Ljuset i tunneln – Memory Lane
Jag bor på Lidingö, åker genom en tunnel varje gång jag lämnar ön (efter att ha åkt över en bro). Det är oerhört bekvämt, jämfört med tiden innan tunnel. För tre år sedan fanns ingen tunnel. Det känns som en evighet sedan. Då sprang jag genom tunneln. Det känns som igår. Så här lät det då:
Det kommer att bli mitt tredje tunnellopp i Stockholm. Jag har sprungit Södra länken, jag har sprungit Norra länken, nu ska jag ner under Riddarfjärden från starten vid nya Karolinska sjukhuset och sedan upp någonstans vid Medborgarplatsen på Söder. Den här gången blir det en tågtunnel, det vill säga en servicetunnel som sträcker sig längs den nya pendeltågsbanan, asfalterad och utan räls. Man kan springa som på räls, men man kan inte springa på räls, det är en av löparlivets oomkullrunkeliga sanningar. Risken att spåra ur är alldeles för hög.
Drygt 33 000 löpare har anmält sig, banan mäter 7,6 km och ska enligt rapporter vindla sig fram under jorden med ordentligt tilltagna upp– och nerförsbackar. Loppet är döpt till TunnelRun, och kommer att bli en engångsföreteelse. It´s now or never, som Frank Sinatra brukade sjunga, vill man springa det här loppet ska man göra det nu. Vill man bli historisk och få en bra berättelse till de eventuella barnbarnen i en kommande framtid, så är det i dag det gäller. Det är det jag intalar mig där jag står i sovrummet hemmavid och plockar bland en massa utslängda löparkläder på sängen med höger hand, den vänstra har jag i bandage. Det har gått en månad efter kraschen i Arena Run i Friends Arena, där jag fastnade med en fot i en bilring och föll näst intill fatalt framåt, men fortfarande ömmar handen så pass att jag knappt förmår att peta mig i näsan (inte så att jag ofta behöver peta mig i näsan, men ibland kraxar en kråka till och vill ut) det är vridningen av handleden som ställer till problem. En konsulterad doktor trodde varken på benbrott eller spricka och ordinerade vila och Voltaren, men tio dagar med Voltaren hjälpte inte, gav bara magen utbrott utan avbrott. Jag funderar på att konsultera en ny doktor och kanske få till en röntgen, om det nu inte bara är så att läkköttet har blivit en smula segt med åren?
Lyckligtvis går det ändå att springa, och bäst då när man viker in tummen under pekfingret och så att säga låter handen knipa åt om handen. Och vad ska jag då ha på mig?
Det blåser isvindar ute, men brorsan som också ska springa loppet, har hört ett rykte om att det kommer att vara arton grader varmt där nere i tunnlarna. Exakt var han hört det är lite oklart, mer än att det var någonstans på nätet. Och är man då vinterrustad utifrån när man löper in i den där tunnelvärmen, då blir det ju rena värmechocken och löpningen en formidabel pina. Brorsan tänker färdas lätt i korta tajts och linne, och ha en massa släng–kläder på sig i starten. Stadsmissionen ska ha containrar framställda i starten som man kan slänga överdragskläder i som man ändå har tänkt kasta bort. Och det är just det, där jag står framför sängen med alla löparkläderna på, jag tycker inte jag har några kläder jag bara sådär på rak hand kan kasta bort. Somligt är visserligen urtvättat och noppigt och har sett sina bästa dagar, men alla minnena i dessa plagg – tänk om dessa T–shirts kunde tala!
Kolla bara här, tröjan från The Great Wall Marathon i Kina, det måste ha varit minst tio år sedan. Den har fått vila bra länge i garderoben, men borde inte barnen få ärva den en dag? Och den här, från Big Sur Marathon i Kalifornien, när jag håller i tröjan är det som det vore igår. Den där väldiga dimman som svepte in från Stilla havet, och fick temperaturen att sjunka med tio grader, där frös man nästan ihjäl. Men den har ju också legat här i evigheter, och aldrig har väl barnen egentligen (hur underligt det än låter) visat något större intresse för alla mina fina T–shirts från lopp runt om i världen. De får faktiskt skylla sig själva. Jag klär mig i ett osorterat urval av gamla minnen och tänker att ”oh, vad Stadsmissionen kommer att bli glad idag”!
Uppvärmningen blir aningens oortodox, jag får skjuts i bil ända fram till Karolinska sjukhuset av min simtränare, med mera, (hon är hälften människa, hälften delfin, och med en häpnadsväckande tilltro att kunna göra mig till en bättre simmare), vi sitter kvar i bilen och pussas fram till dess det är femton minuter kvar till start. Det är en mycket effektiv uppvärmning, när jag väl kliver ur bilen är kroppen full av endorfiner och andra sprakande spårämnen. Nu ska här rusas genom underjorden, med Dire Straits The Tunnel of Love i lurarna.
