Ljuset i tunneln – Memory Lane

För fyra år sedan vid den här tiden, innan någon visste vad Corona var, for jag till Italien och sprang i de brantaste berg jag någonsin sprungit i. Ett lika plågsamt som kärt minne (nostalgi i coronatid):

 

Jag kan knappt berga mig.  Det är en usel vits, men det går verkligen uppför, vägen slingrar sig fram mellan enorma bergsmassiv, luften är lätt att andas, himlen är nära. Jag är på väg mot Val di Zoldo, i hjärtat av Dolomiterna, den väldiga italienska bergskedjan som bara ligger någon dryg timmes bilfärd från flygplatsen i Pisa. Det är dags att toppa till vardagen igen med riktig höjdarlöpning – det är dags för Dolomite Extreme Trail.  Man har att välja mellan 103 km, 53 km och 23 km, där maxtiden för den längsta sträckan är 28 timmar, för mellandistansen 13 timmar och för den korta, fyra timmar. De som ska springa längst startar på kvällen innan de starten för de övriga distanserna, med pannlampa, och springer natten igenom. Dolomite Extreme hör till de absolut tuffaste trailloppen i världen, och är också ett av de absolut vackraste. Bansträckningarna går genom områden som hör till UNESCOS världsarv, med vild och otämjd natur och en förskräcklig massa höjdmeter.

Jag har skamlöst anmält mig till den kortaste sträckan, jag känner mig fortfarande som lite av en novis i trailsammanhang, möjligen är jag också lite lat, eller kanske bara orolig för att benen ska ta slut (jag har inte vågat tänka efter).  Det gick hyfsat bra i Rotterdam Marathon i våras, men där var det ju helt platt förutom en bro. Här i Val di Zoldo kommer det inte vara platt någonstans. Dessutom, om benen tar slut i ett sådant här traillopp, som man löper på egen risk, kan det gå riktigt illa (man får fylla i ett formulär innan loppet där arrangören frånsäger sig allt ansvar om man skulle trilla nerför något stup och slå ihjäl sig). Och jag har verkligen inte tid med några olyckor, en småbarnspappa mitt i livet gör bäst i att stå stadigt på benen. Det är ju jättesvårt att skjutsa barn till fotbollsträning, med gipsade ben – och ännu svårare om man är död!

– Ja, ja, skrockar Carsten Reichel (på engelska med sydtyrolsk brytning), det där med 23 km ska du nog inte ta så bokstavligt, när jag sprang förra året var det snarare 26 km, och då sprang jag inte ens vilse.

Carsten är en stadig tysk trailöpare och journalist i åldern plus 30 som driver webbsidan ”Rock´n Trail” på nätet. En gång i tiden var han en lovande hockeyspelare, men en knäskada satte stopp för karriären. Han slutade träna och blev med tiden tämligen fet, vilket han tyckte så illa om att han började springa. Han har påkar som telefonstolpar, och älskar bergslöpning, ju längre desto bättre. I år var han anmäld till mellansträckan, men så började en fot krångla, så nu blir den den korta sträckan en gång till.

– Men den är verkligen ingen lek den heller, säger Carsten. Det  är mycket teknisk löpning på sina håll, där finns branter man nästan måste klättra uppför och utförslöpor där man får hålla sig i rep. Roligare löpning finns inte, skrattar han.

Tiden är ingenting, tänker jag. Bara överleva och ta sig runt. Allvaret visar sig vid nummerlappsutdelningen. Man får inte springa i korta tajts, vädret kan snabbt slå om och bli kallt. Det kan komma dimma och regn. Ja, det går bra med tajts som slutar en bit ner på vaden. Minst en liter vätska måste man bära med sig, plus vindjacka, bandage, visselpipa, mobiltelefon och en liten filt som man kan svepa om sig om man trillar och blir skadad. Jag bockar och bugar och skriver på alla papper, men gissar att jag kommer att glömma filten hemma. Jag är ju en iskall man från Norden, och här är det ju ändå faktiskt fortfarande sommar. Kånka på en filt låter också väl tungt.

