Very veteran
Blogg

Very veteran


 

Det kom ett mail från IFK Lidingös veteransektion. Veteran – VM i Göteborg 2022 är framskjutet till 2024. Men vi veteraner skulle inte deppa ihop för det, utan hoppas på SM 2022 i stället.

Deppa och deppa – den där j–vla för–b–nn–de pandemin kan gå och stoppa upp sig någonstans, gärna då i något svart hål vid Universums yttersta gränser. I övrigt är jag lugn och sansad och vid gott humör. Jag kan ju faktiskt fortfarande springa, det vill säga benen bär om än inte i samma hastigheter som för ett par år sedan. Man är ju bliven veteran, och mer veteran blir man för varje år som går, just 2022 kommer det oerhörda inträffa att jag åldersmässigt kvalar in i gruppen för M65. Jag fyller sextiofem år den elfte september 2022, och jag vet, att fylla år den elfte september har varit en katastrof ända sedan de där flygplanen körde in i skyskraporna i New York den elfte september 2001. Varje gång jag har åkt till New York för att springa maran där efter 2001 (och det har varit ett par gånger) har jag känt mig skyldig i passkontrollen vid Newark – här kommer en levande påminnelse om terrordåden – och alltid har jag tyckt mig se passkontrollanten ge mig en lång blick när hen tittat igenom mitt pass, och skaka lite lätt bedrövat på huvudet.

Men just året 2022 tänkte jag att mitt födelsedatum för en gång skulle kunna innebära någonting positivt då det innebar att jag som en yster yngling på blott sextiofyra vårar skulle få tävla i VM mot en massa gamla gubbar fyllda sextiofem – innan även jag förvandlades till en pensionärlöpare på riktigt till hösten.  Ty så är det skrivet i stadgarna för veteranlöpare, det är det år du fyller som gäller, vad gäller placering i åldersgrupp. Fyller du sent på året så är du bara (i det här fallet jag) att gratulera.

Så blir det nu inte – och 2024 (tanken svindlar) fyller jag i stället sextiosju, en förfärlig ålder, man hamnar i ett åldersmässigt ingenmansland mellan sextiofem och sjuttio, och får jag då chansen att vara med i Veteran–VM så kommer JAG i stället bli jagad av en massa ystra ynglingar på 65.

 

Ack ja, så här är det att bli vuxen löpare, man räknar år på både fingrar och tår, ett år betyder ju så mycket när man blivit vuxen på riktigt (jag använder inte ordet gammal, det låter så … gammaldags), jag läste någonstans (minns inte exakt var, men det hör också till … att bli vuxen) att upplevelsen av ETT år för ett barn, är lika med FEM år för en som har fyllt fyrtio år.

Då kan man ju tänka sig (eller det ska man kanske inte) hur snabbt tiden går för den som passerat sextio. Men nu ska jag sluta gnälla om ålder, tider komma och gå, löpningen bestå. Att vara veteran och springa veteranlopp är fantastiskt roligt, det vänder upp och ner på världen. Ju äldre man blir, desto större chanser till bra placeringar – det gäller bara att hålla i och inte kola vippen (vuxenspråk). Och skulle man det, får man hoppas på härliga lopp i himlen – tänk 3000 meter med vingar på ryggen – och mera flax i löpningen än till och med i ett par Vaporfly!


Nr 9 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Höstens roligaste löpträning
  • Testa något nytt: Bli snabb & stark 2022
  • Spring bättre – med musik
  • 11 sportbehåar i stort test
  • Ditt perfekta kostupplägg
Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Dimmigt i bastun
Blogg

Dimmigt i bastun


 

En klubbkompis i triathlonklubben muttrar i bastun.

– Om du kör in i en bergvägg med bil och dör och det visar sig att du är smittad av corona så kommer du hamna på TV i Rapport som en död relaterad till corona. Det har inte dött fler i år än förra året, och för några år sedan var det totala dödstalet högre än för det här året. Dö kommer vi alla göra förr eller senare.

Hellre senare då än förr, nickar jag lite försiktigt. Det är många heta känslor som svallar på olika håll nuförtiden, det är så många siffror att förhålla sig till (dödstalen inte minst), simhallar stängs, och gym och en massa andra institutioner för träning. Frustrationen växer. Rykten går bland löpare om en japansk undersökning på 600 000 deltagare i löparlopp, där blott en enda deltagare konstaterats smittad av corona.

– Ullared håller öppet och IKEA, där är det tjockt med folk, morrar klubbkompisen.  Shoppa loss får man, men springa lopp får man inte. Folk kommer att säcka ihop och bli deprimerade och förlora all kondis och sänka immunförsvaret och bli mer utsatta för corona och säkert är det en och annan som kommer ta livet av sig av ren tristess.

Jag vet inte riktigt vad jag ska svara på det, det är svårt att veta hur man ska förhålla sig till alla dessa åtgärder som tagits till för att förhindra att coronan sprids. Det är så många olika bud hela tiden, i media går det tretton experter på dussinet som med bestämdhet vet vad som måste göras, och lika många experter som tycker annorlunda. För politikerna tycks det mest handla om att visa handlingskraft, oavsett vilka effekter det kan få och hur det påverkar människor i deras vardag.

Det är mycket man kan fundera över i en het bastu när huvudsvålen ångar – till exempel om idrottsministern någonsin sysslat med idrott? Hon har ju den där enorma rastabullen på huvudet, den kan hon knappast få in i en cykelhjälm eller för den delen en badmössa. Och utan badmössa skulle rastabullen säkert dra åt sig en massa vatten och idrottsministerns huvud sjunka till botten, med fötterna pekandes upp mot simhallens tak som ett annat sjömärke. Det skulle se ut det. Men hon har nog inte tid att idrotta, hon är ju kulturminister också.

Vi häller mera vatten på bastuhällen, och höjer temperaturen ytterligare.

