Nya hästkrafter (gnägg, gnägg)

– Är det möjligtvis Gysing?

En ung man i löparlinne med Fredrikshofs friidrotts logga löper upp jämsides ungefär en kilometer in i Runmarö Halvmaraton.

– Visst är det det, flåsar jag. Jag befinner mig i ett tempo som jag inte alls tänkt mig från början, nyss stod jag och halvsov på startlinjen med en kropp som kändes som bly, nu kutar benen på uppenbarligen helt frånkopplade hjärnkontoret, som om det inte finns någon morgondag. Men vis av erfarenhet vet jag ju att det finns en morgondag, den kan inträffa redan om några kilometer om jag inte hejdar mig. Jag måste tygla mig, bara nååååågra ystra steg till …

– Jag tycker om dina texter i Runners World, säger den unge mannen och jag tänker att det nog ändå finns hopp för mänskligheten. Jag bedömer hans ålder till mellan 14 och 20, det visar sig att han är 17 och heter Elias, och redan med en så sublimt utvecklad litterär smak. Han löper med ett steg som bara en ung gänglig man kan löpa med, själv sluggar jag mig fram, vilt vevande med armarna och krängande överkropp, med alla mina år tungt vilande på axlarna.

– Bara spring förbi, säger jag generöst, låt inte mig hejda dig, jag ska ändå strax växla ned. Sedan säger jag inte så mycket mer, det kostar på att både prata och löpa i den här farten.

– Nej, jag vet inte säger han, men lägger sig i alla fall framför mig och jag tar rygg. Vid den första vattenkontrollen blir det plötsligt ombytta roller, men vid sju kilometer frågar han vänligt (och mycket väluppfostrat):

– Du tycker kanske det är oartigt av mig att ligga bakom hela tiden?

Icke då säger jag (generöst)  vi byter plats vid 10 km. Och så gör vi det, och så några byten till, och vid 17 km flyktar han iväg (som en gång min ungdom). Då råder högspänning i det egna proppskåpet, det gnistrar och sprakar och jag är orolig för att någon propp ska gå, men då är det bara fyra kilometer kvar och jag har fått all den hjälp jag behöver för att löpa fortare än jag tänkt eller trott vara möjligt från början. Tack för det, Elias.

Runmarö Halvmaraton kallar sig för det lilla loppet på den stora ön, och det är ett alldeles förträffligt lopp. Det böljar fram på grusvägar och smala skogsstigar och här och där över stenhällar som räfflats av inlandsisen, men den varierande terrängen med massor av kullar och backar gör det till ett riktigt tufft lopp. Det gäller att spara på krutet bäst det går, för att inte stumna helt på slutet. Loppet har max 150 deltagare, för att inte slita för mycket på naturen (och arrangörerna).

Det blir ett lyckligt lopp för mig, jag har haft problem med ett fäste för vaden under våren, men nu gör det inte ont någonstans, känner bara lite stelhet och kroppen orkar hålla tempo hyfsat genom hela loppet. Jag stånkar in på 1.38, en femtonde plats totalt och etta i M55+ (I love uppfinningen Åldersklasser). Och känslan att kunna löpa igen utan smärta är obeskrivlig (ni som vet vet), och glädjen total över att det man var orolig för skulle vara en kronisk skada visar sig inte vara det. För fru Anna är det dock inte lika roligt, hon stapplar i mål med en skada i ett fäste för hamstrings, nästan varje steg har gjort ont under loppet, och världen är mörker. Tid för tröst, med andra ord. Jag har ju varit där hon är nu, och kommit ut på andra sidan.

Så till slut tack Nicholas Roman med familj, för ett underbart väl arrangerat lopp, och alla hårt hejande åskådare längs med banan. Långa lopp (och korta, där fanns också Lunken, 5,7 km) är ett alldeles lysande sätt att hålla skärgården levande på!

Alex Schulman springer. Han berättar om det i en intervju i SvD, Alex brukar straffa sig själv med ett löppass om han inte lyckas skriva det antal tecken han bestämt sig för att skriva under en dag vikt åt skrivande. Om han lyckas, belönar han sig med en whiskypinne eller småkakor.

Foto: Sigge Eklund

För ett par år sedan sprang Alex Schulman ingenting. Utvikt i helfigur över ett uppslag i tidningen Amelia och med en halvrökt cigg i handen, beklagade han sig över löpare i allmänhet och en bok i synnerhet som han fått med sig hem i en goodiebag från en tillställning.

