Löpardetektorn
Blogg

Löpardetektorn


Åren går, Runners World består! I år firar tidningen fyrtioårsjubileum, man får nypa sig i armen. Åttiotalet, var inte det alldeles nyss? Åren rusar på, och känns det som att åren har ökat takten de senaste åren, samtidigt som tempot i undertecknads rusande i löparskor inte riktigt har hängt med i utvecklingen. Det var ett tag det sattes något personligt PB, med en med åren alltmer tilltagande ödmjukhet (!) börjar insikten komma krypande att det nog inte kommer några fler. Lyckligtvis finns det åldersklasser, i år får jag häpnadsväckande nog börja harva i M65. Det är bara att nypa sig i armen igen, var jag inte tjugofem alldeles nyss? Eller i alla fall fyrtiofem?
Med åren har jag i alla fall utvecklat en så kallad löpardetektor (roligt att åtminstone något utvecklat sig), ett slags dubbelseende i det jag läser i min roll som bokredaktör för ett månadsmagasin (Femina) – där jag, vill jag påstå, förenar det bästa av två världar, litteraturen och löpningen. Det har varit till stort gagn och glädje (vuxenspråk från nittonhundratalet) för tidningens återkommande sida, ”Jag är löpare”, där många bekanta (och blivande bekanta) passerat revy genom åren, med det gemensamt att de alla har haft löpning som ett intresse. En hel del löpande författare har det blivit, och det är där min löpardetektor spelar in. I allt jag läser är löpardetektorn påslagen, dyker det upp en löpare i texten, eller en anspelning på löpning, tänker jag ”ahaaaa”, det kan inte vara en slump. Varför skriva om löpning om man inte själv är löpare? För tre år sedan fick jag (exempelvis) Lydia Sandgrens väldiga debutroman ”Samlade verk” som pdf, för att hinna vara aktuell med böckernas utgivningsdagar måste jag alltid läsa manus mycket tidigt (ibland får man be författarna skynda på lite med skrivandet), och minsann – en av huvudkaraktärerna tränade löpning.

Jag kollade med Lydia, och visst tränade hon löpning. Jag blev den första som intervjuade henne om romanen, det vill säga, om löpningen i romanen – just romanen (på 690 sidor) avhandlades på ett par rader. Det tyckte hon var roligt (och en smula udda). I texten i RW nämndes även att Samlade verk var en trolig framtida vinnare av Augustpriset, och mycket riktigt, Lydia Sandgren vann Augustpriset året därefter (den tidigare nämnda utvecklingen av ödmjukhet gäller i huvudsak löpning).

I det här numret av RW är det dags igen. Victor Pavic Lundberg debuterar med kriminalromanen ”Den som överlever”, där det dyker upp en löpare några kapitel in i texten.

En kvinnlig journalist vid namn Danijela ger sig ut på en löprunda i mörkret på Djurgården i Stockholm. ”Trots att det redan var mörkt ute undvek hon att klä sig i en gul, skrikig reflexväst. Det var bara idioter utan någon respekt för sin värdighet som tog på sig sådant. Danijela skulle hellre bli påkörd av en buss”. Jag vill också påstå att Victors ”Den som överlever” är en trolig vinnare av debutantpriset på ”Crimetime award” på Bokmässan nästa år (kom ihåg var ni läste det först). Vad sen Victor själv tycker om att springa i reflexväst – det kan ni läsa under rubriken ”Jag är löpare” längre bak i tidningen.


Nr 8 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Höstens stora skotest!
  • Maxa din träning! Så får du ut mest av din träningstid
  • Våga prova nytt. Gör succé 2023!
  • 7 knep att slippa skador
  • Därför kan kollagen minska skaderisken
  • Vi testar trail i Schweiz
  • Musses marapass inför München
  • Gång är på gång. EM- och VM-hjälten Perseus Karlström går snabbare än du springer
Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Viktigt vetande
Blogg