(bilden har inget med simhallen att göra, men kalla  tanken är ju i alla fall god …)

Simhallen där jag befinner mig vid har inte stängt för simträning (till skillnad från Stockholms alla simhallar) men klubbens styrelse har sagt att det vore etiskt och moraliskt förkastligt att fortsätta träna i grupp när andra inte gör det. Simma var och en för sig går dock bra, men då är det på eget ansvar.

Springa går dock bra, men max åtta i grupp. Det var väl det Stefan Löfvén sa? Undrar om Löfvén motionerar något? Näej, han skriver nog bara motioner?

Vi funderar över siffran åtta, och den vetenskapliga evidensen därbakom. Det går inget vidare, det övergår bastuexpertisens förstånd. Man får göra det man förstår sig på, tänker jag och vacklar ut till duschen. Löpa lugnt och enskilt och med en långlöpares tålamod hoppas på ett fungerande vaccin vid det hägrande målet. Det vet ju också alla som fastnat för löpning – siffror komma och gå – blott distansen bestå!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

I backspegeln – Cyprus Half Marathon
Blogg

I backspegeln – Cyprus Half Marathon


 

Det plingar till i datorn, ett mail från Cypern. Det börjar med ”Dear Mr. Gysing” och är undertecknat av ”Antonis Lysandrou, Hospitality Director, 21st Logicom Cyprus Marathon”. Jag tycker om tonen, artigt och verserat och Hospitaliy Director låter ju alldeles underbart. Jag översätter det till Direktör för Gästfrihet, och det är helt klart en form av direktör vi har för få av i Sverige, om ens någon?

Mailet är en inbjudan till att springa ett maraton på Cypern, men det går också bra att springa ett halvt maraton, och det är nog den delen av gästfriheten som jag uppskattar mest i nuläget. Vinterträningen har varit av växlande karaktär och en smula spridd mellan olika discipliner; styrketräning, simning, spinning, cykel, och löpning mest på löpband. Från bandet har det inte varit så långt till vikterna, och jag haft ont om tid och ont i en fot och ryggen har varit en smula gnällig så jag har satsat på att bygga upp lite nya muskler både här och där och runt omkring.

Jag har till min oerhörda förvåning fyllt både sextio och sextioett, det är som att tiden rusar allt snabbare framåt med åren och kroppen är ju tyvärr inte som en gammal bil där man kan byta ut rostiga delar allteftersom. Inte än i alla fall, men jag hoppas förstås på att några tekniska lösningar i stil med de i filmen Robocop ska dyka upp innan det är försent. Ett par nya ben, modell Usain Bolt, vore inte helt fel, då skulle plus 80 sub 40 kunna bli en framtida realitet. Men fram till det finns inget annat sätt än att försöka underhålla kroppen, efter bästa förmåga. Och att springa i solen på Cypern tänker jag kan bli mycket underhållande!

Jag har också anmält mig till Uppsala Triathlon i början av juni, Olympisk distans, och det av den kanske fåfängligaste av fåfängliga orsaker. Det är ett lopp indelat i åldersklasser, och dessutom Svenskt Mästerskap. Antalet deltagare i åldersklasser 60 plus och uppåt ska vara BETYDLIGT färre än i säg, 30 plus och upp mot 50 – I say no more! Det är dessutom kval till Veteran–EM i Malmö 2020, och att nå dit vore förstås en dröm.  I mina dagdrömmar är jag redan där, men så har jag också väldigt lätt för att dagdrömma. Men först en halvmara på Cypern. Vad har vi på Cypern?

Ön blev självständig 1960, och en del av det brittiska samväldet.  Turkiet kontrollerar halva ön, som de kallar för Nordcypern. Den andra halvan, republiken Cypern, bebos av grekcyprioter, engelsmän och en hel drös ryssar som ser Cypern som sin plats i solen. Namnet Cypern kommer av grekiska ”kypros” som betyder koppar, här bröts massor av koppar under bronsåldern. Men idag består kopparn mest av kopparslagare dagen efter hos alla turister som åker till Cypern för att leva loppan.

Och vad har vi på, Paphos, kuststaden på sydvästra Cypern där loppet ska gå av stapeln? Det var det på en strand här i trakten som den grekiska kärleksgudinnan Afrodite föddes ur havets skum, och man kan ju tänka sig att hon klev upp ur havet ungefär som Ursula Andress i Bondfilmen Dr No (1962), med en vacker snäcka i vardera handen. Några ögonvittnesskildringar till födelsen finns tyvärr inte att tillgå, men till skillnad från Ursula Andress kan man ju tänka sig att Afrodite hade vare sig bikini eller en kniv i bälte runt höften.

– Så det kan du tänka dig, säger mitt resesällskap Anna som också ska springa halvmaran.

– Det ska vara en underbart fin strand där Afrodite dök upp, säger jag, vi kunde kanske snäcka där efter loppet?

Vi har precis anlänt till hotellet i Pathos, klockan är närmare midnatt och någon strand ser vi inte, men vi kan höra havet dundra någonstans borta i mörkret. Jag frågar taxichauffören hur långt det är till starten, jag har fått instruktioner om att startskottet går vid ett medeltida slott i hamnen. Chaffisen vinkar glatt med handen åt höger bortåt hotellet och säger något som jag uppfattar som ett par hundra meter och det låter alldeles underbart i mina trötta öron, resan har varit lång. Flyget vi skulle åka med blev inställt på grund av den fruktansvärda olyckan med Boeing–planet i Etiopien, ett planerat direktflyg blev till ett par byten. Starten på loppet är kvart över nio på morgonen, ska vi hinna äta något innan utan att ha magen full när det är dags att springa, måste vi upp med soluppgången.

– Vi kan kanske springa i sömnen första halvan, säger jag positivt, och sedan är det ju bara en dryg mil kvar innan man kan gå och lägga sig igen.

