Kullamannen Trail – Dödens Zon – i minne!
Blogg

Kullamannen Trail – Dödens Zon – i minne!


November står och stampar farstun, och det hände sig en gång i tiden i samma  månad, då seklet ännu var ungt och ingen ännu kände till det ordet Corona, att människorna på Bjärehalvön lockade med lopp. Det var ett kusligt sådant, rentav gastkramande, och som sådant naturligtvis ohyggligt lockande. Jag for dit, opch minns det som såhär:

Flyget faller långsamt ner över Ängelholm. Det är ett kontrollerat fall, inget fel på flygplanets motorer, det är inte idag jag ska krascha, möjligen i morgon. Av Ängelholm syns intet, allt är dimma och moln och regn och jag tänker att morgondagens lopp nog kommer att bli en riktigt skräckupplevelse. Jag ska springa trail på Bjärehalvön med starten förlagd till lilla Mölle vid havet,  arrangörerna har döpt loppet till Kullamannen Dödens Zon. Sträckan är angiven till 22 km +, exakt vad det där ”plusset” anger vet jag inte, jag bara hoppas det inte innehåller samma överraskning som när jag sprang ”Run the Rann” i en saltöken långt bort i Indien, där sträckan skulle vara 42 km. Vid en vätskestation efter fyra mil (enligt Gps, det fanns inga kilometerskyltar) fick jag dock ingen som helst känsla av att vara nära målet. Där stod två unga indier med några backar vattenflaskor och öken runt omkring så långt ögat kunde se. De unga indierna förklarade artigt, ”no, sir, 15 more kilometers to go”. Ett minne för livet. 37 grader varmt var det också.

Så varmt kommer det i alla fall inte att bli i morgon. SMHI har utlovat fyra  grader och regn, så värmeslag kommer jag i alla fall inte att drabbas av, tänker jag positivt. Till loppets programförklaring ”dödens zon” har arrangörerna också lagt till underrubriken ”När löpning blir till ett äventyr”. Det låter ju väldigt lockande. Bara ge sig ut rakt ut i det okända och se vart man hamnar, ingen tidsjakt, ingen stress, bara kämpa och ha kul, det får ta den tid det tar.

Så talar en klok löpare (i alla fall när formen inte är på topp). Jag har haft strul med en hälsena, jag har haft strul med en grunka i ryggen, dock inte värre än att jag har kunnat springa. En kvinnlig bekant förklarade rått att det förmodligen rör sig om degenerering, med åldrande följer en gradvis nedsättning av kroppsfunktionerna. Men där har hon naturligtvis fel, det vet ju alla som löper att löpning ger evigt liv, och att löpare vid en viss ålder helt enkelt upphör att åldras för att i stället bli tidlösa. Efter det här loppet ska jag bara hitta en kiropraktor som kan vrida ryggen rätt igen – och därmed också tiden.

En del tid hann förstås gå innan jag blev tidlös, så pass mycket faktiskt att jag hör till dem som såg ungdomsthrillern Kullamannen på TV 1967. Det glömmer jag aldrig, det var det läskigaste jag sett på TV, möjligen för att jag inte riktigt hade hunnit bli ungdom när jag såg den. Det var hotfulla skuggor och gruvliga gruvgångar, barn som försvinner, spioner och mystiska ljussignaler. Det är kanske det som det kommer handla om när jag springer in i Dödens Zon i morgon. Kullamannen kommer och tar mig. Bohoooo ­– kanske kommer jag aldrig hem igen.

 

 

Det är tidig morgon och tävlingsdag och jag har vaknat upp i mitt rum på Riverside Hotel i Ängelholm. Det låter lite som Riverside Tower Hotel i New York, men det är det inte. Det vore som att jämföra Rönne Å med Hudson River. Båda har sina kvaliteter, men där skiljer en smula i vattenvolym.

Jag fyller camelbacken med en blandning av avslagen coca cola och vätskeersättning, en gammal beprövad brygd, sträckan är visserligen inte mer än en dryg halvmara, men där är också tusen höjdmeter på en bana som arrangörerna nämner som ”mycket teknisk”. Bäst vara beredd på en lång dag.

Dimma, duggregn och vindrutetorkare som får jobba hårt, naturligtvis far jag förbi avfarten till Mölle och är halvvägs till Höganäs innan jag inser mitt misstag.  Vilse i den skånska saffranspannkakan – nåja, inte värre än att jag kan vrida på ratten, och leta mig tillbaka. Och till slut, på slingrande småvägar genom att böljande landskap som mot slutet störtar tvärt neråt havet, Mölle bye the Sea. Jag har sett vykort från sekelskiftet härifrån, med män och kvinnor i randiga baddräkter, vågade för sin tid, mindre vågade idag. Men i startfållan syns inga baddräkter, här är klädseln inriktad på det som väntar. Mössor, vantar, vattentäta vindjackor, långtights och trailskor med grova sulor. Det finns förstås också en och annan mutant, i linne och korttights och hud som lyser i ett slags rosa skimmer. Jag brukar kalla dem för de ”kallskurna”, varelser komna ur ett annat material än vanliga dödliga, alldeles okänsliga för kyla.

Fen minuter till start, och plötsligt upphör regnet. Ett mirakel, och några danskor bredvid mig prisar vädergudarna på danska. Det är många danskar här, Danmark är inte långt borta, det var förresten en dansk kung, Kristian II, som gav Ängelholm stadsprivilegier en gång i tiden. Bara så ni vet.

Starten går, det börjar med någon kilometer asfalt längs havet. Sedan bär det in i skogen, bär det uppåt. Vi är på väg mot klipphedar med namn som Isle of Skye och Drakryggen och någonstans kommer kanske också Strandvaskaren dyka upp, den oroliga vålnaden av en sedan länge drunknad sjöman, för att försöka dra mig ner i djupet. Jag räknar också med en och annan rabiessmittad rondellhund på jakt efter mörade löparvader, då vi kommer springa längs den strand av enorma kullerstenar , Håle stenar, där konstnären Lars Wilks uppfört sitt plockepinnliknande konstverk, Nimis. Och från Nimis uppför Kullaberg igen via Dödsbacken. Med andra ord, in i Dödens Zon!

