Team Runners World Old Boys kör ÖTILLÖ!!!


 

Senast det begav sig var för sex år sedan!

Ö till Ö, eller som tävlingsledaren Michel Lemmel brukar uttrycka det, ”The Mother of  Swimrun”. Sextiofem kilometer löpning, över kobbar och skär, längs snirklande stigar genom urskog, över rötter och stenbumlingar, vindlande grusvägar och klättringar upp ur vattnet på hala klippor. På det tio kilometer simning. Jag minns målgången som ett överjordiskt rus. Vi hade ingen aning om hur det skulle gå innan – men vi klarade det!

Det var fruktansvärt långt redan för sex år sedan, och då var min swimrunpartner Totte och jag ännu fortfarande ungdomar, Totte knappt fyllda femtio och jag blott 55 (med en vecka kvar till att fylla 56). Nu är Totte en vuxen man på 56 vårar och jag kvalar strax in på 62, vilket gör en total på 118 år, vårt deltagande i år blir alltså något av ett slags geriatriskt experiment. Har vi fått HYBRIS, eller är ålder bara en SIFFRA?

 

 

Jag hoppas innerligt på att det bara är en siffra. I annat fall, man kanske kan ringa på färdtjänst mot slutet?

Totte känner dock inga farhågor.

– Det kommer att bli A walk in the park, säger Totte som kollat in väderprognosen. Runt 19 C i luften, 17–18 C i havet och svag vind.

Totte är till sin natur en mycket positiv människa, det är i och för sig jag också men har vis av erfarenhet ett ganska avvaktande förhållningssätt till väderprognoser. Plötsligt slår vädret bara om, det börjar blåsa halv storm över natten och allt varmvatten försvinner ut till havs och det blir så där kallt i vattnet att man hör tårna skallra som isbitar i skorna när man kommer upp ur vattnet och ska springa. Jag hör till kategorin swimrunners som tycker bäst om att springa med fötter jag har någorlunda kontakt med, det är annars så lätt att göra felsteg.

Det finns dock också annat som ger oss hopp om att ta oss i mål även den här gången. Swimrun som sport har utvecklats någonting otroligt på de här sex åren. När vi körde förra gången hade vi tjockgummiga våtdräkter som vi klippt av benen på, vi var rätt usla på att simma och det tog evigheter att ”cabba” ner våtdräkterna (och dra upp) inför de längre löpsträckorna.  På den tiden fanns det också fortfarande en ”galenstämpel” över ÖTILLÖ, bara några år innan var det obligatoriskt med flytvästar som utrustning och en och annan deltagare kunde dyka upp med en luftmadrass under armen. Idag är Swimrun en sport med tävlingar över hela världen, med seriösa elitsatsningar och team som satsar stenhårt för att få en plats i  ÖTILLÖ, som också är Världsmästerskapet i Swimrun, och det har också skett en fantastisk utveckling av utrustningen för swimrun.

I årets upplaga av ÖTILLÖ kommer deltagare från 24 olika länder, och 160 lag är anmälda. Dit har de tagit sig via sex kvaltävlingar: 1000 Lakes i Tyskland, Cannes i Frankrike, Hvar i Kroatien, Utö (i Sverige), Isles of Scilly i England, och Engadin i Schweiz.

Jag och Totte har dock seglat in på en räkmacka (bildligt talat, då faktiska räkmackor är rangliga farkoster). Tävlingen har en liten kvot för deltagare från Pressen, och vi har fått äran att rapportera från tävlingen inifrån. Sedan ska det också tilläggas, trycket på förfrågningar från Pressen om att få delta i loppet, har inte varit överdrivet stort. De flesta journalister som rapporterar från loppet tycks föredra att följa tävlingen från sidan, faktiskt tror jag Runners World Team Old Boys är det enda reportageteamet på plats med gummidräkter i bagaget. Det gillar vi – känslan av att vara exklusiv, känns exklusiv!

Det är också en av anledningarna till att Totte är så positiv – Gummidräkterna!

Igår hämtade vi ut två våtdräkter från butiken Wolff–Wear på Östermalm i Stockholm, en alldeles fantastisk butik om man är Swimrunner, där finns hur många underbara prylar för swimrun som helst att drägla över. Dräkter, dolmar, paddlar, skor, öronproppar, elastiska skosnören, allt en swimrunner kan drömma om. Annat var det för sex år sedan, då var det hemmaverkstad som gällde, vi fixade vi till våra egna dolmar, borrade hål och köpte elastiska remmar och det ena med det andra. Storleken på dessa dolmar var mycket blygsamma, jättedolmar var inget man skyltade med på den tiden – idag finns det fabriksproducerade dolmar i storlek XL, fenomenalt formade för minimal friktion i vattnet. Nu har dock tävlingsledningen bestämt ett maxformat för dolmar, när man checkar in till tävlingen måste man stoppa ner dolmen i en låda för maxformat – ungefär som med bagage när man flyger med Ryan Air.

