380-ing, och barn no 3 hade doppat ner armarna med tröja i vatten. Men det var inget kallt vatten, så vi körde på.

En mamma tränade dotter i längdhopp. Några tjugoåringer med raketben pekade på innerbanan, så vi la oss i bana två. De for förbi som lejonskrämda gaseller i 200-ingar på bana ett. Vi sneddade in bakom deras ryggar, gav barnen high-five vid vattenhindret.

Det blev 10×380 med 200 m mellanjogg. Hög luft, svettiga linnen, sjöblöta barn. Intervallträning när den är som bäst!

Lidingövallen – en grym lekplats för barn i alla åldrar!!

---

Vänster, höger, vänster, höger!!

Retro Gym. Triceps sväller. Femtio tag innan första skvätten. Brunnsvattnet måste ha sin källa vid jordens medelpunkt. Ändå kallt som f-n. Underligt.

Som löpare kan man sen fundera lite över vad man ska ha triceps till. Vatten behöver man förstås. Men behöver man verkligen så mycket vatten. Måste det regna också? Sätter mig och funderar lite.

Svensk sommar, det är något visst med den i alla fall.

Och kolla där, är inte det där solen?

/to be contiuned …/

---

Åter Runmarö, och författarförbundets stuga Höganäs. Men kom inte hit med ett Höganäskrus runt halsen, som Carlsson i Strindbergs Hemsöborna (jag blott en box ekologiskt rödtjut från Argentina i ryggsäck). Strindberg hängde också på Runmarö på sin tid, det var här han skrev I Havsbandet. Inga jämförelser i övrigt, dock. Menar, Strindberg promenerade, och jag, jag springer ju.

Och bråttom är det med det, när fötterna landat på ön. Fort, fort, packa upp, och sen ut för att kolla in den gamla slingan. Genom skogen, upp på landsvägen, till vänster och backen upp. Och sen in i skogen igen, förbi huset där Strindberg bodde (ja, han har alltså bott i flera hus här på ön, nog lite rastlös så där …)

Vad ska man säga? Skogen och jag. Andas djupt. Kottar och bär, saker som brummar i luften. Kanske en tordyvel? Är inte så bra på insekter (som Fredrik Sjöberg, som bor på ön, läs hans bok Flugfällan, en höjdare man kan surra länge om) men jag gillar det. Om än inte myggor så där vansinnigt mycket.

Andas djupt, kollar rötter, inte ramla slå huvet i en sten och dö, har många lopp kvar att springa.  Kommer ut på landsvägen igen. Och kolla där, hästar, som på Strindbergs tid.

Rullar på och rullar på, lite seg i låren. Körde roddmaskin i går på ett gym i storstaden, det gör man inte ostraffat, tydligen. Men går i mål efter 16 km, och allt år gott. Hoppar i havet. Kallt är gott det med.

Och det varder afton, och den rosenfingrade Eos börjar bläddra bland tallarna.

Vaknar till regn som står som spön i backen. Men här på ön har vi morgonrutiner.

JUST DO IT!!!

Ja man vill ju inte bli mer blöt än nödvändigt.

Dags för morgongröt. Det käkade Strindberg också!

/to be continued …/

---

Apropå utrikiskan i rubriken så kom min dotter i samspråk med två flickor på stranden.

– Var kommer ni ifrån?

– Öland, svarade flickorna.

– Var kommer du ifrån, undrade flickorna.

– Sverige, svarade dottern.

Ja ja, är man nyss fyllda sex är världen fortfarande mycket stor, och i detta Ölandet har det också varit mycket växlande väder de sista dagarna. Sprang ut på förmiddagen, och tog till vänster. Glömde kolla vart vinden kom ifrån. Det borde jag ha gjort. Efter två km kom jag ut på ett öppet fält, och där brallade det på fint med vind snett bakifrån. Det var trevligt i tre kilometer, men sen var det dags att ta till höger, och då var det elva kilometer kvar i gräslig motvind. Öland, solen och vindarnas ö!

Lite nationalromantik i blåsväder.

Men det var bara att borra på. Friska vindar, frisk luft, den tropiska hettan som bortblåst, och lättare att andas.

Öländska blommor till alla som vill ha.

Sprang progressivt, raggarcruising i början och sen surt i motvinden, men benen bra idag, bara kriga på. Här en lång slakmota upp mot Löt. Och sen till höger vid kyrkan, och sex km kvar.

En liten regnskur bara sådär. Notera rotorbladen, bakåtböjda i vinden. Men jag ökade farten, fick hemkänsla, en löparkrigare jag är.

Vinden ylade om öronen, sista fyra pendlade mellan 3.50 och 4.00, lungorna på vid gavel, böjde kroppen över trappen till huset, andlös i mål.

Och sen hundra tåhävningar, som Gärderud säger att man ska göra. Där fick jag nästan kramp. Enklare slå vad … ack ja, men på det hela taget – en fin löpardag på Öland!!

/to be continued …/

---

Ja, nu har vi alltså varit här några dagar. I en liten håla på mitten av Öland, på ett ungefär. En alldeles underbar håla, om ni frågar mig. Här händer ingenting om man inte rör på sig. Jo, förresten, när jag satt alldeles still i en stol och läste i en bok, flög en tornseglare förbi och sket mig mitt i skrevet. Det var samtidigt som min vän Christian hade en lång utläggning om sin meditation och hur han efter en sådan kunde känna en allomfattande kärlek till allt levande. Jag tyckte allt han sa lät vackert och sant – fast just den där tornseglaren fick dock klara sig utan min kärlek den här dagen.

Det finns meditation, och det finns meditation. Jag och brorsan drog hit för att meditera på vårat vis.

Det gjorde vi en morgon klockan 06.30. Det var redan varmt, men vi körde 10×400 meter, och vi ägde banan. Inte en enda ölöpare förutom vi.

Så här solbrända var vi efteråt (tartanrött).

Dagen efter bestämde vi oss för att köra långpass. SMHI hotade med över 30 C, så vi steg upp tidigt igen. Då var det nästan svalt.

Vi sprang och vi sprang.

Ibland visste vi inte riktigt vart vi skulle ta vägen.

Men till slut kom vi i alla fall hem igen.

Och rätt nöjda med det. Jag hade sen tänkt vara drakvakt på stranden men sonen hann före.

Fick i stället gå i närkamp med ett av Ölands vilda djur, som jag slet i stycken med ett blodigt grepp mellan naglarna. Här är såret efter monstrets käftar.

Jag ska inte säga vilken kroppdel denna monstruösa ölandsfästing bet sig fast i, mer än att det var den vänstra av två halvor, som icke få visas på Facebook. Nu hoppas jag bara jag slipper borrelia.

/ to be continued …/

---