Kval till Veteran-EM triathlon (kvalfullt) och andra mirakler!


Först en dramatisk inledning – jag pallade!

Men för att ta det från början:

Morgonstund sägs ha guld i mun, men inte idag. Munnen smakar mest havregrynsgröt, bananer och kaffe, ingen ädel metall alls. Vi är på väg i mot Uppsala, och världen har ännu inte vaknat. Starten i Uppsala Triathlon går 08.05, frukost bör man ha ätit åtminstone tre timmar innan start för att undvika onödig tidsspillan på nödiga nödlägen. Vi steg ur sängen som två zombies 04.00 och nu sitter vi här. Anna sover i sätet bredvid, jag kör och känner mig som gentleman. Det är en ganska skön känsla.

Distansen i Uppsala är olympisk: 1500 m simning, 4 mil cykel och 1 mil löpning. Det är dessutom SM för veteraner, och kval till EM i Malmö i augusti 2020, där de tre bästa i varje åldersklass kvalificerar sig direkt. Jag tävlar i åldersklass M60, Anna i M50. Nästa helg ska vi köra ett triathlon till, i Linköping. Då är det sprint, 750 m simning, 10 km cykel och 5 km löpning. SM det med och kval till EM. Det är mycket nu!

JAG HÄNGER upp cykeln i tävlingsområdet, ställer ut skor och andra grejer och börjar dra på mig våtdräkten, det närmar sig start. Det är mycket pyssel med triathlon, många prylar att hålla reda på. Och så detta med T1 och T2, där du i T1 ska kränga av dig våtdräkten och så snabbt som möjligt få på dig cykelskor och rusa iväg till cykelbanan. I T2, byte från cykelskor till löparskor. Där kan man tappa, eller vinna, många minuter. Jag minns en tävling där våtdräkten vägrade släppa greppet om höger fot, det var som att brottas med en boaorm. ”Vad tog du vägen då?” undrade Anna glatt när jag kom i mål den gången. Nu har jag modifierat våtdräkten med två dragkedjor på vaderna (mitt hemliga vapen), ambitionen är att aldrig fastna i en våtdräkt igen!

Alla seniora ynglingar i M60 är samlade på en och samma plats, många är bekanta sedan tidigare, ärrade veteraner från otaliga tävlingar i triathlon. De hejar på varandra, småpratar, ”Blir det Kalmar i år igen då?” Då menar de Ironman förstås, det här är gubbar av rätta virket. Några har tempocyklar som ser ut som rymdskepp, min gamla racerhoj från tidigt 2000-tal ter sig en smula skamfilad i jämförelse.

En av seniorerna presenterar sig för mig. Jag är ett nytt ansikte, har aldrig varit med på ett SM i triathlon.

– Du ser snabb ut, säger han, vad siktar du på för tid på löpningen?

– Nä, nä, säger jag och pekar på vänster ben, jag har knappt tagit ett löpsteg på fyra månader, fick en muskelbristning i vaden, jag är glad om jag kan ta mig i mål. Och du då?

– Oj, oj, cyklingen går väldigt trögt, säger han, och någon simmare har jag aldrig varit, jag får hur det går med löpningen.

Vi står där som två pokerspelare med korten tätt mot kroppen, håller hårt om tidsmål och ambitioner. Min vad började kännas ok för någon vecka sedan, men jag har inte vågat anstränga den maximalt, men OM jag ska plocka tid, så är det på löpningen (dock inget jag vågar slå vad om, öhö).

JAG STÅR på en pontonbrygga i Fyrisån, jag har fortfarande lite svårt att fatta att jag faktiskt ska simma i  Fyrisån. Här brukar Uppsalas studenter en gång om året forsar fram i egenbyggda farkoster som nästan alltid välter i forsen till åskådarnas jubel. Jag har drömt om en slags laxtrappa bredvid forsen för simmande triatleter, lyckligtvis är dock simbanan lagd ovanför forsen. Uppsala Nya Tidning har skrivit reportage om stadens Magnetfiskare, som innan loppet med båt och en stor magnet fäst i lina fiskat upp gamla cyklar och annat metalliskt skräp ur ån,  som annars skulle kunna verka menligt på de simmande triathleternas framfart. Det verkar i alla fall inte vara strömt i Fyrisån idag, kanske har de fällt ner någon dammlucka? Fast lite strömt är det visst ändå.

– Oj, det var inte bra, suckar en skäggig man som tappar simglasögonen när han hoppar ner i ån, de sjunker snabbt under utan och flyter iväg. Det är en halv minut till start, och ingen chans till nya.

– Jahaja, jag får väl simma utan, då slipper jag i alla fall imman på glasögonen, utbrister den skäggige positivt.

Det är rätta takterna, tänker jag, bävar själv för startskottet, gemensam start i simning är bland det värsta jag vet. Tänk hundratalet adrenalinstinna triatleter i en sardinburk, som kämpar för sin frihet, det är ben och vevande armar åt alla håll. Man kan få andnöd för mindre.

