Jag står i fållan till Hallsta Triathlon i Hallstahammar och känner mig en smula filosofisk, erinrar mig en stor tänkare, ”O, människa lär dig dansa för annars vet änglarna i himlen inte vad de ska göra med dig (Augustinus, 354–430 e.Kr.). Dansa kan jag väl hyfsat (om jag får säga det själv, även om jag vet en och annan som taktlöst (!) nog inte skulle hålla med), värre är det med simningen. Att jag aldrig får till den.
Min fru Anna, som brukar köra simpass runt 4000 meter med Åkersberga Triathlon i en tjugofemmetersbassäng varje fredagskväll, säger att jag tränar alldeles för lite simning, och det må vara hänt, men jag måste ju hinna träna löpning också. Hon säger att mitt nötande på löpband under vintermånaderna är fullkomligt obegripligt, att springa på löpband är bara sååååå tråkigt tycker hon, aldrig att hon ställer sig på ett löpband. Det tycker jag är en underlig inställning, menar att kajka 4000 meter fram och tillbaka i en simbassäng och räkna hårstrån och plåster och annat onämnbart på botten, herregud tala om trååååkigt. Om detta tvista vi då och då, och aldrig komma vi överens.
Men här är vi nu, och det är tjugo minuter till start, och jag önskar att jag ändå hade tränat mycket mer simning än vad jag har gjort. Så dags nu då. Men solen skiner i alla fall och vattentemperaturen ska vara runt 17 grader. Det är jag tacksam för, min kropp funkar mycket dåligt i kallvatten, bröstkorgen snörps åt, lungorna krymper, jag får svårt att andas. Jag kastas tillbaka genom evolutionen, full snurr i dna–spiralen, och upp dyker minnen från den första kvastfeningen halvvägs upp på en strand, kippandes efter luft.
Jag donar med cykelskor och löparskor och strumpor (strumpor eller icke strumpor, det är frågan, hur många sekunder tjänar man på att inte dra på sig strumpor på ett par våta fötter, och hur stor är risken att få skavsår om man inte gör det? Svåra val!), då George kommer fram och säger hej.
George ska starta en halvtimme före mig. Ja han ska starta en halvtimme före alla andra.
– Är det i M80, undrar jag (vi sågs för några år sedan vid en annan tävling)
– Nej, säger George, jag har fyllt 88, så M85.
Ack tidens flykt, nyss 80, nu 88. Men still going strong. Det är mäktigt, rentav hisnande. Själv kör jag i M65, blir 66 i höst, känner mig som en tonåring bredvid George. Det var länge sedan man kände sig som en sån.
– Jag har inte så många att tävla emot, säger George, det är lite synd.
George är ensam i M85. Ingen är anmäld i M80. Eller M75. Eller M70. Återväxten står att finna i M65. Där är vi fyra som kommer till start. Vi skulle ha varit fem, men en blev skadad. Vi nickar lite försiktigt till varandra, man börjar bli bekant med ansikten från tidigare tävlingar (det har tillkommit en yngling född 58 som tidigare tävlat i M60, som ska vara ruggigt snabb), och kollar in cyklarna. Oj, oj, den där ser snabb ut, här har det visst satts sprätt på pensionen.
Per–Olof träffade jag senast vid Arlanda duathlon. Då fick han punktering. Det fick han året innan också, på samma tävling. Båda gångerna satt han vid sidan av banan och bytte slang, satt där och pumpade. Ett öde värre än döden, tänkte jag då, men Per–Olof är mer praktiskt lagd.
– Andra gången tänkte jag att nu lägger jag ner det här, berättar han (inte triathlon då men att fullfölja tävlingen), men så tänkte jag att jag måste ju ändå byta slang när jag kommer hem så då kunde jag ju lika gärna göra det där.
Han är en man av rätta virket, Per–Olof.
Själv har jag aldrig fått punka under en tävling, och hoppas att jag aldrig får det. Blotta tanken förskräcker, och tänk om det smittar av sig, att stå här och prata punkteringar. Tvi, tvi och ta i trä (fast jag fann inget av trä i fållan).
Så tar vi oss till Skantzsjön, och den är grund i början. Och botten klafsig gyttja (men gyttja ska ju vara bra för huden, kanske kommer mina fötter bli som en ynglings igen?) Fru Anna säger att jag ska ta det lugnt, andas jämnt och inte stressa, hon ser gärna att jag tar mig i land, det gör mig rörd. Jag tänker att det inte bara är för att hon vill ha skjuts hem efteråt. Då gör det ingenting att hon kommer att forsa iväg som en delfin. Går allt som det ska kommer vi att ses i slutet av löpningen där jag kommer upp i rygg och kan ropa, ”heja, heja”. Det har hänt förut och det är lika roligt varje gång. Utom en gång, då stod hon i målområdet med ett (vad jag skulle vilja säga försmädligt) leende och undrade vad jag hade tagit vägen. Men de gånger jag kommer först i mål säger hon att en man inte kan jämföra sig med en kvinna, män har helt olika muskelfibrer och blodvärden. Men det tycks däremot gå alldeles utmärkt bra för en kvinna att jämföra sig med en man då hon har kommit först i mål. Det är naturligtvis inte rättvist, men så
är ju världen heller icke rättvis. Jag tar det med ro, som en klok och vis man i klass M65. Viktigare än att vinna är att deltaga. Om man sen kommer först i mål så är det bara en bonus. Jajamän!
