Återdebut på ultradistans- TEC 50 racereport och upplägg
”Ja nu ska du ju bara springa 8 mil så det är ju inte så mycket att planera”.
Sa min fästman. Innan, under och efter loppet. Och det var lite ansatsen också. För man blir heeelt distansstörd när man umgås med folk som springer 2,3,4.. 8!! maraton på raken. 8 mil är den kortaste distansen på TEC. Men det är långt ändå.
Och det var nästan tre år sen jag gjorde det. Mycket har hänt sen dess. Min kropp funkar annorlunda. Framförallt är jag laktosintolerant och har ”IBS” och det innebär lite mer fokus på kosten. Jag har genomfört några lopp sen lillspark föddes men inget som varit med resultatfokus och de har inte gått så bra helt enkelt!
TEC är som alltid magiskt. Stämningen och all kärlek, omtanke, pepp och support är svår att beskriva. Att heja på och bli påhejad och omhändertagen. Alla fantastiska ödmjuka badassmänniskor som ba kör! Ba matar på varv efter varv- jag är en del av det men blir lika hänförd varje gång. Fascinerad. Drömmer om att skriva en intervjubok för att ta reda på hur det fungerar i skallen på alla underbara löpare. För alla är verkligen supertrevliga! Så häftigt att följa andras prestationer- ingen nämnd ingen glömd!
Men vi tar det från början. Race reports är viktiga för mig att kunna titta tillbaka på och jag tänkte att jag skriver ned lite utrustning och upplägg så kanske någon kan ta något med sig (eller bli avskräckt!).
Uppladdning
Jag har haft en lagom hektisk vecka. Ätit bra och behöver ju inte direkt kolhydratladda men äter absolut mer kolhydrater de tre sista dagarna. På fredagskvällen gjorde jag dundermissen att köpa pås-bea. Det gör vi typ aldrig eftersom vi undviker halvfabrikat. Läste inte på innehållsförteckningen- det är förstås laktos i den. Magen började rumla och även om jag inte var nervös så är det klart att magen känner av att man ska springa. Inga detaljer men – ja magen hade för sig.
Vaknade snorig och med kliiga ögon men bestämde att det inte gick att göra något åt så jag skulle inte lägga tid på det. Jag har inte någon sån där inhalator heller.
Utrustning
Det skulle bli runt 10 grader och mulet, ev lite duggregn. Perfekt löparväder. Jag hade
Falkestrumpor (och fick inte ett enda skavsår!)
Falke kompressionstights som inte är glansiga och känns som kramiga mysbyxor. Solklart skönaste brallan att springa i!
En underställströja (Falkes supersnabbtorkande)
Bob Marley t-shirt över bara för att skapa ett till luftlager runt bålen.
Pannband,
X-Kross sportglasögon med den orangea löparlinsen som passar bra i skog.
Inov-8 Xtalon på fötterna med Dirti Girl Gaiters (damasker)
Flipbelt runt midjan med telefon (obligatorisk utrustning) samt flaskor med sportdryck.
Inför start
Vi var på plats runt 45 minuter före start, jag ville hinna krama om vänner och gå på toa. Vår lillspark var med och blev väldigt blyg av alla människor men det var så mysigt att hon var där- det var hennes första ultra men det lär ju bli fler.. Bästa fästmannen skulle hjälpa mig första varvet och sen hade jag grymma Sandra till hjälp så det kändes tryggt. Kände mig pigg men väldigt spänd över hur det skulle kännas under dagen. Dock positiv och stark i sinnet- ”jag ska springa hela dagen” tänkte jag.
Jag och Caroline stod ihop vid starten och jag hade fått en temporär tattuering av henne med Kokopelli- en sorts fertilitetsgud som blivit en grej bland några av mina fina ultrasisters. Jag hade mitt ”vavavoom”armband på mig också och jag är ibland en sucker för affirmationer så det kändes bra. Caroline är en helt fantastiskt tjej jag lärt känna genom mina andra ultrasisters. Hon har ett pannben av stål, klok, rolig, omtänksam och underbar! Det var en pepp att ha henne på banan samtidigt och tänka på att hon skulle springa det dubbla!
Energiplan
Jag har kört Umara Sports sportdryck som funkat bra men den är lite söt så jag blandade den med Vitargo och hade förberett så jag skulle ha med 4,5 dl ut på varv, dricka 2 dl i varvning. Ta BCAA varje varvning och äta en-två bars (Umara med 148 kcal och 25 g kolhydrater) varje varv och sen gå över på godis som alltid funkar.
Det gick, föga förvånande, inte alls bra. Jag höll mig till att dricka sportdryck efter två varv och åt lite godisar varje varv (som jag hade i sportbhn så de var helt svettiga- återbruk av elektrolyter? 🙂 . Lite cola de sista varvningarna och så var jag sugen på vatten. Fick inte alls i mig så mycket som planerat vilket inte alls gör något- jag har en jättestark fettmotor och behöver bara toppa upp med lite glukos till skallen så den orkar jobba och det ska jag tänka på framgent.