Viktigt vetande


Fotfel kan ta sig många uttryck. Vrickningen gav med sig till slut fast två månader efteråt kan det fortfarande blixtra till i vad som måste vara en nerv i kläm och all kraft försvinner i foten för en tiondel av en sekund. Det får benet att knäa till i steget och det är en smula obehagligt, men lika snabbt är det borta igen. Läkköttet tycks allt segare med åren.
Men det finns de som har det värre, brorsan har haft fotfel i över fyra månader nu, trots cortisonspruta och rehab, det är något med en inflammerad senskida som inte vill ge med sig. Det har fått dramatiska effekter.
– Oj, oj, suckar brorsan i mobilen, jag ställde mig på vågen och det skulle jag inte ha gjort.
– Äsch då, säger jag, något kilo hit eller dit spelar väl ingen roll.
– 75,9, suckar brorsan.
Hepp – i somras vägde brorsan in på runt 69 kilo, här har det hänt grejer. Han har under skadetiden känt sig en smula uppgiven och plötsligt tappat greppet om det godisförbud som instiftades för många år sedan och ohämmat börjat trycka i sig chokladkakor och lösgodis och annat onämnbart samtidigt som han mest jobbat hemifrån allt enligt Tegnells rekommendationer under pandemin. Men också släpat sig till gymmet ett par dagar i veckan (kan man inte springa kan man ju bli lite starkare i stället), och pumpat vikter vilket har uppskattats av sambon som tycker att hon alltför länge bott samman med en ”springande pinne”. Men en massa övervikt är förstås betungande på alla de sätt och vis om man ska få upp farten igen när den felande foten väl åter blivit funktionsduglig. För att inte tala om våtdräkten – kan bli svårt att komma i den i sommar – och vi som funderat på en comeback i swimrun efter tio års uppehåll (senast var 2012, Amfibiemannen på Lidö). Elände, elände.

– Man bränner inte mycket fett när man ligger i soffan med datorn på magen hela arbetsdagarna, suckar brorsan, enda träningen där blir ju när man sträcker sig efter fjärrkontrollen för att byta kanal på burken (gammalsvenska för TV), och det ger ju inga magrutor.
Det går några dagar, och så ringer mobilen igen.
– Ja, hallå, hallå, säger jag.
– 75 kilo blankt, säger brorsan upprymt.
Brorsan hör också till mätarsläktet, allt ska mätas; intervalltider, distanser, antal sekunder på längder i simbassängen. Vikt i milligram.
– Här händer det grejer, säger jag.
– Kör bara linssoppa till lunch och inget godis på flera dagar, men faen vad hungrig jag är.
Det går ytterligare några dagar innan mobilen ringer igen.
– 73, 4, säger brorsan entusiastiskt, bara spenatsoppa till lunch.
– Oj, oj, säger jag, fortsätter det i den här takten är du snart sub 70 igen. Bli inte anorektiskt nu bara.
– Ingen risk, säger brorsan, jag har fortfarande smör på mackorna.
Där är vi nu, och det börjar se hoppfullt ut för sommaren. Kanske behöver brorsan inte köpa en ny våtdräkt ändå? Med mindre tyngd på onda foten – snart kanske också så pass lättfotad att han flyger fram som löpare igen! Det hoppas jag starkt på – alla viktiga samtal från brorsan kan bli lite betungande i längden!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Rehab
Blogg

Rehab


Rehab suger. Sug på den, om du aldrig gjort det förr. Fotfelet fortsätter, snart har det gått tre veckor. Jag vet, läkköttet är segt på gamla gubbar, fast innan skadan kände jag mig som en förhållandevis ung gubbe. En så kallad semigubbe – en sådan som vacklar mellan att fortfarande tro sig kunna förbättra PB på en och annan sträcka, och en mer realistisk åldring med sikte på att hålla tillbaka det kroppsliga förfallet efter bästa förmåga. Nu tycker jag mig skåda den förestående döden i vitögat.
Visst har foten blivit bättre, svullnaden har lagt sig och de bårhusblåa tårna har blivit lika likbleka som vanligt (dödskul). Men stukningen vill inte riktigt ge med sig, yttersidan av foten stramar när jag går, när jag gjorde ett försök att springa några steg högg det till ordentligt på ovansidan av foten. Man börjar tänka att fotfelet är förfärligt felande, att några senor har hamnat snett och kanske att något litet ben har gått sönder. Varför fortsatte jag att springa på den stukade foten? Varför hoppade jag inte hem på ett ben i stället?
Jag har stått på en balansbräda och vinglat, jag har suttit i soffan framför dumburken (tv:n) och tittat på svenska VM–kvalmatcher med foten på en kudde och vickat foten fram och tillbaka och i sidled i timmar. Man kan drabbas av existentiell kris för mindre, och då syftar jag lika mycket på fotviftandet som på fotbollen.
Jag har cyklat på motionscykel på gymmet – trampat och trampat och gått från rödrosa babianstjärt till läderartat cowboyarsle. Simmat har jag också gjort, testat halvdassiga voltvändningar och frånskjut med bara en fot, en gång glömde jag mig, tryckte till med den felande foten och det gjorde ONT! Gapade stort och kallsupade en halv bassäng och havererade som en läckande ubåt (på väg ner mot botten) innan jag fick fatt i en lina. Men jag tänker att allt detta cyklande och simmande kommer göra mig grym inför nästa års triathlontävlingar – om det nu inte vore för löpningen. Tänk om jag aldrig kommer att kunna springa mer?