Men det är inte Dire Straits som håller i uppvärmningen minuterna innan start – det är Susanne Lanefelt, och tiden gör en timewharp!! På en jätteskärm studsar Susanne fram exakt som densamma som på 80–talet i SVT:s otroligt populära träningsprogram ”Gymping”, där hon blev Kniiiip med hela svenska folket. Ola Bryngelson, ledare för Team Stockholm Marathon, dyker upp vid min sida, där är fullt av TSM:are i startfältet . Vi gläds båda över den fantastiska stämningen och uppslutningen till loppet. Huvudstaden bjuder till löparfest, och alla stadens löpare ser ut att vilja vara med. Och vi kniiiper med Lanefelt, innan det är tid att släppa loss i tunneln.
Starten går, och det är rätt svalt i linne. Men nere i tunneln ska det ju bli varmt, det har ju brorsan lovat, hoppas tunneln dyker upp snart. Det är trångt i början, och några egentliga ambitioner har jag heller inte, det här loppet är ett lopp att uppleva, inte tävla i. Det sa i alla fall speakern, innan startskottet gick. Och hur jag än springer, så kommer det ju ändå att bli PB – 7,6 km är en helt ny distans för mig – och säkert för de flesta andra också.
Vi springer drygt 1600 meter ovan jord, och så bär det ner i tunneln. Fältet har tunnats ut, jag har sprungit på en del för att få upp värmen. Tunneln öppnar sig, lyser i mörkt rött, det är som att springa in i ett kärlsystem. Jag tänker en aorta till stadens hjärta, och högt upp på tunnelns väggar flimrar bilder i neon förbi, som sprakande nervimpulser. Låter det som jag är på en flumride, får jag skylla på tryckförändringar, tunneln stupar brant nedåt, benen pinnar på i alldeles underbart tempo. Jag tillhör den kategori löpare som har väldigt lätt för att löpa utför, kanske för att jag sedan födseln är tämligen svank, jag bara lutar mig tillbaka och låter benen rulla. Värre är det uppför, där får jag springa framåtböjd för att inte trilla bakåt.
Men snart planar banan ut, och farten sjunker. Jag passerar en kör som sjunger så det dånar, man skulle kunna säga ”som faen” eftersom vi befinner oss i underjorden, men det låter gudomligt vackert. En skylt markerar Odenplan, och se där, en arrangerad kyrkogård. Det är lite spöklikt, och jag ökar tempot. Brorsans försäkran om arton grader varmt i tunnlarna var som väderprognoser brukar vara, inte särskilt väl överensstämmande med verkligheten, snarare är temperaturen runt elva. Men det är gott nog, i mitt linne ligger jag i gränssnittet mellan att frysa och inte frysa. Till dess jag plötsligt springer in i en iskyla, temperaturen sjunker dramatiskt, kan det vara Riddarfjärden som är ovan som kyler ner?
Det känns stort att springa under Riddarfjärden. Jag vet inte hur många gånger jag sprungit runt den genom åren, på träningsrundor och i Stockholm Marathon, men nu alltså för första gången under. Jag är full av beundran för alla dessa ingenjörer och byggjobbare som skapat de här tunnlarna, hur allting håller samman och inte faller ihop. Jag ser inte en droppe vatten läcka in från Riddarfjärden, och det är jag mycket glad över.
Jag springer så fort jag bara kan genom en värld där solen aldrig lyser, och med stenväggar runt omkring som är miljarder år gamla och tänker att här är tiden ingenting. Det kan ju också bero på att jag har svårt att vrida på min sargade vänsterarm för att kolla in löparklockan, vad nu det skulle tjäna till förresten, här finns ju knappast någon satellitkontakt.
Men jag vet att jag närmar mig slutet när det börjar bära uppför, väldigt mycket uppför. Tvåhundra meter kvar ropar en funktionär, och där skådar jag plötsligt ljuset bortom tunneln. Solen lyser, ett torg öppnar sig fullt av människor och musik, och en portal i plast som signalerar målgång sträcker sig mot himlen.
Jag lämnar tunneln bakom mig, glad och lycklig. Det var på många sätt ett alldeles fantastiskt lopp, en mäktig och märklig miljö att löpa igenom, ett under att beskåda av formidabel ingenjörskonst. Men underjorden i all ära, det är hos de levande jag känner mig mest hemma. Jag får en banan i handen, en flaska vatten och en påse med nötter. Jag spanar ut bland människorna, ser ut över torget och skymtar en bekant bil. Jag tänker – TunnelRun avklarat – nu ska jag lära mig simma bättre!