Starten går och jag kajkar på. Inte bli stressad av att fältet drar iväg som ett stim av flygfisk. Var glad att du flyter, och inte fryser. Allt annat är oväsentligt. I sinom tid är du på land igen.
Och jag kommer till slut i land och är lycklig över det och rusar bäst det går iväg till cykeln. Växlingar borde man också träna på. Varför ska våtdräkten alltid fastna på fötterna? ”ÖÖÖÖVER startlinjen” vrålar en funktionär (man får inte kliva på cykeln innan en viss linje, det är mycket noga med det), ”ja, ja, jag ser ”säger jag (lugn och fin, andas djupt, ingen risk för kallsupar längre), och upp på cykeln kommer jag. Hör bakifrån speakern i högtalarna säga något om seniora hetsporrar, och det har han rätt i för nu ska det jädrar i min låda trampas på (tnusvenska: nu jävlars) och trampas på gör det, lycksalig över att återigen ha fast land under fötterna – eller i alla fall hjul som rullar där det är torrt.
Cyklingen går fint, jag plockar en och annan duktig simmare, nu bara se till att inte fasta bakom någons rygg för då kallas det för drafting och då kan bli kallad till stopp och få strafftid.
Jag närmar mig första varvet, passerar växlingsområdet och i en tvär kurva går jag om en annan cyklist, med mer koll på cyklisten än vägbanan, och så plötsligt studsar däcket till och så en smäll med ett rejält PANG!!! Oj där var visst en grop tänker jag och oj vad är det med däcket?
Det tar ett tag att ta in – punktering. Punktering så in i helvete. Däcket ser ut som om jag kört på en mina. Jag vill spola tillbaka filmen till innan, vänta med omkörningen, undvika hålet i asfalten. Men det går inget vidare, sådant kan man bara göra på film typ Tillbaka till framtiden, … fast tvärtom.
Någon extraslang har jag inte. Om det omöjliga skulle hända, det som aldrig tidigare hänt, att jag skulle få punktering, så är det ingen ide att byta under en sprint, har jag tänkt teoretiskt. Och nu är det i praktik. Det är bara att knalla tillbaka till växlingsområdet, och det var ju bra att jag fick punka så nära i alla fall, försöker jag tänka positivt. Det går sådär. Luften gick ur ett tag (om man så säger), men jag stöp ju inte i backen, det har hänt bekanta som kört cykel ner i håligheter, inga ben brutna. Och pumpen (lite vitsigt, kära hjärtanes) klarade sig ju bra! Jag bestämmer mig för att heja fram fru Anna i stället. Femtio procents familjelycka är ju i alla fall femtio procents familjelycka. Är glaset halvtomt eller halvfullt? Halvfullt! – och nu bara fylla på lite till.
Där kommer hon och cyklingen har gått toppen. Snabbt byte till löparskor och hon löper ut före värsta konkurrenten, som är stark löpare (kanske borde fru Anna ha tragglat mer löpband i vintras, och inte bara plaskat runt i bassängen, kanske något att ta upp efter loppet? Eller inte …) för plötsligt så dyker hon upp i målgången snabb som en blixt och hon är först – milda makter. Ett guld bärgat!
Det är jobbigt med triathlon!
Men säg den lycka som varar för evigt!
Konkurrenten frågar försynt efteråt om kurvan genom skogen, och osäkerhet uppstår. Vilken kurva? Någon klocka sprang hon inte med, siffror är onödig stress, bättre löpa på känsla. Koll med sekretariatet, och det visar sig att hon slagit personbästa på fem kilometer med många minuter. Det visar sig också strax därpå att hon sprungit rakt fram där hon borde ha tagit till höger, och missat en ögla på 1,5 kilometer. Diskad!
Så! En punkterad och en diskad, ingen stor dag för Åkersberga Triathlonförenings utsända. Vad gör man åt det? Man drar förstås till Donken och äter burgare med extra allt och skakad mjölk med vanilj och jordgubbsmak. Skit och pannkaka, men det kommer fler lopp och fick vi inga medaljer så blev vi i alla fall varsin erfarenhet rikare.
Nu gör vi som Kungen brukar säga – nu vänder vi blad!