Titeln på boken var ”Ett år av magiskt löpande”, och den hade jag skrivit. Alex var sur, löpning var ett jävla skit, det var ren idioti och slöseri med tid och skribenten en falsk profet. Alex skrev kanske inte exakt ”falsk profet”, men det var den ungefärliga innebörden (som jag minns det). Men jag tog det med ro, somliga människor mognar lite långsammare än andra, jag hoppades och trodde att han en dag ändå skulle skåda ljuset.

Och nu är han där, även om han säger sig använda sig av löpningen som ett straff. Men han har talat om löpning tidigare, om sköna meditativa löprundor på Djurgården, i bloggen han har tillsammans med Sigge Eklund, ”Alex och Sigge”. Jag försökte få till en intervju en gång med honom om det, för Runners World, under rubriken ”Jag är löpare”. Men det hade Alex ingen lust till.

Kanske var han lite rädd för att jag skulle häckla honom en smula, men det hade han inte behövt oroa sig för, jag är en snäll människa. Av löpning blir man snäll, det tar udden av alla aggressioner. Att byta åsikt när man blir lite äldre är mycket mänskligt, radikal som ung, konservativ som gammal, en vanlig utveckling. Och storrökare som ung, löpare som vuxen, en inte helt ovanlig utveckling det heller. Vi ska alla dö, men fimpar man i tid kan man kanske leva lite längre.

Jag brukar lyssna på Alex och Sigges blogg, den är riktigt bra. Både rolig och djuplodande, känslosam och med fin blick för samtida fenomen. De är också mästare på att kränga saker i reklaminslagen, jag har aldrig fått sådan lust att prova på att spela på Nätcasino som när Sigge Eklund berättar om hur mysigt det kan vara att testa lyckan med en liten snurr på nätrouletten om man sitter hemma och är uttråkad. Och har man ont om cash så tipsar Alex strax därefter om hur man kan få låna pengar utan säkerhet mot bästa möjliga ränta.  Skulle sedan magen börja krångla efter lite otur på nätet, kan man få bra rabatt på kalsonger (12–pack) i hög textil kvalitet om man knappar in koden ALEX&SIGGE. Det är skitbra!

Alex och Sigge behöver nog själva inte låna pengar till spel på nätet, enligt uppgift drar de in runt sjuhundratusen kr på varje poddavsnitt och med en podd i veckan blir det i runda slängar trettiosexmiljonerfyrahundratusen kronor om året. Man kan bli avundsjuk för mindre, fast som löpare blir man lyckligtvis inte avundsjuk, som löpare springer man sig fri från alla negativa känslor. Med Alex och Sigges inkomster i tankarna får man bara springa lite längre.

MEN NU!!! Vill du träffa spännande människor som pratar om löpning, och livet i stort, och det är klart du vill det, så kolla in en ny pod som är på gång, ”JAG ÄR LÖPARE”. Den kommer att dyka upp här på Runners Worlds hemsida inom kort, och även på de ställen där poddar brukar finnas. Jag kan inte garantera någon rabatt på kalsonger (för löpare), inte än i alla fall, men häng på så får vi se längre fram!

Första gäst är Mårten ”Promoe” Edh; sångare i bandet Looptroop, löpare och numera också seriös student av juridik. Han är på gång med en ny platta, som faktiskt är två, en på svenska och en på engelska,  där han sjunger om både juridik och Mo Farah – en låt heter Mo Farahs Stride.

Gästen som följer blir skådespelaren och imitatören Rachel Mohlin, som säger att hon  inte ”fis–springer” när hon tränar löpning.

Det vore förstås också kul att få med Alex Schulman framöver.

Vad säger du Alex, om du läser det här? Kom till studion för en liten avbön om ungdomligt oförstånd visavi löpning, men hur du nu kommit till klarhet om att löpning är meningen med livet (–  i alla fall en liten bisats), hur den berikar ditt liv, ditt skrivande och poddande!

Eller så kanske vi kan be Rachel göra en imitation av löparen Alex Schulman!

Den som poddar får se – och höra!

I väntan på det, läs Alex Schulmans nya bok, Bränn alla broar. Den handlar om Alex morfar Sven Stolpe, mormor Karin och Olof Lagercrantz, en fin skildring av ett fantastiskt kärleksdrama som sträcker sig genom flera släktled.