Men det örat vill Anna inte höra på, hon har blixtsnabbt stoppat öronproppar i öronen och fallit i säng, en beundransvärd sömnbegåvning.  Jag går ut på balkongen, alldeles ensam i världen, bara jag och havet. Långa vita vågor skymtar svagt i mörkret, det doftar salt i vinden. Hej Cypern, det ska bli grymt att springa här i morgon i bara linne och korta tajts, i det Stockholm vi lämnat bakom oss var det runt noll och iskallt strilregn. God natt!

 

Vi hänger på frukostlåset, lassar in mellan gäspningarna. Andra löpare gör likadant; det pratas grekiska, engelska, ryska, franska och andra språk. Vi känner oss mycket internationella. Det är en skön känsla, löpning är en riktig fredsrörelse, vi är alla lika inför startskottet. Det finns inga genvägar mot mål, det är bara sätta ena foten efter den andra.

Anna är tidsoptimist, jag är tidsrealist, vill alltid vara ute i god tid. Hon tycker jag ska sluta titta på klockan, och gå före till starten. Så då gör jag det, fast först en sväng förbi receptionen för att få veta lite mer exakt hur långt det är dit. Taxichauffören sa ju att det var alldeles runt hörnet, men det känns en smula diffust.

– Oh, it´s about three kilometer along the beach, sir!

Gaaah!!!, och bara tjugofem minuter till start. Jag messar Anna om sakernas tillstånd ”ses vid starten”, och drar iväg längs stranden i fem–fart. Faen, det här kommer ju att bli ett tjugofemkilometerslopp.

En kvart senare är jag framme, och hinner precis ta mig ut på en pir och i skydd av några stenbumlingar pinka i havet. Poseidon och alla andra havsgudar må förlåta mig, men kön till bajamajorna är oändligt lång. Det dånar eurodisco, det luktar liniment och det är redan tjugoen grader i solen. Förra veckan regnade det mest hela tiden, men idag är makterna på strålande humör, här skall stekas löpare till lunch.

Pang, och startskottet går. Jag är ju inte här för att springa fort, jag är här för att njutspringa, ta det lugnt och beskåda omgivningarna. Men det bryr sig inte benen om, de ger sig iväg som om jag var i toppform. Det känns hur kul som helst i två kilometer, men sedan börjar det pysa om topplocket, och jag växlar ner till vad jag kalkylerar som ett överlevnadstempo.

Men klockan tittar jag förstås på, kan inte låta bli. Micael Dahlen skriver i sin bok ”Starkt kul” (som ni kan läsa mer om på annan plats här i tidningen), om hur allting blir så mycket roligare när man får mäta saker.

Om du mäter mer i din träning kommer den leda framåt mer, så enkelt är det. // Mätningen kommer dessutom att göra dig nyfiken på hur det går, vilket gör träningen roligare, och den kommer få dig att skärpa dig.”

 

Jag funderar över det där när jag passerar fem kilometer på en tid som brukade vara min ungefärliga tid på en helmara (och inte som nu på en halvmara), och undrar vad Micael Dahlen skulle tycka om ett mätande som går baklänges. Fast han skulle nog bara rätta min bristande matematik, ”hörru Gysing, du har glömt lägga in en koefficient för ålder”. Ja ja, men var det inte någon som sa att ålder bara är en siffra?

Banan är hyfsat flack i början men så vänder den uppåt och in i en motvind så stark att läpparna fladdrar (överdriver kanske lite, men slakmota och motvind är ju jobbigt). Efter åtta kilometer vänder banan och vinden hamnar i rygg och plötsligt blir löparlivet roligt igen. Jag far fram som i fornstora dagar och där är ju Anna, hurra hon hann till starten i alla fall. Hon vinkar, ser stark ut, fast hon hatar att springa i värme, uppvuxen i Timrå trivs hon bäst i minusgrader.

Jag rullar på efter bästa förmåga, har utkik efter gråhårsmän, som vara i samma åldersklass som jag är. Jag passerar en, jag passerar två, men vid sjutton kilometer springer jag in i en osynlig vägg och sen är det som att springa i klister hela vägen in mot mål. Glada lunchgäster vid uteborden till restaurangerna som ligger som ett pärlband i Pathos hamn längs den sista kilometern mot mål, frossar i havets läckerheter och skålar i vitt vin och hejar uppmuntrande. Här springer jag för era synder, tänker jag (avundsjukt), utan mig och mitt lidande ingen balans i tillvaron.

Men gudomligt är att gå i mål, och med en massa dividerande sista tre kilometerna om vad som passar sig bäst att mäta, kommer jag fram till att om jag klarar mig under 1.37 så får jag vara nöjd. Jag går in på 1.36.41 och det med den mätmetoden känns det som en seger (tack Micael).

När Anna passerar målgången faller hon i mina armar och är så trött att tårarna trillar. Hon fick halvt stressa ihjäl sig för att hinna till start (jag säger som den ödmjuka människa jag är ingenting om vikten av att vara ute i god tid), och värmen och luftfuktigheten var ett helvete. Men snart är alla smärtor glömda, vi sitter lyckligt endorfinstinna och blinkar slött i solen som är alldeles underbar när man inte behöver springa under den.

Och titta där, vad många pokaler, en hel bänk full med pokaler, och det visar sig att i det här loppet har man prisutdelning i alla åldersklasser, ända upp till 70 plus.

Nämen oj! Men väl ändå inte?

– And third place in agegroup  60–65 to Krystchof … (skit också) … no, Kenneth Gajsaeng!

Jag älskar åldersklasser. Jag älskar Cypern. Jag älskar löpning. Jag skickar iväg ett email: Dear Mr. Lysandrou! You made my day today!

 

./

 

Faktaruta: 21:th Logicom Cyprus Half Marathon

Män:

1 Laslo Tarnai, Ungern, 1.11.51

2 Michael Deason, England, 1.11.51

3 Oleksabdr Shelest, Ukraina, 1.12.02

3:a M60 Kenneth Gysing, Sverige, 1.36.41

Kvinnor:

Eurelia Venskaityte, Litauen, 1.22.14

Fruzina Szeheresne, Ungern, 1.22.23

Katie Tucker, England, 1.31.48

12:a F50, Anna Foghammar, 2.12.38

 

 

 

 

 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Trollsk löpning – memory lane!
Blogg

Trollsk löpning – memory lane!


