Skriet från vildmarken
Blogg

Skriet från vildmarken


 

Frugan kände skriet från vildmarken. Uppvuxen i Timrå får hon ibland skov och längtar norrut, till ett lugnare, friare liv bland stora skogar och djupa dalar. Blandrashunden Buck i Jack Londons roman ”Skriet från vildmarken” hade väl inte riktigt samma längtan i början, bortrövad som han blev från ett tryggt liv som familjehund för att säljas som slädhund och ett hårt liv i Alaska. Men sen smet förstås Buck från jobbet, och började leva ett fritt liv bland vargar.  Så jag och frugan bokar in en weekend på Camp Järvsö, det är i alla fall en början (på det vilda livet). Kanske får vi se en varg också?

I receptionen möter vi chefen själv (inte schäfern), Patrik Yderberg. Han ler som en varg när vi dyker upp.

– Nämen Gysing, då springer du väl loppet i morgon?

Loppet? Vilket lopp? Jag har inte sprungit ett lopp på evigheter, och har inget lopp planerat. Senast det begav sig var förra året, Juniskär Swimrun, en svettig upplevelse på 21 km traillöpning och 5000 meter simning där jag drabbades av värmeslag inför sista simningen och inte märkte att jag tappade en paddel och började simma i cirklar (det blir lätt så med en paddel) tills jag hörde en människa i en båt ropa ”kolla han simmar åt andra hållet”. Sedan dess, ingen tävling. Jag brukar skylla på pandemin, men kan fortfarande känna lukten av bränt våtdräktsgummi i näsan.

– Vadå för lopp, undrar jag försiktigt?

– Kalvsjön runt, förstås, förklarar direktör Yderberg glatt. Själv hinner jag tyvärr inte närvara (förstås) för jag ska åka tillbaka till stan ikväll, men det är klart att du ska köra. 12,4 km löpning runt Kalvsjön, jättefin löpsträcka med kanonfin utsikt över sjön.

Fin utsikt, tänker jag vis av erfarenhet, det låter inte särskilt platt.

– Det är lite backigt i början, men sen rullar det utför, försäkrar chefen.

Så det var bara att anmäla sig. Frugan kom inte heller undan.

 

Loppet är först nästa dag, på lördagen, så vi hinner inspektera Camp Järvsö innan startskottet går. Vilket plejs det är, på ren stockholmska, runt omkring tronar Hälsinglands blånande bergskamrar, med Kalvsjön som ett stort blått öga i mitt i alltsamman. Till det en grym restaurang och ett lika grymt gym och femstjärniga sängar på rummen.

– Tänk att det kan vara så hög standard i vildmarken, säger jag erkännsamt till frugan, det är ju nästan som hemma. Minus elsparkcyklar, bilar och avgaser.

Vi tar oss ner till Kalvsjön på kvällen och simmar några meter, alltmedan stolen trillar ner bakom Järvsöklacken, 390 m ö havet. Det är ditt upp löpcoachen Peppe Lindholm brukar leda sina löpadepter i Bergspasset. Klacken ligger dock på betryggande avstånd från Järvsöklacken, den skall lyckligtvis icke passeras under loppet.

Så blir det lördag morgon, vi är ett femtontal i startfållan, det dunkar eurodisco och Järvsöpolka om vartannat från en bilhögtalare. Det känns märkligt, och alldeles underbart, tänk att få stå i en startfålla igen. Det gamla livet tycks vara på väg åter, efter pandemin.

 

 

Pang, startskottet går, och livet blir återigen jobbigt, i 55 minuter och 49 sekunder. Men in som tvåa (tammef–n), och allting återigen alldeles underbart.

Camp Järvsö – bättre vildmark får man leta efter. Frugan håller med!

 

 

(Jämnt skägg med tävlingsledare Peppe i målfållan)


Nr 9 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Höstens roligaste löpträning
  • Testa något nytt: Bli snabb & stark 2022
  • Spring bättre – med musik
  • 11 sportbehåar i stort test
  • Ditt perfekta kostupplägg
Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Straffarbete på löpband
Blogg

Straffarbete på löpband


Poesi och straff

Jag dunkar fram på löpbandet och kommer efter en dryg mil osökt tänka på poeten Karin Boye, närmare bestämt dikten, I rörelse, ur diktsamlingen Härdarna och raderna ”Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd”. Karin Boye hade troligen inte ett löpband i åtanke då hon skrev de raderna 1927, även om löpbandet var uppfunnet redan då. Den engelske ingenjören Sir William Cubitt designade världens första löpband i redan i början på 1800–talet, Cubitt ondgjorde sig över lata och sysslolösa fångar i fängelse, tänkte att hård träning skulle vara både uppfostrande och ordna fin form. Cubitts löpband var utformat som en ”trampkvarn” (därav engelska Treadmill) och kopplat till ett kugghjul som kunde pumpa vatten och mala korn, det kunde ju vara bra med lite samhällsnytta kopplat till motionen också. Cubitts löpband togs dock ur bruk i fängelserna i slutet av samma århundrade, de ansågs omänskliga och klassificerades i samma kategori som tortyrredskap.