Pang, och där går starten! Anna, far iväg som en raket (det gör hon alltid), hon har förmodligen varit delfin i ett tidigare liv. Jag andas djupt ett par gånger, och lägger mig sist. Tiden är ingenting, och allting är bättre än att drunkna!

Det är 750 meter till vändpunkten uppströms, jag faller in i ett meditativt tempo, intalar mig att det är vägen som är målet, begrundar växtligheten i ån, ser inga cyklar, inga abborrar, inga styckade lik i svarta sopsäckar. Publik står längs åkanten och vinkar uppmuntrande, solen slår i vattenytan, jag får imma i glasögonen och en sikt sämre än ledsyn. Den gula bojen är dock jättelik, den går inte att missa, jag rundar den och äntligen bara halva simningen kvar. Jag får syn på en massa näckrosor, jag hyser stor fruktan för näckrosor, de kan dra ner en i djupet där man sedan får sitta och höra Näcken fila fiol i evighet, jag ändrar kurs och lägger mig i åns mittfåra.

Plötsligt ser jag massor av gula badmössor framför mig, tänker att jag måste ha simmat fruktansvärt fort utan att veta om det, att jag simmat ikapp halva startfältet (jag visste väl att jag hade det i mig) men upptäcker till min fasa att de gula mössorna är på väg mot mig. Det är ett senare startfält med yngre veteraner, och de forsar fram som ett jättelikt stim med tumlare på jakt efter sill. Men här finns ju ingen sill, här finns bara jag, och med hundra procent adrenalinpåslag slår jag säkert världsrekord på femton meter högersväng, med blott några centimeter från att bli översimmad. Puh.

Äntligen upp ur vattnet, kämpar med våtdräkten som lossnar fint med dragkedjorna på vaden, och så ut på cyklingen och vatten i alla ära, men så härligt ändå att ha fast mark under fötterna (eller åtminstone hjulen). Borrar in huvudet i vinden, och trampar på. Då och då dundrar någon på tempohoj förbi med hjulen täckta med vindskivor, men ack livet blir ju så mycket mer med lite luftmotstånd tänker jag positivt på min gamla racer. Undrar förresten vad en tempohoj kostar? Kanske om man säljer bilen?

T2, och byte från cykel till löparskor. Om triathlon funnits i Italien på 1200-talet så hade Dante, författaren till Den gudomliga komedin, där han indelar Helvetet i nio olika nivåer, säkert förlagt T2 i triathlon till åtminstone nivå 6, en rejäl plåga för alla gamla syndare. Första kilometern är hemsk, bly i låren och fötter som vägrar lyfta från asfalten. Men efter två kilometer lättar det lite, och efter fem kilometer känns det ganska så bra, jag passerar andra löpare en efter en och simningen är glömd, triathlon är en underbart härlig sport i alla fall.

Efter sju kilometer får jag syn på en bekant rygg, nämen det är ju fru Anna, jag klappar henne uppmuntrande i rumpan till de omgivande löparnas stora förfäran. Men är man gift så är man gift (med äktenskapet följer vissa rättigheter, som att klappa stjärt) och jag vrålar ”grymt jobbat, snart i mål” och Anna vrålar tillbaka ”ge järnet” och då gör jag det och stapplar i mål med mjölksyra upp över öronen.

Det räcker dock inte riktigt till, jag slutar på sjunde plats i M60. Man måste vara minst trea för att kvalificera sig för att komma till EM. Anna kommer trea, får gå upp på pallen och ta emot medalj, och börjar strax efteråt att googla  tävlingsdräkten med ”SWE” bröstet.

– Fin, eller hur, säger hon glatt när hon hittar den.

– Jättefin, säger jag, nästan lika glatt (men bara nästan).

Jag får en chans till, i Linköping Triathlon, helgen efter.  Och för att göra en lång historia kort: vi kastar oss direkt in löpningen, med tre kilometer kvar. Där dyker upp en annan löpare vid min sida, vi sågs senast i Uppsala och tävlar i samma klass.

– Vi ligger visst trea, pustar han.

– Oj då, pustar jag, och tänker att nu blir det jobbigt. Två kan ligga trea men bara en kan komma in som trea, och han ser förfärande pigg ut. Jag lägger mig i rygg, och försöker tänka positiva tankar, bara tre kilometer kvar, liten plåga jämfört med den eviga plågan för syndarna i Dantes helvete.

Farten ökar gradvis, nu stånkar vi båda rejält, och med en kilometer kvar till mål anar jag ytterligare en höjd frekvens i min medlöpares andhämtning. Det är nu eller aldrig, all in och inga blickar bakåt, munnen på vid gavel. Skulle en humla flyga in där nu skulle det vara slutet för oss båda.