 

Det går uppför, men inte mördande uppför. Kortare steg, försöker hålla samma kadens som på platten och pendlar vackert med armarna och begrundar naturen runt omkring. Den är storslagen, går i fyra nyanser av grått med inslag av flammande färgklickar av löv som ännu inte släppt taget om bokskogens grenar. De arma träden har dock tappat det mesta av löven, står där och stammar halvnakna i novemberkylan. Skälderviken skymtar nedanför, väldigt grå den med. Och under fötterna, en matta av löv, fuktig jord, lera. Tunga dofter av mylla stiger ur marken, man kan bli yr för mindre.

Jag tänker efter drygt sju kilometer att det här är ju inte så mycket annorlunda än Lidingöloppet och att arrangörerna nog tagit i allt vad de orkat i marknadsföringen om väntande strapatser. Men det var dumt att tänka så, hann knappt tänka klart förrän allt plötsligt förändrades. Stigen smalnar och det bär utför, och det bär ännu mera utför. Det är stubbar och stenar och rötter och lera och jag drattar inte särskilt elegant på arslet som i ett slag förvandlas till en skånsk våtmark. Jag vill inte tänka på hur jag ser ut, men räknar kallt med att bli baktalad andra löpare.

V kommer i ut på strandremsan Håle Stenar, där ligger såphala kullerstenar i jätteformat, det är spännande att balansera runt och klättra ett tag, men (de förbannade) stenarna tar ju aldrig slut. Kullerstenssträckan känns som flera kilometer, med löpare som tar sig fram i de mest varierande stilar. Armar fladdrar runt i de mest avancerade balansakter, ben och fötter far åt alla håll. Jag halkar till, biter ihop, känner hur något lossnar i en tand och ser framför mig tandläkare Berglund hemma i Stockholm, hur han står och gnuggar händerna (nu är det nog dags att byta ut allt amalgam mot plast).  Men inte tänka på det nu, håll tand för tunga, vidare och vidare.

Plötsligt dyker Lars Wilks bygge upp, en stadig bråte av drivved, slipad slät av stormar och hav. Jag begrundar konsten med ett öga, håller det andra riktat mot stenarna på marken, en konstig upplevelse, mer åt det skelande än själsliga. Till slut tar i alla fall stranden slut och det bär brant uppför. Det är klättring över klippor, här och där får man häva sig uppåt med grepp om små träd och rötter. Låren ylar, mjölksyran sprutar, det är verkligen löpning som äventyr.

Det bär utför igen innan låren riktigt återhämtat sig, jag gör en snygg kullerbytta och landar mjukt på camelbacken, med gegga all over. Men vad gör väl det, inget brutet, bara fåfängan stukad, framåt mot Kullens fyr. Fyren ligger 187,5 meter över havet, vägen upp är kamp, utsikten är hisnande, vinden blåser friskt, och på min ulltröja, över bröstet, små vita pärlor av svett. Det enda bling-bling en traillöpare behöver.

Banan fortsätter vidare längs havet, mot målet i Mölle, det är branta stigar och hisnande stup mot en horisont utan slut. Jag blir inte jagad av Rondellhundar, ingen Strandvaskare försöker dra ner mig i havets djup, men jag klarar mig fint utan det, löpningen räcker mer än väl. Jag går i mål på 2.41, en dryg timme efter segraren. Det känns i hela kroppen, jag är grundligt stenad av Håle stenar. Där väl Håle är släkt med Hin, om inte rent av densamme. Djävulskt jobbigt var det i alla fall, och faen så kul. Det svär jag på!

 

Epilog: Kotknackaren tryckte en vecka senare in en armbåge i vänstra Glutus Maximus, för att lösa upp en muskel som krampat. Det gjorde djävulskt ont det med. Och därmed kroppen regenererad (ej degenerad) med siktet inställt på tidlös löpning i evighet, amen!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Delar av den går på öppna klipphedar som på Isle of Sky, Drakryggen, dödsbacken, Nimis, klippstenshopp får löparen att ena stunden kippa efter andan av den otroligt vackra naturen. Andra stunder är det som de gamla drunknande sjömännen, Strandvaskaren vill dra ner en i avgrunden och med andnöd kämpar man mot brinnande mjölksyreben.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nr 9 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Håll farten uppe! Träningen som gör dig snabbare
  • Test! 21 nya löparskor
  • Dags för nystart. 2021 – nu kör vi!
  • 20 svar på frågor som du inte ställt
  • Ont i höften? Slipp vanligt höftproblem
  • Lura döden!Därför är löpning en föryngringskur
Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Lysande löpning

Lysande löpning


Lysande löpning/ Memory lane

 

Det är en torsdag i början av oktober  2016. Klockan närmar sig sex på kvällen, jag sitter i en bil som sniglar sig fram i en oändlig kö av bilar som ska ta sig igenom Slussen i Stockholm och ut längs Stadsgårdskajen och vidare mot hemmen där bortom någonstans. Där ska de så småningom vackla ur sina bilar, svära över dessa förbannade jävla bilköer som bara blir värre och värre, säga hej till familjen (för de som har familj), kolla in vad som finns i kylskåpet och röra ihop någonting över spisen och sedan falla ner i soffan (för de som har soffa) framför TV:n. Ännu en vanlig vardag är över i livet.

Men det ska inte jag. Jag svär över bilköerna som alla andra, pulsen ligger en bra bit över distanspass–tempo, jag har en tid att passa. Klockan 19.00 går starten i Amazing Night Trail i Hellasgården, och i den här trafiktjockan är det frågan om jag hinner fram i tid.

Men jag hinner fram i tid. Vid Danvikstull släpper det, det är rena ketchupeffekten på trafikförstoppningen,  pruuderuppp  bara och hastigheten ökar från krypkörning i 25 km till 50, 60 och 70. Jag glider in på parkeringsplatsen på Hellasgården strax efter halvsju och läget är lugnt. Det här kommer inte att bli någon vanlig vardagskväll i mitt liv.

Night trail, det är nytt för mig i mitt löparliv. Här handlar det om att springa 10.5 km på slingriga stigar genom en skog i mörker med en pannlampa på huvudet. Tävlingsledningen har satt upp reflexskyltar och gjort markeringar på träd med en färg som reflekterar ljus.

