Löpning i Liverpool

Jag står i fållan till Hallsta Triathlon i Hallstahammar och känner mig en smula filosofisk, erinrar mig en stor tänkare, ”O, människa lär dig dansa för annars vet änglarna i himlen inte vad de ska göra med dig (Augustinus, 354–430 e.Kr.). Dansa kan jag väl hyfsat (om jag får säga det själv, även om jag vet en och annan som taktlöst (!) nog inte skulle hålla med), värre är det med simningen. Att jag aldrig får till den.
Min fru Anna, som brukar köra simpass runt 4000 meter med Åkersberga Triathlon i en tjugofemmetersbassäng varje fredagskväll, säger att jag tränar alldeles för lite simning, och det må vara hänt, men jag måste ju hinna träna löpning också. Hon säger att mitt nötande på löpband under vintermånaderna är fullkomligt obegripligt, att springa på löpband är bara sååååå tråkigt tycker hon, aldrig att hon ställer sig på ett löpband. Det tycker jag är en underlig inställning, menar att kajka 4000 meter fram och tillbaka i en simbassäng och räkna hårstrån och plåster och annat onämnbart på botten, herregud tala om trååååkigt. Om detta tvista vi då och då, och aldrig komma vi överens.
Men här är vi nu, och det är tjugo minuter till start, och jag önskar att jag ändå hade tränat mycket mer simning än vad jag har gjort. Så dags nu då. Men solen skiner i alla fall och vattentemperaturen ska vara runt 17 grader. Det är jag tacksam för, min kropp funkar mycket dåligt i kallvatten, bröstkorgen snörps åt, lungorna krymper, jag får svårt att andas. Jag kastas tillbaka genom evolutionen, full snurr i dna–spiralen, och upp dyker minnen från den första kvastfeningen halvvägs upp på en strand, kippandes efter luft.
Jag donar med cykelskor och löparskor och strumpor (strumpor eller icke strumpor, det är frågan, hur många sekunder tjänar man på att inte dra på sig strumpor på ett par våta fötter, och hur stor är risken att få skavsår om man inte gör det? Svåra val!), då George kommer fram och säger hej.
George ska starta en halvtimme före mig. Ja han ska starta en halvtimme före alla andra.
– Är det i M80, undrar jag (vi sågs för några år sedan vid en annan tävling)
– Nej, säger George, jag har fyllt 88, så M85.
Ack tidens flykt, nyss 80, nu 88. Men still going strong. Det är mäktigt, rentav hisnande. Själv kör jag i M65, blir 66 i höst, känner mig som en tonåring bredvid George. Det var länge sedan man kände sig som en sån.
– Jag har inte så många att tävla emot, säger George, det är lite synd.
George är ensam i M85. Ingen är anmäld i M80. Eller M75. Eller M70. Återväxten står att finna i M65. Där är vi fyra som kommer till start. Vi skulle ha varit fem, men en blev skadad. Vi nickar lite försiktigt till varandra, man börjar bli bekant med ansikten från tidigare tävlingar (det har tillkommit en yngling född 58 som tidigare tävlat i M60, som ska vara ruggigt snabb), och kollar in cyklarna. Oj, oj, den där ser snabb ut, här har det visst satts sprätt på pensionen.
Per–Olof träffade jag senast vid Arlanda duathlon. Då fick han punktering. Det fick han året innan också, på samma tävling. Båda gångerna satt han vid sidan av banan och bytte slang, satt där och pumpade. Ett öde värre än döden, tänkte jag då, men Per–Olof är mer praktiskt lagd.
– Andra gången tänkte jag att nu lägger jag ner det här, berättar han (inte triathlon då men att fullfölja tävlingen), men så tänkte jag att jag måste ju ändå byta slang när jag kommer hem så då kunde jag ju lika gärna göra det där.
Han är en man av rätta virket, Per–Olof.
Själv har jag aldrig fått punka under en tävling, och hoppas att jag aldrig får det. Blotta tanken förskräcker, och tänk om det smittar av sig, att stå här och prata punkteringar. Tvi, tvi och ta i trä (fast jag fann inget av trä i fållan).
