Medaljens baksida
Distriktmästerskap för veteraner
Jag svänger in med bilen på Sätra Idrottsplats, en förort till Stockholm. Jag är ute i extremt god tid (som alla fullvuxna människor – plus 60), till saken hör också att jag lovat brorsan att heja på honom när han springer 800 meter. Själv ska jag springa 5000 meter ett par timmar efter brorsans lopp, och det handlar förstås om en av årets idrottsliga höjdpunkter – DM för Veteraner i Sätra.
SVT-Sporten har visserligen inte lovat någon direktsändning (det var något med OS som kom emellan), jag hinner dock knappt stiga ur bilen förrän jag stöter på en världsstjärna, Mattias Sunneborn, nybliven världsmästare i femkamp i M50. Den här dagen står blott höjdhopp och stavhopp på agendan. Vi önskar varandra lycka till – och veterantävlingarna kan börja.
Brorsan är nervös, han har bara sprungit 800 meter en gång tidigare, ont i en fot har han också. Jag tröstar med att distansen är löjligt kort, bara två varv och så är smärtan över. Tänk på mig i stället, 5000 meter, där får man lida i tolv varv (plus 200 m) det är BETYDLIGT värre. Brorsan låter sig dock inte tröstas, grymtar något obegripligt till svar.
Starten går, och brorsan ligger på bra. Steget är väl inte riktigt som Sunneborns när han brukar dra på i M50, men nu är ju brorsan M60 – det är skillnad från ett decennium till annat.
Brorsan vräker sig över mållinjen, eller nåja, snarare faller, man kan nästan se mjölksyran spruta ur öronen. Han är lycklig, han är någon tiondel snabbare än förra gången. Men lyckan är icke bestående, strax blir han diskad, en funktionär har konstaterat att han vikt in för snabbt på gemensam bana.
Det var något med gröna prickar på banan och en kon och en halvmeter för tidigt (regelverket för DM är minst lika hårt som i VM) som brorsan missat (fullt upptagen som han var med att löpa). Brorsan är förkrossad, men bara för ett litet tag, strax upptäcker han att Veteran–SM i Högby på Öland går nästa vecka. Där kan han få revansch, han vill ha mig med, man kan springa 5000 meter där också. Jag tvekar en smula, det är drygt nittio mil tur och retur till Högby, en lång sträcka att ta sig för att springa ett lopp på ett par minuter.
Först ska jag springa 5000 meter här i Sätra, få se hur det går.
Det går riktigt bra. Min första guldmedalj, det känns stort. Jag berättar målande om loppets alla detaljer för brorsan, om den enorma motvinden längs ena halvan av banan och klappret av konkurrenternas fötter bakom ryggen, hur det långsamt avtog och tystnad uppstod, att jag inte vågade att se mig om, bara borrade in blicken framåt och räknade ner varv.

– Det är märkligt, säger jag till brorsan, 5000 meter är ju ingenting jämfört med en mara, ändå kan det kännas så fruktansvärt långt!
– Mmm, säger brorsan (inte riktigt så idel öra som en DM–mästare kan önska, men han lyssnar i alla fall med ett halvt öra), ska du med till Hörby nu då?
– Det är klart jag ska med till Hörby, säger jag (med guldsmak i munnen), Veteran–SM vill man ju bara inte missa!
Det är dock en annan historia – för nästa krönika!