Tjejbestyr

Några dagar har gått sedan jag fick det tråkiga beskedet med foten. Tusen tack för alla fina och peppande kommentarer! Tack också alla nära och kära för stödsamtal där jag gnällt loss, ni har verkligen fått mig att inse att det finns hopp!

Hade en riktigt tung helg. Cykling i 15-20 m/s vind, 11 grader och duggregn kan väl få vem som helst att vilja sälja cykeln och köpa en ponny för pengarna?

Igår hade jag ett psykbryt. Allt kändes bara fruktansvärt bedrövligt. Ersätta löpning med vattenlöpning, alltså HUUURRRR ska jag stå ut? Men efter första passet insåg jag att det kanske inte är så tokigt ändå. Det är iallfall NÅGONTING! Det är ju helt vansinnigt hur mycket jag saknar löpningen bara för jag inte får. Det gör att jag har en stark längtan att komma tillbaka snabbt.

Kommer att tävla i Kalmar. Jag får se om foten håller. Jag ställer upp iallafall.

Jämtland är inte så dumt ändå. Visserligen blir det ensamträning, men landskapet är fantastiskt vackert och jag hämtar kraften i skogarna. Vattnet är för kallt (och läskigt) för att simma ute så jag har blivit stammis på Storsjöbadet där jag har tagit mig en egen bana (lyx!).

Jag ska nog härda ut det här. Som mamma sa så tävlar man ju mycket med sig själv och med sin egen skalle så lite ensamträning är nog nyttigt för mig. Är ju en riktig sällskapspapegoja som älskar att omge mig med folk. Nu får jag lära mig träna själv helt enkelt. Köra efter mitt eget. Låta foten läka.

Efter flera dagar med haltande kan jag faktiskt gå utan att det gör ont så jag tror minsann att det går åt rätt håll. YEY!

Om man vill ladda som mig inför Ironman Kalmar (eller någon anna IM) så kan man läsa den här artikeln  (OBS! Skrevs innan min fot tackade för sig).

Ett till tips är att lyssna på Podcasten Husky som gjort en intervju med mig. Den kommer ut i nästa vecka så håll koll! Tidigare har Petra Månström, Christine Hargin, Marcus Hellner mfl. intervjuats.

Här kommer lite bilder från dagens simpass och rullpass tur och retur Lit.

 

Har blivit stammis på Storsjöbadet…

…och skaffat mig en egen bana!

Cykelglädje!

I Lit hittade jag den här trevliga kompisen. Trots att jag var så entusiasisk med mina lockrop blängde hon bara på mig och betade vidare.

En återhämtningsdricka och beskådan av vackra utsikten på Frösön.

Hittade en bra bild på vad Mortons var för något på Gå och Löpkliniken, dock ingen som hade tid att hjälpa mig där. Varför ska alla ha semester nu, mitt i sommaren? Ser ut som jag behöver ilägg i skorna va?!

Carl rensade bland gamla saker och hittade dessa egenhändigt gjorda Oakleys från skidsatsningen 1995. Notera hur han egenhändigt har sågat i glasen och skrivit loggan på sidan precis som på orginalen, snyggt (notera även keyboarden i bakgrunden)!

---

Hör upp alla experter och läkare där ute! Gjorde en MR på mellan/framfoten häromdagen (tack Access Rehab för att ni är så snabba och hjälpsamma och tror på mig). Det var höger fot som jag scannade, den som jag har haft ont i sedan i början av maj. Nu var det verkligen dags att ta tag i detta då det inte blivit något bättre över tid. Veckan innan SM var jag ju också helt plötsligt svullen framme vid ring- och långtån.

MR är nu gjord och såhär blev utlåtandet:

//Sammanfattningsvis: diffust ödem i skaftet av os metatarsale 3 som kan representera stressfaktur om förenligt med klinik. Inga frakturlinjer kan utdifferentieras.

I skaftet av os metatarsale 3 ses diffusa ödemförändringar och också ett lätt omgivande periostalt ödem i mjukdelarna. Några frakturlinjer kan inte utdifferentieras och ingen felställning. Förändringen kan överensstämma med stressfraktur om förenligt med klinik. 

I övrigt är icke påvisat significanta förändringar förutom att det misstänks ett ganska litet prickformigt ödem i mediala sesamben under MTP-led 1. Det finns också en antydd mjukdelssvullnad plantart i andra MTP-interstiet som kan representera incipient Mortons neurom men knappast etablerat sådant.//

Vid första anblick såg det inte så märkvärdigt ut. Tänkte bara att det står ju faktiskt inte att jag har en etablerad stressfraktur så det här borde ju gå att springa på. 