Så tar vi oss till Skantzsjön, och den är grund i början. Och botten klafsig gyttja (men gyttja ska ju vara bra för huden, kanske kommer mina fötter bli som en ynglings igen?) Fru Anna säger att jag ska ta det lugnt, andas jämnt och inte stressa, hon ser gärna att jag tar mig i land, det gör mig rörd. Jag tänker att det inte bara är för att hon vill ha skjuts hem efteråt. Då gör det ingenting att hon kommer att forsa iväg som en delfin. Går allt som det ska kommer vi att ses i slutet av löpningen där jag kommer upp i rygg och kan ropa, ”heja, heja”. Det har hänt förut och det är lika roligt varje gång. Utom en gång, då stod hon i målområdet med ett (vad jag skulle vilja säga försmädligt) leende och undrade vad jag hade tagit vägen. Men de gånger jag kommer först i mål säger hon att en man inte kan jämföra sig med en kvinna, män har helt olika muskelfibrer och blodvärden. Men det tycks däremot gå alldeles utmärkt bra för en kvinna att jämföra sig med en man då hon har kommit först i mål. Det är naturligtvis inte rättvist, men så
är ju världen heller icke rättvis. Jag tar det med ro, som en klok och vis man i klass M65. Viktigare än att vinna är att deltaga. Om man sen kommer först i mål så är det bara en bonus. Jajamän!
Starten går och jag kajkar på. Inte bli stressad av att fältet drar iväg som ett stim av flygfisk. Var glad att du flyter, och inte fryser. Allt annat är oväsentligt. I sinom tid är du på land igen.
Och jag kommer till slut i land och är lycklig över det och rusar bäst det går iväg till cykeln. Växlingar borde man också träna på. Varför ska våtdräkten alltid fastna på fötterna? ”ÖÖÖÖVER startlinjen” vrålar en funktionär (man får inte kliva på cykeln innan en viss linje, det är mycket noga med det), ”ja, ja, jag ser ”säger jag (lugn och fin, andas djupt, ingen risk för kallsupar längre), och upp på cykeln kommer jag. Hör bakifrån speakern i högtalarna säga något om seniora hetsporrar, och det har han rätt i för nu ska det jädrar i min låda trampas på (tnusvenska: nu jävlars) och trampas på gör det, lycksalig över att återigen ha fast land under fötterna – eller i alla fall hjul som rullar där det är torrt.
Cyklingen går fint, jag plockar en och annan duktig simmare, nu bara se till att inte fasta bakom någons rygg för då kallas det för drafting och då kan bli kallad till stopp och få strafftid.
Jag närmar mig första varvet, passerar växlingsområdet och i en tvär kurva går jag om en annan cyklist, med mer koll på cyklisten än vägbanan, och så plötsligt studsar däcket till och så en smäll med ett rejält PANG!!! Oj där var visst en grop tänker jag och oj vad är det med däcket?
Det tar ett tag att ta in – punktering. Punktering så in i helvete. Däcket ser ut som om jag kört på en mina. Jag vill spola tillbaka filmen till innan, vänta med omkörningen, undvika hålet i asfalten. Men det går inget vidare, sådant kan man bara göra på film typ Tillbaka till framtiden, … fast tvärtom.
Någon extraslang har jag inte. Om det omöjliga skulle hända, det som aldrig tidigare hänt, att jag skulle få punktering, så är det ingen ide att byta under en sprint, har jag tänkt teoretiskt. Och nu är det i praktik. Det är bara att knalla tillbaka till växlingsområdet, och det var ju bra att jag fick punka så nära i alla fall, försöker jag tänka positivt. Det går sådär. Luften gick ur ett tag (om man så säger), men jag stöp ju inte i backen, det har hänt bekanta som kört cykel ner i håligheter, inga ben brutna. Och pumpen (lite vitsigt, kära hjärtanes) klarade sig ju bra! Jag bestämmer mig för att heja fram fru Anna i stället. Femtio procents familjelycka är ju i alla fall femtio procents familjelycka. Är glaset halvtomt eller halvfullt? Halvfullt! – och nu bara fylla på lite till.
Där kommer hon och cyklingen har gått toppen. Snabbt byte till löparskor och hon löper ut före värsta konkurrenten, som är stark löpare (kanske borde fru Anna ha tragglat mer löpband i vintras, och inte bara plaskat runt i bassängen, kanske något att ta upp efter loppet? Eller inte …) för plötsligt så dyker hon upp i målgången snabb som en blixt och hon är först – milda makter. Ett guld bärgat!