In på upploppet utan flås i nacken och jag viker mig över mållinjen, och wooohaaa – trea i Veteran–SM i sprint! EM i Malmö, här kommer jag, och här kommer Anna! Tänker osökt på Spindelmannen motto,”with great power comes great responsibilities”– vi som tävlar i åldersklasser kör med ”with great age comes great possibilities”. Att åldras i idrott ligger (med andra ord) i en åldersklass för sig!

Novembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Kom i form nu! Bästa tipsen för dig som vill bli snabb, stark och skadefri i vinter
  • Vi har testat 10 smarta träningsklockor
  • Run streak med RW: Spring lite varje dag och förändra ditt liv
  • Benhård träning: Övningarna som ger dig kraft i benen
  • Heta julklappstips
  • Forskning: Farväl inflammation
  • Smart mat: Stärk immunförsvaret

 

Prenumerera

Vackra veteraner

Vackra veteraner


(“No 3 och no 4 bockar artigt på japanskt vis efter målgång i VSM 10 000 m”)

Kärrbrink IP en helg i mitten av augusti. Veteran–SM i dagarna tre, från fredag till söndag. Antalet deltagare minskar ju högre upp man kommer i åldersklasserna, av ska vi säga, naturlig avgång. Men livets gång och vår korta tid på jorden är ingenting jag och brorsan tänker på, vi är fullt upptagna av att tänka på vad vi har framför oss.  Brorsan gör debut på 1500 meter, jag ska springa 10 000 meter på bana. Brorsan är hög av förväntan och nervositet och en smula skräck, men vet samtidigt att oavsett hur han springer så kommer han sätta personligt rekord. Själv hade jag aldrig några problem med att ta mig under fyrtio på milen för ett par tre, fyra (eller var det fem?) år sedan, men jag är smärtsamt medveten över att det inte kommer bli så den här gången. Jag har dragits med en del skador, och det tycks ha uppstått något slags klister i benen. Ålder påstår brorsan, men det tror jag inte på. Får jag bara igång träningen ordentligt igen, ska jag springa ikapp tidens gång.

Men bort alla tankar på prestation, en kan bara göra så gott en kan, och Veteran–SM stämmer mig till existentiell högtidlighet. Här pågår aktiviteter på alla håll och kanter; män och kvinnor i olika åldrar hoppar höjd, hoppar stav, hoppar tresteg och längd, kastar spjut och diskus och springer olika distanser. Sjuttioåringar dundrar fram med stavhoppsstavarna i högsta hugg, åttioåringar hoppar tresteg och sjuttioåringar springer 10 000 meter; här ska det kämpas, svettas och lekas idrott ända in i kaklet.  Det är vackert, det är inspirerande, det är mänskligheten i sin prydno. Tänker jag. Men så drar det ihop sig till start, och ångest är plötsligt återigen min arvedel.

M50, M55 och M60 kör i samma heat, luften är fuktig, det är åska i luften och vi ska springa tjugofem varv runt den förbannade banan.  Brorsan har redan klarat av sina 1500 m (bara tre varv och trehundra meter, det är ju ingenting). Han såg ändå hur slut ut som helst i mål, vek sig över mållinjen på 5.28, kom sjua och var hur lycklig som helst. Under 5.30 var målet, nu står han strålande vid sidan av banan och ska heja på mig.

Starten går och det är jobbigt redan från början. Halvvägs in i loppet dundrar några M55 förbi med BG Nilensjö i täten, den vindsnabbe redaktören på tidningen Spring. Ja, ja en spoling på blott 56 vårar, vänta bara tills han fyller 62 (men gah!! hur gammal är jag då?)

– Fem sekunder, skriker brorsan.

Varvet innan har han ropat att jag ligger trea, nu blir det jobbigt, jag har någon i hasorna. Bara inte titta bakåt, då kan jag förvandlas till en saltstod (som Lots hustru, googla på det), fokus framåt och piska benen till underkastelse (bildligt talat). Sista varvet är all in, munnen på vid gavel (bara ingen humla i vägen, då är det kört), pulsen dunkar som ett trumsolo av Ian Paice i Deep Purple, och jag faller över mållinjen utan att bli passerad av Någon!

– Torka bort lite drägel, så ska jag ta en bild säger fru Anna.

42.25.73, ack tidens grymma gång, men med en bronspeng som smakar guld. Som vi vuxna ungdomar säger: ”Veteranidrott is da shit!!”

 

Sommarminne


Vi står och stampar på tröskeln till november, då kan det vara läge att blicka tillbaka på den sommar som var!

Brorsan och jag

 

Det är tidigt morgon i Alböke, en liten by på norra Öland där jag tillbringat några veckor varje sommar sedan fjorton år tillbaka. Brorsan med familj har hängt på i nästan lika många år. Vi bor i en gammal skola som har gjorts om till lägenheter med mycket enkel standard, med två lägenheter på övervåningen där man delar badrum. Och det är ständigt samma visa.

– Upptaget, muttrar brorsan bakom den stängda dörren.