 

Gysing goes Troll Trail

Stuart McInnes rattar Landrovern på vägen mot Bunn inne i Smålands djupa skogar. Det går mot kvälls, strålkastarna lyser upp vägen som slingrar sig fram genom tät, hög granskog. Här och där glimmar det till, där ljuset slår mellan trädstammarna. Vargögon? Björn? Andra okända väsen? Stuarts son kallar vägen för Trollvägen, Stuart skrockar och varnar för de vattenfyllda dikena längs vägen, går man ner sig där kommer man kanske aldrig upp igen. Jag tänker att Stuart försöker trollbinda mig. Kanske har han själv en liten svans därbak? På ytan verkar han dock vara en högst normal och trevlig skotte från Edinburgh (utan kilt), som hamnat i Bunn för kärleks skull (hans fru är från trakten). Stuart har plockat upp mig vid Jönköpings station, bagageutrymmet är fullt av julklappar, snart är det jul. Och i morgon är det race, Troll Trail längs med John Bauer–leden.

Jag tyckte jag behövde ett sista lopp innan året var slut, en liten adrenalinkick innan julfrossan, så jag googlade runt på nätet, och hittade Troll Trail Winter Running Series. Det är ett nytt projekt som startats av Stuart och Lisa Långström, som bor i Växjö. Tillsammans driver de PepUp, ett företag som arrangerar lopp av olika slag. Ambitionen är att kicka igång turistnäringen i Småland i lite nya riktningar. Här finns bland annat massor av fina vandringsleder som är perfekta för trail–löpning, och sjöar som gjorda för Swimrun.  Stuart har arrangerat vinterlopp i Skottland med lyckat resultat, och är en av arrangörerna bakom den gruvliga Celtman, världens kanske tuffaste full–längds–triatlon med 4000 höjdmeter och långsimning i isvatten.

Lisa och hennes man Tony arrangerar triatlon, swimrun– och multisportlopp där det största är 24–timmars–loppet Beast of Sweden. Men den nya vinterserien är för vanliga dödliga, försäkrar Lisa, när jag dagen innan pratar med henne på telefon.

– Jag har sedan tidigare var ideellt engagerad i idrottsrörelsen. En av anledningarna till att jag startade företaget för ett par år sedan var att få vuxna att våga ta klivet ut, prova på någonting nytt. Det är så många som slutar idrotta helt när de slutat skolan. Jag har själv testat på och vågat vara nybörjare i olika idrotter, som MTB, Swimrun, trail–löpning, jag vet hur kul det är bara man kommer igång.

Men när de gjorde ett testlopp med Troll Trail i mars blev det lite jobbigt. Då var det fyra decimeter snö och skare.

– Många var helt slut när de kom i mål, skrattar Lisa, det gick knappt att springa, man trampade igenom skaren hela tiden.

Det var i mars, det. Nu är det december och snön är borta. Det är fem plus och marken torr och mjuk. Den stora frågan är, springa i kortbyxor eller inte springa i kortbyxor? Att springa i kortbyxor två veckor innan jul kan ju ge lite show–of–poäng i poängligan för fåniga fåfängligheter, samtidigt ogillar jag starkt att frysa. Men jag kommer på att jag inte packat ner några kortbyxor (vilket löparpucko packar väl ner kortbyxor i december?) vilket löser frågan på ett bekvämt sätt. Jag och Stuart rullar vidare genom mörkret, snart är vi framme vid Bauergården, det är där jag ska bo.

John Bauer (Pojken som inte var rädd)

Jag är ensam gäst i ett annex till huvudbyggnaden, det är inte högsäsong om man säger så. Inga bilar, inget brus från motorleder, det är så tyst utanför att man kan höra tystnaden, ett mycket märkligt ljud. Ungefär som mörk materia, ingen har någonsin sett mörk materia, ändå finns den (försäkrar i alla fall fysikerna). Skogen utanför står tung och ruvar på möjligen mörka hemligheter, här och där glimmar svagt av ljus från fönster hos avlägsna stugor. Det är John Bauers skog, det var här han fick inspiration till att börja måla tomtar och troll. Och för de som aldrig hört talas om honom så föddes han 1882 i Jönköping, växte upp och vandrade mycket i skogarna häromkring och for sedan till Stockholm för att studera vid Konstakademin. Tomtarna och trollen gjorde honom folkkär som få, han gifte sig, fick barn och en höstdag 1918 tog han med sig sin fru Ester och treårige sonen Bengt på ångaren Per Brahe för en färd till Visingsö. Det skulle han inte ha gjort. Det blåste upp till storm, ångaren förliste och gick till botten med både familjen Bauer, sexton besättningsmän och åtta passagerare. Det var en last av dåligt surrade symaskiner av märket Huskvarna som fick skeppet att kantra. Jag drömmer om det där skeppet i storm, jag drömmer om tomtar och troll, jag drömmer om att bli bergtagen, för evigt inlåst i ett berg med ett umgänge där jag är den ende utan svans. När jag vaknar och tittar mig i badrumsspegeln ser jag ut som ett troll, bara hoppas det går att bota med några koppar kaffe och gröt kokad av människor. Det är tävlingsdag idag.

