Trollsk löpning – memory lane!
Gysing goes Troll Trail
Stuart McInnes rattar Landrovern på vägen mot Bunn inne i Smålands djupa skogar. Det går mot kvälls, strålkastarna lyser upp vägen som slingrar sig fram genom tät, hög granskog. Här och där glimmar det till, där ljuset slår mellan trädstammarna. Vargögon? Björn? Andra okända väsen? Stuarts son kallar vägen för Trollvägen, Stuart skrockar och varnar för de vattenfyllda dikena längs vägen, går man ner sig där kommer man kanske aldrig upp igen. Jag tänker att Stuart försöker trollbinda mig. Kanske har han själv en liten svans därbak? På ytan verkar han dock vara en högst normal och trevlig skotte från Edinburgh (utan kilt), som hamnat i Bunn för kärleks skull (hans fru är från trakten). Stuart har plockat upp mig vid Jönköpings station, bagageutrymmet är fullt av julklappar, snart är det jul. Och i morgon är det race, Troll Trail längs med John Bauer–leden.
Jag tyckte jag behövde ett sista lopp innan året var slut, en liten adrenalinkick innan julfrossan, så jag googlade runt på nätet, och hittade Troll Trail Winter Running Series. Det är ett nytt projekt som startats av Stuart och Lisa Långström, som bor i Växjö. Tillsammans driver de PepUp, ett företag som arrangerar lopp av olika slag. Ambitionen är att kicka igång turistnäringen i Småland i lite nya riktningar. Här finns bland annat massor av fina vandringsleder som är perfekta för trail–löpning, och sjöar som gjorda för Swimrun. Stuart har arrangerat vinterlopp i Skottland med lyckat resultat, och är en av arrangörerna bakom den gruvliga Celtman, världens kanske tuffaste full–längds–triatlon med 4000 höjdmeter och långsimning i isvatten.
Lisa och hennes man Tony arrangerar triatlon, swimrun– och multisportlopp där det största är 24–timmars–loppet Beast of Sweden. Men den nya vinterserien är för vanliga dödliga, försäkrar Lisa, när jag dagen innan pratar med henne på telefon.
– Jag har sedan tidigare var ideellt engagerad i idrottsrörelsen. En av anledningarna till att jag startade företaget för ett par år sedan var att få vuxna att våga ta klivet ut, prova på någonting nytt. Det är så många som slutar idrotta helt när de slutat skolan. Jag har själv testat på och vågat vara nybörjare i olika idrotter, som MTB, Swimrun, trail–löpning, jag vet hur kul det är bara man kommer igång.
Men när de gjorde ett testlopp med Troll Trail i mars blev det lite jobbigt. Då var det fyra decimeter snö och skare.
– Många var helt slut när de kom i mål, skrattar Lisa, det gick knappt att springa, man trampade igenom skaren hela tiden.
Det var i mars, det. Nu är det december och snön är borta. Det är fem plus och marken torr och mjuk. Den stora frågan är, springa i kortbyxor eller inte springa i kortbyxor? Att springa i kortbyxor två veckor innan jul kan ju ge lite show–of–poäng i poängligan för fåniga fåfängligheter, samtidigt ogillar jag starkt att frysa. Men jag kommer på att jag inte packat ner några kortbyxor (vilket löparpucko packar väl ner kortbyxor i december?) vilket löser frågan på ett bekvämt sätt. Jag och Stuart rullar vidare genom mörkret, snart är vi framme vid Bauergården, det är där jag ska bo.