– Nämen va f-n, säger jag och tittar på klockan som visar fem i halvsex. Den här morgonen trodde jag att jag skulle hinna först, brorsan brukar klocka in halvsex. Jag och brorsan tycks födda med ungefär samma metabolism. Vad gäller löpningen har jag alltid varit lite snabbare, som en storebror ska vara, men till muggen, där kan brorsan vara skitsnabb (om man så säger). Så tvåa idag.

– Dra på nu lite då, suckar jag, jag ska ut och springa.

– Jag med, grymtar brorsan.

Det är ständigt samma visa, det med. Vi brukar dra iväg innan frukost när alla andra i huset fortfarande sover, köra en sexton kilometers rundbana längs en smal asfaltsväg från väster till öster över ön och tillbaka, en väg som ringlar sig underbart vackert över det öländska Alvaret mellan hagar fulla av kossor och hästar och ett och annat vindkraftverk.

Jag och brorsan springer aldrig tillsammans, och aldrig åt samma håll. Tar brorsan åt vänster utanför porten till skolan, tar jag åt höger. Tar brorsan åt höger, tar jag till vänster. Morgonlöpning innan frukost är ingen tid för samtal, det är löpning där man långsamt vaknar upp och möter dagen och begrundar världen och varandet, då vill man inte ha en brorsa bredvid sig som stånkar och stressar och tvingar en att springa för fort. Det är brorsan och jag ense om.

– Jag kör till vänster idag, säger brorsan bakom dörren där han kollat vädret på mobilen. Skönt börja med medvind.

Jag tycker han ska släppa vädret och ge plats för en annan löpare, sedan kan han blåsa på åt vilket håll han vill. Säger jag.

Det är bra att ha en brorsa som springer, vi har alltid så mycket att prata om; intervaller, långpass, löparklockor, nya och gamla löparskor, väder (som sagt) ­– och krämpor. Krämpor är ett outtömligt och oerhört intressant ämne, brorsans vänsterfot låste sig till exempel nyligen vilket berodde på att en muskel i vänster häckhalva hade krampat. Brorsan behövde hjälp av en naprapat för att komma på att det förhöll sig på det viset, och genom att rulla häckhalvan över en tennisboll, så släppte krampen i häcken och foten blev löpduglig igen.

Denna märkliga och inspirerande seger för löpningen och läkarvetenskapen och löpning över lag avhandlades grundligt kvällen innan då det var grillning tillsammans med övrig släkt och vänner, där dock övrig släkt och vänner underligt nog visade ett påtagligt ointresse för just det ämnet. Utom en, min son Max, nyligen fyllda tretton.

– Pappa, kan jag få låna din Garmin i morgon, undrade han, jag tänkte springa.

Det fick mitt löparhjärta att slå ett dubbelslag av glädje. Det finns uppenbarligen hopp för mänskligheten – och den löpande successionsordningen i familjen Gysing!

ÖTILLÖ 2019 – Race rapport!!

ÖTILLÖ 2019 – Race rapport!!


Team Runners World Oldboys ÖTILLÖ blev bara en halvö! Läs den skakande rapporten om deras  bittra öde i Stockholms skärgård!

Men vad är det där för en plastremsa (svordom) de har dragit över vägen in till vätskestationen på Nämdö?

Totte har rusat på som en galning sedan vi landsteg på Nämdö. Vi låg på tjugofem minuter plus vid första cuten vid Styrsvik. Förra gången vi körde ÖTILLÖ (2013) låg vi trettio minuter plus vid Styrsvik, och när vi den gången kom fram till Nämdös cut, låg vi närmare femtio minuter plus. Nu hade det varit lite körigt i den långa simningen från Sandhamn, Tottes simglasögon gick obegripligt nog sönder när han skulle dra på dem i vattnet (gummibandet släppte på ena sidan) ”jag kör utan, inga problem”, men vi växlade om och jag tog Totte på lina i stället (lättare simma rakt med sikt genom simglasögon, och undvika att hamna på t ex Åland), och de regnvåta klipporna på Vindalsö hade varit rena isgatan. Men vi hade sprungit på bra på Runmarö, och vid Styrsvik kändes allt så lugnt och fint. Vi hade, upplevde jag det som, oceaner av tid. Jag käkade kanelbullar, pratade med mycket trevliga funktionären Helena Bockner som talade så vänligt om mina krönikor i RW (jag kunde ha stått där i timmar och lyssnat) och som såg fram mot att läsa min racerapport.

Men när vi kom upp ur vattnet vid Nämdö förklarade funktionären att vi hade tjugofem minuter på oss till cuten och att han trodde det var fem kilometer dit.

– Men va (svordom) Totte, vart har tiden tagit vägen?

– Inte fem kilometer, stånkade Totte, jag tror det är mindre.