 

Det är lite lugnare i starten i Bunn, än till exempel inför maran i New York. Lisas man Tony kommer släntrande ur skogen, han har precis markerat klart banan, det är femtio minuter till start. En och annan löpare anländer, de hämtar nummerlappar, någon dricker kaffe. Himlen är ganska så grå, men molnen håller inne med regnet, atmosfären är avspänd och lite familjär, det är inte mer än ett trettiotal löpare anmälda. Samtidigt finns där den vanliga anspänningen, ett lopp är ett lopp är ett lopp, varhelst i världen och storleken förutan. Några löpare har samlats för gemensam kamp, de flesta mest med sig själva, en och annan siktar på pallen. Någon kommer vinna, någon kommer komma sist, det kommer bli jobbigt för de flesta av oss och det kommer att bli underbart att gå i mål. Det är alltid underbart att gå i mål, det är i alla fall min sanning. Även om man står dubbelvikt och spyr på löparskorna efter mållinjen. Men jag tänker inte spy på några löparskor, det har jag blivit för vuxen och klok för. Dessutom är de nya. Jag har ett par sprillans Icebug Bugrip, jag hade räknat med snö och is, men därav blev ju intet. Nu får jag springa dubbat på skogsstigar i stället, och det ser jag fram emot. Sedan de där dagarna i november då det föll nästan en meter snö på bara några dagar, är jag ett stort fan av dubbar. Då hade jag inte hunnit byta till vinterdäck och fick krypköra med sommardäck på ishalka till den verkstad där jag har mina däck på förvaring (där jag sedan fick byta däcken själv för kölistan var flera veckor lång).

 

Starten går, och dobbarna klapprar mot asfalt ett par hundra meter, sedan bär det uppför en skogsväg. Skogsvägen blir till en stig, och skogen runtomkring tätnar. Jag kollar efter troll, men ser inga. Inte än i alla fall, men om det fortsätter uppåt som det gör, så lär jag snart få mjölksyra ända upp i ögonen, sådant kan få en att se troll av har jag hört (mjölksyra är en typisk trolldryck).

Men så når vi ett krön, och det rullar utför. Jag älskar backlöpning när det går utför, jag älskar backlöpning betydligt mindre när det går uppför – jag är förmodligen inte unik. Stigen är bitvis ganska teknisk, rötter och sten och aj, aj inte titta på utsikten här, för då står du på öronen. Och där är ju Stuart, med en kamera (i den lilla lopp–världen är alla arrangörer mångsysslare), och SMILE! Jag försöker le trolskt, det går sådär.

Fältet av löpare tunnas ut, plötsligt springer jag alldeles ensam, det är bara skogen och jag. Luften är fuktig och syrerik, jag har en tunn ulltröja på mig, den ger perfekt temperatur, kallare än så är det inte. Banan är inte lång, drygt 9,2 km, men det är bra med höjdmeter. Grå sjöar syns blänka grått vid den gråa horisontens rand, där dimman som möjligen är en och annan älva i dans, svävar över vattenytorna. Det är mycket vackert.

Jag går i mål utan att ha sett några troll, men det var ett magiskt lopp ändå. Glögg och lussekatter i värmestugan efteråt är en optimal avslutning. Och om de boende i Bunn kallas för bunnies – det är en fråga jag ska ställa nästan gång!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Kullamannen Trail – Dödens Zon – i minne!
Blogg

Kullamannen Trail – Dödens Zon – i minne!


November står och stampar farstun, och det hände sig en gång i tiden i samma  månad, då seklet ännu var ungt och ingen ännu kände till det ordet Corona, att människorna på Bjärehalvön lockade med lopp. Det var ett kusligt sådant, rentav gastkramande, och som sådant naturligtvis ohyggligt lockande. Jag for dit, opch minns det som såhär:

Flyget faller långsamt ner över Ängelholm. Det är ett kontrollerat fall, inget fel på flygplanets motorer, det är inte idag jag ska krascha, möjligen i morgon. Av Ängelholm syns intet, allt är dimma och moln och regn och jag tänker att morgondagens lopp nog kommer att bli en riktigt skräckupplevelse. Jag ska springa trail på Bjärehalvön med starten förlagd till lilla Mölle vid havet,  arrangörerna har döpt loppet till Kullamannen Dödens Zon. Sträckan är angiven till 22 km +, exakt vad det där ”plusset” anger vet jag inte, jag bara hoppas det inte innehåller samma överraskning som när jag sprang ”Run the Rann” i en saltöken långt bort i Indien, där sträckan skulle vara 42 km. Vid en vätskestation efter fyra mil (enligt Gps, det fanns inga kilometerskyltar) fick jag dock ingen som helst känsla av att vara nära målet. Där stod två unga indier med några backar vattenflaskor och öken runt omkring så långt ögat kunde se. De unga indierna förklarade artigt, ”no, sir, 15 more kilometers to go”. Ett minne för livet. 37 grader varmt var det också.

Så varmt kommer det i alla fall inte att bli i morgon. SMHI har utlovat fyra  grader och regn, så värmeslag kommer jag i alla fall inte att drabbas av, tänker jag positivt. Till loppets programförklaring ”dödens zon” har arrangörerna också lagt till underrubriken ”När löpning blir till ett äventyr”. Det låter ju väldigt lockande. Bara ge sig ut rakt ut i det okända och se vart man hamnar, ingen tidsjakt, ingen stress, bara kämpa och ha kul, det får ta den tid det tar.

Så talar en klok löpare (i alla fall när formen inte är på topp). Jag har haft strul med en hälsena, jag har haft strul med en grunka i ryggen, dock inte värre än att jag har kunnat springa. En kvinnlig bekant förklarade rått att det förmodligen rör sig om degenerering, med åldrande följer en gradvis nedsättning av kroppsfunktionerna. Men där har hon naturligtvis fel, det vet ju alla som löper att löpning ger evigt liv, och att löpare vid en viss ålder helt enkelt upphör att åldras för att i stället bli tidlösa. Efter det här loppet ska jag bara hitta en kiropraktor som kan vrida ryggen rätt igen – och därmed också tiden.

