Runners World 40 år!!

Mona Lisas leende är ju berömt, där hon möter besökarna bakom en stöldsäker monter på Louvren i Paris. Vad ler hon åt, vad tänker hon på? Överlag, vill jag påstå (som varande född på typ dinosauriernas tid), en kvinnas leende är inte alltid så lätt att tolka. Vad som döljer sig bakom Mona Lisas leende lär vi nog aldrig få veta, men en tidig morgon i mitten av sommaren får jag i alla fall veta sanningen bakom EN kvinnas leende – i det här fallet – min kära frus.
Det var efter en het natt på Öland, ja vi talar här då mer om tropisk värme än exalterade kroppsövningar (orgier i svett är att betrakta som ohygieniskt), en värmebölja hade slagit till rejält över hela landet och det är inte alldeles enkelt att somna när kroppen ångar så att lakanen blir fuktiga. Där fanns en plan att stiga upp för ett lugnt och långsamt långpass i arla morgonstund då natten för en stund svalkat av värmen till en någorlunda hanterbar temperatur. Min fru, bördig från nordligare trakter (Timrå), trivs bäst när hon får springa i linne i temperaturer runt 10 C.

Jag somnar till slut långt in på småtimmarna, vaknar sedan ve och fasa upp först halvåtta då det redan börjar bli hett som i helvete. But when the going gets tought, the tought get going, som presidenten John F. Kennedys pappa Joe Kennedy en gång så träffande uttryckte det, jag svänger benen över sängkanten (hör de gamla lederna gnissla) och vänder mig om för att väcka min fru. Men min fru är redan vaken, med huvudet på kudden och ett strålande leende på läpparna. Det är ett helt obegripligt leende, vad har hon att glädjas åt efter en natt som förmodligen fått demonerna i helvetet att göra vågen? Hon säger ingenting, mitt behov av att kommunicera innan en kopp kaffe är noll, jag vacklar mot muggen med mobilen i hand för att göra det som nöden kräver samt få information om vad som inträffat i världen under de få timmar jag sovit. Och där, på kanten till det krökta rummet, kontemplerande över djupa frågor som meningen med livet samt om jag ska springa med eller utan hörlurar (en sådan här morgon kan det behövas peppande musik för att få fart på benen) kommer chocken – och förklaringen till fruns strålande leende.
Sanningen bakom Mona Lisas leende kunde inte ha slagit hårdare, det här är sådan brutal information att den spirande lusten till löpning alldeles kommer av sig. Frun har gjort ett inlägg på FB, hon har stigit upp 04.30 då solen knappt kravlat sig över horisonten, avverkat tretton kilometer och mött förvånade harpaltar på vägen och hästar som fortfarande stod och sov och hon hade känt det som hon var den första människan på jorden (d v s resten av landets befolkning låg fortfarande och sov, inklusive maken), löprundan i perfekt tempererad morgonkyla var ett minne för livet. När jag återvänder till sovrummet har frun somnat om, med ett lyckligt uttryck i ansiktet, klar med sin löpning. Jag drar på mig löpardojorna, och stapplar ut i hettan. Inga harpaltar i sikte, solen ett glödande kol. Nästa gång ska jag sätta klockan på ringning!