Hellasgården är ingen ny plats i mitt liv. I ett tidigare millennium tog min pappa hit mig första gången, då var jag fem år, det var mitt i smällkalla vintern, vi badade bastu och jag rullade mig i snö utanför. Jag kan fortfarande känna hur blodet rusade under huden av den ilsnabba temperaturväxlingen. Min pappa badade i den upphuggna isvaken, men det gjorde inte jag, jag kunde ännu ibte simma. Och långt senare i livet, många löpningar i milspåret och löpningar i våtdräkt på alla möjliga stigar, och simningar kors och tvärs över Källsjön när jag och min bror tränade för Amfibiemannen, och när jag och min polare Totte tränade för Ö till Ö. Men aldrig att jag har sprungit här i mörker en höstkväll i oktober.

Vi är ett hundratal i starten. Eldar brinner, brinnande ved luktar så gott, det sprakar till i generna, urtida minnen stiger upp till ytan, från där vi satt i grottorna och höll mörkret och vargarna borta med flammande brasor. Det är bara den dunkande eurodiscon som stör bilden en smula (den håller förmodligen också vargarna borta), det är uppvärmning på gång. Jag vevar lite med armarna, men spar på energin till löpningen. Discoåren är förbi, jag bara sträcker lite varsamt på ryggdiskarna och tänker på vardagsdisken där hemma. Ingen disk idag, ingen vardag den här veckodagen. Jag ska springa genom mörka skogen med pannlampa, och jag vet att det kommer att bli ett minne för livet. Det är i alla fall vad Anna säger vid min sida.

– Nu kommer vi att skapa ett minne, säger hon samtidigt som hon fifflar med pannlampan tills hon blir riktigt på lyset (ö-hö).

Vi ska springa ihop, Anna först, och jag efter. Anna ska få hålla tempo, då håller jag mig lugn, rusar inte iväg. Vi ska springa utan tankar på tid, bara springa och känna in, hitta en fin rytm och uppleva skogen. Ingen tävling idag. Anna får lysa upp min väg, och jag hennes, lite så där bakifrån. Det är väldigt poetiskt, vilket jag berättar för Anna.

– Kolla in min häck, menar du, skrattar Anna (en klok och livserfaren kvinna).  Glöm bara inte bort var du sätter fötterna, det är en helt annan grej att springa på natten än på dagen.

 

(följa häck, bilden har dock inget med loppet att göra, springa trail i badtofflor, det skulle se ut …)

Anna är van vid skog och mörker, har orienterat i många år och kört nattorientering, vilket låter som en livsfarlig sport. Tänk om pannlampan slocknar mitt ute i ingenstans? Då blir det väldigt mörkt.

– Man ska alltid ha extra batterier med sig, förklarar Anna.

Fast det har hon inte nu, det har hon glömt. Jag fingrar på min pannlampa (en lånelampa).  Undrar hur länge batteriet räcker? Men jag hinner inte fundera så mycket mer, för pang, där går starten!

 

Startfältet drar på bra i början. Många löpare har namn på orienteringsklubbar tryckta på ryggarna. En kvinna springer i kortärmad T–shirt, hon måste vara ett kallblod, det är bara sju grader varmt och fallande temperatur. Jag har en långärmad ulltröja med ett linne över och handskar och mössa, springer jag vilse tänker jag i alla fall inte frysa ihjäl.

Första kilometern går längs med sjön mot badet på andra sidan, här finns det lampor vid sidan, bara att rulla på i klungan. Men när vi kommer fram till badet är det rätt upp i skogen, här dras startfältet ut och det blir terränglöpning på riktigt. Annas rumpa rör sig rytmiskt över rötter och stenar men jag får snart fullt upp med att hålla koll på var jag sätter fötterna, till förfång för vidare estetiska och filosofiska funderingar om bra form är lika med god form. Skogen står mörk runt omkring oss, granar och tallar ruvar tunga och tysta och undrar möjligen vad det är för en ström av ljushuvuden som kommer här och stör deras nattsömn. Jag har nyligen läst ”Trädens hemliga liv” av tyske biologen Peter Wohlleben, som skriver att träden har känslor och att deras rötter är som långa nervtrådar som ytterst långsamt banar sig väg genom jorden och känner av tillvaron. När jag plötsligt sätter en tå i en av dessa nervtrådar och är ytterst nära att göra en riktig kullerbytta (låg tyngdpunkt och ett frenetiskt viftande med armarna räddar mig), är jag dock övertygad om att det gjorde mer ont i min stortå än i trädet.

Det är bitvis väldigt teknisk löpning, mycket roligt, inte helt ofarligt. Det finns många stora stenar man kan slå ihjäl sig på. Nattlöpning på stigar som de här måste man springa koncentrerat, varje steg övervägas. Det är en märklig känsla att röra sig framåt där i bubblan av ljus från pannlampan, det är lätt att bli storslagen och se det som en metafor för livet – hur mänskligheten far fram på sitt lilla klot av ljus genom kosmos kolmörka oändlighet. Ett blött steg ner i ett gyttjehåll gör mig dock jordnära igen.

Så dyker där upp ett troll! Vi är några som springer i grupp, det är brant uppför och brant nerför, tempot är jämt, några flåsar lite mer än andra, och så plötsligt står han där vid sidan av stigen. En äldre man i hatt och rock, ingen ficklampa, ingen hund, han bara står där med ryggen mot löparna, huvudet vridet bakåt en smula, hakan full av skägg. Inget leende, inget heja, ingenting.

– Vad var det där, undrar någon, hur kom han dit? Det är ju kolsvart här!

Jag tänker Jordskott, serien i SVT förra året, där Moa Gammel är på jakt efter en dotter som rövats bort av väsen i skogen.

– Öka Anna, här kan vi inte stanna!

Anna springer på bra. När vi körde Ö till Ö sprint för en tid sedan gick det tyngre. Nu har en släng av lågt järnvärde styrts upp med en massa spenat och blodpudding – rena delikatesskosten för långlöpare. Vi leker oss fram genom skogen, upp och ner, många sidsteg, skiftar tempo.  När man springer stigar på det här sättet, knappt synliga, och bara följer reflexerna, är det lätt att glömma bort både tid och distans, huvudet har fullt upp med att kalibrera stegen för underlaget.