John Bauer (Pojken som inte var rädd)
Jag är ensam gäst i ett annex till huvudbyggnaden, det är inte högsäsong om man säger så. Inga bilar, inget brus från motorleder, det är så tyst utanför att man kan höra tystnaden, ett mycket märkligt ljud. Ungefär som mörk materia, ingen har någonsin sett mörk materia, ändå finns den (försäkrar i alla fall fysikerna). Skogen utanför står tung och ruvar på möjligen mörka hemligheter, här och där glimmar svagt av ljus från fönster hos avlägsna stugor. Det är John Bauers skog, det var här han fick inspiration till att börja måla tomtar och troll. Och för de som aldrig hört talas om honom så föddes han 1882 i Jönköping, växte upp och vandrade mycket i skogarna häromkring och for sedan till Stockholm för att studera vid Konstakademin. Tomtarna och trollen gjorde honom folkkär som få, han gifte sig, fick barn och en höstdag 1918 tog han med sig sin fru Ester och treårige sonen Bengt på ångaren Per Brahe för en färd till Visingsö. Det skulle han inte ha gjort. Det blåste upp till storm, ångaren förliste och gick till botten med både familjen Bauer, sexton besättningsmän och åtta passagerare. Det var en last av dåligt surrade symaskiner av märket Huskvarna som fick skeppet att kantra. Jag drömmer om det där skeppet i storm, jag drömmer om tomtar och troll, jag drömmer om att bli bergtagen, för evigt inlåst i ett berg med ett umgänge där jag är den ende utan svans. När jag vaknar och tittar mig i badrumsspegeln ser jag ut som ett troll, bara hoppas det går att bota med några koppar kaffe och gröt kokad av människor. Det är tävlingsdag idag.
Det är lite lugnare i starten i Bunn, än till exempel inför maran i New York. Lisas man Tony kommer släntrande ur skogen, han har precis markerat klart banan, det är femtio minuter till start. En och annan löpare anländer, de hämtar nummerlappar, någon dricker kaffe. Himlen är ganska så grå, men molnen håller inne med regnet, atmosfären är avspänd och lite familjär, det är inte mer än ett trettiotal löpare anmälda. Samtidigt finns där den vanliga anspänningen, ett lopp är ett lopp är ett lopp, varhelst i världen och storleken förutan. Några löpare har samlats för gemensam kamp, de flesta mest med sig själva, en och annan siktar på pallen. Någon kommer vinna, någon kommer komma sist, det kommer bli jobbigt för de flesta av oss och det kommer att bli underbart att gå i mål. Det är alltid underbart att gå i mål, det är i alla fall min sanning. Även om man står dubbelvikt och spyr på löparskorna efter mållinjen. Men jag tänker inte spy på några löparskor, det har jag blivit för vuxen och klok för. Dessutom är de nya. Jag har ett par sprillans Icebug Bugrip, jag hade räknat med snö och is, men därav blev ju intet. Nu får jag springa dubbat på skogsstigar i stället, och det ser jag fram emot. Sedan de där dagarna i november då det föll nästan en meter snö på bara några dagar, är jag ett stort fan av dubbar. Då hade jag inte hunnit byta till vinterdäck och fick krypköra med sommardäck på ishalka till den verkstad där jag har mina däck på förvaring (där jag sedan fick byta däcken själv för kölistan var flera veckor lång).
Starten går, och dobbarna klapprar mot asfalt ett par hundra meter, sedan bär det uppför en skogsväg. Skogsvägen blir till en stig, och skogen runtomkring tätnar. Jag kollar efter troll, men ser inga. Inte än i alla fall, men om det fortsätter uppåt som det gör, så lär jag snart få mjölksyra ända upp i ögonen, sådant kan få en att se troll av har jag hört (mjölksyra är en typisk trolldryck).
Men så når vi ett krön, och det rullar utför. Jag älskar backlöpning när det går utför, jag älskar backlöpning betydligt mindre när det går uppför – jag är förmodligen inte unik. Stigen är bitvis ganska teknisk, rötter och sten och aj, aj inte titta på utsikten här, för då står du på öronen. Och där är ju Stuart, med en kamera (i den lilla lopp–världen är alla arrangörer mångsysslare), och SMILE! Jag försöker le trolskt, det går sådär.
Fältet av löpare tunnas ut, plötsligt springer jag alldeles ensam, det är bara skogen och jag. Luften är fuktig och syrerik, jag har en tunn ulltröja på mig, den ger perfekt temperatur, kallare än så är det inte. Banan är inte lång, drygt 9,2 km, men det är bra med höjdmeter. Grå sjöar syns blänka grått vid den gråa horisontens rand, där dimman som möjligen är en och annan älva i dans, svävar över vattenytorna. Det är mycket vackert.
Jag går i mål utan att ha sett några troll, men det var ett magiskt lopp ändå. Glögg och lussekatter i värmestugan efteråt är en optimal avslutning. Och om de boende i Bunn kallas för bunnies – det är en fråga jag ska ställa nästan gång!
Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in