Dagen innan loppet är Marco Olmo på plats för att ta oss runt på en liten löptur i omgivningarna. Italienaren Marco Olmo är en legend inom ultralöparvärlden, inte minst för att han vann UTMB, 58 år gammal. Nu är han 68, men med en löparkropp som mer liknar en extremt vältränad 30–årings. Jag skakar hand med Olmo och tänker att löpning är den eviga ungdomens källa,  i alla fall från fötterna upp till halsen. Där ovan är skägget gråsprängt och ansiktet fint fårat av åren och många löpmeter i bergen.

Jag tar rygg på Olmo som drar iväg fyra kilometer uppför, och sedan fyra kilometer ner igen, och det var ju ingen dålig uppvärmning inför morgondagen, suckar låren. Och nej, Olmo ska inte springa i år, han har annat för sig. Kunde man ju ha anat.

Det blir natt och det blir morgon och bussar tar löparna upp till startplatsen vid Staulanza Pass på 1700 m höjd. Det hänger regn i luften, men arrangörerna tror det kommer hänga kvar där till dess vi kommit i mål. Från starten kommer det att bli någon kilometer utför innan det vänder och går uppför  mot 2000 m höjd, och så nerför igen till 1700 m och än en gång uppför till 2000 m höjd. De sista fem kilometrarna går utför från 2000 m ner till 900 m, det är en hisnande utförslöpa som troligen kommer få knäskålarna att klappra som felstämda kastanjetter mot slutet.

I starten träffar jag Elena, som är rektor för en flickskola i Venedig. Hon säger att hon åker upp till bergen varje helg och springer, bergen är ju inte mer än ett par timmar bort med bil. Elena älskar bergen, där känner hon sig fri. Det är fint i Venedig också, men för mycket folk, för mycket turister. Elena vill ha rymd och himmel omkring sig. Tyske Carsten bor i Bayern, med bil tar det tre timmar till de italienska alperna. Han åker hit åtminstone ett par gånger i månaden. Carsten och Elena säger att italienare och tyskar älskar traillöpning. Jag säger att vi svenskar också har börjat älska traillöpning, och att Elena och Carsten borde komma till Sverige och springa.

– Sverige, skrattar Carsten, ni har väl inga RIKTIGA berg i Sverige?

Nämen va–f–n! Men jag hinner inte ens säga ”Keb …”  – förrän starten går och alla rusar iväg. Det börjar med lite asfalt, och benen rullar på utför, hej vad det går – och hej då ”inga berg i Sverige ” Carsten. Carsten ropar någonting på tyska, låter som ”auf wiedersehen”. Strax därpå tar asfalten slut, trixiga knixiga stigar tar vid, och det går uppför och uppför och plötsligt är Carsten där igen och strax frustar han glatt förbi. Jag intalar mig att jag inte har någon brådska utan bara ska njuta av landskapet.

Jag njuter av landskapet, mmm, det är spektakulärt. Stigarna går längs bergskammar med branta stup längs sidorna och långt där nere i dalarna svävar dimman mellan små gårdar och byar där kyrktorn sticker upp mot himlen. Och runt omkring, än högre toppar, somliga upp mot 4000 m höjd. Traillöpning är som det är, det gäller att hela tiden ha koll på var man sätter fötterna, vissa ställen ska man bara inte ramla på, det är strängt förbjudet. Arrangörerna har bra säkerhetstänk, det finns kontroller och funktionärer som ser till att man kommer rätt, men det finns ändå inga försäkringar. Det piggar upp.

Solen bryter fram, och det blir varmt. Jag tar av mig handskarna, men snart springer jag in i en dimma, temperaturen sjunker tvärt och på med handskarna igen. Vädret på de här höjderna kan växla på bara ett par hundra meter. Jag kommer till en utförsbacke där man får hänga i rep på nervägen, en man framför mig halkar och åker rutschkana, reser sig upp med ett s k  ”lerarschel” och knäar vidare. Traillöpare  är bortom alla estetiska gränser; snor, svett och tårar,  spring, klättra och kläng mot nya vårar!

Det går inte fort, det kan inte gå så fort, men tiden rusar ändå snabbt förbi. Variationen i löpningen gör att du aldrig hinner bli uttråkad, det är ständigt nya problem att lösa. Hoppa mellan stora rötter, undvika vassa stenar, hitta rätt linje i en längre utförslöpa där underlaget är grus och sten som inte stannar still under fötterna. Det är mycket spännande.