Men det var det inte. Det var tillräckligt långt för att vi skulle missa cuten med en minut och fem sekunder. Det visade sig att cuten ändrats året 2017, då den hade kortats med 45 minuter, från 12.00 till 11.15. För att tala med Peter Dalle och Lorry, ”det hade jag ingen aaaaaning om”. Det borde jag förstås ha haft en aning om. Och detta är ingen text om att beklaga sig. Och absolut ingenting om att typ ”om inte OM hade varit”. Som typ:

Om inte Tottes simglasögon gått sönder (en minuts kaos)

Om inte Totte fått knyta om skosnörena på sina nya dojor FYRA gånger (tog säkert dryga minuten totalt, plus en massa svordomar).

Om inte jag ätit en extra kanelbulle vid Styrsvik (jag var bra torr i munnen efter löpningen, där vi legat i sub fem min i rätt många kilometer, det tog extra tid att tugga), uppskattar till 1 ½ minut.

Om inte jag haft det där trevliga samtalet med Helena om mina författarmödor (ytterligare 1 minut).

Om inte jag hade fibblat med låset till den vattentäta påsen med salttabletter vid energistationen på Munkö (där Totte suckade över sin påse med salttabletter som läckt, och innehållet förvandlats till saltvatten), det var rena IQ– testet att försöka stänga den igen (gissar att IQ generellt sjunker med 40 % under ÖTILLÖ), det tog säkert 1  1/2 minut extra.

Totalt då för Om inte Om: 5 minuter

Men ingenting om det, nej, nej, man KAN inte skylla på Om inte Om. Hur skulle världen se ut då? Det är som det är, det är bara att tugga i sig, det går inte att dra klockan tillbaka, tiden funkar inte så, inte ens om man har full koll på Einsteins relativitetsteori (och det har man ju inte heller, inte jag i alla fall)  Einsteins teori är bara en teori –  Swimrun däremot, är på riktigt!

Går det åt skogen i skogen, vrenskas det i vattnet, det är bara att bryta ihop, komma igen, eller i vårt fall kanske investera i varsin rullator (vi är ju ändå lite till åren komna). Det är heller ingenting en funktionär satt att hålla cuten kan göra någonting åt, tider är till för att hållas, tidtabeller till för att läsas.

I stället blir det här en text om hur det känns att bli tagen av banan, att misslyckas med det man föresatt sig, att svälja förtret (vi svalde och svalde och svalde), att trots en stor motgång använda ett vårdat språk (skriva ”svordom” i stället för att skriva en svordom) och vända en ohyggligt jobbig situation till någonting positivt.

– Men vad ända in i (svordom) Totte!

– Ja fy (svordom) Kenneth!

– Får vi inte fortsätta?

– Nä.

– Alltså, inte fortsätta alls?

– Nä inte alls!

Hjärnan har svårt att registrera det, i tankarna är jag redan framme vid Grissimmet, det är dagens största utmaning. Det började gunga rätt bra redan vid 1000 -meters-passagen mellan Käckskär och Nämdö, jag var rätt säker på att det skulle bli ännu mera gung under de 1400 meterna mellan Mörtö klobb och Kvinnoholmen. Men efter det skulle det vara lugnt, då skulle den värsta simningen vara över och vi kunde lägga fokus på löpningen. Totte körde Sparthlaton för två år sedan i Grekland (24,5 mil) och även om han trappat ner en del på träningen sedan dess, så är han en löpande evighetsmaskin. Själv brukar jag kunna gneta på rätt bra också även om långpassen varit ganska få i år, jag fick en skada i vaden i våras som ställde till det lite. Men jag tänkte att i värsta fall kunde Totte få dra mig i lina, och jag luta mig tillbaka och njuta av färden och omgivningarna, under framför allt då, de tjugo kilometrarna på Ornö.

– Så vi FÅR alltså inte fortsätta?

– Nä, det är kört?

– Men vad ska vi göra NU då?

Hjärnan är en fullkomlig gröt, målbilden måste ställas om. Det är som att styra om en fullastad oljetanker ute till havs, det går inte på ett ögonblick.

­– Vill ni ha kaffe, frågar en vänlig funktionär.

Kaffe, ja det blir bra. Kanske en korv också? Korv blir det. Vi är inte ensamma om att ha missat cuten, Nina och Monique står i fållan och är lika bedrövade som jag och Totte. Där var den en mage som ställde till det. Av och på med våtdräkt ute i skogen, uppskattad tidsförlust – tio minuter. Där sket det sig ordentligt med andra ord (förlåt).

Vi lugnar ner oss till slut, kroppen växlar från Red Alert till tomgång. Pulsen slår som dunket från motorn på en gammal fiskebåt, solen skiner och vi sitter på färjan tillbaka till Utö, en TV visar direktsändning från loppet. Ett franskt par sitter och deppar, mannen fick problem med någonting, hänger med huvudet, kvinnan ser ut att ha drabbats av en stor sorg, bara det inte blir skilsmässa nu. Här finns en ny nisch för relationsterapeuter –  parterapi för kraschade swimrunners! På avstånd ser vi några som simmar Grissimmet, paddlarna svingar i luften, det stänker när de slår ner i vågorna, som rullar friskt. Det kunde ha varit vi – men det är det inte.  Åhhhh …..