Till slut kommer vi ut på något som mer liknar en väg, tempot ökar, och då händer det, Anna trampar snett på en sten. Hon rullar runt i blåbärsriset vid sidan av vägen, lägger sig på rygg med foten och benet rakt pekande upp – och säger något otryckbart. Hon förklarar snabbt att hon har stukat foten och att det är bra att hålla benet rakt upp för det minimerar svullnaden.

Och så säger hon att jag ska springa på.

– Men jag kan ju inte bara lämna dig här, säger jag. Vad slags man lämnar en kvinna i nöd bakom sig?

Spring, säger Anna, annars blir hon arg.  Jag ska ta mig i mål, jag har ett reportage att tänka på, hon fixar det här. Det blir ju reportage vilket som, säger jag, en olycka och ett brutet lopp räcker mer än väl, det är all den dramatik som behövs för en bra story (en gång nyhetsreporter på Expressen, alltid nyhetsreporter på Expressen), men det örat vill Anna inte lyssna på.

Plötsligt dyker en funktionär upp, han kommer från ett vägskäl en bit bort där han stått som lysande vägvisare. Han lovar ta hand om Anna. Så jag springer motvilligt på, känner samtidigt hur bilden av mig själv som löpande gentleman börjar krackelera i sömmarna. När jag hör spridda toner från eurodisco spridas genom granmörkret är det som en obetvinglig magnet, målet är nära, jag ökar farten, det är gångväg nu och ingen fara för några nerviga rötter. Jag ger järnet (genom spenaten) för en snygg målgång, går i mål på strax under timmen, och får höra att segraren, Jonas Leanderson, gått i mål på 36.53. Han måste ha sprungit som ett jordskott (hälften människa hälften troll), ofattbart annars hur man kan springa så snabbt i mörker på en sådan trixig bana.

Någon timme senare rullar bilen hemåt i kvälle, det lyser från lamporna i  lägenheterna i Hammarby Sjöstad, klockan visar att Aktuellt har börjat, nyheter från hela världen med krig, orkaner och annat elände strömmar ut i vardagsrummen. Annas fot ömmar en smula, men inte värre än att hon tror hon kan springa med den om några dagar. Det är ingen olycka som kommer med i Aktuellt, men vi kommer aldrig att glömma den. Vi kommer aldrig att glömma det här loppet i mörkret genom skogen i Hellas den sjätte oktober 2016. Ett litet lopp en vardagskväll, som blir till ett minne för livet.

Man kan börja tro på troll för mindre!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Ljuset i tunneln – Memory Lane

Ljuset i tunneln – Memory Lane


Jag bor på Lidingö, åker genom en tunnel varje gång jag lämnar ön (efter att ha åkt över en bro). Det är oerhört bekvämt, jämfört med tiden innan tunnel. För tre år sedan fanns ingen tunnel. Det känns som en evighet sedan. Då sprang jag genom tunneln. Det känns som igår. Så här lät det då:

 

Det kommer att bli mitt tredje tunnellopp i Stockholm. Jag har sprungit Södra länken, jag har sprungit Norra länken, nu ska jag ner under Riddarfjärden från starten vid nya Karolinska sjukhuset och sedan upp någonstans vid Medborgarplatsen på Söder. Den här gången blir det en tågtunnel, det vill säga en servicetunnel som sträcker sig längs den nya pendeltågsbanan, asfalterad och utan räls. Man kan springa som på räls, men man kan inte springa på räls, det är en av löparlivets oomkullrunkeliga sanningar. Risken att spåra ur är alldeles för hög.

Drygt 33 000 löpare har anmält sig, banan mäter 7,6 km och ska enligt rapporter vindla sig fram under jorden med ordentligt tilltagna upp– och nerförsbackar. Loppet är döpt till TunnelRun, och kommer att bli en engångsföreteelse. It´s now or never, som Frank Sinatra brukade sjunga, vill man springa det här loppet ska man göra det nu. Vill man bli historisk och få en bra berättelse till de eventuella barnbarnen i en kommande framtid, så är det i dag det gäller. Det är det jag intalar mig där jag står i sovrummet hemmavid och plockar bland en massa utslängda löparkläder på sängen med höger hand, den vänstra har jag i bandage. Det har gått en månad efter kraschen i Arena Run i Friends Arena, där jag fastnade med en fot i en bilring och föll näst intill fatalt framåt, men fortfarande ömmar handen så pass att jag knappt förmår att peta mig i näsan (inte så att jag ofta behöver peta mig i näsan, men ibland kraxar en kråka till och vill ut) det är vridningen av handleden som ställer till problem. En konsulterad doktor trodde varken på benbrott eller spricka och ordinerade vila och Voltaren, men tio dagar med Voltaren hjälpte inte, gav bara magen utbrott utan avbrott. Jag funderar på att konsultera en ny doktor och kanske få till en röntgen, om det nu inte bara är så att läkköttet har blivit en smula segt med åren?

Lyckligtvis går det ändå att springa, och bäst då när man viker in tummen under pekfingret och så att säga låter handen knipa åt om handen. Och vad ska jag då ha på mig?

Det blåser isvindar ute, men brorsan som också ska springa loppet, har hört ett rykte om att det kommer att vara arton grader varmt där nere i tunnlarna. Exakt var han hört det är lite oklart, mer än att det var någonstans på nätet. Och är man då vinterrustad utifrån när man löper in i den där tunnelvärmen, då blir det ju rena värmechocken och löpningen en formidabel pina. Brorsan tänker färdas lätt i korta tajts och linne, och ha en massa släng–kläder på sig i starten. Stadsmissionen ska ha containrar framställda i starten som man kan slänga överdragskläder i som man ändå har tänkt kasta bort. Och det är just det, där jag står framför sängen med alla löparkläderna på, jag tycker inte jag har några kläder jag bara sådär på rak hand kan kasta bort. Somligt är visserligen urtvättat och noppigt och har sett sina bästa dagar, men alla minnena i dessa plagg – tänk om dessa T–shirts kunde tala!