Men ett samtal med läkaren och mycket bollande med Carls föräldrar (läkare och sjukgymnast) samt med medicinstuderande vänner och coach, har jag nu insett att vila är det enda jag kan göra. 

Deprimerad och nedslagen vaknade jag efter en dålig natts sömn med mardrömmar om min invaliditet. Jag kan inte springa! Fy fan.

Är det någon av er läsare som har liknande historier att berätta? Kommentera gärna och peppa mig! Vill helst höra solskenshistorier om hur ni kom tillbaka starkare än någonsin.

Jag hoppas nu att jag kan dra fördel av det här förbannade ödemet och pga det få tid att utvecklas mer som cyklist och simmare och dessutom få tid till att styrketräna och stretcha vilket oftast får strykas från schemat pga tidsbrist.

Semestern började igår, samma dag som jag fick beskedet. Vi har nu kommit upp till Östersund, här är det spöregn och 11 grader och jag får inte springa. Livet leker.

---

Något har hänt! Emma Graaf har förälskat sig i cykling.

Köpte min första cykel 2007 och började cykla lite lätt med Lindbergs Cykels onsdagsgrupp i Ludvika när jag var hemma över sommaren. Tyckte det var ganska kul men tränade bara en gång i veckan och tyckte att 4-6 mil var vansinnigt långt. Det bygger ingen cykeltjej. Pluggade i Lund vid den tiden och när jag åter åkte ned till Skåneland på hösten fick cykeln inte följa med. Cyklade bara vid enstaka tillfällen med Åke som cyklade mycket snabbare än mig. Motvinden i kombination med Åkes ”supercykelben” gjorde att jag bara kände mig kass. Inte så kul. Testade triathlon och cyklade dåligt. Gav inget sug att cykla mer.

Cyklade vätternrundan i mörker och spöregn 2009 (startade 23:00 på fredagen). Inte heller världens roligaste upplevelse men jag köttade på. Började sedan med triathlon ”på riktigt”, cyklade dock väldigt sparsamt men med roligt sällskap då flyttlasset gått till Uppsala. Lagom till jag byggt upp ett förråd av cykelturer (alla med vägar förbi Börje och aldrig över 8 mil) så var det dags att flytta igen-denna gång till Stockholm och återigen var det trist att cykla. Inget sällskap. Inga vettiga cykelturer och framförallt ingen cykeltalang som gjorde det kul.

3 år i storstaden har gått och jag har äntligen hittat ut ur förorten och kommit fram till de fina cykelvägarna. Efter 3 år i staden har jag fått fina cykelkompisar som står ut med mitt tjatter och att ibland behöva släpa mig på deras rulle. En fin cykel från Cykelcity, bra hjälp med träningspass från Jens, wattmätare som hjälper mig hålla koll på min prestation i jämförelse med min egen kapacitet, Le Peloton och ett och annat cykelpass i stålande solsken har plötsligt fått mig förälskad i cykelsporten! Det här är revolutionerande. Från att ha bånkat ungefär 85% av alla långpass och inte kunnat hänga med någon av grabbarna till att faktiskt kunna hänga med och hålla hela passen, utan att bli trött och sliten av det. Det är ett stort framsteg för mig. Om nu bara vädret håller i sig så jag slipper cykla i regn och kyla på semestern så kommer nog den här cykelformen ta sig.

Med lite träning ska jag nog göra min svagaste gren till min bästa. Det är ju för fasen jättekul att cykla!

Nu ska jag t.o.m. börja nörda in mig och analysera mina träningspass i Training Peaks. Något  har hänt!

Vätternrundan 2009 och jag blir intervjuad efteråt och svär givetvis över det förbannade regnet.

Från IK Fyris cykel KM 2009-2010 och fortfarande ett blåbär

Köpte en tempocykel 2010

Le Peloton som gjort cyklingen mycket trevligare

Materialet har jag, snart kan jag också börja skryta om watt hit och dit.

PS är det någon som vill cykla med mig i Östersund eller Åre v. 30-31?

 

---

I en övrigt lugn vecka med ganska lätt träning och lite arbete har jag ändå fått smaka riktig smärta tre gånger denna vecka.

Tillfälle 1 måndag: På Access rehab när Andreas nålade upp foten och vaden i en vidrig kombination. -Det här kan aldrig vara nyttigt, tänkte jag när jag haltade hemåt. Men ser på fan så blev foten lite bättre dagen efter. 