Och våtdräkterna – Totte var alldeles lyrisk efter att ha testat sin Orca RS1.

­– Det är en otrolig skillnad, det är en helt annan sport än att springa i min gamla våtdräkt med avklippta ben. Vi kommer lätt kunna springa typ 3.30, 3.45 fart utan problem.

Ja, ja, springer vi så fort lär vi förmodligen vinna. Springer vi så fort får Totte dra mig i ett snöre. Springer vi så fort lär vi nog dö ändå.

Men det är bra att vara positiv, själv tänker jag positivt att bara jag klarar mig i mål den här gången också så räcker det och blir över för alla mina ambitioner i swimrunlivet.  Jag ska köra i en Orca Perform, med en massa underbara fickor både här och där. Förra gången vi körde hade vi varsin midjeväska för att få med alla grejer (karta, kompass, gel, första förband, vattenflaska), att simma med den var som att segla och ha en köl på tvären i vattnet.

Formen då? Det har ju hunnit hända en del på sex år, året 2013 hade jag bränt av en halvmara i Berlin på 1.26 och klockat milen på 39.23. När jag senast sprang en halvmara gjorde jag det på 1.36, och när jag plågade mig igenom en mil för någon månad sedan (på Veteran–SM) så gick den på 42.25. För sex år sedan vägde jag runt 70 kilo, nu väger jag in närmare 73 (en fasaväckande utveckling i löparkretsar). Jag får skylla på att jag kört mer sim– och styrketräning (och en och annan pizza), utan att operera mig har jag till och med fått antydan till bröst. Min spinkige bror kallar mig tjockis, min fru påstår att det är klädsamt, löpsteget har definitivt blivit tyngre. Ack dessa svåra val i livet, att behöva välja mellan fart och fåfänga.

Hur som helst, det är med bävan, spänning och stor förväntan Runners World Team Old Boys tar sig an ÖTILLÖ igen – ett stort, fantastiskt och sanslöst jobbigt äventyr! Förhoppningsvis kommer mina barn, och Tottes barn och barnbarn (han har hunnit bli morfar sedan sist) skriva känslosamma ballader om oss och denna vår kamp genom skummande böljande hav och vild natur!  Det kommer, det är jag övertygad om (hur det än går) för att tala med Michael Lemmel igen– att bli EPISKT!!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Novembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Kom i form nu! Bästa tipsen för dig som vill bli snabb, stark och skadefri i vinter
  • Vi har testat 10 smarta träningsklockor
  • Run streak med RW: Spring lite varje dag och förändra ditt liv
  • Benhård träning: Övningarna som ger dig kraft i benen
  • Heta julklappstips
  • Forskning: Farväl inflammation
  • Smart mat: Stärk immunförsvaret

 

Prenumerera

Nya hästkrafter (gnägg, gnägg)


The return of a man called Gysing. Klockan är runt sex på morgonen och jag tassar försiktigt över några trädrötter som slingrar sig över stigen på Runmarö, rötter fortfarande fuktiga av nattens dagg. Jag hör en gök kokoa från någonstans och bestämmer mig för att det är en västergök, det vill säga en bästergök (bara inte från söder, då är man döder).

(Bästergök)

Jag tänker att jag är tillbaka, som Richard Harris i filmen The return of a man called Horse, en smula ärrad men fast besluten att ta plats i tillvaron igen. Harris som indian, och jag då, som löpare.

(Harris on Horse, before Harris on Ford)

För er som aldrig hört talas om filmen så hade den premiär 1976 (det här ÄR en blogg för seniorer), och var en uppföljare till A man called Horse (1970)   där blekansiktet Harris i en initiationsrit bland siouxindianer fick hänga fritt i rep som trätts genom bröstvårtorna. Jämfört med de plågor Harris fick gå igenom så är förstås min skada högt upp på vänstra vaden i ett muskelfäste i knävecket något som både Harris och hela stammen av siouxindianer skulle ha fnyst föraktfullt åt, men drygt två månaders vila från löpningen har ändå varit en riktig plåga i den något mer civiliserade värld jag själv framlever mitt liv i. Men nu ska det ske, nu ska vaden prövas på riktigt, lugnt och fint, och med en absolut koncentration i hjärnkontoret på eventuella smärtsignaler från det skadedrabbade området.