Kolla bara här, tröjan från The Great Wall Marathon i Kina, det måste ha varit minst tio år sedan. Den har fått vila bra länge i garderoben, men borde inte barnen få ärva den en dag? Och den här, från Big Sur Marathon i Kalifornien, när jag håller i tröjan är det som det vore igår. Den där väldiga dimman som svepte in från Stilla havet, och fick temperaturen att sjunka med tio grader, där frös man nästan ihjäl. Men den har ju också legat här i evigheter, och aldrig har väl barnen egentligen (hur underligt det än låter) visat något större intresse för alla mina fina T–shirts från lopp runt om i världen. De får faktiskt skylla sig själva. Jag klär mig i ett osorterat urval av gamla minnen och tänker att ”oh, vad Stadsmissionen kommer att bli glad idag”!

Uppvärmningen blir aningens oortodox, jag får skjuts i bil ända fram till Karolinska sjukhuset av min simtränare, med mera, (hon är hälften människa, hälften delfin, och med en häpnadsväckande tilltro att kunna göra mig till en bättre simmare), vi sitter kvar i bilen och pussas fram till dess det är femton minuter kvar till start. Det är en mycket effektiv uppvärmning, när jag väl kliver ur bilen är kroppen full av endorfiner och andra sprakande spårämnen. Nu ska här rusas genom underjorden, med Dire Straits The Tunnel of Love i lurarna.

Men det är inte Dire Straits som håller i uppvärmningen minuterna innan start – det är Susanne Lanefelt, och tiden gör en timewharp!! På en jätteskärm studsar Susanne fram exakt som densamma som på 80–talet i SVT:s otroligt populära träningsprogram ”Gymping”, där hon blev Kniiiip med hela svenska folket. Ola Bryngelson, ledare för Team Stockholm Marathon, dyker upp vid min sida, där är fullt av TSM:are i startfältet . Vi gläds båda över den fantastiska stämningen och uppslutningen till loppet. Huvudstaden bjuder till löparfest, och alla stadens löpare ser ut att vilja vara med. Och vi kniiiper med Lanefelt, innan det är tid att släppa loss i tunneln.

Starten går, och det är rätt svalt i linne. Men nere i tunneln ska det ju bli varmt, det har ju brorsan lovat, hoppas tunneln dyker upp snart.  Det är trångt i början, och några egentliga ambitioner har jag heller inte, det här loppet är ett lopp att uppleva, inte tävla i. Det sa i alla fall speakern, innan startskottet gick. Och hur jag än springer, så kommer det ju ändå att bli PB – 7,6 km är en helt ny distans för mig – och säkert för de flesta andra också.

Vi springer drygt 1600 meter ovan jord, och så bär det ner i tunneln. Fältet har tunnats ut, jag har sprungit på en del för att få upp värmen. Tunneln öppnar sig, lyser i mörkt rött, det är som att springa in i ett kärlsystem. Jag tänker en aorta till stadens hjärta, och högt upp på tunnelns väggar flimrar bilder i neon förbi, som sprakande nervimpulser. Låter det som jag är på en flumride, får jag skylla på tryckförändringar, tunneln stupar brant nedåt, benen pinnar på i alldeles underbart tempo. Jag tillhör den kategori löpare som har väldigt lätt för att löpa utför, kanske för att jag sedan födseln är tämligen svank, jag bara lutar mig tillbaka och låter benen rulla. Värre är det uppför, där får jag springa framåtböjd för att inte trilla bakåt.

Men snart planar banan ut, och farten sjunker. Jag passerar en kör som sjunger så det dånar, man skulle kunna säga ”som faen” eftersom vi befinner oss i underjorden, men det låter gudomligt vackert. En skylt markerar Odenplan, och se där, en arrangerad kyrkogård. Det är lite spöklikt, och jag ökar tempot. Brorsans försäkran om arton grader varmt i tunnlarna var som väderprognoser brukar vara, inte särskilt väl överensstämmande med verkligheten, snarare är temperaturen runt elva. Men det är gott nog, i mitt linne ligger jag i gränssnittet mellan att frysa och inte frysa. Till dess jag plötsligt springer in i en iskyla, temperaturen sjunker dramatiskt, kan det vara Riddarfjärden som är ovan som kyler ner?

Det känns stort att springa under Riddarfjärden. Jag vet inte hur många gånger jag sprungit runt den genom åren, på träningsrundor och i Stockholm Marathon, men nu alltså för första gången under. Jag är full av beundran för alla dessa ingenjörer och byggjobbare som skapat de här tunnlarna, hur allting håller samman och inte faller ihop. Jag ser inte en droppe vatten läcka in från Riddarfjärden, och det är jag mycket glad över.

Jag springer så fort jag bara kan genom en värld där solen aldrig lyser, och med stenväggar runt omkring som är miljarder år gamla och tänker att här är tiden ingenting. Det kan ju också bero på att jag har svårt att vrida på min sargade vänsterarm för att kolla in löparklockan, vad nu det skulle tjäna till förresten, här finns ju knappast någon satellitkontakt.

Men jag vet att jag närmar mig slutet när det börjar bära uppför, väldigt mycket uppför. Tvåhundra meter kvar ropar en funktionär, och där skådar jag plötsligt ljuset bortom tunneln. Solen lyser, ett torg öppnar sig fullt av människor och musik, och en portal i plast som signalerar målgång sträcker sig mot himlen.