Det är jobbigt med triathlon!

Men säg den lycka som varar för evigt!

Konkurrenten frågar försynt efteråt om kurvan genom skogen, och osäkerhet uppstår. Vilken kurva? Någon klocka sprang hon inte med, siffror är onödig stress, bättre löpa på känsla. Koll med sekretariatet, och det visar sig att hon slagit personbästa på fem kilometer med många minuter. Det visar sig också strax därpå att hon sprungit rakt fram där hon borde ha tagit till höger, och missat en ögla på 1,5 kilometer. Diskad!
Så! En punkterad och en diskad, ingen stor dag för Åkersberga Triathlonförenings utsända. Vad gör man åt det? Man drar förstås till Donken och äter burgare med extra allt och skakad mjölk med vanilj och jordgubbsmak. Skit och pannkaka, men det kommer fler lopp och fick vi inga medaljer så blev vi i alla fall varsin erfarenhet rikare.
Nu gör vi som Kungen brukar säga – nu vänder vi blad!

Det våras för löpningen! Ja, för livet också då förstås, löpningen och livet, de går hand i hand, fot för fot, åtminstone i den här spalten. Icebugsen, dojorna med dobbar, är nu placerade nere i källaren på hyllan bredvid skidpjäxorna. De har tjänat väl under den vinter som gått, har kraschat sig fram över isiga spår i skogen, huggit tag i underlag där löpning i ett par vanliga löparskor skulle ha varit förenat med livsfara. Hur viktigt det är att ha rätt sulor under fötterna lärde jag mig en sen höst (gränsande till vinter) för några år sedan på samma stigar i löpskor utan dobbar. Natten innan hade det varit frost, i en brant utförslöpa visade sig en matta av nedfallna löv vara förvandlad till rena skridskobanan. Fötterna försvann under mig, jag föll som en fura, vred ena foten fel men lyckades rulla runt på axeln och landa på rygg. Första känslan var skam (fåfängligt förnedrande att falla), snabbt upp på fötter och låtsas som om ingenting hade hänt. Men någonting hade hänt, vänstra foten gjorde fruktansvärt ont, vad göra? Fem kilometer direkt hem, elva kilometer åt andra hållet. Huvudet ville så gärna löpa vidare (löparhuvuden är ju så funtade), jag tänkte att om jag börjar gå så kommer det släppa, kommer blodet börja flöda genom foten och allt bli bra igen (hade jag för mig jag läst någonstans, och passade löphuvudets önskan mycket bra). Jag började stappla fram bäst det gick, foten kändes lite bättre, och plötsligt sprang jag igen och det gjorde jag fram till sista kilometern. Då sa foten ifrån med besked, och det blev ingen mer löpningen på tre veckor. En närstående förklarade mig ypperligt korkad (för att uttrycka det milt), jag skulle efter fallet omedelbart ha lagt foten i högläge och låtit den stanna där ett bra tag, då skulle blodet ha runnit ner i benet och svullnaden lagt sig. Jag invände att det varit väldigt kallt, om jag legat på rygg och väntat på att foten skulle ha blivit bra så hade jag frusit ihjäl. Bättre då att försöka springa vidare. Om detta tvistar vi fortfarande, ingen vill erkänna fotfel. Men med de dubbade dojorna har jag sprungit tryggt, sprungit som en skogsmaskin, en traktor, stadigt och säkert (och aningens tråkigt), fjärran den gasell i ystra språng jag har som målbild varje gång jag ger mig ut på en löprunda. En gasell kanske inte helt synlig för utomstående betraktare, och sällan eller aldrig fångad på bild, men som jag brukar säga till mig själv i sammanhanget – det är tanken som räknas.
Men nu mina vänner, är det äntligen dags att släppa löparfötterna loss för nu är det VÅR, tid att studsa fram med kolfibersulor under fötterna igen, löpa utan vindjacka och handskar och mössa, spränga lössläppt fram mellan knoppar som brister och fält av utslagna vitsippor och höra trånande fåglar kvittra parningssånger så högt att man knappt hör sig själv flåsa. Med andra ord – det är dags att släppa fram din inre GASELL!!