---

Det går inte alltid som man tänkt sig det. Nej, det är fel. Det löper inte alltid som man tänkt sig det, i det här fallet. Kutar Kyrksjön runt i Ljusdal, tre varv på fyra kilometer vardera. Det är varmt (28 C), det är jobbigt, men vill man komma i form finns inga genvägar. Jönköping Triathlon närmar sig hastigt, bara att bita ihop. Här springer jag Kyrksjön runt med den heliga andan i halsen tänker jag skojfriskt, men frälsningen väntar om jag kommer i mål på en hyfsad tid. Det var troligen en smula hädiskt tänkt för på den sista kilometern tar löpningen tvärstopp (med de himmelska makterna skämtar man icke ostraffat). En klotrund hund kommer farande som en kanonkula, ilsket skällande och blixtrande huggtänder med sikte mot mina skenben.
Hade jag varit en smula bakåtlutad i steget hade jag kunnat dra till med höger fot, en fot med ett ganska bra klipp under tonårens fotbollsår, och skickat ut hundrackaren långt ut i Kyrksjön, men nu fastnar jag i stället med foten under hunden och faller som en fura. Lyckligtvis, och det tackar jag samma tonårs trial and error i ett otal skidbackar, där jag efter ett otal vurpor i framför allt puckelpister utvecklat en fallteknik där jag i ren reflex grupperar kroppen och rullat runt på rygg. Så även här, innan huvudet nått asfalten lyckas jag parera med en arm och snurrar runt i en halv volt. Handflatan mår inget vidare efteråt men inget är brutet.
– Förlåt, förlåt, ropar en förtvivlad dam med ett hundkoppel i handen, jag skulle just koppla när du kom rusande.
Jag undslipper mig ett kraftuttryck (skall erkännas), men kollar på löparklockan, har ju en tid att passa (hann inte knäppa av tiden under fallet, vilket brorsan när han fick höra historien kallade för ”amatörmässigt”), så jag drar på igen innan damen hinner säga ”koppel” igen för att försöka avsluta sista kilometern med en progressiv topp (gör i huvudet ett uppskattat avdrag för hur mycket tid fallet fördröjt). Jag kommer i mål på en hyfsad tid och allt är frid och fröjd förutom en blödande handflata, men no pain no gain, som vi löpare brukar säga.
Det är först dagen efter som jag förstår att allt inte står rätt till, det går inte att komma ur sängen. Höger sida av bröstkorgen ömmar något alldeles förfärligt, det är en smärta jag är bekant med sedan tidigare. För många år sedan fick jag en spricka i ett revben efter ett fall, det här känns exakt som då.
Jag lyckas till slut rulla mig ur sängen, kommer upp på benen, men är klar över sakernas tillstånd – bye, bye Ironman Jönköping. Men som det är skrivet, tider komma och gå, loppen bestå! Dock, aldrig mer skall jag utmana de himmelska makterna – åtminstone inte under ett löppass!

---

Sonen fyller sexton. Jag ger honom gamle nobelpristagaren (1946) Herman Hesses ”Siddhartha” i pocketutgåva, om en ung man av ädel brahminsläkt i Indien som lämnar familjen och dess förväntningar på honom och ger sig ut i världen för att söka meningen med livet, via ett stopp hos några erfarna kvinnor i stadsmiljö som lär honom allt om kärlekens konst. Jag minns jag hade stor behållning av den när jag själv var i tonåren någon gång på nittonhundratalet, men i den mån jag har blivit aningen visare med åren så swishar jag för säkerhets skull också över tusen kronor som ett komplement till det litterära. Samt ger ett löfte om att om han också läser boken kan räkna med ytterligare ett bidrag på femhundra kronor, men då får han också ställa upp på ett litet förhör om innehåll och läsupplevelse.
Sonen vrider och vänder på boken och sneglar på baksidestexten, grymtar något på gutturalt tonåringsmål och undrar om jag är buddhist. Jag säger som det är, att det med stor sannolikhet var Herman Hesse som sådde det första fröet till maratonlöparen i mig. Ty efter att Siddhartha förlustat sig väldeliga i staden några år lämnar han den och alla dess värdsliga fröjder och söker sig ut på landsbygden för att leva ett asketiskt liv med målet att nå fram till nirvana. Ja, inte bandet Nirvana då förklarar jag för sonen, utan ett slags högre upphöjt själsligt tillstånd, något motsvarande känslan man kan ha efter att ha gått i mål i maratonlopp. Åt det skakar sonen bara på huvudet, och förklarar med ett snett leende att maratonlöpning inte är någonting de tagit upp i skolan på lektionerna i religionskunskap.
Jag förklarar att löparens liv i mångt och mycket är att likna vid den med tiden upplyste Siddharthas liv; ett liv i enkelhet och andlig innerlighet, en strävan att med stort mentalt och fysiskt fokus nå fram till en slags själslig frid som får livet och tillvaron i stort att framstå i ett förklarat sken.
– Du menar att äta två semlor på raken som du gjorde igår, undrar sonen.
– En löpares belöningssystem skiljer sig en smula från Siddharthas, förklarar jag sanningsenligt (och upplyst), en skopa kokt råris efter ett långpass skulle allvarligt ta knäcken på en löpares nirvana. Två semlor däremot får både kropp och själ att strax börja längta till nästa långpass.