Det här är löpning som ligger högt upp på topplistan, att vakna tidigt på morgonen en sommardag, skopa upp en skopa vatten ur hinken (inget rinnande vatten här inte), tugga i sig en handfull russin och så ut i skogen. Möta världen som ligger stilla utanför, träden står stadiga med rötterna djupt förankrade i jorden, alla människor sover utom jag och vildsvinen har gått och lagt sig (hoppas jag). Det är bara gökarna som gökar, och det är dem väl unt.

(trynande vildsvin)

Morgonsolen bryter igenom trädens grenar, torkar upp fukten på stigen och vaden känns fortfarande som den ska. Lite stel kanske, men ingen smärta och jag erinrar mig naprapatens ord om att det kan uppstå ärrbildningar på muskeln efter en muskelbristning. Men knappast några ärr i jämförelse med dem som Harris fick efter hängningen i bröstvårtorna. Ett glatt ”ugh” för det!

Kroppen börjar bli varm, landskapet öppnar sig och klipphällar bryter fram genom undervegetationen, hällar med djupa räfflor efter inlandsisen som drog fram här en gång. Mina steg sätter dock inga spår, trots att de börjar bli besvärande tunga, jag har efter några kilometer blivit påtagligt klar över vad två månaders vila från löpningen kan göra med en gammal löparkropp. Jag har cyklat och jag har kört benböjningar och det finns styrka i låren, men vart tog löpsteget vägen? Jag klossar fram som en gammal dinosaurie genom skogen och skrämmer fåglar ur träden och ekorrar upp i desamma, men när jag klockar åtta kilometer och fortfarande inte känner smärta i vaden, börjar någonting stort och starkt blomma upp i löparhjärtat – där växer hopp. Och jag lovar mig själv att se om The return of a man called Horse. Jag kommer faktiskt inte ihåg hur den slutade – men hoppas och tror att den slutade bra!

Runmarö Halvmaraton

Runmarö Halvmaraton


 

– Är det möjligtvis Gysing?

En ung man i löparlinne med Fredrikshofs friidrotts logga löper upp jämsides ungefär en kilometer in i Runmarö Halvmaraton.

– Visst är det det, flåsar jag. Jag befinner mig i ett tempo som jag inte alls tänkt mig från början, nyss stod jag och halvsov på startlinjen med en kropp som kändes som bly, nu kutar benen på uppenbarligen helt frånkopplade hjärnkontoret, som om det inte finns någon morgondag. Men vis av erfarenhet vet jag ju att det finns en morgondag, den kan inträffa redan om några kilometer om jag inte hejdar mig. Jag måste tygla mig, bara nååååågra ystra steg till …

– Jag tycker om dina texter i Runners World, säger den unge mannen och jag tänker att det nog ändå finns hopp för mänskligheten. Jag bedömer hans ålder till mellan 14 och 20, det visar sig att han är 17 och heter Elias, och redan med en så sublimt utvecklad litterär smak. Han löper med ett steg som bara en ung gänglig man kan löpa med, själv sluggar jag mig fram, vilt vevande med armarna och krängande överkropp, med alla mina år tungt vilande på axlarna.

– Bara spring förbi, säger jag generöst, låt inte mig hejda dig, jag ska ändå strax växla ned. Sedan säger jag inte så mycket mer, det kostar på att både prata och löpa i den här farten.

– Nej, jag vet inte säger han, men lägger sig i alla fall framför mig och jag tar rygg. Vid den första vattenkontrollen blir det plötsligt ombytta roller, men vid sju kilometer frågar han vänligt (och mycket väluppfostrat):

– Du tycker kanske det är oartigt av mig att ligga bakom hela tiden?

Icke då säger jag (generöst)  vi byter plats vid 10 km. Och så gör vi det, och så några byten till, och vid 17 km flyktar han iväg (som en gång min ungdom). Då råder högspänning i det egna proppskåpet, det gnistrar och sprakar och jag är orolig för att någon propp ska gå, men då är det bara fyra kilometer kvar och jag har fått all den hjälp jag behöver för att löpa fortare än jag tänkt eller trott vara möjligt från början. Tack för det, Elias.