Jag landade min första lägenhet i Solna i slutet av sjuttiotalet, tjugo kvadrat med kokskåp och ett litet kylskåp placerat i den minimala hallens garderob. Jag gav mig ut på löpturer redan på den tiden, lägenheten låg i närheten av Solna Centrum, man kunde välja mellan att ta sig ner till Råstasjön och löpa runt den och Lötsjön (samma som loppet Två sjöar runt) eller att kämpa sig upp till Blåkulla (de ljusblå höghusen som byggdes på gamla Hagalund) och vidare mot Hagaparken. Det blev ofta att jag sprang mot Hagaparken, då vinkade jag också till släkten på Norra Skogskyrkogården (hej, hej farmor och farfar, farfars mor och farfars bror), ibland susade det till i björkarnas kronor, jag tänkte det var släktens sätt att hälsa tillbaka. Haga var också Bellmanfester efter gymnasiet, drömska sommarnätter, spirande kärlek och kyssar under takmålningen i lusthuset vid Haga slott, en park full av minnen.
Nu drygt fyrtio år senare befinner jag mig där igen, det är lördag morgon den 31 december 2022 och snart ska jag springa mitt första Parkrun, två varv på en 2,5 kilometers slinga, startplats vid Haga tennisstadion. Där styr en gammal vän, Pelle Larsson (den här dagen solandes i Thailand) som 1978 tog fyra gem i en match mot John McEnroe i Stockholm Open (vilket han ofta gärna återkommer till) och som alltid fasat vid blotta tanken på att springa ett steg utan en boll att jaga efter. Icke desto mindre har han upplåtit utrymme till den utrustning som krävs för ett Parkrun (vepor, koner, material till bansnitslar) – kanske är det ändå ett tecken på att han en dag kommer skåda löparljuset!
Starten går (som den alltid gör i ett Parkrun) klockan 09.30, dit är det fem minuter, det strömmar till alltmer löpare och jag funderar över mina lår, de känns som bly. Jag värmde upp med ett varv på banan för att se om backen upp till krönet innan utförslöpan till Koppartälten kanske hade blivit snällare med åren, men det hade den inte, den var lika hemsk som jag minns att den var på sjuttio– och åttiotalet. Å andra sidan behöver jag ju inte sätta någon som helst press på mig, (det har jag läst på Parkruns hemsida), ett Parkrun är en tävling där man springer så fort eller långsamt man vill, det är en tävling öppen för alla från små barn (i sällskap med föräldrar), gamla gubbar, gravida kvinnor till yppersta eliten av löpare – vilket jag också förklarar för min bror, och min fru, som också ska springa. De nickar eftertänksamt och erkännsamt (som jag tycker) åt mina insiktsfulla ord, komna ur erfarenheten av ett långt och rikt löparliv.