Jag lämnar tunneln bakom mig, glad och lycklig. Det var på många sätt ett alldeles fantastiskt lopp, en mäktig och märklig miljö att löpa igenom, ett under att beskåda av formidabel ingenjörskonst. Men underjorden i all ära, det är hos de levande jag känner mig mest hemma. Jag får en banan i handen, en flaska vatten och en påse med nötter. Jag spanar ut bland människorna, ser ut över torget och skymtar en bekant bil. Jag tänker – TunnelRun avklarat – nu ska jag lära mig simma bättre!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Dolomiterna i minne

Dolomiterna i minne


För fyra år sedan vid den här tiden, innan någon visste vad Corona var, for jag till Italien och sprang i de brantaste berg jag någonsin sprungit i. Ett lika plågsamt som kärt minne (nostalgi i coronatid):

 

Jag kan knappt berga mig.  Det är en usel vits, men det går verkligen uppför, vägen slingrar sig fram mellan enorma bergsmassiv, luften är lätt att andas, himlen är nära. Jag är på väg mot Val di Zoldo, i hjärtat av Dolomiterna, den väldiga italienska bergskedjan som bara ligger någon dryg timmes bilfärd från flygplatsen i Pisa. Det är dags att toppa till vardagen igen med riktig höjdarlöpning – det är dags för Dolomite Extreme Trail.  Man har att välja mellan 103 km, 53 km och 23 km, där maxtiden för den längsta sträckan är 28 timmar, för mellandistansen 13 timmar och för den korta, fyra timmar. De som ska springa längst startar på kvällen innan de starten för de övriga distanserna, med pannlampa, och springer natten igenom. Dolomite Extreme hör till de absolut tuffaste trailloppen i världen, och är också ett av de absolut vackraste. Bansträckningarna går genom områden som hör till UNESCOS världsarv, med vild och otämjd natur och en förskräcklig massa höjdmeter.

Jag har skamlöst anmält mig till den kortaste sträckan, jag känner mig fortfarande som lite av en novis i trailsammanhang, möjligen är jag också lite lat, eller kanske bara orolig för att benen ska ta slut (jag har inte vågat tänka efter).  Det gick hyfsat bra i Rotterdam Marathon i våras, men där var det ju helt platt förutom en bro. Här i Val di Zoldo kommer det inte vara platt någonstans. Dessutom, om benen tar slut i ett sådant här traillopp, som man löper på egen risk, kan det gå riktigt illa (man får fylla i ett formulär innan loppet där arrangören frånsäger sig allt ansvar om man skulle trilla nerför något stup och slå ihjäl sig). Och jag har verkligen inte tid med några olyckor, en småbarnspappa mitt i livet gör bäst i att stå stadigt på benen. Det är ju jättesvårt att skjutsa barn till fotbollsträning, med gipsade ben – och ännu svårare om man är död!

– Ja, ja, skrockar Carsten Reichel (på engelska med sydtyrolsk brytning), det där med 23 km ska du nog inte ta så bokstavligt, när jag sprang förra året var det snarare 26 km, och då sprang jag inte ens vilse.

Carsten är en stadig tysk trailöpare och journalist i åldern plus 30 som driver webbsidan ”Rock´n Trail” på nätet. En gång i tiden var han en lovande hockeyspelare, men en knäskada satte stopp för karriären. Han slutade träna och blev med tiden tämligen fet, vilket han tyckte så illa om att han började springa. Han har påkar som telefonstolpar, och älskar bergslöpning, ju längre desto bättre. I år var han anmäld till mellansträckan, men så började en fot krångla, så nu blir den den korta sträckan en gång till.

– Men den är verkligen ingen lek den heller, säger Carsten. Det  är mycket teknisk löpning på sina håll, där finns branter man nästan måste klättra uppför och utförslöpor där man får hålla sig i rep. Roligare löpning finns inte, skrattar han.

Tiden är ingenting, tänker jag. Bara överleva och ta sig runt. Allvaret visar sig vid nummerlappsutdelningen. Man får inte springa i korta tajts, vädret kan snabbt slå om och bli kallt. Det kan komma dimma och regn. Ja, det går bra med tajts som slutar en bit ner på vaden. Minst en liter vätska måste man bära med sig, plus vindjacka, bandage, visselpipa, mobiltelefon och en liten filt som man kan svepa om sig om man trillar och blir skadad. Jag bockar och bugar och skriver på alla papper, men gissar att jag kommer att glömma filten hemma. Jag är ju en iskall man från Norden, och här är det ju ändå faktiskt fortfarande sommar. Kånka på en filt låter också väl tungt.

Dagen innan loppet är Marco Olmo på plats för att ta oss runt på en liten löptur i omgivningarna. Italienaren Marco Olmo är en legend inom ultralöparvärlden, inte minst för att han vann UTMB, 58 år gammal. Nu är han 68, men med en löparkropp som mer liknar en extremt vältränad 30–årings. Jag skakar hand med Olmo och tänker att löpning är den eviga ungdomens källa,  i alla fall från fötterna upp till halsen. Där ovan är skägget gråsprängt och ansiktet fint fårat av åren och många löpmeter i bergen.

Jag tar rygg på Olmo som drar iväg fyra kilometer uppför, och sedan fyra kilometer ner igen, och det var ju ingen dålig uppvärmning inför morgondagen, suckar låren. Och nej, Olmo ska inte springa i år, han har annat för sig. Kunde man ju ha anat.

Det blir natt och det blir morgon och bussar tar löparna upp till startplatsen vid Staulanza Pass på 1700 m höjd. Det hänger regn i luften, men arrangörerna tror det kommer hänga kvar där till dess vi kommit i mål. Från starten kommer det att bli någon kilometer utför innan det vänder och går uppför  mot 2000 m höjd, och så nerför igen till 1700 m och än en gång uppför till 2000 m höjd. De sista fem kilometrarna går utför från 2000 m ner till 900 m, det är en hisnande utförslöpa som troligen kommer få knäskålarna att klappra som felstämda kastanjetter mot slutet.

I starten träffar jag Elena, som är rektor för en flickskola i Venedig. Hon säger att hon åker upp till bergen varje helg och springer, bergen är ju inte mer än ett par timmar bort med bil. Elena älskar bergen, där känner hon sig fri. Det är fint i Venedig också, men för mycket folk, för mycket turister. Elena vill ha rymd och himmel omkring sig. Tyske Carsten bor i Bayern, med bil tar det tre timmar till de italienska alperna. Han åker hit åtminstone ett par gånger i månaden. Carsten och Elena säger att italienare och tyskar älskar traillöpning. Jag säger att vi svenskar också har börjat älska traillöpning, och att Elena och Carsten borde komma till Sverige och springa.

– Sverige, skrattar Carsten, ni har väl inga RIKTIGA berg i Sverige?