Brorsan är dock inte imponerad, han har haft en felande fot i snart fyra månader (fotfel går uppenbarligen i släkten). En naprapat sa till brorsan att det satt i ryggen (allting hänger samman här i livet; ryggar, fötter, tilltro till naprapater), naprapaten knyckte och knäckte brorsans rygg och sa att nu skulle det gå bra att springa igen. Det gjorde det inte, och dyrt var det också. Nu har brorsan gått till en läkare som tyckte sig tro att det nog var en överansträngd sena under foten, och rekommenderade besök hos sjukgymnast för rehab (fortsättning följer). Hur som helst, vad är väl fyra månaders lidande mot tre veckors? Det har brorsan förstås rätt i.
Men så inträffar undret, jag pausar krönikeskrivandet, tar mig ner till gymmet, det må bära eller brista – men nog känns väl foten ändå lite annorlunda idag? Jag börjar gå på löpbandet, ökar farten och plötsligt löper jag. Foten är fortfarande stel, men där skjuter inga blixtar av smärta fram. Jag känner rytmen i kroppen igen, löpningens flytande rörelse, hur hjärtat pumpar blod, dånar av glädje. Jag springer igen, foten håller – och livet är återigen alldeles underbart!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Medaljens baksida
Blogg

Medaljens baksida


Distriktmästerskap för veteraner

Jag svänger in med bilen på Sätra Idrottsplats, en förort till Stockholm. Jag är ute i extremt god tid (som alla fullvuxna människor – plus 60), till saken hör också att jag lovat brorsan att heja på honom när han springer 800 meter. Själv ska jag springa 5000 meter ett par timmar efter brorsans lopp, och det handlar förstås om en av årets idrottsliga höjdpunkter – DM för Veteraner i Sätra.

SVT-Sporten har visserligen inte lovat någon direktsändning (det var något med OS som kom emellan), jag hinner dock knappt stiga ur bilen förrän jag stöter på en världsstjärna, Mattias Sunneborn, nybliven världsmästare i femkamp i M50. Den här dagen står blott höjdhopp och stavhopp på agendan. Vi önskar varandra lycka till – och veterantävlingarna kan börja.

Brorsan är nervös, han har bara sprungit 800 meter en gång tidigare, ont i en fot har han också. Jag tröstar med att distansen är löjligt kort, bara två varv och så är smärtan över. Tänk på mig i stället, 5000 meter, där får man lida i tolv varv (plus 200 m) det är BETYDLIGT värre. Brorsan låter sig dock inte tröstas, grymtar något obegripligt till svar.

Starten går, och brorsan ligger på bra. Steget är väl inte riktigt som Sunneborns när han brukar dra på i M50, men nu är ju brorsan M60 – det är skillnad från ett decennium till annat.

Brorsan vräker sig över mållinjen, eller nåja, snarare faller, man kan nästan se mjölksyran spruta ur öronen. Han är lycklig, han är någon tiondel snabbare än förra gången. Men lyckan är icke bestående, strax blir han diskad, en funktionär har konstaterat att han vikt in för snabbt på gemensam bana.

