Runmarö Halvmaraton
– Är det möjligtvis Gysing?
En ung man i löparlinne med Fredrikshofs friidrotts logga löper upp jämsides ungefär en kilometer in i Runmarö Halvmaraton.
– Visst är det det, flåsar jag. Jag befinner mig i ett tempo som jag inte alls tänkt mig från början, nyss stod jag och halvsov på startlinjen med en kropp som kändes som bly, nu kutar benen på uppenbarligen helt frånkopplade hjärnkontoret, som om det inte finns någon morgondag. Men vis av erfarenhet vet jag ju att det finns en morgondag, den kan inträffa redan om några kilometer om jag inte hejdar mig. Jag måste tygla mig, bara nååååågra ystra steg till …
– Jag tycker om dina texter i Runners World, säger den unge mannen och jag tänker att det nog ändå finns hopp för mänskligheten. Jag bedömer hans ålder till mellan 14 och 20, det visar sig att han är 17 och heter Elias, och redan med en så sublimt utvecklad litterär smak. Han löper med ett steg som bara en ung gänglig man kan löpa med, själv sluggar jag mig fram, vilt vevande med armarna och krängande överkropp, med alla mina år tungt vilande på axlarna.
– Bara spring förbi, säger jag generöst, låt inte mig hejda dig, jag ska ändå strax växla ned. Sedan säger jag inte så mycket mer, det kostar på att både prata och löpa i den här farten.
– Nej, jag vet inte säger han, men lägger sig i alla fall framför mig och jag tar rygg. Vid den första vattenkontrollen blir det plötsligt ombytta roller, men vid sju kilometer frågar han vänligt (och mycket väluppfostrat):
– Du tycker kanske det är oartigt av mig att ligga bakom hela tiden?
Icke då säger jag (generöst) vi byter plats vid 10 km. Och så gör vi det, och så några byten till, och vid 17 km flyktar han iväg (som en gång min ungdom). Då råder högspänning i det egna proppskåpet, det gnistrar och sprakar och jag är orolig för att någon propp ska gå, men då är det bara fyra kilometer kvar och jag har fått all den hjälp jag behöver för att löpa fortare än jag tänkt eller trott vara möjligt från början. Tack för det, Elias.
Runmarö Halvmaraton kallar sig för det lilla loppet på den stora ön, och det är ett alldeles förträffligt lopp. Det böljar fram på grusvägar och smala skogsstigar och här och där över stenhällar som räfflats av inlandsisen, men den varierande terrängen med massor av kullar och backar gör det till ett riktigt tufft lopp. Det gäller att spara på krutet bäst det går, för att inte stumna helt på slutet. Loppet har max 150 deltagare, för att inte slita för mycket på naturen (och arrangörerna).
Det blir ett lyckligt lopp för mig, jag har haft problem med ett fäste för vaden under våren, men nu gör det inte ont någonstans, känner bara lite stelhet och kroppen orkar hålla tempo hyfsat genom hela loppet. Jag stånkar in på 1.38, en femtonde plats totalt och etta i M55+ (I love uppfinningen Åldersklasser). Och känslan att kunna löpa igen utan smärta är obeskrivlig (ni som vet vet), och glädjen total över att det man var orolig för skulle vara en kronisk skada visar sig inte vara det. För fru Anna är det dock inte lika roligt, hon stapplar i mål med en skada i ett fäste för hamstrings, nästan varje steg har gjort ont under loppet, och världen är mörker. Tid för tröst, med andra ord. Jag har ju varit där hon är nu, och kommit ut på andra sidan.
Så till slut tack Nicholas Roman med familj, för ett underbart väl arrangerat lopp, och alla hårt hejande åskådare längs med banan. Långa lopp (och korta, där fanns också Lunken, 5,7 km) är ett alldeles lysande sätt att hålla skärgården levande på!