Nämen va–f–n! Men jag hinner inte ens säga ”Keb …”  – förrän starten går och alla rusar iväg. Det börjar med lite asfalt, och benen rullar på utför, hej vad det går – och hej då ”inga berg i Sverige ” Carsten. Carsten ropar någonting på tyska, låter som ”auf wiedersehen”. Strax därpå tar asfalten slut, trixiga knixiga stigar tar vid, och det går uppför och uppför och plötsligt är Carsten där igen och strax frustar han glatt förbi. Jag intalar mig att jag inte har någon brådska utan bara ska njuta av landskapet.

Jag njuter av landskapet, mmm, det är spektakulärt. Stigarna går längs bergskammar med branta stup längs sidorna och långt där nere i dalarna svävar dimman mellan små gårdar och byar där kyrktorn sticker upp mot himlen. Och runt omkring, än högre toppar, somliga upp mot 4000 m höjd. Traillöpning är som det är, det gäller att hela tiden ha koll på var man sätter fötterna, vissa ställen ska man bara inte ramla på, det är strängt förbjudet. Arrangörerna har bra säkerhetstänk, det finns kontroller och funktionärer som ser till att man kommer rätt, men det finns ändå inga försäkringar. Det piggar upp.

Solen bryter fram, och det blir varmt. Jag tar av mig handskarna, men snart springer jag in i en dimma, temperaturen sjunker tvärt och på med handskarna igen. Vädret på de här höjderna kan växla på bara ett par hundra meter. Jag kommer till en utförsbacke där man får hänga i rep på nervägen, en man framför mig halkar och åker rutschkana, reser sig upp med ett s k  ”lerarschel” och knäar vidare. Traillöpare  är bortom alla estetiska gränser; snor, svett och tårar,  spring, klättra och kläng mot nya vårar!

Det går inte fort, det kan inte gå så fort, men tiden rusar ändå snabbt förbi. Variationen i löpningen gör att du aldrig hinner bli uttråkad, det är ständigt nya problem att lösa. Hoppa mellan stora rötter, undvika vassa stenar, hitta rätt linje i en längre utförslöpa där underlaget är grus och sten som inte stannar still under fötterna. Det är mycket spännande.

Jag tycker jag har hyfsat bra fart utför, passerar en och annan löpare, men blir också passerad av löpare som trummar på med fötterna i ett tempo som skulle ge mig dödsångest – bättre teknik, helt enkelt. Det är väl som att dansa, här kommer salsalöparna med överjordiskt roterande höfter, själv tar man sig fram i en trög foxtrott.

Lungorna väser, hjärtat bultar, luften är tunn här uppe, jag drar in luft som en dammsugare på högvarv för att få ihop tillräckligt med syremolekyler. Benen klagar, mjölksyran skvätter kring, men till slut står jag ändå där, på den sista toppen. Nedanför ligger dimman tät, hej och hå, bara fem kilometer kvar – fast utför.

Det är roligt att springa utför, men det gäller att försöka tygla sig. Jag löper med ryggen bakåtlutad och ser benen röra sig där framme, försöker hålla emot, men de tycks leva ett alldeles eget liv, bortom min kontroll. Efter tre kilometer utför är jag lite orolig för  jag att det snart kommer ryka några fjädrar ur knäkapslarna (boing, boing), jag försöker räkna ut hur många newton som trycker på underifrån, men det går inget vidare. Fysik var aldrig mitt bästa ämne. Bara hoppas fysiken är bättre här.

Äntligen planar det ut, asfalt tar vid, någon kilometer kvar till målet. Fötterna slår stumt i underlaget, har alldeles glömt bort hur man trycker ifrån efter all löpning utför. Klockan visar på runt 2.40 när jag passerar mållinjen, det är svårt se exakt, där ligger liksom en dimma över ögonen. Jag är mycket lerig, mycket svettig, och mycket lycklig. Jag slog inte ihjäl mig den här gången heller.

Men var är Carsten?

Carsten dyker upp en halvtimme senare. Carsten har sprungit vilse. Där var någon (”scheisse”) skylt han missade på vägen. Jag beklagar Carsten detta av hela mitt hjärta. Sedan är det förstås som det är med resultat – där står det aldrig att man har sprungit vilse.

 

Fakta:

Dolomite Extreme Trail

Tre distanser: 103 km, 53 km, 23 km

Höjdmeter: 7150 m, 3800 m, 1000 m

http://www.dolomitiextremetrail.com/

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Möte med veteranlöparen Eva Krönlein – IFK Lidingö


IFK Lidingös veteransektion hör till Sveriges mest aktiva. Eva Krönlein är ansvarig för veteranerna sedan ett år tillbaka. Hon blev själv aktiv i klubben 2013, och hör idag till Sveriges främsta veteranidrottare med inriktning på 200 och 400 meter.

– Det är otroligt roligt med veteranidrott, säger Eva Krönlein, både att få tävla och för gemenskapen. Jag har träffat en massa människor som blivit bra vänner när vi tränat tillsammans.

 

 

 När hon växte upp spelade hon volleyboll, men i tjugoårsåldern blev det mest att hon tränade på egen hand.

– Det var som vanliga motionärer, jag sprang en runda ibland, gick på gym då och då och anmälde mig till något lopp när jag fick lust. Men det var helt omedvetet och säsongsbetonat, det var skönast att träna ute på sommarhalvåret.

Det var först när hon kom i kontakt med Mattias Sunneborn och Anna Sunneborn, via barnen i skolan och en träningsgrupp de var med i, som hon kom på att hon kanske själv skulle pröva på ett träningspass med Sunneborns.

– Vi kom överens om att jag och min dåvarande man skulle träna en gång med Mattias. Jag tyckte det var jätteroligt, klarade träningen galant, men min man drog genast en baksida.

Eva fortsatte själv med träningen, gick med i Anna Sunneborns träningsgrupp och satsade på sprint och längdhopp.

– När jag var tretton år blev jag värvad av Danderyds friidrott för att springa 800 meter. Jag hann aldrig träna något för det, jag var så upptagen med annat, men jag sprang någon tävling och tyckte det var bland det värsta jag hade gjort i hela mitt liv. Det skulle jag aldrig göra igen.

Korta distanser som 60, 100 och 200 meter plus längdhopp kändes dock mer överkomligt när hon började i IFK Lidingö.