Det var något med gröna prickar på banan och en kon och en halvmeter för tidigt (regelverket för DM är minst lika hårt som i VM) som brorsan missat (fullt upptagen som han var med att löpa). Brorsan är förkrossad, men bara för ett litet tag, strax upptäcker han att Veteran–SM i Högby på Öland går nästa vecka. Där kan han få revansch, han vill ha mig med, man kan springa 5000 meter där också. Jag tvekar en smula, det är drygt nittio mil tur och retur till Högby, en lång sträcka att ta sig för att springa ett lopp på ett par minuter.

Först ska jag springa 5000 meter här i Sätra, få se hur det går.

Det går riktigt bra. Min första guldmedalj, det känns stort. Jag berättar målande om loppets alla detaljer för brorsan, om den enorma motvinden längs ena halvan av banan och klappret av konkurrenternas fötter bakom ryggen, hur det långsamt avtog och tystnad uppstod, att jag inte vågade att se mig om, bara borrade in blicken framåt och räknade ner varv.

 

 

– Det är märkligt, säger jag till brorsan, 5000 meter är ju ingenting jämfört med en mara, ändå kan det kännas så fruktansvärt långt!

– Mmm, säger brorsan (inte riktigt så idel öra som en DM–mästare kan önska, men han lyssnar i alla fall med ett halvt öra), ska du med till Hörby nu då?

– Det är klart jag ska med till Hörby, säger jag (med guldsmak i munnen), Veteran–SM vill man ju bara inte missa!

Det är dock en annan historia – för nästa krönika!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Skriet från vildmarken
Blogg

Skriet från vildmarken


 

Frugan kände skriet från vildmarken. Uppvuxen i Timrå får hon ibland skov och längtar norrut, till ett lugnare, friare liv bland stora skogar och djupa dalar. Blandrashunden Buck i Jack Londons roman ”Skriet från vildmarken” hade väl inte riktigt samma längtan i början, bortrövad som han blev från ett tryggt liv som familjehund för att säljas som slädhund och ett hårt liv i Alaska. Men sen smet förstås Buck från jobbet, och började leva ett fritt liv bland vargar.  Så jag och frugan bokar in en weekend på Camp Järvsö, det är i alla fall en början (på det vilda livet). Kanske får vi se en varg också?

I receptionen möter vi chefen själv (inte schäfern), Patrik Yderberg. Han ler som en varg när vi dyker upp.

– Nämen Gysing, då springer du väl loppet i morgon?

Loppet? Vilket lopp? Jag har inte sprungit ett lopp på evigheter, och har inget lopp planerat. Senast det begav sig var förra året, Juniskär Swimrun, en svettig upplevelse på 21 km traillöpning och 5000 meter simning där jag drabbades av värmeslag inför sista simningen och inte märkte att jag tappade en paddel och började simma i cirklar (det blir lätt så med en paddel) tills jag hörde en människa i en båt ropa ”kolla han simmar åt andra hållet”. Sedan dess, ingen tävling. Jag brukar skylla på pandemin, men kan fortfarande känna lukten av bränt våtdräktsgummi i näsan.

– Vadå för lopp, undrar jag försiktigt?

– Kalvsjön runt, förstås, förklarar direktör Yderberg glatt. Själv hinner jag tyvärr inte närvara (förstås) för jag ska åka tillbaka till stan ikväll, men det är klart att du ska köra. 12,4 km löpning runt Kalvsjön, jättefin löpsträcka med kanonfin utsikt över sjön.

Fin utsikt, tänker jag vis av erfarenhet, det låter inte särskilt platt.

– Det är lite backigt i början, men sen rullar det utför, försäkrar chefen.

Så det var bara att anmäla sig. Frugan kom inte heller undan.

 

Loppet är först nästa dag, på lördagen, så vi hinner inspektera Camp Järvsö innan startskottet går. Vilket plejs det är, på ren stockholmska, runt omkring tronar Hälsinglands blånande bergskamrar, med Kalvsjön som ett stort blått öga i mitt i alltsamman. Till det en grym restaurang och ett lika grymt gym och femstjärniga sängar på rummen.

– Tänk att det kan vara så hög standard i vildmarken, säger jag erkännsamt till frugan, det är ju nästan som hemma. Minus elsparkcyklar, bilar och avgaser.