En del tid hann förstås gå innan jag blev tidlös, så pass mycket faktiskt att jag hör till dem som såg ungdomsthrillern Kullamannen på TV 1967. Det glömmer jag aldrig, det var det läskigaste jag sett på TV, möjligen för att jag inte riktigt hade hunnit bli ungdom när jag såg den. Det var hotfulla skuggor och gruvliga gruvgångar, barn som försvinner, spioner och mystiska ljussignaler. Det är kanske det som det kommer handla om när jag springer in i Dödens Zon i morgon. Kullamannen kommer och tar mig. Bohoooo ­– kanske kommer jag aldrig hem igen.

 

 

Det är tidig morgon och tävlingsdag och jag har vaknat upp i mitt rum på Riverside Hotel i Ängelholm. Det låter lite som Riverside Tower Hotel i New York, men det är det inte. Det vore som att jämföra Rönne Å med Hudson River. Båda har sina kvaliteter, men där skiljer en smula i vattenvolym.

Jag fyller camelbacken med en blandning av avslagen coca cola och vätskeersättning, en gammal beprövad brygd, sträckan är visserligen inte mer än en dryg halvmara, men där är också tusen höjdmeter på en bana som arrangörerna nämner som ”mycket teknisk”. Bäst vara beredd på en lång dag.

Dimma, duggregn och vindrutetorkare som får jobba hårt, naturligtvis far jag förbi avfarten till Mölle och är halvvägs till Höganäs innan jag inser mitt misstag.  Vilse i den skånska saffranspannkakan – nåja, inte värre än att jag kan vrida på ratten, och leta mig tillbaka. Och till slut, på slingrande småvägar genom att böljande landskap som mot slutet störtar tvärt neråt havet, Mölle bye the Sea. Jag har sett vykort från sekelskiftet härifrån, med män och kvinnor i randiga baddräkter, vågade för sin tid, mindre vågade idag. Men i startfållan syns inga baddräkter, här är klädseln inriktad på det som väntar. Mössor, vantar, vattentäta vindjackor, långtights och trailskor med grova sulor. Det finns förstås också en och annan mutant, i linne och korttights och hud som lyser i ett slags rosa skimmer. Jag brukar kalla dem för de ”kallskurna”, varelser komna ur ett annat material än vanliga dödliga, alldeles okänsliga för kyla.

Fen minuter till start, och plötsligt upphör regnet. Ett mirakel, och några danskor bredvid mig prisar vädergudarna på danska. Det är många danskar här, Danmark är inte långt borta, det var förresten en dansk kung, Kristian II, som gav Ängelholm stadsprivilegier en gång i tiden. Bara så ni vet.

Starten går, det börjar med någon kilometer asfalt längs havet. Sedan bär det in i skogen, bär det uppåt. Vi är på väg mot klipphedar med namn som Isle of Skye och Drakryggen och någonstans kommer kanske också Strandvaskaren dyka upp, den oroliga vålnaden av en sedan länge drunknad sjöman, för att försöka dra mig ner i djupet. Jag räknar också med en och annan rabiessmittad rondellhund på jakt efter mörade löparvader, då vi kommer springa längs den strand av enorma kullerstenar , Håle stenar, där konstnären Lars Wilks uppfört sitt plockepinnliknande konstverk, Nimis. Och från Nimis uppför Kullaberg igen via Dödsbacken. Med andra ord, in i Dödens Zon!

 

Det går uppför, men inte mördande uppför. Kortare steg, försöker hålla samma kadens som på platten och pendlar vackert med armarna och begrundar naturen runt omkring. Den är storslagen, går i fyra nyanser av grått med inslag av flammande färgklickar av löv som ännu inte släppt taget om bokskogens grenar. De arma träden har dock tappat det mesta av löven, står där och stammar halvnakna i novemberkylan. Skälderviken skymtar nedanför, väldigt grå den med. Och under fötterna, en matta av löv, fuktig jord, lera. Tunga dofter av mylla stiger ur marken, man kan bli yr för mindre.

Jag tänker efter drygt sju kilometer att det här är ju inte så mycket annorlunda än Lidingöloppet och att arrangörerna nog tagit i allt vad de orkat i marknadsföringen om väntande strapatser. Men det var dumt att tänka så, hann knappt tänka klart förrän allt plötsligt förändrades. Stigen smalnar och det bär utför, och det bär ännu mera utför. Det är stubbar och stenar och rötter och lera och jag drattar inte särskilt elegant på arslet som i ett slag förvandlas till en skånsk våtmark. Jag vill inte tänka på hur jag ser ut, men räknar kallt med att bli baktalad andra löpare.

V kommer i ut på strandremsan Håle Stenar, där ligger såphala kullerstenar i jätteformat, det är spännande att balansera runt och klättra ett tag, men (de förbannade) stenarna tar ju aldrig slut. Kullerstenssträckan känns som flera kilometer, med löpare som tar sig fram i de mest varierande stilar. Armar fladdrar runt i de mest avancerade balansakter, ben och fötter far åt alla håll. Jag halkar till, biter ihop, känner hur något lossnar i en tand och ser framför mig tandläkare Berglund hemma i Stockholm, hur han står och gnuggar händerna (nu är det nog dags att byta ut allt amalgam mot plast).  Men inte tänka på det nu, håll tand för tunga, vidare och vidare.

Plötsligt dyker Lars Wilks bygge upp, en stadig bråte av drivved, slipad slät av stormar och hav. Jag begrundar konsten med ett öga, håller det andra riktat mot stenarna på marken, en konstig upplevelse, mer åt det skelande än själsliga. Till slut tar i alla fall stranden slut och det bär brant uppför. Det är klättring över klippor, här och där får man häva sig uppåt med grepp om små träd och rötter. Låren ylar, mjölksyran sprutar, det är verkligen löpning som äventyr.

Det bär utför igen innan låren riktigt återhämtat sig, jag gör en snygg kullerbytta och landar mjukt på camelbacken, med gegga all over. Men vad gör väl det, inget brutet, bara fåfängan stukad, framåt mot Kullens fyr. Fyren ligger 187,5 meter över havet, vägen upp är kamp, utsikten är hisnande, vinden blåser friskt, och på min ulltröja, över bröstet, små vita pärlor av svett. Det enda bling-bling en traillöpare behöver.