– Jag har varit rädd för 400 meter också, men förra sommaren hände något när jag tränade med 08fri.Masters på Stockholm Stadion. Det var där jag började tycka att det var möjligt att genomföra 400 meter.

Det gick så pass bra att hon vann DM i januari på 69.70 i K50 (hon har fyllt 53).  Förutom då att hon också tog guld på 60 meter och 200 meter.

– Det gick så himla bra där, det var mitt snabbaste lopp på 200 meter någonsin, 30.20.

Parallellt med friidrotten tävlar hon också i tyngdlyftning, olympisk gren, med ryck och stöt. Där tog hon silver i EM 2017.

– Vi är flera vuxna kvinnor som tränar tyngdlyftning tillsammans, det är fantastiskt bra för kroppen, jag har aldrig mått så bra i kroppen som jag gör nu. Det är en sådan komplett träning, vi är alla så mycket starkare än vi tror. Och det kan man hålla på med upp i hög ålder, som med allting annat handlar det bara om att bygga upp träningen gradvis.

Eva säger att det bästa som hänt henne under senare år att hon kom igång med träningen med Anna Sunneborn.

– Träningen har gett mig så otroligt mycket, det är så lekfullt med veteranfriidrott. Här springer man och jagar varandra, hoppar och gör en massa roliga grejer. Varför slutade man med det här när man var ung?

– Att få tävla är också jätteroligt, men det är inte det viktigaste för mig, men jag tror att det är en bra drivkraft som gör att man håller fokus. Det är så välkomnande och prestigelöst med veteranidrott. Det är bara du själv som sätter upp barriärerna, man är själv sin största kritiker. Det är ingen annan som skulle säga ”men gud vad gör du här, du springer ju inte så fort”.

– Träningen har också varit bra för min psykiska hälsa, den har hjälpt mig genom olika livskriser, ibland har träningsrutinerna varit det som har hållit mig uppe.

Intresset för veteranfriidrott har ökat under senare år, och det är mycket Mattias Sunneborn och Jenny Åkervalls förtjänst, menar Eva (med träningsgruppen 08fri.Masters),

– Problemet tidigare har nog varit att veteranfriidrotten varit lite osynlig, att folk inte fattat att de själva kan vara med, och inte bara barnen. Jag tog med min yngsta son när jag började med tyngdlyftning och han var fjorton, och så tränade vi tillsammans. Det är så roligt att fler söker sig till veteranfriidrott nu, alla blir bara glada ju fler som kommer.

Och vad tycker barnen om en mamma, plus femtio, som kommer hem med medaljer från löp– och tyngdlyftningstävlingar stup i kvarten?

– De tycker faktiskt att jag är supercool, skrattar Eva.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Löpning på ny sula!

Löpning på ny sula!


Brorsan blev lite grinig, här hade han slagit både sig själv och världen (läs: medlöpare i löparklubben FK Studenterna) med häpnad genom att flåsa sig in ett par sekunder under tolv minuter på 3000 meter på en tävling i Uppsala. Det hade fått en medlöpare att höja på ordentligt på ögonbrynen, under senare år hade brorsan (med ålderns rätt) fått allt svårare att hänga med i hens tempo, men nu visade han plötsligt upp ett resultat som stred mot naturens ordning; komma här och plötsligt löpa på som om tiden inte vore någonting i klass M60 – fortsatte det på detta viset skulle hen till och med kunna bli omsprungen igen. Det kunde bara betyda en sak!

– Sprang du i fuskdojorna?

De kallas normalt inte så, Nike Vaporfly (Nikes löparsko med karbonsula och fluff runtomkring som enligt hypen runt skon ska ge extra skjuts i steget och därmed bättre tider), mer nämns de som ett teknikens under, eller ”framtidens löparsko”. Många löpare tycker att skon är toppen (som David Nilsson som slog Kjell–Erik Ståhls gamla rekord på maran i ett par, men som var säker på att han gjort det i ett par vanliga skor också), andra löpare tycker den är sådär.

Men vad hjälpte det brorsan när någon kallade dem för ”fuskdojor”.

– Det berodde ju inte på skorna, muttrar han, det är ingen skillnad, den där sulan hjälper bara riktigt snabba löpare, jag hade kutat lika snabbt i ett par vanliga dojor.

– Men jag läste någonstans att man kan kapa tiden med fyra procent på ett lopp med ett par Vaporfly, påpekar jag vänligt och försynt.

Då blir brorsan ännu grinigare.

– Inte en chans, morrar han, kolla vad David Nilsson sa, max tjugo sekunder på en mara, de är lite snällare mot hälsenorna, det gör bara så man blir mindre sliten i benen.

 

Kenyanen Eilud Kipchoge sprang maran på 1.59.40 i ett par Vaporfly, men då hade han också ett gäng farthållare framför sig och det är inte lätt att veta vad som beror på vad. Tron sägs ju kunna försätta berg, och om man verkligen tror att en sko är snabbare kanske man också springer snabbare?

I en undersökning gjord av New York Times, där man använt data från motionsappen  Strava, konstaterades dock att fyrtioen procent av de som sprungit under tre timmar på maratonlopp under de sista månaderna av 2019 hade gjort det i någon av Nikes karbonmodeller.

Men som Kjell–Erik Ståhl påpekade i förra numret av Runners World på frågan om hur det kändes att förlora sitt gamla rekord på maran; när Ståhl sprang och satte rekord kom han tvåa i loppet, när Nilsson satte rekord kom han på sextonde plats.

Man ska kanske inte jämföra lopp exakt på det viset, men om nu alla löpare drar nytta av den nya löparskorevolutionen (om det nu är en revolution?), så kommer tiderna förbättras för alla, men placeringarna inte bli bättre än vad man tränat för. Kan man tänka sig.

– Köp ett par karbondojor själv då får du se, surar brorsan.

Jag tröstar honom (storsint) och säger att han gjort en kanontid oavsett om han fick lite hjälp av dojorna eller inte, jag vill på intet vis ta udden av hans prestation. Men inte tänker jag köpa samma karbondojor som brorsan, till våren ska det ju komma en ny modell – med dubbelt så tjock sula som brorsans!

Då rackarns ska det bli åka av!!!

 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in