Först en dramatisk inledning – jag pallade!
Men för att ta det från början:
Morgonstund sägs ha guld i mun, men inte idag. Munnen smakar mest havregrynsgröt, bananer och kaffe, ingen ädel metall alls. Vi är på väg i mot Uppsala, och världen har ännu inte vaknat. Starten i Uppsala Triathlon går 08.05, frukost bör man ha ätit åtminstone tre timmar innan start för att undvika onödig tidsspillan på nödiga nödlägen. Vi steg ur sängen som två zombies 04.00 och nu sitter vi här. Anna sover i sätet bredvid, jag kör och känner mig som gentleman. Det är en ganska skön känsla.
Distansen i Uppsala är olympisk: 1500 m simning, 4 mil cykel och 1 mil löpning. Det är dessutom SM för veteraner, och kval till EM i Malmö i augusti 2020, där de tre bästa i varje åldersklass kvalificerar sig direkt. Jag tävlar i åldersklass M60, Anna i M50. Nästa helg ska vi köra ett triathlon till, i Linköping. Då är det sprint, 750 m simning, 10 km cykel och 5 km löpning. SM det med och kval till EM. Det är mycket nu!
JAG HÄNGER upp cykeln i tävlingsområdet, ställer ut skor och andra grejer och börjar dra på mig våtdräkten, det närmar sig start. Det är mycket pyssel med triathlon, många prylar att hålla reda på. Och så detta med T1 och T2, där du i T1 ska kränga av dig våtdräkten och så snabbt som möjligt få på dig cykelskor och rusa iväg till cykelbanan. I T2, byte från cykelskor till löparskor. Där kan man tappa, eller vinna, många minuter. Jag minns en tävling där våtdräkten vägrade släppa greppet om höger fot, det var som att brottas med en boaorm. ”Vad tog du vägen då?” undrade Anna glatt när jag kom i mål den gången. Nu har jag modifierat våtdräkten med två dragkedjor på vaderna (mitt hemliga vapen), ambitionen är att aldrig fastna i en våtdräkt igen!
Alla seniora ynglingar i M60 är samlade på en och samma plats, många är bekanta sedan tidigare, ärrade veteraner från otaliga tävlingar i triathlon. De hejar på varandra, småpratar, ”Blir det Kalmar i år igen då?” Då menar de Ironman förstås, det här är gubbar av rätta virket. Några har tempocyklar som ser ut som rymdskepp, min gamla racerhoj från tidigt 2000-tal ter sig en smula skamfilad i jämförelse.
En av seniorerna presenterar sig för mig. Jag är ett nytt ansikte, har aldrig varit med på ett SM i triathlon.
– Du ser snabb ut, säger han, vad siktar du på för tid på löpningen?
– Nä, nä, säger jag och pekar på vänster ben, jag har knappt tagit ett löpsteg på fyra månader, fick en muskelbristning i vaden, jag är glad om jag kan ta mig i mål. Och du då?
– Oj, oj, cyklingen går väldigt trögt, säger han, och någon simmare har jag aldrig varit, jag får hur det går med löpningen.
Vi står där som två pokerspelare med korten tätt mot kroppen, håller hårt om tidsmål och ambitioner. Min vad började kännas ok för någon vecka sedan, men jag har inte vågat anstränga den maximalt, men OM jag ska plocka tid, så är det på löpningen (dock inget jag vågar slå vad om, öhö).
JAG STÅR på en pontonbrygga i Fyrisån, jag har fortfarande lite svårt att fatta att jag faktiskt ska simma i Fyrisån. Här brukar Uppsalas studenter en gång om året forsar fram i egenbyggda farkoster som nästan alltid välter i forsen till åskådarnas jubel. Jag har drömt om en slags laxtrappa bredvid forsen för simmande triatleter, lyckligtvis är dock simbanan lagd ovanför forsen. Uppsala Nya Tidning har skrivit reportage om stadens Magnetfiskare, som innan loppet med båt och en stor magnet fäst i lina fiskat upp gamla cyklar och annat metalliskt skräp ur ån, som annars skulle kunna verka menligt på de simmande triathleternas framfart. Det verkar i alla fall inte vara strömt i Fyrisån idag, kanske har de fällt ner någon dammlucka? Fast lite strömt är det visst ändå.
– Oj, det var inte bra, suckar en skäggig man som tappar simglasögonen när han hoppar ner i ån, de sjunker snabbt under utan och flyter iväg. Det är en halv minut till start, och ingen chans till nya.
– Jahaja, jag får väl simma utan, då slipper jag i alla fall imman på glasögonen, utbrister den skäggige positivt.
Det är rätta takterna, tänker jag, bävar själv för startskottet, gemensam start i simning är bland det värsta jag vet. Tänk hundratalet adrenalinstinna triatleter i en sardinburk, som kämpar för sin frihet, det är ben och vevande armar åt alla håll. Man kan få andnöd för mindre.
