Team Runners World Old Boys kör ÖTILLÖ!!!
Senast det begav sig var för sex år sedan!
Ö till Ö, eller som tävlingsledaren Michel Lemmel brukar uttrycka det, ”The Mother of Swimrun”. Sextiofem kilometer löpning, över kobbar och skär, längs snirklande stigar genom urskog, över rötter och stenbumlingar, vindlande grusvägar och klättringar upp ur vattnet på hala klippor. På det tio kilometer simning. Jag minns målgången som ett överjordiskt rus. Vi hade ingen aning om hur det skulle gå innan – men vi klarade det!
Det var fruktansvärt långt redan för sex år sedan, och då var min swimrunpartner Totte och jag ännu fortfarande ungdomar, Totte knappt fyllda femtio och jag blott 55 (med en vecka kvar till att fylla 56). Nu är Totte en vuxen man på 56 vårar och jag kvalar strax in på 62, vilket gör en total på 118 år, vårt deltagande i år blir alltså något av ett slags geriatriskt experiment. Har vi fått HYBRIS, eller är ålder bara en SIFFRA?
Jag hoppas innerligt på att det bara är en siffra. I annat fall, man kanske kan ringa på färdtjänst mot slutet?
Totte känner dock inga farhågor.
– Det kommer att bli A walk in the park, säger Totte som kollat in väderprognosen. Runt 19 C i luften, 17–18 C i havet och svag vind.
Totte är till sin natur en mycket positiv människa, det är i och för sig jag också men har vis av erfarenhet ett ganska avvaktande förhållningssätt till väderprognoser. Plötsligt slår vädret bara om, det börjar blåsa halv storm över natten och allt varmvatten försvinner ut till havs och det blir så där kallt i vattnet att man hör tårna skallra som isbitar i skorna när man kommer upp ur vattnet och ska springa. Jag hör till kategorin swimrunners som tycker bäst om att springa med fötter jag har någorlunda kontakt med, det är annars så lätt att göra felsteg.
Det finns dock också annat som ger oss hopp om att ta oss i mål även den här gången. Swimrun som sport har utvecklats någonting otroligt på de här sex åren. När vi körde förra gången hade vi tjockgummiga våtdräkter som vi klippt av benen på, vi var rätt usla på att simma och det tog evigheter att ”cabba” ner våtdräkterna (och dra upp) inför de längre löpsträckorna. På den tiden fanns det också fortfarande en ”galenstämpel” över ÖTILLÖ, bara några år innan var det obligatoriskt med flytvästar som utrustning och en och annan deltagare kunde dyka upp med en luftmadrass under armen. Idag är Swimrun en sport med tävlingar över hela världen, med seriösa elitsatsningar och team som satsar stenhårt för att få en plats i ÖTILLÖ, som också är Världsmästerskapet i Swimrun, och det har också skett en fantastisk utveckling av utrustningen för swimrun.
I årets upplaga av ÖTILLÖ kommer deltagare från 24 olika länder, och 160 lag är anmälda. Dit har de tagit sig via sex kvaltävlingar: 1000 Lakes i Tyskland, Cannes i Frankrike, Hvar i Kroatien, Utö (i Sverige), Isles of Scilly i England, och Engadin i Schweiz.
Jag och Totte har dock seglat in på en räkmacka (bildligt talat, då faktiska räkmackor är rangliga farkoster). Tävlingen har en liten kvot för deltagare från Pressen, och vi har fått äran att rapportera från tävlingen inifrån. Sedan ska det också tilläggas, trycket på förfrågningar från Pressen om att få delta i loppet, har inte varit överdrivet stort. De flesta journalister som rapporterar från loppet tycks föredra att följa tävlingen från sidan, faktiskt tror jag Runners World Team Old Boys är det enda reportageteamet på plats med gummidräkter i bagaget. Det gillar vi – känslan av att vara exklusiv, känns exklusiv!
Det är också en av anledningarna till att Totte är så positiv – Gummidräkterna!
Igår hämtade vi ut två våtdräkter från butiken Wolff–Wear på Östermalm i Stockholm, en alldeles fantastisk butik om man är Swimrunner, där finns hur många underbara prylar för swimrun som helst att drägla över. Dräkter, dolmar, paddlar, skor, öronproppar, elastiska skosnören, allt en swimrunner kan drömma om. Annat var det för sex år sedan, då var det hemmaverkstad som gällde, vi fixade vi till våra egna dolmar, borrade hål och köpte elastiska remmar och det ena med det andra. Storleken på dessa dolmar var mycket blygsamma, jättedolmar var inget man skyltade med på den tiden – idag finns det fabriksproducerade dolmar i storlek XL, fenomenalt formade för minimal friktion i vattnet. Nu har dock tävlingsledningen bestämt ett maxformat för dolmar, när man checkar in till tävlingen måste man stoppa ner dolmen i en låda för maxformat – ungefär som med bagage när man flyger med Ryan Air.
Och våtdräkterna – Totte var alldeles lyrisk efter att ha testat sin Orca RS1.
– Det är en otrolig skillnad, det är en helt annan sport än att springa i min gamla våtdräkt med avklippta ben. Vi kommer lätt kunna springa typ 3.30, 3.45 fart utan problem.
Ja, ja, springer vi så fort lär vi förmodligen vinna. Springer vi så fort får Totte dra mig i ett snöre. Springer vi så fort lär vi nog dö ändå.
Men det är bra att vara positiv, själv tänker jag positivt att bara jag klarar mig i mål den här gången också så räcker det och blir över för alla mina ambitioner i swimrunlivet. Jag ska köra i en Orca Perform, med en massa underbara fickor både här och där. Förra gången vi körde hade vi varsin midjeväska för att få med alla grejer (karta, kompass, gel, första förband, vattenflaska), att simma med den var som att segla och ha en köl på tvären i vattnet.
Formen då? Det har ju hunnit hända en del på sex år, året 2013 hade jag bränt av en halvmara i Berlin på 1.26 och klockat milen på 39.23. När jag senast sprang en halvmara gjorde jag det på 1.36, och när jag plågade mig igenom en mil för någon månad sedan (på Veteran–SM) så gick den på 42.25. För sex år sedan vägde jag runt 70 kilo, nu väger jag in närmare 73 (en fasaväckande utveckling i löparkretsar). Jag får skylla på att jag kört mer sim– och styrketräning (och en och annan pizza), utan att operera mig har jag till och med fått antydan till bröst. Min spinkige bror kallar mig tjockis, min fru påstår att det är klädsamt, löpsteget har definitivt blivit tyngre. Ack dessa svåra val i livet, att behöva välja mellan fart och fåfänga.
Hur som helst, det är med bävan, spänning och stor förväntan Runners World Team Old Boys tar sig an ÖTILLÖ igen – ett stort, fantastiskt och sanslöst jobbigt äventyr! Förhoppningsvis kommer mina barn, och Tottes barn och barnbarn (han har hunnit bli morfar sedan sist) skriva känslosamma ballader om oss och denna vår kamp genom skummande böljande hav och vild natur! Det kommer, det är jag övertygad om (hur det än går) för att tala med Michael Lemmel igen– att bli EPISKT!!