Banan fortsätter vidare längs havet, mot målet i Mölle, det är branta stigar och hisnande stup mot en horisont utan slut. Jag blir inte jagad av Rondellhundar, ingen Strandvaskare försöker dra ner mig i havets djup, men jag klarar mig fint utan det, löpningen räcker mer än väl. Jag går i mål på 2.41, en dryg timme efter segraren. Det känns i hela kroppen, jag är grundligt stenad av Håle stenar. Där väl Håle är släkt med Hin, om inte rent av densamme. Djävulskt jobbigt var det i alla fall, och faen så kul. Det svär jag på!

 

Epilog: Kotknackaren tryckte en vecka senare in en armbåge i vänstra Glutus Maximus, för att lösa upp en muskel som krampat. Det gjorde djävulskt ont det med. Och därmed kroppen regenererad (ej degenerad) med siktet inställt på tidlös löpning i evighet, amen!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Delar av den går på öppna klipphedar som på Isle of Sky, Drakryggen, dödsbacken, Nimis, klippstenshopp får löparen att ena stunden kippa efter andan av den otroligt vackra naturen. Andra stunder är det som de gamla drunknande sjömännen, Strandvaskaren vill dra ner en i avgrunden och med andnöd kämpar man mot brinnande mjölksyreben.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Lysande löpning
Blogg

Lysande löpning


Lysande löpning/ Memory lane

 

Det är en torsdag i början av oktober  2016. Klockan närmar sig sex på kvällen, jag sitter i en bil som sniglar sig fram i en oändlig kö av bilar som ska ta sig igenom Slussen i Stockholm och ut längs Stadsgårdskajen och vidare mot hemmen där bortom någonstans. Där ska de så småningom vackla ur sina bilar, svära över dessa förbannade jävla bilköer som bara blir värre och värre, säga hej till familjen (för de som har familj), kolla in vad som finns i kylskåpet och röra ihop någonting över spisen och sedan falla ner i soffan (för de som har soffa) framför TV:n. Ännu en vanlig vardag är över i livet.

Men det ska inte jag. Jag svär över bilköerna som alla andra, pulsen ligger en bra bit över distanspass–tempo, jag har en tid att passa. Klockan 19.00 går starten i Amazing Night Trail i Hellasgården, och i den här trafiktjockan är det frågan om jag hinner fram i tid.

Men jag hinner fram i tid. Vid Danvikstull släpper det, det är rena ketchupeffekten på trafikförstoppningen,  pruuderuppp  bara och hastigheten ökar från krypkörning i 25 km till 50, 60 och 70. Jag glider in på parkeringsplatsen på Hellasgården strax efter halvsju och läget är lugnt. Det här kommer inte att bli någon vanlig vardagskväll i mitt liv.

Night trail, det är nytt för mig i mitt löparliv. Här handlar det om att springa 10.5 km på slingriga stigar genom en skog i mörker med en pannlampa på huvudet. Tävlingsledningen har satt upp reflexskyltar och gjort markeringar på träd med en färg som reflekterar ljus.

Hellasgården är ingen ny plats i mitt liv. I ett tidigare millennium tog min pappa hit mig första gången, då var jag fem år, det var mitt i smällkalla vintern, vi badade bastu och jag rullade mig i snö utanför. Jag kan fortfarande känna hur blodet rusade under huden av den ilsnabba temperaturväxlingen. Min pappa badade i den upphuggna isvaken, men det gjorde inte jag, jag kunde ännu ibte simma. Och långt senare i livet, många löpningar i milspåret och löpningar i våtdräkt på alla möjliga stigar, och simningar kors och tvärs över Källsjön när jag och min bror tränade för Amfibiemannen, och när jag och min polare Totte tränade för Ö till Ö. Men aldrig att jag har sprungit här i mörker en höstkväll i oktober.

Vi är ett hundratal i starten. Eldar brinner, brinnande ved luktar så gott, det sprakar till i generna, urtida minnen stiger upp till ytan, från där vi satt i grottorna och höll mörkret och vargarna borta med flammande brasor. Det är bara den dunkande eurodiscon som stör bilden en smula (den håller förmodligen också vargarna borta), det är uppvärmning på gång. Jag vevar lite med armarna, men spar på energin till löpningen. Discoåren är förbi, jag bara sträcker lite varsamt på ryggdiskarna och tänker på vardagsdisken där hemma. Ingen disk idag, ingen vardag den här veckodagen. Jag ska springa genom mörka skogen med pannlampa, och jag vet att det kommer att bli ett minne för livet. Det är i alla fall vad Anna säger vid min sida.

– Nu kommer vi att skapa ett minne, säger hon samtidigt som hon fifflar med pannlampan tills hon blir riktigt på lyset (ö-hö).

Vi ska springa ihop, Anna först, och jag efter. Anna ska få hålla tempo, då håller jag mig lugn, rusar inte iväg. Vi ska springa utan tankar på tid, bara springa och känna in, hitta en fin rytm och uppleva skogen. Ingen tävling idag. Anna får lysa upp min väg, och jag hennes, lite så där bakifrån. Det är väldigt poetiskt, vilket jag berättar för Anna.

– Kolla in min häck, menar du, skrattar Anna (en klok och livserfaren kvinna).  Glöm bara inte bort var du sätter fötterna, det är en helt annan grej att springa på natten än på dagen.

 

(följa häck, bilden har dock inget med loppet att göra, springa trail i badtofflor, det skulle se ut …)

Anna är van vid skog och mörker, har orienterat i många år och kört nattorientering, vilket låter som en livsfarlig sport. Tänk om pannlampan slocknar mitt ute i ingenstans? Då blir det väldigt mörkt.

– Man ska alltid ha extra batterier med sig, förklarar Anna.

Fast det har hon inte nu, det har hon glömt. Jag fingrar på min pannlampa (en lånelampa).  Undrar hur länge batteriet räcker? Men jag hinner inte fundera så mycket mer, för pang, där går starten!

