Delad möda, dubbel glädje!
Ringer på dörren med ryggsäcken full att löparskor, våtdräkt, dolme, paddlar och simglasögon. Jag är lite nervös, vi har inte setts så många gånger innan. Det här är första gången vi ska prova på att träna swimrun ihop. Jag vet att hon simmar som en delfin (och jag som en krabba) och vi har kommit överens om att knyta ett elastiskt snöre mellan oss så vi kan hålla ihop. Hon får dra mig lite i vattnet, där jag också drar nytta av slipstreamen i bakvattnet efter henne. Jag är lite snabbare på land, och ska dra henne där. En win win för oss båda!
Dörren öppnas, ett stort leende.
– Hej, ska vi älska först och träna efteråt, eller träna först och älska sen?
Det var en frågeställning jag aldrig tidigare hade ställts inför under min ganska så långa levnad, och jag förstod ögonblickligen att det var en frågeställning som jag hade väntat på i hela mitt liv. Vi tränade efteråt, och sedan gifte vi oss (om än icke alldeles direkt efter träningen)!
Med detta sagt är det här en krönika om glädjen i att ha en livspartner som man också kan dela ett stort intresse med. Ja, flera intressen förvisso, men här skall fokus hållas på former av fysiska övningar som ligger inom anständighetens ramar för offentlig miljö; i det här fallet, löpning, simning, cykel och till och med motionspass innehållande koreografi.
Det sistnämnda trodde jag aldrig att jag någonsin skulle behöva utsätta mig för, men vad gör man inte för kärleks skull! Min numera fru är sedan många år ledare för en grupp motionärer som tränar styrketräning, träningspass som alltid börjar med en dansant uppvärmning till dånande popmusik. Jag gick en buggkurs i min ungdom men den passar illa i sammanhanget, och i den mån jag i övrigt dansat genom livet så har jag alltid gjort det efter eget huvud; att följa en koreografi fungerar inte riktigt för mig. Dessa motionspass har blivit en övning i ödmjukhet, som jag dock brukar genomföra i en blå T–tröja med texten ”FINISHER ULTRAVASAN” tryckt på bröstet, för att om möjligt visa att jag ändå inte är helt värdelös, d v s jag må vara usel på musikaliska snedsteg, men jag är i alla fall en jäkel på att springa rakt fram!
Hur som helst (här dansade jag visst till lite snett i krönikan också), detta att kunna göra saker ihop, som att springa i skogen, lugnt och stilla i taltempo eller flåsa livet ur sig i backintervaller; eller kämpa sig igenom ett maraton eller en halvmara eller kanske ett millopp i skogen tillsammans, det är vad jag kallar kärlek med maximal puls.
Och att efteråt ligga halvt utslagna i en soffa med generöst benutrymme och äta så många chokladbollar man vill och göra gemensamma djuplodande analyser av ohyggligt spännande företeelser som mjölksyra, andnöd, eventuella magkramper och allehanda krämpor, för att inte tala om kilometertider intill hundradels decimal – mer romantiskt än så kan det ju knappast bli!
Med andra ord: delad möda, är dubbel glädje. Om man sen väljer att träna före – eller efter – det är förstås en privatsak!