Vi tar oss ner till Kalvsjön på kvällen och simmar några meter, alltmedan stolen trillar ner bakom Järvsöklacken, 390 m ö havet. Det är ditt upp löpcoachen Peppe Lindholm brukar leda sina löpadepter i Bergspasset. Klacken ligger dock på betryggande avstånd från Järvsöklacken, den skall lyckligtvis icke passeras under loppet.

Så blir det lördag morgon, vi är ett femtontal i startfållan, det dunkar eurodisco och Järvsöpolka om vartannat från en bilhögtalare. Det känns märkligt, och alldeles underbart, tänk att få stå i en startfålla igen. Det gamla livet tycks vara på väg åter, efter pandemin.

 

 

Pang, startskottet går, och livet blir återigen jobbigt, i 55 minuter och 49 sekunder. Men in som tvåa (tammef–n), och allting återigen alldeles underbart.

Camp Järvsö – bättre vildmark får man leta efter. Frugan håller med!

 

 

(Jämnt skägg med tävlingsledare Peppe i målfållan)



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Straffarbete på löpband
Blogg

Straffarbete på löpband


Poesi och straff

Jag dunkar fram på löpbandet och kommer efter en dryg mil osökt tänka på poeten Karin Boye, närmare bestämt dikten, I rörelse, ur diktsamlingen Härdarna och raderna ”Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd”. Karin Boye hade troligen inte ett löpband i åtanke då hon skrev de raderna 1927, även om löpbandet var uppfunnet redan då. Den engelske ingenjören Sir William Cubitt designade världens första löpband i redan i början på 1800–talet, Cubitt ondgjorde sig över lata och sysslolösa fångar i fängelse, tänkte att hård träning skulle vara både uppfostrande och ordna fin form. Cubitts löpband var utformat som en ”trampkvarn” (därav engelska Treadmill) och kopplat till ett kugghjul som kunde pumpa vatten och mala korn, det kunde ju vara bra med lite samhällsnytta kopplat till motionen också. Cubitts löpband togs dock ur bruk i fängelserna i slutet av samma århundrade, de ansågs omänskliga och klassificerades i samma kategori som tortyrredskap.

 

 

Det är vägen som är mödan värd, ack ja, det är mitt i sommaren och svetten lackar som en smärre springflod, en liten pöl har bildats på golvet runt tortyrredskapet jag springer på. Jag funderar över svensk kriminalvård och hur mycket el man skulle kunna få fram om fångarna (klienterna, modern svenska) fick springa på ett löpband någon timme om dagen – kopplat till ett batteri. Kunde kanske göra fängelserna självförsörjande med el? Nu är förstås dagens löpband eldrivna men de kunde kanske modifieras? Det är mycket man kan fundera över när man dunkar fram på ett löpband och ser sitt eget gradvisa förfall i spegeln framför bandet. Den försiktiga början, ett bekymrat anlete som ser ut att funderar över varför det känns så segt, fast farten är måttlig (har jag nu blivit gammal på riktigt?) Men efter någon kilometer det, kroppen vaknar till liv, benen rör sig allt ystrare, farten ökar, blodet forsar jublande fram genom muskler och artärer. Anletet i spegel ser plötsligt – om inte absolut lycksaligt ut så ändå aningens häpet, med antydan till ett småleende över sakernas tillstånd. Miraklet har skett än en gång, kroppen levererar det som önskas.

 

 

Det är vägen, som är mödan värd – jag kommer ingenstans på bandet, men jag är ändå i rörelse och detta är Härdande, Karin Boye är med mig. Jag känner mål och mening på min färd, fram till drygt sexton kilometer, där börjar spegelbilden förändras dramatiskt, den lustfyllda blicken falnar, anletsdragen får alltmer drag av Edvard Munchs målning Skriet (ingen vacker syn).

Jag har lovat mig själv arton kilometer, ”two more to go”, som väl Cubitt skulle sagt, eller kanske – mera rent mjöl i påsen (fast på engelska då) – så bara mala på! Efter målgång dyker än mer poesi upp, några rader av poeten Gunnar Ekelöf upp, (ur samlingen Färjesång), ”Liv är varken ett ont eller ett gott/ det är mälden mellan stenarna”. En (vill jag påstå) kongenial sammanfattning av arton kilometer på löpband!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*