Jag tycker jag har hyfsat bra fart utför, passerar en och annan löpare, men blir också passerad av löpare som trummar på med fötterna i ett tempo som skulle ge mig dödsångest – bättre teknik, helt enkelt. Det är väl som att dansa, här kommer salsalöparna med överjordiskt roterande höfter, själv tar man sig fram i en trög foxtrott.

Lungorna väser, hjärtat bultar, luften är tunn här uppe, jag drar in luft som en dammsugare på högvarv för att få ihop tillräckligt med syremolekyler. Benen klagar, mjölksyran skvätter kring, men till slut står jag ändå där, på den sista toppen. Nedanför ligger dimman tät, hej och hå, bara fem kilometer kvar – fast utför.

Det är roligt att springa utför, men det gäller att försöka tygla sig. Jag löper med ryggen bakåtlutad och ser benen röra sig där framme, försöker hålla emot, men de tycks leva ett alldeles eget liv, bortom min kontroll. Efter tre kilometer utför är jag lite orolig för  jag att det snart kommer ryka några fjädrar ur knäkapslarna (boing, boing), jag försöker räkna ut hur många newton som trycker på underifrån, men det går inget vidare. Fysik var aldrig mitt bästa ämne. Bara hoppas fysiken är bättre här.

Äntligen planar det ut, asfalt tar vid, någon kilometer kvar till målet. Fötterna slår stumt i underlaget, har alldeles glömt bort hur man trycker ifrån efter all löpning utför. Klockan visar på runt 2.40 när jag passerar mållinjen, det är svårt se exakt, där ligger liksom en dimma över ögonen. Jag är mycket lerig, mycket svettig, och mycket lycklig. Jag slog inte ihjäl mig den här gången heller.

Men var är Carsten?

Carsten dyker upp en halvtimme senare. Carsten har sprungit vilse. Där var någon (”scheisse”) skylt han missade på vägen. Jag beklagar Carsten detta av hela mitt hjärta. Sedan är det förstås som det är med resultat – där står det aldrig att man har sprungit vilse.

 

Fakta:

Dolomite Extreme Trail

Tre distanser: 103 km, 53 km, 23 km

Höjdmeter: 7150 m, 3800 m, 1000 m

http://www.dolomitiextremetrail.com/

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

---

Brorsan blev lite grinig, här hade han slagit både sig själv och världen (läs: medlöpare i löparklubben FK Studenterna) med häpnad genom att flåsa sig in ett par sekunder under tolv minuter på 3000 meter på en tävling i Uppsala. Det hade fått en medlöpare att höja på ordentligt på ögonbrynen, under senare år hade brorsan (med ålderns rätt) fått allt svårare att hänga med i hens tempo, men nu visade han plötsligt upp ett resultat som stred mot naturens ordning; komma här och plötsligt löpa på som om tiden inte vore någonting i klass M60 – fortsatte det på detta viset skulle hen till och med kunna bli omsprungen igen. Det kunde bara betyda en sak!

– Sprang du i fuskdojorna?

De kallas normalt inte så, Nike Vaporfly (Nikes löparsko med karbonsula och fluff runtomkring som enligt hypen runt skon ska ge extra skjuts i steget och därmed bättre tider), mer nämns de som ett teknikens under, eller ”framtidens löparsko”. Många löpare tycker att skon är toppen (som David Nilsson som slog Kjell–Erik Ståhls gamla rekord på maran i ett par, men som var säker på att han gjort det i ett par vanliga skor också), andra löpare tycker den är sådär.

Men vad hjälpte det brorsan när någon kallade dem för ”fuskdojor”.

– Det berodde ju inte på skorna, muttrar han, det är ingen skillnad, den där sulan hjälper bara riktigt snabba löpare, jag hade kutat lika snabbt i ett par vanliga dojor.

– Men jag läste någonstans att man kan kapa tiden med fyra procent på ett lopp med ett par Vaporfly, påpekar jag vänligt och försynt.

Då blir brorsan ännu grinigare.