Sonen betraktar mig skeptiskt. Han hade en period då han glatt löpte på i sin faders fotspår, men så en dag sprang han in på ett gym och där blev han kvar. Nu lyfter han vikter så stängerna bågnar och förklarar emellanåt för fadern (som han betraktar som en i sammanhanget oupplyst novis) allsköns olika träningsmetoder för muskulär utveckling samt lever huvudsakligen på burkar med kvarg. Jag försöker locka med en kanelbulle då och då (ytterligare en väg till löparens nirvana) men sonen är lika konsekvent i sitt näringsintag som en gång Siddhartha, inget onödigt fluff i matskålen här inte.
– Sa du femhundra kronor, säger sonen.
– Jag sa det, säger jag.
– Ok, säger sonen, stoppar ner Siddhartha i träningsväskan, jag drar till gymmet!
Jag vinkar farväl. Sexton år och redan längre än sin fader. Man kanske skulle testa en burk kvarg?

---

Åren går, Runners World består! I år firar tidningen fyrtioårsjubileum, man får nypa sig i armen. Åttiotalet, var inte det alldeles nyss? Åren rusar på, och känns det som att åren har ökat takten de senaste åren, samtidigt som tempot i undertecknads rusande i löparskor inte riktigt har hängt med i utvecklingen. Det var ett tag det sattes något personligt PB, med en med åren alltmer tilltagande ödmjukhet (!) börjar insikten komma krypande att det nog inte kommer några fler. Lyckligtvis finns det åldersklasser, i år får jag häpnadsväckande nog börja harva i M65. Det är bara att nypa sig i armen igen, var jag inte tjugofem alldeles nyss? Eller i alla fall fyrtiofem?
Med åren har jag i alla fall utvecklat en så kallad löpardetektor (roligt att åtminstone något utvecklat sig), ett slags dubbelseende i det jag läser i min roll som bokredaktör för ett månadsmagasin (Femina) – där jag, vill jag påstå, förenar det bästa av två världar, litteraturen och löpningen. Det har varit till stort gagn och glädje (vuxenspråk från nittonhundratalet) för tidningens återkommande sida, ”Jag är löpare”, där många bekanta (och blivande bekanta) passerat revy genom åren, med det gemensamt att de alla har haft löpning som ett intresse. En hel del löpande författare har det blivit, och det är där min löpardetektor spelar in. I allt jag läser är löpardetektorn påslagen, dyker det upp en löpare i texten, eller en anspelning på löpning, tänker jag ”ahaaaa”, det kan inte vara en slump. Varför skriva om löpning om man inte själv är löpare? För tre år sedan fick jag (exempelvis) Lydia Sandgrens väldiga debutroman ”Samlade verk” som pdf, för att hinna vara aktuell med böckernas utgivningsdagar måste jag alltid läsa manus mycket tidigt (ibland får man be författarna skynda på lite med skrivandet), och minsann – en av huvudkaraktärerna tränade löpning.

Jag kollade med Lydia, och visst tränade hon löpning. Jag blev den första som intervjuade henne om romanen, det vill säga, om löpningen i romanen – just romanen (på 690 sidor) avhandlades på ett par rader. Det tyckte hon var roligt (och en smula udda). I texten i RW nämndes även att Samlade verk var en trolig framtida vinnare av Augustpriset, och mycket riktigt, Lydia Sandgren vann Augustpriset året därefter (den tidigare nämnda utvecklingen av ödmjukhet gäller i huvudsak löpning).

I det här numret av RW är det dags igen. Victor Pavic Lundberg debuterar med kriminalromanen ”Den som överlever”, där det dyker upp en löpare några kapitel in i texten.