Så går starten, och det är som det är, krafter bortom allt sunt förnuft tar över, benen skjuter fart som vore jag en ung man på åttiotalet – men det är jag ju inte, flåsandet börjar redan femhundra meter in i loppet och fortsätter ända in i mål. Du lät ju som en brunstig älg, skrockar brorsan (döv för sitt eget flåsande), och visst var det var en pärs och en pina, men årets sista (och mitt första) Parkrun är heroiskt avklarat. Strax efteråt plingar det till i mobilen, ett mail med tid och andra spännande fakta. Med andan återhämtad är ribban satt – 2023 ska tiden från 2022 hinnas ifatt!

Det var ändå inte så länge sedan, så här i midvindern, som det var sommar. Här en liten tillbakablick på juniskär swimrun i augusti.
Det blir aldrig som man tänkt sig, en gammal sanning bra att ha med sig på äventyr i tillvaron, inte minst när det gäller Swimrun. Men det är förstås ingenting jag tänker på när jag packar bilen med teammaka (fru), gummidräkter, flytdolmar, paddlar, simglasögon, visselpipor, första förband, simglasögon, vaselin, löparskor – oundgängliga prylar för att stå pall till havs och på land – och så kör vi upp till lilla hamnen Juniskär utanför Sundsvall, där Juniskär Swimrun ska gå av stapeln.
Vi har varit här en gång förut (2020) och lyckades ta oss i mål på den 26 km långa banan (drygt 19 km löpning, 6500 m simning), en riktig pärs den gången för den manlige deltagaren (jag) som mot slutet antog gestalt av överkokt kräfta. Det var en hiskeligt varm dag med temperaturer upp mot 30 C, jag hade inte ”cabbat” ner våtdräkten på sista löpsträckan (6, 5 km), dräkten hade långa ärmar och det vet alla som någon gång försökt krångla sig ur en våtdräkt att det är tidsödande. Under den sista simningen, med hjärnan i ett närmast koagulerat tillstånd, drömskt plaskande framåt i ett grönskimrande hav, lycklig över att kroppen äntligen fick svalna av, märkte jag inte att jag tappat den ena paddeln till dess en kvinna på en segelbåt ropade och undrade vart jag var på väg. Det undrade min fru också. Hon vinkade febrilt med orangea paddlar på en plats fjärran där jag befann mig. Jag var på god väg att simma runt i en cirkel (tänk hjulångare med bara ett hjul), men det ordnade sig, vi kom i mål med en paddel mindre, vilket ingen noterade, då hade vi möjligen blivit diskade (allt man tar med sig från start ska vara med i mål), eller så var det av barmhärtighet, vi var ändå bara där för att deltaga, icke vinna.

Den här gången är vi bättre förberedda, jag har klippt av ärmarna på våtdräkten, här skall ”cabbas” ner vid minsta antydan till överhettning. Minnet av Juniskär 2020 har bleknat bort ¬– Carpe Juniskär 2022.
– Nämen vad roligt att ni kommer och tävlar igen, ropar tävlingsledaren Magnus Dahlbom så fort vi kliver in på startområdet. Vi har förresten din gamla paddel uppsatt på en dörr där borta med andra minnen från tidigare lopp.
Där sitter den verkligen, sliten och väderbiten, med varje sim – och löpsträcka noggrant nedplitad med svart tusch. Över detta blir jag en smula rörd, men det finns viktigare saker att tänka på. Havet ser kallt ut den här gången.
– Vad är det för temperatur i havet, undrar jag försynt.
– Lite svårt att säga vad gäller yttre kustbandet, förklarar Magnus (med stor erfarenhet av att inte skrämma köldkänsliga swimrunners) det har varit dåliga vindar, och havet ur ju alltid havet.
Havet är verkligen alltid havet – och den här gången blir havet kallare och kallare ju längre ut vi kommer, med brallande motvind och vitskummande vågor. På det yttersta skäret får vi böja oss för kölden, det ska vara roligt, inte oroligt.
– Det är nog för att vi har för lite underhudsfett, skämtar jag med min kära teammaka, som skrattar så tänderna skallrar som kastanjetter.
Nästa år kör vi med tjockare våtdräkter, om det inte blir värmebölja förstås, och inför denna ovissa framtid ryser vi förväntansfullt under två lager ylletäcken på båten tillbaka till fastlandet.