En liten bildkavalkad (grymma foton av Jakob Edholm/ÖTILLÖ):

 

– För tre veckor sedan stod jag och tittade på gråvattnet i Årstaviken, suckar Totte, jag tänkte vad skönt att inte behöva simma i det där.  Fem minuter senare plingade det till i mobilen, ett sms om att vi fått en plats i ÖTILLÖ och en fråga om jag ville vara med.

– Och det ville du ju, säger jag.

– Det kunde man ju bara inte säga nej till, säger Totte.

Så då gjorde vi inte det, tackade nej. Och även om det gick som det gick, så var det fantastiskt så länge det varade. Vi fick vara med kvällen innan, sitta där i den stora salen på Djurönäsets hotell, med tävlingsledaren Michael Lemmel på scenen som visade film från tidigare lopp och eldade upp stämningen. Vi fick känna anspänningen och förväntan från alla deltagarna i salen, dela den där grymma känslan av att stå inför ett stort äventyr. Och på morgonen efter, stiga upp vid fyratiden, äta frukost och dra på sig våtdräkt och ta färjan till Sandhamn, se gryningen långsamt komma oss till mötes, och räkna minuterna till start.

 

Lite starstruck dagen innan, Hej Petter, hej Therese (som sen gick i mål för andra året i rad, grymt kämpat).

Det fick vi vara med om, och den långa simningen till Vindalsö, och löpningen över klipporna, med hjärtat i halsgropen, så otroligt halt efter regnet och många möjligheter att slå ihjäl sig, men vi klarade oss. Och härliga löpningar på små skogsstigar, och en mindre härlig simning i vad som mest liknade en göl full med vattenväxande ogräs, när jag till slut klafsade upp ur blåleran hängde det meterlånga vattenväxter från paddlarna. Och efter det, ny simning i öppet hav, friskt vatten och noll sjögräs, glida med dyningarna och gunga med vågorna och allt var härligt igen.

 

/Här har jag just fiskat upp Totte/

Väl framme vid Utö tar vi oss upp till målet, vi sätter oss i solen med varsin ÖTILLÖ – öl (vi känner oss lite skämmiga, får man dricka öl utan att ha gått i mål? (men sk-t i det) Skål!) Där väntar vi in målgången, och där kommer de, Team ATG Sport, Pontus Lindberg och George Bjälkemo, det är grymt imponerande, vilken otrolig fart genom loppet, de går i mål på 7.47.48.

– Nä, nu blir det asfalt och banlöpning, säger Totte (som hann med ett par snygga vurpor i terrängen också), bara mata på utan risk för att snubbla på någon rot.

– Ingen mera swimrun?

– Nä. I alla fall inte i år.

Men nästa år, det är förstås ett helt annat år!

Stort tack, ÖTILLÖ, för att vi fick komma och vara med i alla fall en bit på vägen, och stort tack till alla underbara funktionärer (inte minst de som sörjde med oss på Nämdö). Och stort tack till alla underbara medtävlanden. Vilket gäng, så många glada fyllda av kamplust, och vilket äventyr det var för oss alla (även för oss som av olika anledningar inte kom hela vägen in i mål)! Må nu hösten komma, sedan vinter, sedan vår. Och så – på´t igen!!

Men först, en Dagen efter! Säsongsavslutning  med Åkersberga Triathlonförenings finest –  ännu mera korv – och simning i spegelblanka Valsjön. Jag hade ju 5000 meter kvar att ge i kroppen från Ötillö, så det blev 1400 m i sprinttempo (inget är så bra för  snabbsimning som 100 % frustration).

/foto: Joakim Malmerfelt/

Med detta, tack för i år, ses nästa år i Det Stora Blå!!

 

//Resultat ÖTILLÖ 2019:

1 Män: ATG Sport, Pontus Lindberg, George Bjälkemo

1 Kvinnor: Team Envoi, Fanny Danckwordt, Desireé Andersson, 9.05.20

1 Mix: Team Garmin, Charlotte Eriksson, Simon Börjeson, 8.38.10

Team Runners World Old Boys kör ÖTILLÖ!!!


 

Senast det begav sig var för sex år sedan!

Ö till Ö, eller som tävlingsledaren Michel Lemmel brukar uttrycka det, ”The Mother of  Swimrun”. Sextiofem kilometer löpning, över kobbar och skär, längs snirklande stigar genom urskog, över rötter och stenbumlingar, vindlande grusvägar och klättringar upp ur vattnet på hala klippor. På det tio kilometer simning. Jag minns målgången som ett överjordiskt rus. Vi hade ingen aning om hur det skulle gå innan – men vi klarade det!