– Inte en chans, morrar han, kolla vad David Nilsson sa, max tjugo sekunder på en mara, de är lite snällare mot hälsenorna, det gör bara så man blir mindre sliten i benen.

 

Kenyanen Eilud Kipchoge sprang maran på 1.59.40 i ett par Vaporfly, men då hade han också ett gäng farthållare framför sig och det är inte lätt att veta vad som beror på vad. Tron sägs ju kunna försätta berg, och om man verkligen tror att en sko är snabbare kanske man också springer snabbare?

I en undersökning gjord av New York Times, där man använt data från motionsappen  Strava, konstaterades dock att fyrtioen procent av de som sprungit under tre timmar på maratonlopp under de sista månaderna av 2019 hade gjort det i någon av Nikes karbonmodeller.

Men som Kjell–Erik Ståhl påpekade i förra numret av Runners World på frågan om hur det kändes att förlora sitt gamla rekord på maran; när Ståhl sprang och satte rekord kom han tvåa i loppet, när Nilsson satte rekord kom han på sextonde plats.

Man ska kanske inte jämföra lopp exakt på det viset, men om nu alla löpare drar nytta av den nya löparskorevolutionen (om det nu är en revolution?), så kommer tiderna förbättras för alla, men placeringarna inte bli bättre än vad man tränat för. Kan man tänka sig.

– Köp ett par karbondojor själv då får du se, surar brorsan.

Jag tröstar honom (storsint) och säger att han gjort en kanontid oavsett om han fick lite hjälp av dojorna eller inte, jag vill på intet vis ta udden av hans prestation. Men inte tänker jag köpa samma karbondojor som brorsan, till våren ska det ju komma en ny modell – med dubbelt så tjock sula som brorsans!

Då rackarns ska det bli åka av!!!

 

---

Nämen där är ju chefen!

Jag ligger i soffan och tittar på Sveriges Television med en låda Aladdin på magen – jag vet, det är så dekadent det kan bli – men jag har hört från en säker källa (som önskar vara anonym) att choklad kompenserar för uteblivet solsken. Exakt hur det går till har jag inte riktigt fått klart för mig, men det håller definitivt humöret uppe. Och så har jag för någon timme sedan dundrat fem gånger två kilometer intervall på gymmets löpband och tio minuter roddmaskin på det, vilket enligt alla gällande lagar för den pliktuppfyllande lutheranen inom mig är mer än tillräckligt för att få ligga i soffan med en låda Aladdin på magen.

Det går bra fram till en tre, fyra bitar men efter åtta, nio börjar det kännas lite underligt i magen, och efter tolv chokladbitar drabbas lutheranen av ångest, reser sig med möda ur soffan och gömmer Aladdinlådan längst in i garderoben.

Jag tittar alltså på Vetenskapens Värld och där i TV–rutan står Anders Szalkai och stretchar benen mot ett träd. Det vill säga, Anders håller i ett träd med ena handen och håller i ett ben bakom ryggen med den andra, det ser riktigt spänstigt ut. Anders förklarar intervallträningens fördelar, enligt det klassiska konceptet ”no pain, no gain” – det måste ibland göra ont att träna för att man ska kunna förbättra sig. Det skymtar en del gråa strån i skägget på den gamle stjärnlöparen, men han kan fortfarande springa i farter som är få löpare förunnat, och är därmed också ett lysande exempel på hur livslång träning hård träning kan hålla en löpare levande.

Inslaget om löpning i Vetenskapens värld har till stora delar handlat om de positiva fördelarna med syrebrist, om hur den mänskliga kroppen när den drabbas av syrebrist under hård ansträngning, bildar ett särskilt protein för att kompensera syrebristen. Ett reportageteam har varit på plats i Kenya, där de intervjuat kenyanska löpare som tränar löpning på hög höjd. Det är ju ingen nyhet att höghöjdsträning ökar antalet röda blodkroppar i kroppen, och därmed förbättrar syreförsörjningen, men nu har forskningen runt omkring detta också belönats med 2019 års nobelpris i ”fysiologi eller medicin” (priset delades mellan William Kaelin, Peter Ratcliffe och Gregg Semenza).  Forskarna har visat hur mängden av proteinet HIF-1a ökar när syrenivån är låg och bryts ned när syrenivån ökar och hur man genom att styra syrenivån i kroppen också kan bekämpa blodbrist, cancer och många andra sjukdomar.