Pang, och där går starten! Anna, far iväg som en raket (det gör hon alltid), hon har förmodligen varit delfin i ett tidigare liv. Jag andas djupt ett par gånger, och lägger mig sist. Tiden är ingenting, och allting är bättre än att drunkna!
Det är 750 meter till vändpunkten uppströms, jag faller in i ett meditativt tempo, intalar mig att det är vägen som är målet, begrundar växtligheten i ån, ser inga cyklar, inga abborrar, inga styckade lik i svarta sopsäckar. Publik står längs åkanten och vinkar uppmuntrande, solen slår i vattenytan, jag får imma i glasögonen och en sikt sämre än ledsyn. Den gula bojen är dock jättelik, den går inte att missa, jag rundar den och äntligen bara halva simningen kvar. Jag får syn på en massa näckrosor, jag hyser stor fruktan för näckrosor, de kan dra ner en i djupet där man sedan får sitta och höra Näcken fila fiol i evighet, jag ändrar kurs och lägger mig i åns mittfåra.
Plötsligt ser jag massor av gula badmössor framför mig, tänker att jag måste ha simmat fruktansvärt fort utan att veta om det, att jag simmat ikapp halva startfältet (jag visste väl att jag hade det i mig) men upptäcker till min fasa att de gula mössorna är på väg mot mig. Det är ett senare startfält med yngre veteraner, och de forsar fram som ett jättelikt stim med tumlare på jakt efter sill. Men här finns ju ingen sill, här finns bara jag, och med hundra procent adrenalinpåslag slår jag säkert världsrekord på femton meter högersväng, med blott några centimeter från att bli översimmad. Puh.
Äntligen upp ur vattnet, kämpar med våtdräkten som lossnar fint med dragkedjorna på vaden, och så ut på cyklingen och vatten i alla ära, men så härligt ändå att ha fast mark under fötterna (eller åtminstone hjulen). Borrar in huvudet i vinden, och trampar på. Då och då dundrar någon på tempohoj förbi med hjulen täckta med vindskivor, men ack livet blir ju så mycket mer med lite luftmotstånd tänker jag positivt på min gamla racer. Undrar förresten vad en tempohoj kostar? Kanske om man säljer bilen?
T2, och byte från cykel till löparskor. Om triathlon funnits i Italien på 1200-talet så hade Dante, författaren till Den gudomliga komedin, där han indelar Helvetet i nio olika nivåer, säkert förlagt T2 i triathlon till åtminstone nivå 6, en rejäl plåga för alla gamla syndare. Första kilometern är hemsk, bly i låren och fötter som vägrar lyfta från asfalten. Men efter två kilometer lättar det lite, och efter fem kilometer känns det ganska så bra, jag passerar andra löpare en efter en och simningen är glömd, triathlon är en underbart härlig sport i alla fall.
Efter sju kilometer får jag syn på en bekant rygg, nämen det är ju fru Anna, jag klappar henne uppmuntrande i rumpan till de omgivande löparnas stora förfäran. Men är man gift så är man gift (med äktenskapet följer vissa rättigheter, som att klappa stjärt) och jag vrålar ”grymt jobbat, snart i mål” och Anna vrålar tillbaka ”ge järnet” och då gör jag det och stapplar i mål med mjölksyra upp över öronen.
Det räcker dock inte riktigt till, jag slutar på sjunde plats i M60. Man måste vara minst trea för att kvalificera sig för att komma till EM. Anna kommer trea, får gå upp på pallen och ta emot medalj, och börjar strax efteråt att googla tävlingsdräkten med ”SWE” bröstet.
– Fin, eller hur, säger hon glatt när hon hittar den.
– Jättefin, säger jag, nästan lika glatt (men bara nästan).
Jag får en chans till, i Linköping Triathlon, helgen efter. Och för att göra en lång historia kort: vi kastar oss direkt in löpningen, med tre kilometer kvar. Där dyker upp en annan löpare vid min sida, vi sågs senast i Uppsala och tävlar i samma klass.
– Vi ligger visst trea, pustar han.
– Oj då, pustar jag, och tänker att nu blir det jobbigt. Två kan ligga trea men bara en kan komma in som trea, och han ser förfärande pigg ut. Jag lägger mig i rygg, och försöker tänka positiva tankar, bara tre kilometer kvar, liten plåga jämfört med den eviga plågan för syndarna i Dantes helvete.
Farten ökar gradvis, nu stånkar vi båda rejält, och med en kilometer kvar till mål anar jag ytterligare en höjd frekvens i min medlöpares andhämtning. Det är nu eller aldrig, all in och inga blickar bakåt, munnen på vid gavel. Skulle en humla flyga in där nu skulle det vara slutet för oss båda.
In på upploppet utan flås i nacken och jag viker mig över mållinjen, och wooohaaa – trea i Veteran–SM i sprint! EM i Malmö, här kommer jag, och här kommer Anna! Tänker osökt på Spindelmannen motto,”with great power comes great responsibilities”– vi som tävlar i åldersklasser kör med ”with great age comes great possibilities”. Att åldras i idrott ligger (med andra ord) i en åldersklass för sig!