 

Startfältet drar på bra i början. Många löpare har namn på orienteringsklubbar tryckta på ryggarna. En kvinna springer i kortärmad T–shirt, hon måste vara ett kallblod, det är bara sju grader varmt och fallande temperatur. Jag har en långärmad ulltröja med ett linne över och handskar och mössa, springer jag vilse tänker jag i alla fall inte frysa ihjäl.

Första kilometern går längs med sjön mot badet på andra sidan, här finns det lampor vid sidan, bara att rulla på i klungan. Men när vi kommer fram till badet är det rätt upp i skogen, här dras startfältet ut och det blir terränglöpning på riktigt. Annas rumpa rör sig rytmiskt över rötter och stenar men jag får snart fullt upp med att hålla koll på var jag sätter fötterna, till förfång för vidare estetiska och filosofiska funderingar om bra form är lika med god form. Skogen står mörk runt omkring oss, granar och tallar ruvar tunga och tysta och undrar möjligen vad det är för en ström av ljushuvuden som kommer här och stör deras nattsömn. Jag har nyligen läst ”Trädens hemliga liv” av tyske biologen Peter Wohlleben, som skriver att träden har känslor och att deras rötter är som långa nervtrådar som ytterst långsamt banar sig väg genom jorden och känner av tillvaron. När jag plötsligt sätter en tå i en av dessa nervtrådar och är ytterst nära att göra en riktig kullerbytta (låg tyngdpunkt och ett frenetiskt viftande med armarna räddar mig), är jag dock övertygad om att det gjorde mer ont i min stortå än i trädet.

Det är bitvis väldigt teknisk löpning, mycket roligt, inte helt ofarligt. Det finns många stora stenar man kan slå ihjäl sig på. Nattlöpning på stigar som de här måste man springa koncentrerat, varje steg övervägas. Det är en märklig känsla att röra sig framåt där i bubblan av ljus från pannlampan, det är lätt att bli storslagen och se det som en metafor för livet – hur mänskligheten far fram på sitt lilla klot av ljus genom kosmos kolmörka oändlighet. Ett blött steg ner i ett gyttjehåll gör mig dock jordnära igen.

Så dyker där upp ett troll! Vi är några som springer i grupp, det är brant uppför och brant nerför, tempot är jämt, några flåsar lite mer än andra, och så plötsligt står han där vid sidan av stigen. En äldre man i hatt och rock, ingen ficklampa, ingen hund, han bara står där med ryggen mot löparna, huvudet vridet bakåt en smula, hakan full av skägg. Inget leende, inget heja, ingenting.

– Vad var det där, undrar någon, hur kom han dit? Det är ju kolsvart här!

Jag tänker Jordskott, serien i SVT förra året, där Moa Gammel är på jakt efter en dotter som rövats bort av väsen i skogen.

– Öka Anna, här kan vi inte stanna!

Anna springer på bra. När vi körde Ö till Ö sprint för en tid sedan gick det tyngre. Nu har en släng av lågt järnvärde styrts upp med en massa spenat och blodpudding – rena delikatesskosten för långlöpare. Vi leker oss fram genom skogen, upp och ner, många sidsteg, skiftar tempo.  När man springer stigar på det här sättet, knappt synliga, och bara följer reflexerna, är det lätt att glömma bort både tid och distans, huvudet har fullt upp med att kalibrera stegen för underlaget.

Till slut kommer vi ut på något som mer liknar en väg, tempot ökar, och då händer det, Anna trampar snett på en sten. Hon rullar runt i blåbärsriset vid sidan av vägen, lägger sig på rygg med foten och benet rakt pekande upp – och säger något otryckbart. Hon förklarar snabbt att hon har stukat foten och att det är bra att hålla benet rakt upp för det minimerar svullnaden.

Och så säger hon att jag ska springa på.

– Men jag kan ju inte bara lämna dig här, säger jag. Vad slags man lämnar en kvinna i nöd bakom sig?

Spring, säger Anna, annars blir hon arg.  Jag ska ta mig i mål, jag har ett reportage att tänka på, hon fixar det här. Det blir ju reportage vilket som, säger jag, en olycka och ett brutet lopp räcker mer än väl, det är all den dramatik som behövs för en bra story (en gång nyhetsreporter på Expressen, alltid nyhetsreporter på Expressen), men det örat vill Anna inte lyssna på.

Plötsligt dyker en funktionär upp, han kommer från ett vägskäl en bit bort där han stått som lysande vägvisare. Han lovar ta hand om Anna. Så jag springer motvilligt på, känner samtidigt hur bilden av mig själv som löpande gentleman börjar krackelera i sömmarna. När jag hör spridda toner från eurodisco spridas genom granmörkret är det som en obetvinglig magnet, målet är nära, jag ökar farten, det är gångväg nu och ingen fara för några nerviga rötter. Jag ger järnet (genom spenaten) för en snygg målgång, går i mål på strax under timmen, och får höra att segraren, Jonas Leanderson, gått i mål på 36.53. Han måste ha sprungit som ett jordskott (hälften människa hälften troll), ofattbart annars hur man kan springa så snabbt i mörker på en sådan trixig bana.

Någon timme senare rullar bilen hemåt i kvälle, det lyser från lamporna i  lägenheterna i Hammarby Sjöstad, klockan visar att Aktuellt har börjat, nyheter från hela världen med krig, orkaner och annat elände strömmar ut i vardagsrummen. Annas fot ömmar en smula, men inte värre än att hon tror hon kan springa med den om några dagar. Det är ingen olycka som kommer med i Aktuellt, men vi kommer aldrig att glömma den. Vi kommer aldrig att glömma det här loppet i mörkret genom skogen i Hellas den sjätte oktober 2016. Ett litet lopp en vardagskväll, som blir till ett minne för livet.

Man kan börja tro på troll för mindre!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*