Runmarö Halvmaraton kallar sig för det lilla loppet på den stora ön, och det är ett alldeles förträffligt lopp. Det böljar fram på grusvägar och smala skogsstigar och här och där över stenhällar som räfflats av inlandsisen, men den varierande terrängen med massor av kullar och backar gör det till ett riktigt tufft lopp. Det gäller att spara på krutet bäst det går, för att inte stumna helt på slutet. Loppet har max 150 deltagare, för att inte slita för mycket på naturen (och arrangörerna).

Det blir ett lyckligt lopp för mig, jag har haft problem med ett fäste för vaden under våren, men nu gör det inte ont någonstans, känner bara lite stelhet och kroppen orkar hålla tempo hyfsat genom hela loppet. Jag stånkar in på 1.38, en femtonde plats totalt och etta i M55+ (I love uppfinningen Åldersklasser). Och känslan att kunna löpa igen utan smärta är obeskrivlig (ni som vet vet), och glädjen total över att det man var orolig för skulle vara en kronisk skada visar sig inte vara det. För fru Anna är det dock inte lika roligt, hon stapplar i mål med en skada i ett fäste för hamstrings, nästan varje steg har gjort ont under loppet, och världen är mörker. Tid för tröst, med andra ord. Jag har ju varit där hon är nu, och kommit ut på andra sidan.

Så till slut tack Nicholas Roman med familj, för ett underbart väl arrangerat lopp, och alla hårt hejande åskådare längs med banan. Långa lopp (och korta, där fanns också Lunken, 5,7 km) är ett alldeles lysande sätt att hålla skärgården levande på!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Wounded Knee


 

Aj aj aj, knähelvetet!

Men har bara mig själv att skylla. Testade ett indianhopp en morgon bara för att – kolla om det skulle gå. Det gjorde det inte.

– Du har nog fått en sträckning på bristningen, säger Salov.

Salov, det är naprapaten. Han är vänlig, hård och rättvis. Säger som det är. Har fingrar som hittar alla punkter där det gör som mest ont. Och så lite nålar på det. Sen så inger han hopp.

– Visst kommer du att bli bra, och du kan göra allt som inte gör ont nu. Bara inte löpträna.

Så jag cyklar, jag gör benböj, jag ror. Mor är rar, far ror. Eller hur det var. Något ska man ju tänka på när man ror. Faen vad jag längtar efter att få springa.

Den stora frågan, kommer jag bli hel till 9 juni? Då är det SM i triathlon i Uppsala. Plus Veteran–SM. Det är där jag har tänkt att köra.

– Glöm nu inte rulla foten på en liten boll och knip med tårna, säger Salov.

Det lovar jag att inte göra. Glömma knipa med tårna. Jag tror jag har någon gammal tennisboll i garderoben hemma. Rehab är så trist.

Men är glad att jag kan cykla i alla fall. Det kunde vara värre. Som i filmen Wounded Knee (1973). Där var det rena slakten.

 

/to be continued/

Delad möda, dubbel glädje!


 

Ringer på dörren med ryggsäcken full att löparskor, våtdräkt, dolme, paddlar och simglasögon. Jag är lite nervös, vi har inte setts så många gånger innan. Det här är första gången vi ska prova på att träna swimrun ihop. Jag vet att hon simmar som en delfin (och jag som en krabba) och vi har kommit överens om att knyta ett elastiskt snöre mellan oss så vi kan hålla ihop. Hon får dra mig lite i vattnet, där jag också drar nytta av slipstreamen i bakvattnet efter henne. Jag är lite snabbare på land, och ska dra henne där. En win win för oss båda!

Dörren öppnas, ett stort leende.

– Hej, ska vi älska först och träna efteråt, eller träna först och älska sen?

Det var en frågeställning jag aldrig tidigare hade ställts inför under min ganska så långa levnad, och jag förstod ögonblickligen att det var en frågeställning som jag hade väntat på i hela mitt liv. Vi tränade efteråt, och sedan gifte vi oss (om än icke alldeles direkt efter träningen)!

Med detta sagt är det här en krönika om glädjen i att ha en livspartner som man också kan dela ett stort intresse med.  Ja, flera intressen förvisso, men här skall fokus hållas på former av fysiska övningar som ligger inom anständighetens ramar för offentlig miljö; i det här fallet, löpning, simning, cykel och till och med motionspass innehållande koreografi.

