En klassiker
Igår tittade jag på SVT:s TV-program En klassiker som följer ett antal personer som tar sig an utmaningen att utföra en svensk klassiker och igår det var dags för utmanarna att ta sig an Lidingöloppet. Jag har alltid velat göra en klassiker och för några år sedan trodde jag att Lidingöloppet skulle vara den absolut tuffaste av de fyra delarna. Tur att saker kan ändras, nu tror jag istället att det är min starkaste gren. Jag sprang Lidingöloppet för första, och hittills enda, gången förra året, ungefär en månad efter loppet Höga Kusten Trail. Benen var inte riktigt återhämtade från sommarens äventyr men Lidingöloppet var verkligen ett riktigt kul och vackert lopp. Jag måste nog hålla med Emma Igelström, en av deltagarna i programmet, angående Abborrbacken, den är inte så hemsk som alla säger och den är faktiskt inte så mycket värre än någon annan av backarna under Lidingöloppet. Den är absolut jobbig men lever inte upp till sitt rykte som oövervinnlig.
Jag tror att man sätter käppar i hjulet för sig själv och sin egen förmåga genom att bygga upp sådana mentala bilder och förväntningar över en backe eller en del av ett lopp. Om du är övertygad om att backen kommer att vara väldigt jobbig så kommer den övertygelsen garanterat att uppfyllas. Jag brukar istället för att föreställa mig ett oövervinnligt berg, försöka bygga upp en mental bild över hur jag stark jag kommer känna mig och med hur lätta steg jag tar mig upp för backen. Allt för att riktig försöka känna efter hur det känns att klara av utmaningen och bygga upp en positiv känsla inför utmaningen.












