Topptur
När dimman tillslut lättade under torsdagens fjällöpning, som jag skrev om i föregående inlägg, insåg jag att vi hade missat toppen av Städjan och vi beslöt oss då för att ta oss upp på toppen igen under fredagen som var dag två av vårt fjälläventyr. När vi vaknade sken solen och gårdagens trista gråa och regniga väder var som bortblåst. Efter frukosten gav vi oss iväg för att än en gång försöka bestiga Städjan. Väl framme vid botten av städjan var det nästa inte ett moln på himmelen och möjligheter att vi skulle missa toppen igen var i stort sett obefintlig. Vi valde an annan väg upp mot toppen för att få lite variation, den visade sig vara betydligt brantare men det vara bara att ge järnet upp för fjället eftersom att vi skulle hämta våra vänner i Idre om mindre än två timmar.
Det blev en väldigt snabb hike med bultande hjärta springandes upp för fjället överstenar och rötter. På vägen mötte vi och gick om många vandrare som nog undrade lite varför vi hade så bråttom, vi var ju trots allt i fjällen. Det brände ganska bra både i benen och i bröstet på vägen upp. Väl uppe på toppen tog vi några snabba kort och sedan var det dags att bege sig ner igen. Utsikten från en topp är verkligen rogivande. Hade vi inte haft så bråttom tror jag att jag hade suttit där ett tag och filosoferat över livet.
Jag föredrar faktiskt att springa uppför jämfört med utför i steniga partier. Nedför måste man verkligen ha 100% fokus på underlaget och vart man sätter fötterna. I och med att man landar med hela sin tyngd på fötterna när man springer utför kan ett snedsteg vara förödande. När jag springer uppför upplever jag inte att jag landar med hela vikten på foten på samma sätt.
Efter att vi hade hämtat våra vänner var det dags för fjällbestigning nummer två för dagen. Istället för sten bestod stigen istället utav mossa, det var mysigt att ta sig fram över dessa mjuka kullar. Landskapet var ganska olikt det vi gick igenom på förmiddagen. Utsikten från fjället var inte så dum den heller.