Det sistnämnda trodde jag aldrig att jag någonsin skulle behöva utsätta mig för, men vad gör man inte för kärleks skull! Min numera fru är sedan många år ledare för en grupp motionärer som tränar styrketräning, träningspass som alltid börjar med en dansant uppvärmning till dånande popmusik. Jag gick en buggkurs i min ungdom men den passar illa i sammanhanget, och i den mån jag i övrigt dansat genom livet så har jag alltid gjort det efter eget huvud; att följa en koreografi fungerar inte riktigt för mig. Dessa motionspass har blivit en övning i ödmjukhet, som jag dock brukar genomföra i en blå T–tröja med texten ”FINISHER ULTRAVASAN” tryckt på bröstet, för att om möjligt visa att jag ändå inte är helt värdelös, d v s jag må vara usel på musikaliska snedsteg, men jag är i alla fall en jäkel på att springa rakt fram!

Hur som helst (här dansade jag visst till lite snett i krönikan också), detta att kunna göra saker ihop, som att springa i skogen, lugnt och stilla i taltempo eller flåsa livet ur sig i backintervaller; eller kämpa sig igenom ett maraton eller en halvmara eller kanske ett millopp i skogen tillsammans, det är vad jag kallar kärlek med maximal puls.

Och att efteråt ligga halvt utslagna i en soffa med generöst benutrymme och äta så många chokladbollar man vill och göra gemensamma djuplodande analyser av ohyggligt spännande företeelser som mjölksyra, andnöd, eventuella magkramper och allehanda krämpor, för att inte tala om kilometertider intill hundradels decimal –  mer romantiskt än så kan det ju knappast bli!

Med andra ord: delad möda, är dubbel glädje. Om man sen väljer att träna före – eller efter – det är förstås en privatsak!

 

Dina ögon är Radisson Blu


Och nu passerar vi gränsen till Norge!

Jag ser en glimt av snabbt förbipasserande skog genom tågfönstret, och är det inte ett vitt streck där bakom träden? Är på väg till Oslo. Är på väg att träffa fru flygvärdinnan på flygplatshotell vid Gardemoen under en natts stopp.

Gränsen

Dina ögons färg är Radisson Blu! Har redan repliken klar när vi möts.  Och löpardojorna nedpackade i resväskan. Hotellet ska ha ett bra gym med löpband, och grym gröt till frukost. Min fru har ätit den förut, hon säger norrmännen är mästare på gröt. Kanske därför de åker så fort på skidor.

Älskar åka tåg. Långsamhetens lov. Se skog, fält, ödsliga gårdar och samhällen flimra förbi. Undrar vilka som bor där, och där? Och kolla den där fina skogsvägen, där skulle man springa.

Läser norskamerikanska författaren Siri Hustvedts nya roman ”Minnen av framtiden”, fin roman och fantastisk titel. Tänker kvantfysik och senaste avsnittet av Vetenskapens värld på SVT, om tidsresor. Om man på något vis kan färdas snabbare än ljusets hastighet, kan man sedan stå där på plats i framtiden och se sig själv komma allt närmare. Ja alltså, om jag inte står på ett löpband och springer, då kommer jag ju ingen vart?  Eller jo, både löpband och hela konkarongen far förstås framåt. Kvantfysik, det är inga enkla grejer.

Kommer fram, det blir natt, det blir morgon, det blir fem kilometer stegrande på gymmet plus styrka, sex gånger tio knäböj med 70 kg. Min fru säger att det verkar till min fördel akteröver, det motverkar gravitationens (med tiden) påverkan på gluteus maximus, samt ger bättre förutsättningar för framfart i e v kommande fjällmaror. Jag misstänker dock att hon sätter det rent estetiska i första rummet. Så jag böjer lydigt på benen, och tänker Kim Karsdashian, och ambition för nyår.

Just den här dagen har Radisson Bleue stängt av vattnet mellan 11 och 15, så vi är ensamma på gymmet. Vi har fyllt badkaret med vatten, så smarta är vi. Fast efter 90 min på gymmet är vattnet fortfarande kokhett, så jättesmarta var vi kanske ändå inte.  Min fru tycker jag ska hämta snö utanför hotellet i en plastpåse och hälla i men det tycker inte jag. Hon vill inte heller det. Men vattnet svalnar med tiden, och något svedda skinkor är ju också passande till jul.

Och sen, ja sen så åker jag hem igen.

Och nu passerar vi gränsen till Sverige! Och jag tittar ut och där är den igen, gränsen.

Och jag tänker att jag tycker mycket om att åka tåg. Ja det har jag ju visst redan sagt. Men det är värt att säga det igen.

Så, God Jul alla läsare och löpare! Låt oss nu springa framtiden till mötes. Och springer vi tillräckligt fort, kanske vi kan höra oss själva flåsa oss i nacken!

Och då förstås till tonerna av Kvant–ara–mera!

Ack ja!