Tiden rusar allt snabbare ju äldre man blir, samtidigt kutar man allt långsammare – en av löparlivets stora paradoxer. Nu fyller Runners World fyrtio år, man får nypa sig i armen. Jag var med redan från början, långt innan Runners World blev Runners World i Sverige, på sjuttiotalet då Nils Lodin arbetade som utrikeskorrespondent för Aftonbladet i München. Nisses äldsta son Pelle och jag var bästa vänner sedan sexan i mellanstadiet, nu gick Pelle i tysk skola på en ort som hette Grünewald (med småbröderna Ulf och Hans och lillasyster Tove). Jag och Pelle skrev flitigt brev till varandra, mycket handlade det om olika kameror och linser, vi var båda intresserade av fotografi, men Pelle nämnde också emellanåt att pappa Nisse av någon outgrundlig anledning börjat löpträna. Rapporter följde om att Nisse sprang längre och längre i Grünewalds djupa skogar, en dag hade han till och med sprungit tolv kilometer. Rökningen hade han också slutat med, inga mer bloss på Camel utan filter.

(Grünewald)

Jag häpnade, tolv kilometer var ju en fruktansvärt lång distans, både min och Pelles erfarenhet av löpning var kopplat till ett förfärligt lidande när tränaren i fotbollsklubben IFK Salem, som vi båda spelat i under några år i de tidiga tonåren, beordrade terränglöpning efter en timmes träning med boll. Det flesta for iväg som ett gäng skållade råttor på ett förfärligt kuperat terrängspår som mätte 2,5 kilometer, efter en dryg kilometer hulkades spyor vid sidan av spåret. Detta hände dock aldrig mig och Pelle, möjligen aningens mer strategiskt begåvade än det övriga gänget (eller med högre självbevaringsdrift, alternativt, lata), vi la oss alltid längst bak för att öka mot slutet. Det var hemskt ändå, men vi slapp sura uppstötningar. I skenet av detta var Nisses långlöpande absolut obegripligt.
Med tiden flyttade familjen Lodin tillbaka till Sverige, Nisse sa upp sig från Aftonbladet för att starta en tidning för löpare med den fyndiga titeln ”Springtime”. Kollegorna på Aftonbladet skakade på huvudet, ”Herregud, en tidning om löpning, efter två nummer finns det väl knappast något kvar att skriva om?” Men så fel de hade, and the rest is som man säger – historia! Springtime blev en succe´ och resebyrån Springtime Travel med den. Vid ungefär samma tidpunkt hade jag fått flickvän, Kerstin, som bestämt sig för att springa Stockholm Marathon (jag hade slutat med fotbollen och blivit journalist) och som hon mest var ute och sprang, hängde jag på för att vi skulle få lite mer tid tillsammans. Kerstin fick mig att springa min första mil, hon fick mig att springa arton kilometer. Dessa första arton kilometer glömmer jag aldrig, det var som att springa till världen ände och tillbaka. Vaderna var som blysänken dagen efter, men smärtan i kroppen till trots – jag var fast, löpsuget etablerat. Drygt fyrtio år senare, ett otal lopp och löparäventyr runt om i världen, varav mycket omvandlats till text i Runners World, är lusten att löpa lika stark. Det vill jag tacka Nisse för, som där i början av åttiotalet tyckte jag skulle skriva en text för Springtime. Så stort tack Nisse ¬– du har varit (och är) en stor inspiration både som löpare och journalist!