En kvinnlig journalist vid namn Danijela ger sig ut på en löprunda i mörkret på Djurgården i Stockholm. ”Trots att det redan var mörkt ute undvek hon att klä sig i en gul, skrikig reflexväst. Det var bara idioter utan någon respekt för sin värdighet som tog på sig sådant. Danijela skulle hellre bli påkörd av en buss”. Jag vill också påstå att Victors ”Den som överlever” är en trolig vinnare av debutantpriset på ”Crimetime award” på Bokmässan nästa år (kom ihåg var ni läste det först). Vad sen Victor själv tycker om att springa i reflexväst – det kan ni läsa under rubriken ”Jag är löpare” längre bak i tidningen.

---

Fotfel kan ta sig många uttryck. Vrickningen gav med sig till slut fast två månader efteråt kan det fortfarande blixtra till i vad som måste vara en nerv i kläm och all kraft försvinner i foten för en tiondel av en sekund. Det får benet att knäa till i steget och det är en smula obehagligt, men lika snabbt är det borta igen. Läkköttet tycks allt segare med åren.
Men det finns de som har det värre, brorsan har haft fotfel i över fyra månader nu, trots cortisonspruta och rehab, det är något med en inflammerad senskida som inte vill ge med sig. Det har fått dramatiska effekter.
– Oj, oj, suckar brorsan i mobilen, jag ställde mig på vågen och det skulle jag inte ha gjort.
– Äsch då, säger jag, något kilo hit eller dit spelar väl ingen roll.
– 75,9, suckar brorsan.
Hepp – i somras vägde brorsan in på runt 69 kilo, här har det hänt grejer. Han har under skadetiden känt sig en smula uppgiven och plötsligt tappat greppet om det godisförbud som instiftades för många år sedan och ohämmat börjat trycka i sig chokladkakor och lösgodis och annat onämnbart samtidigt som han mest jobbat hemifrån allt enligt Tegnells rekommendationer under pandemin. Men också släpat sig till gymmet ett par dagar i veckan (kan man inte springa kan man ju bli lite starkare i stället), och pumpat vikter vilket har uppskattats av sambon som tycker att hon alltför länge bott samman med en ”springande pinne”. Men en massa övervikt är förstås betungande på alla de sätt och vis om man ska få upp farten igen när den felande foten väl åter blivit funktionsduglig. För att inte tala om våtdräkten – kan bli svårt att komma i den i sommar – och vi som funderat på en comeback i swimrun efter tio års uppehåll (senast var 2012, Amfibiemannen på Lidö). Elände, elände.

– Man bränner inte mycket fett när man ligger i soffan med datorn på magen hela arbetsdagarna, suckar brorsan, enda träningen där blir ju när man sträcker sig efter fjärrkontrollen för att byta kanal på burken (gammalsvenska för TV), och det ger ju inga magrutor.
Det går några dagar, och så ringer mobilen igen.
– Ja, hallå, hallå, säger jag.
– 75 kilo blankt, säger brorsan upprymt.
Brorsan hör också till mätarsläktet, allt ska mätas; intervalltider, distanser, antal sekunder på längder i simbassängen. Vikt i milligram.
– Här händer det grejer, säger jag.
– Kör bara linssoppa till lunch och inget godis på flera dagar, men faen vad hungrig jag är.
Det går ytterligare några dagar innan mobilen ringer igen.
– 73, 4, säger brorsan entusiastiskt, bara spenatsoppa till lunch.
– Oj, oj, säger jag, fortsätter det i den här takten är du snart sub 70 igen. Bli inte anorektiskt nu bara.
– Ingen risk, säger brorsan, jag har fortfarande smör på mackorna.
Där är vi nu, och det börjar se hoppfullt ut för sommaren. Kanske behöver brorsan inte köpa en ny våtdräkt ändå? Med mindre tyngd på onda foten – snart kanske också så pass lättfotad att han flyger fram som löpare igen! Det hoppas jag starkt på – alla viktiga samtal från brorsan kan bli lite betungande i längden!

---