Slottsskogsvallen i Göteborg. Sprang in här på upploppet i Göteborgsvarvet, när det nu var? Dinosaurierna var i alla fall utdöda, det är jag säker på. Tidskronologin bakåt har aldrig varit min starka sida, men minns att jag klockade in på 1.27 någonting (vissa saker glömmer man inte). Säger det mig något så säger det mig att det var ganska så länge sen. Det är där jag befinner mig i livet just nu, då det mesta känns som ganska länge sen. Det vill säga, i ålder M65. Och strax i M66. M66 existerar dock inte i veteranlöparvärlden, det är fyra år till nästa tävlingsnivå, M70. Det tanken föder blandade känslor.
Vart tog den unge mannen vägen, vart kom den gamla gubben ifrån? Nåja, nu ska här icke överdrivas. Det har icke börjat växa hår i öronen än, och de strån som vågat sig ut ur näsan har raskt avlägsnats med en pincett (trots nästintill outhärdlig smärta). Och än håller benen någorlunda även om farter ner mot 1.27 på halvmaran är ett minne blott (och 1.24 med för den delen, bör blygsamt tilläggas). Det känns dock som obegripliga farter nu, där jag står i startfållan till 5000 meter i klass M65.
Och någonting har hänt. Här kryllar av herrar i klass M65. Nummerlapparna räcker inte till, vi får skriva M65 med tuschpenna på baksidan av nummerlappar till andra åldersklasser. Vart kommer alla M65:s ifrån? Man kan ju knappast kalla det för återväxt – minns i och för sig en märklig film från Hollywood för ett par år sedan där ett barn föddes urgammalt, för att sedan bli yngre för vart år som gick. Men allt man ser på bio kan man ju inte tro på, även om där alltid finns en liten hollywoodhistoria inom en där man på ett obegripligt sätt bara blir bättre och bättre med åren (med rätt träningsprogram). Här finnes vuxna män med stålgrått hår, och vuxna män med inget hår alls – sällan eller aldrig sidokammat hår som går från ena örat till det andra (typ kamrer i en femtiotalsfilm), det gör sig inte bra i fartvind med ett hårsvall/ gråa testar som fladdrar vilt på ena sidan av huvudet.
Och bland dessa hårda, knotiga 65plussare, ynglingar på 60, kvinnor i åldrarna K35 och uppåt – och än äldre män i M70, och en enda i M75. Ett mixat heat på 27 löpare, uppdelat i två grupper. Det känns lite som en start i Diamond League sett till mängden löpare. Nu har jag i o f s aldrig gjort någon start i DL, men man har ju fantasi.
Känslan innan? Den vanliga, ”åh fy faen vad jobbigt det ska bli. Varför utsätter jag mig för det här? Vad är det för fel med en parkbänk och en gammal skogaholmslimpa att mata fåglarna med?” Men jag vet ju också, av (enorm) erfarenhet, känslan när man väl har kommit i mål. Absolut eufori halvböjd över knäna med svetten droppande på löparskorna och en puls som gradvis återgår till det normala. Man känner att man lever där man står och har sprungit sig halvdöd. Livet är en räcka av paradoxer: sats, motsats, abrasax som en poet en gång uttryckte det, och väl någon filosof med: tes, antites, syntes … i löpande sammanhang, det ska göra ont för att det ska kännas gott och man för en stund kan förpassas till paradiset. Tyvärr räcker känslan inte särskilt länge, men det kommer ju alltid fler lopp.
foto: Herman Degselius
Starten går, och genast blir jag trampad på hälarna och får en armbåge i sidan. Kvinnliga löpare kan! Strid på kniven, hej och hå för att hålla balansen, hitta en rytm och lägga sig bakom en rygg eller två. Som brorsan messade strax innan start, ”du får absolut inte ta täten, lägg dig bakom och ta det så lugnt det går”. Det var ju ett gott råd, men ganska så onödigt, det fladdrade om nummerlapparna på en grupp M65:or, de drog på som om det inte fanns någon morgondag, inte en chans att hålla jämna steg med dem.
Vår tid är utmätt, det vet alla i de övre åldersklasserna, men så fruktansvärt bråttom, jag intalade mig att vägen är målet (gick dåligt). Stånkade sedan på bakom en M65, en K45, en K35 och var ganska nöjd med det, fast inte nöjd med känslan i kroppen. Första tusen i fyrafart, förfärande jobbigt. Andra tusingen i strax över fyrafart, ännu mera jobbigt. Tredje tusingen i lite mer än strax över fyrafart, nu började det bli riktigt jobbigt.
Ryggarna till K45 och K35 fick jag säga farväl till och efter ytterligare en tusing där jag brakade igenom den ena väggen efter den andra stegade M65an jag hade framför mig iväg. I näst sista kurvan dundrade en M75 förbi, herregud M75. Funderade på om jag skulle ta det som inspiration inför framtiden eller se mitt framtida öde som löpare beseglat, men tänkte sedan icke så mycket mer. Försökte lägga in en spurt de sista hundra men det sista krutet var genomblött av all svett som trängt ur porerna, det var knappt jag klarade att trycka stopptid på klockan när jag passerade mållinjen. Men det gjorde jag förstås, det gör alla löpare – man har ett slags ”död mans grepp” om handleden, dör man efter målgång vet i alla fall de efterlevande när klockan är slagen.
I omklädningsrummet gratulerar jag Bo Persson, född 1948 och tävlandes för Almby IK, till segern i åldersklass M75 på tiden 20.25.98. Ensam i den klassen, samtidigt i en klass för sig. Jag frågar försynt hur han tränar, tänkte här finns goda råd att få för den löpande framtiden. Det blir ju en del säger Bo, ganska så mycket faktiskt, sommartid kör jag runt tjugo mil i veckan – men jag tar det väldigt långsamt. Han berättar att han orienterat förr i tiden men gjort ett uppehåll på trettio år. För sex år sedan började han löpträna igen men var för ivrig i början, kroppen gick sönder. Men sedan blev det bättre.
Tjugo mil i veckan, hå ja ja. Jag räknar mina egna mil på fingrarna, och behöver bara använda ena handen. Men 20.34.49 räckte i alla fall till en femte plats, och 32 sekunder upp till toppen och kanske finns det ändå ett litet hopp om framtiden. I alla fall om jag räknar till en hand, och kanske en och annan tå till veckoschemat. Eller om man skulle börja kuta medeldistans? Eller 60 meter? Jag minns jag var rätt snabb på 60 meter i gymnasiet. Det var förstås på nittonhundratalet, men ändå. Många svåra frågor, den som kutar på får se.
Ännu ett VSM till ändå. Roligare kan man nog inte ha det som löpare. Fantastiska funktionärer som håller ordning på alla tävlanden, inspirerande möten med andra löpare, hård kamp och svettig glädje. Människan är ett flockdjur, och underbart är att löpa i flock. Även om man blir trampad på en häl och får en armbåge i sidan. Delad glädje är dubbel glädje, och delad smärta.
Visst gör det ont när kroppar brista (fritt efter Karin Boye) – men då är det bara köra rehab och komma igen! Det kommer fler VSM. Nästa år i Karlstad!