Det var fruktansvärt långt redan för sex år sedan, och då var min swimrunpartner Totte och jag ännu fortfarande ungdomar, Totte knappt fyllda femtio och jag blott 55 (med en vecka kvar till att fylla 56). Nu är Totte en vuxen man på 56 vårar och jag kvalar strax in på 62, vilket gör en total på 118 år, vårt deltagande i år blir alltså något av ett slags geriatriskt experiment. Har vi fått HYBRIS, eller är ålder bara en SIFFRA?

 

 

Jag hoppas innerligt på att det bara är en siffra. I annat fall, man kanske kan ringa på färdtjänst mot slutet?

Totte känner dock inga farhågor.

– Det kommer att bli A walk in the park, säger Totte som kollat in väderprognosen. Runt 19 C i luften, 17–18 C i havet och svag vind.

Totte är till sin natur en mycket positiv människa, det är i och för sig jag också men har vis av erfarenhet ett ganska avvaktande förhållningssätt till väderprognoser. Plötsligt slår vädret bara om, det börjar blåsa halv storm över natten och allt varmvatten försvinner ut till havs och det blir så där kallt i vattnet att man hör tårna skallra som isbitar i skorna när man kommer upp ur vattnet och ska springa. Jag hör till kategorin swimrunners som tycker bäst om att springa med fötter jag har någorlunda kontakt med, det är annars så lätt att göra felsteg.

Det finns dock också annat som ger oss hopp om att ta oss i mål även den här gången. Swimrun som sport har utvecklats någonting otroligt på de här sex åren. När vi körde förra gången hade vi tjockgummiga våtdräkter som vi klippt av benen på, vi var rätt usla på att simma och det tog evigheter att ”cabba” ner våtdräkterna (och dra upp) inför de längre löpsträckorna.  På den tiden fanns det också fortfarande en ”galenstämpel” över ÖTILLÖ, bara några år innan var det obligatoriskt med flytvästar som utrustning och en och annan deltagare kunde dyka upp med en luftmadrass under armen. Idag är Swimrun en sport med tävlingar över hela världen, med seriösa elitsatsningar och team som satsar stenhårt för att få en plats i  ÖTILLÖ, som också är Världsmästerskapet i Swimrun, och det har också skett en fantastisk utveckling av utrustningen för swimrun.

I årets upplaga av ÖTILLÖ kommer deltagare från 24 olika länder, och 160 lag är anmälda. Dit har de tagit sig via sex kvaltävlingar: 1000 Lakes i Tyskland, Cannes i Frankrike, Hvar i Kroatien, Utö (i Sverige), Isles of Scilly i England, och Engadin i Schweiz.

Jag och Totte har dock seglat in på en räkmacka (bildligt talat, då faktiska räkmackor är rangliga farkoster). Tävlingen har en liten kvot för deltagare från Pressen, och vi har fått äran att rapportera från tävlingen inifrån. Sedan ska det också tilläggas, trycket på förfrågningar från Pressen om att få delta i loppet, har inte varit överdrivet stort. De flesta journalister som rapporterar från loppet tycks föredra att följa tävlingen från sidan, faktiskt tror jag Runners World Team Old Boys är det enda reportageteamet på plats med gummidräkter i bagaget. Det gillar vi – känslan av att vara exklusiv, känns exklusiv!

Det är också en av anledningarna till att Totte är så positiv – Gummidräkterna!

Igår hämtade vi ut två våtdräkter från butiken Wolff–Wear på Östermalm i Stockholm, en alldeles fantastisk butik om man är Swimrunner, där finns hur många underbara prylar för swimrun som helst att drägla över. Dräkter, dolmar, paddlar, skor, öronproppar, elastiska skosnören, allt en swimrunner kan drömma om. Annat var det för sex år sedan, då var det hemmaverkstad som gällde, vi fixade vi till våra egna dolmar, borrade hål och köpte elastiska remmar och det ena med det andra. Storleken på dessa dolmar var mycket blygsamma, jättedolmar var inget man skyltade med på den tiden – idag finns det fabriksproducerade dolmar i storlek XL, fenomenalt formade för minimal friktion i vattnet. Nu har dock tävlingsledningen bestämt ett maxformat för dolmar, när man checkar in till tävlingen måste man stoppa ner dolmen i en låda för maxformat – ungefär som med bagage när man flyger med Ryan Air.

Och våtdräkterna – Totte var alldeles lyrisk efter att ha testat sin Orca RS1.

­– Det är en otrolig skillnad, det är en helt annan sport än att springa i min gamla våtdräkt med avklippta ben. Vi kommer lätt kunna springa typ 3.30, 3.45 fart utan problem.

Ja, ja, springer vi så fort lär vi förmodligen vinna. Springer vi så fort får Totte dra mig i ett snöre. Springer vi så fort lär vi nog dö ändå.

Men det är bra att vara positiv, själv tänker jag positivt att bara jag klarar mig i mål den här gången också så räcker det och blir över för alla mina ambitioner i swimrunlivet.  Jag ska köra i en Orca Perform, med en massa underbara fickor både här och där. Förra gången vi körde hade vi varsin midjeväska för att få med alla grejer (karta, kompass, gel, första förband, vattenflaska), att simma med den var som att segla och ha en köl på tvären i vattnet.