Tillfälle 2 onsdag: När jag skulle producera alla watt jag på något vis kunde få ut under 20 minuter, hemma hos Cykelcity-Mackan. Det var i särklass det jobbigaste jag gjort och med mina 209 watt i snitt under 20 minuter kan man lätt konstatera att det inte direkt sprutar watt om mig. Skam den som ger sig. Nu kan det bara bli bättre och jag är redan taggad att träna hårt och bra för att  bita i nästa test och bli en bättre cyklist. Framför allt ger testet, tillsammans med data från SM i Motala och träningar, ett bra underlag för min tränare att skapa wattbaserade program till min träning och framförallt till Kalmar! Ser mycket fram emot detta och hur det kan ta min cykling till en annna nivå.

Tillfälle 3 idag: Hos Tobias på Access rehab då han mosade mina stackars vader i en välbehövd massage.

Omtumlad men utvilad känner jag mig nu redo för nästa block hård träning!

 

BRING IT ON!

http://www.youtube.com/watch?v=OjMsWUqfhCU&feature=youtu.be

 

 

 

Cyklar och ståkar på till Chemical Brothers…

 

20 min tröskeltest-because I´m worth it!

 

Vidrigt jobbigt men ändå så skönt!

Närmare döden än såhär kommer man nog inte…

Och till Access Rehab går jag till och får massage, nålar och naprapati. Ont ska med ont fördrivas!

 

---

Sedan jag bloggade sist har jag fokuserat på att försöka andas och ta det lugnt. Det har inte gått något vidare…Åkte ut på fältjobb redan tisdagen efter en hetsig måndag och fältjobb innebär långa dagar, resor och ett helvetes släpandes på tunga saker hit och dit. Så min lugna vecka blev inte så lugn, trots en tredjedel av träningsmängden tidigare veckor. Men jag kände mig rätt fräsch ändå!

Åkte hem till Norhyttan på fredagen, via ett litet löpstopp i Norberg där jag sprang lite terräng och Carl sprang Engelbrekts sommarlopp 10 km. Det gick bra! Carl rullade in som 8:a på 37-någonting (?).

På lördagen simmade jag lite i Noren innan jag och Carl åkte upp till Vansbro och tittade på Vansbro triathlon. Jättespännande! En riktig ”gubbfight” i toppen av de gamla legenderna Björn Andersson, Ted Ås och Jonas Colting (i placeringsordning). Björn var vansinnigt överlägsen och det var riktigt kul att se. Min träningspolare Henrik Törn gjorde ett skitbra lopp och jag tror vi kommer se mer av den gubben. På damsidan hände det däreomot grejer i täten hela tiden och det var nog den mest spännade tävling jag sett på länge. Katarina Åström som ju var 2:a förra året kutade hem vinsten i år och plockade otaliga platceringar på löpnigen! Grymt!

Gjorde på kvällen ett försök att köra lite intervaller men min fot är fuckad så den får vila lite nu. Trist, men jag vet att det går över med lite vila och omsorg.

Jag hade bestämt mig för att köra Vansbrosimningen på söndagen så det var bara att ta lilla bilen och åka upp även på söndagen. Så otroligt smidigt arrangerat det är! Jag kom dit 25 min innan start. Bytte om, värmde upp och sedan var det bara att simma. Jag var seedad i startled 1, kl 10 och innan start träffade jag två gamla simmare från simklubben Ludvika Simsällskap som vi båda företrädde. Känner mig stolt över att få representera min gamla konstsimsklubb.

Starten gick och slagsmålet började. Jag kan säga som så, att en triathlonstart det är INGENTING mot ett gäng avdankade simmare som ska simma öppet vatten! Det var simmare exakt över hela mig och inte ens när fältet började spricka upp kunde simmarna bakom acceptera att de låg på mina fötter. Nej, nej, de slogs och simmade upp på ryggen på en, de gick inte runt och förbi som normala människor vilket gjorde det riktigt frustrerande att simma. Trots det kom de liksom inte heller förbi utan låg där och slogs tills jag fick nog och lade på en sjuhelvetes benkick och drog iväg lagom till vi kom in motströms. Då vaknade jag till! Märkte att många simmare var trötta och hade det svårt i strömmen så jag lade i en till växel och köttade in de sista 850 meterarna i mål. Var seg i kroppen sedan förra helgen och simmade mycket själv, mot stranden, för att undvika att bli avslagen mössa och simglasögon så med bakgrund mot det är jag ganska nöjd. Sist jag simmade var 2009 när jag gjorde klassikern som fet och otränad, då simmade jag på 39:22. I år blev tiden 37:32 och jag simmade in på en 19:e plats av damerna, dessutom vann jag silver i damer 25-29 år!!!

Fullständiga resultat Vansbrosimmet finns här!

Inte illa pinkat med ett SM-guld och ett SM-silver inom 7 dagar!

Starten på Vansbrosimningen, en rejäl laxodling där man måste hålla sig cool och inte drabbas av panik när man får sig en käftsmäll och dylikt.

---