Loppet
Ultra handlar mycket om det mentala. Att förhandla med sig själv om hur man bäst driver sig själv framåt när det gör ont och man är trött. Hur man hanterar den distans man har kvar.
Jag har ju sprungit det dubbla men idag kändes 8 mil långt. Däremot är jag väldigt nöjd med min mentala ansats:
De första två varven var bara för att ”känna in”. Nu tycker jag nog det kändes lite väl mycket av dem men ja ja.
Det tredje varvet tänkte jag på att jag får sätta på musik nästa varv. Så fort jag började tänka på att jag ”snart sprungit hälften” ”det är flera mil kvar” då började jag ana en dipp så jag tog helt bort det.
Tänkte att fjärde varvet då får jag njuta av musik. Femte varvet kommer vara ett bit-ihopvarv och på sjätte varvet kan jag tänka att jag är på väg mot det sista och det sista är ju bara att köra på.
Jag var ”ute i skogen” en del men det var jag liksom förberedd på så det gjorde faktiskt inte. Jag hade ju inte ont- jag var bara lustig i magen.
Ultralöpare brukar tjäna på att gå i backar för att spara energi men jag sprang faktiskt hela loppet. Det var min plan och det hade jag inte gjort om jag skulle springa det dubbla. Men det gjorde lika ont i benen av att springa som att gå så jag sprang…kanske tassade mest i vissa fall men fick massa kommentarer av mitt fina löpsteg som faktistk höll 8 mil. Att susa fram i skogen på småstigarna, speciellt den lätt sluttande passagen efter 9 kilometer…som jag njöt!
Fick en rejäl runners high. Jag grät som ett litet barn och garvade samtidigt åt det. Det är inte alls bra får syreupptagningen att hulka men det var det värt.
Fantastisk pepp i varvning, suverän support av Sandra och Nicke. Sandra gav mig någon tablett mot magen så den stannade av efter några varv- fantastiskt! Kände inget behov av att byta skor- Inov-8s tunna sula gav kontroll i skogspartierna även om den är ganska hård och stum så man känner alla ojämnheter. ”Massage” tänkte jag.
Energinivåerna och fokus- 100% hela tiden. Ingen dipp. Bara fokus på att jogga framåt hela tiden. Min klocka dog så jag sprang utan fokus på tid och det var skönt – men! ska man sikta på en tid bör man ju förstås ha klocka. Det gick ju bra idag eftersom jag bara skulle runt.
Näst sista varvet slappnade jag av lite och då drog jag höger stortå i en sten. Flög och landade lite knasigt men sprang vidare men aj satan vad det gjorde ont. Blev så arg. Det gick ju så bra. Vad f*n. Nu gjorde det jätteont när jag sprang.
Gick ut på sista varvet och tänkte att det här blir ju lätt- bara ett varv kvar men det blev faktiskt jättetungt. Det gjorde ont i tån och det störde löpningen. Det gjorde jätteont utför också så fick sicksacka och nästan gå. Det hade jag ju inte tänkt.
De sista kilometrnarna kändes bara urlånga. Ville bara i mål och ta av mig skon. Men var på gott humör och väldigt nöjd och kände mig pigg!
”Som ett väldigt långt jobbt långpass” sa jag när jag gick i mål. För så kändes det: Inga klädombyten utan bara jogga på i 8 mil. Stabilt.
Tån ömmade men jag var så hög på endorfiner så det kändes inte så farligt. Kollade på klockan efter en stund och hade precis tagit mig in under nio timmar- haha! 8:57 något.
Började packa ihop med Niklas hjälp då han sa att han skulle kolla min placering. Jag hade ingen koll alls på var andra damer var mer än att jag såg Kim springa förbi mig när jag satt på huk ute i skogen och hon såg fantastiskt stark ut.
Och så kom Reima med en silver”pokal” till mig! Skrattade högt- vad kul! Vilken bonus! Mitt fjärde TEC och min fjärde pallplacering. Skoj!
Sen blev jag blå om läpparna, skallrade tänder och frös så vi åkte hem. Tån ser inte så rolig ut, i övrigt syns det inte att jag sprungit. Men det känns! Mår illa, lungorna känns ansträngda pga allergin. Stel i höfter och har ont i mina knän. Men det får man ju räkna med!
Helgen har förstås bjudit på massor av otroliga prestationer- på jogg.se kan du se dem!
Tusen tack till alla som peppat och hejat, till TEC-arrangörerna och alla funktionärer och till alla fantastiska medlöpare!
Det är alltid en viss låt som jag förknippar med mina ultralopp. Det har varit Mumford & Sons och annat men igår var det lite otippat Shakira, en låt jag lade till utan att ha hört den. Texten gick liksom rakt in i hjärtat…
(…)Look how far you’ve come
You filled your heart with love
Baby you’ve done enough that cut your breath
Don’t beat yourself up
Don’t need to run so fast
Sometimes we come last but we did our best
I won’t give up, no I won’t give in
Till I reach the end
And then I’ll start again
Though I’m on the lead
I wanna try everything
I wanna try even though I could fail
I won’t give up, no I won’t give in
Till I reach the end
And then I’ll start again