Formen då? Det har ju hunnit hända en del på sex år, året 2013 hade jag bränt av en halvmara i Berlin på 1.26 och klockat milen på 39.23. När jag senast sprang en halvmara gjorde jag det på 1.36, och när jag plågade mig igenom en mil för någon månad sedan (på Veteran–SM) så gick den på 42.25. För sex år sedan vägde jag runt 70 kilo, nu väger jag in närmare 73 (en fasaväckande utveckling i löparkretsar). Jag får skylla på att jag kört mer sim– och styrketräning (och en och annan pizza), utan att operera mig har jag till och med fått antydan till bröst. Min spinkige bror kallar mig tjockis, min fru påstår att det är klädsamt, löpsteget har definitivt blivit tyngre. Ack dessa svåra val i livet, att behöva välja mellan fart och fåfänga.

Hur som helst, det är med bävan, spänning och stor förväntan Runners World Team Old Boys tar sig an ÖTILLÖ igen – ett stort, fantastiskt och sanslöst jobbigt äventyr! Förhoppningsvis kommer mina barn, och Tottes barn och barnbarn (han har hunnit bli morfar sedan sist) skriva känslosamma ballader om oss och denna vår kamp genom skummande böljande hav och vild natur!  Det kommer, det är jag övertygad om (hur det än går) för att tala med Michael Lemmel igen– att bli EPISKT!!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nya hästkrafter (gnägg, gnägg)


The return of a man called Gysing. Klockan är runt sex på morgonen och jag tassar försiktigt över några trädrötter som slingrar sig över stigen på Runmarö, rötter fortfarande fuktiga av nattens dagg. Jag hör en gök kokoa från någonstans och bestämmer mig för att det är en västergök, det vill säga en bästergök (bara inte från söder, då är man döder).

(Bästergök)

Jag tänker att jag är tillbaka, som Richard Harris i filmen The return of a man called Horse, en smula ärrad men fast besluten att ta plats i tillvaron igen. Harris som indian, och jag då, som löpare.

(Harris on Horse, before Harris on Ford)

För er som aldrig hört talas om filmen så hade den premiär 1976 (det här ÄR en blogg för seniorer), och var en uppföljare till A man called Horse (1970)   där blekansiktet Harris i en initiationsrit bland siouxindianer fick hänga fritt i rep som trätts genom bröstvårtorna. Jämfört med de plågor Harris fick gå igenom så är förstås min skada högt upp på vänstra vaden i ett muskelfäste i knävecket något som både Harris och hela stammen av siouxindianer skulle ha fnyst föraktfullt åt, men drygt två månaders vila från löpningen har ändå varit en riktig plåga i den något mer civiliserade värld jag själv framlever mitt liv i. Men nu ska det ske, nu ska vaden prövas på riktigt, lugnt och fint, och med en absolut koncentration i hjärnkontoret på eventuella smärtsignaler från det skadedrabbade området.

Det här är löpning som ligger högt upp på topplistan, att vakna tidigt på morgonen en sommardag, skopa upp en skopa vatten ur hinken (inget rinnande vatten här inte), tugga i sig en handfull russin och så ut i skogen. Möta världen som ligger stilla utanför, träden står stadiga med rötterna djupt förankrade i jorden, alla människor sover utom jag och vildsvinen har gått och lagt sig (hoppas jag). Det är bara gökarna som gökar, och det är dem väl unt.

(trynande vildsvin)

Morgonsolen bryter igenom trädens grenar, torkar upp fukten på stigen och vaden känns fortfarande som den ska. Lite stel kanske, men ingen smärta och jag erinrar mig naprapatens ord om att det kan uppstå ärrbildningar på muskeln efter en muskelbristning. Men knappast några ärr i jämförelse med dem som Harris fick efter hängningen i bröstvårtorna. Ett glatt ”ugh” för det!

Kroppen börjar bli varm, landskapet öppnar sig och klipphällar bryter fram genom undervegetationen, hällar med djupa räfflor efter inlandsisen som drog fram här en gång. Mina steg sätter dock inga spår, trots att de börjar bli besvärande tunga, jag har efter några kilometer blivit påtagligt klar över vad två månaders vila från löpningen kan göra med en gammal löparkropp. Jag har cyklat och jag har kört benböjningar och det finns styrka i låren, men vart tog löpsteget vägen? Jag klossar fram som en gammal dinosaurie genom skogen och skrämmer fåglar ur träden och ekorrar upp i desamma, men när jag klockar åtta kilometer och fortfarande inte känner smärta i vaden, börjar någonting stort och starkt blomma upp i löparhjärtat – där växer hopp. Och jag lovar mig själv att se om The return of a man called Horse. Jag kommer faktiskt inte ihåg hur den slutade – men hoppas och tror att den slutade bra!