Jag har återvänt till soffan och ligger där med en känsla av syrebrist, ganska klar över att det är chokladen som trycker på från magen och pressar ihop lungorna. Det gör inte direkt ont, inte alls som intervallträning, och jag är rätt klar över att det är en form av syrebrist som aldrig kommer att tas upp av Vetenskapens värld. Jag lyfter ett ben upp över soffans ryggstöd och stretchar försiktigt, med huvudet fullt av nobelpris och stora frågor och tankar om träning och liv.  Men den största frågan av dem alla är nog ändå: Äter Anders Szalkai choklad?

 

 

 

 

 

 

---

En kväll i december, jag dunkar kilometer på ett löpband. Regnet piskar mot gymmets fönsterrutor, bleka gatlyktor kämpar mot mörkret utanför. Jag hade hellre sprungit ute, men karaktären är svag. Så mycket behagligare att löpa inomhus i linne och tajts än i regnställ utanför, och låta listan med låtar från ”Träningshits” piska tempot framåt i hörlurarna. Piska är kanske en överdrift, vad jag bedriver är en slags rehab–löpning, en hälsena har trilskats en längre tid, den ömmar men inte mer än att det går att springa om man inte drar på för mycket. Så jag drar inte på för mycket, jag rullar fram i ett makligt tempo med hopp om att hälsenan mår bättre av rörelse än av vila, och i detta makliga tempo far jag bort i tankar, bort från löpbandet och gymmet och ut litteraturens oändliga universum.

”Jag anar/ att världens mittpunkt/ inte är en geografisk plats/ utan ett sinnestillstånd” skriver poeten Eva–Stina Byggmästar i nya diktsamlingen, ”Nattmusik för dagsländor”. Det är vackert och tänkvärt skrivet och jag tänker att löparens mittpunkt i världen är där hen för ögonblicket springer, men då både en geografisk plats och ett sinnestillstånd.

 

Sedan trampar jag en smula snett och aj, aj, hälsenan och jag förflyttas bryskt tillbaka till löpbandet. Mitt upplägg för kvällens löpning är att inte titta på kilometerangivelserna före det att jag lyssnat på tjugo låtar i hörlurarna och sedan eventuellt bli glatt överraskad när jag väl kollar in mätaren. Det vill säga, glatt överraskad så till vida att jag kanske har sprungit lite längre än vad jag vågat hoppas på, beroende på att låtarna varit lite längre än jag räknat med. Men när hälsenan protesterar kan jag inte låta bli att blänga till på mätaren, och det står klart att listans låtar är betydligt kortare än vad jag hoppats på. Det är många kilometer kvar innan jag nått fram till de femton jag planerat för den här kvällen.

Men smärtan i hälsenan släpper, och jag drömmer mig bort till litteraturen igen. En brittisk antropolog och evolutionsforskare, Robin Dunbar, har gjort jämförelser mellan löpning och läsning, och menar att ett fenomen som liknar Runners high också kan uppstå när vi läser böcker, ett slags Readers high. Dunbar skriver att ”endorfinsystemet, som är en del av hjärnans smärtcentrum, aktiveras när vi engagerar oss emotionellt av en berättelse”. En annan studie visar på läsningens hälsosamma effekter, man har kommit fram till att människor som läser böcker statistiskt sett lever längre, läsningen motverkar nedbrytning av hjärnan och motverkar demens.

Regnet piskar på mot fönsterrutan, hjärtat dunkar i bröstkorgen, pumpar blod genom kroppens alla vener och artärer, linnet dryper av svett. Jag är i min löparbubbla, hög på min löpning, anar att det inte är långt kvar. Jag sänker blicken och titta där, femton komma två kilometer. Nu ska jag duscha, äta och lägga mig i soffan med en bok – och hoppas på en Readers high.  Löpning och litteratur, det bästa av två världar – med dessa båda storheter i kombination hoppas jag leva både länge och väl i alla mina dar!

(t o m Spindelmannen föredrar en bok då och då framför webben …)

---