 

 

Det är vägen som är mödan värd, ack ja, det är mitt i sommaren och svetten lackar som en smärre springflod, en liten pöl har bildats på golvet runt tortyrredskapet jag springer på. Jag funderar över svensk kriminalvård och hur mycket el man skulle kunna få fram om fångarna (klienterna, modern svenska) fick springa på ett löpband någon timme om dagen – kopplat till ett batteri. Kunde kanske göra fängelserna självförsörjande med el? Nu är förstås dagens löpband eldrivna men de kunde kanske modifieras? Det är mycket man kan fundera över när man dunkar fram på ett löpband och ser sitt eget gradvisa förfall i spegeln framför bandet. Den försiktiga början, ett bekymrat anlete som ser ut att funderar över varför det känns så segt, fast farten är måttlig (har jag nu blivit gammal på riktigt?) Men efter någon kilometer det, kroppen vaknar till liv, benen rör sig allt ystrare, farten ökar, blodet forsar jublande fram genom muskler och artärer. Anletet i spegel ser plötsligt – om inte absolut lycksaligt ut så ändå aningens häpet, med antydan till ett småleende över sakernas tillstånd. Miraklet har skett än en gång, kroppen levererar det som önskas.

 

 

Det är vägen, som är mödan värd – jag kommer ingenstans på bandet, men jag är ändå i rörelse och detta är Härdande, Karin Boye är med mig. Jag känner mål och mening på min färd, fram till drygt sexton kilometer, där börjar spegelbilden förändras dramatiskt, den lustfyllda blicken falnar, anletsdragen får alltmer drag av Edvard Munchs målning Skriet (ingen vacker syn).

Jag har lovat mig själv arton kilometer, ”two more to go”, som väl Cubitt skulle sagt, eller kanske – mera rent mjöl i påsen (fast på engelska då) – så bara mala på! Efter målgång dyker än mer poesi upp, några rader av poeten Gunnar Ekelöf upp, (ur samlingen Färjesång), ”Liv är varken ett ont eller ett gott/ det är mälden mellan stenarna”. En (vill jag påstå) kongenial sammanfattning av arton kilometer på löpband!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Instagram
Blogg

Instagram


 

Alla gör det, säger hon. Alla utom jag då, säger jag. Se här, säger hon och tar mobilen ur min hand, jag ska visa dig.

Vi sitter i soffan framför baren på hotell Yellow i Monte Gordo i Portugal, två löpare på träningsresa med Springtime Travel, det är eftermiddag och tidig vår och jag har just kommit tillbaka efter en tvåmilarunda på slingrande, pinjedoftande skogsstigar. Jag har fått till en sväng längs med stranden också, blivit jagad av skummande vita vågor i strandlinningen och fyllt lungorna med luft från saltstänkta vindar. Jag är med andra ord alldeles hög och euforisk av löparlycka.

Den borde jag dela med mig av, tycker hon som sitter bredvid mig. Det heter Instagram, säger hon, se här, nu laddar jag ner appen till dig.

Appen? säger jag.

Det här var (som ni förstår) en gång i forntiden, då den digitala världen fortfarande var ung och skälvande och lika oskarp i konturerna som Universum efter The Big Bang, en tid (hör och häpna) då det privata livet för de flesta fortfarande var ett privat liv. Det var på den tiden då inte alla visste vad man hade ätit till frukost och lunch och middag strax efter att man tuggat ner desamma – och hur otroligt det än låter – det var på den tiden då inte alla visste vad för slags träningspass man hade genomfört några minuter efter det att man hade genomfört det.

Ta en bild på dig själv nu säger hon, det kallas för en selfie, skriv något om pinjeskogen och hur långt du har sprungit. Lägg till någon glad emoj också, det tycker folk är kul.

Jag ser ju ut som en tomat i ansiktet, säger jag, solen var så stark idag. Det är inga problem, säger hon, kolla här, en massa filter. Du kan köra med svartvitt, då försvinner tomatfärgen. Så jag gör det, jag tar bilden, jag skriver en text – och sedan blir världen som den en gång var sig aldrig lik.

 

 

Det här var för tio år sedan, eller var det femton? Jag minns inte längre, ”träningspassen komma och gå, blott årstiderna bestå” (skaldar vuxen man med begynnande härdsmälta i den mentala hårddisken), men många selfies har det blivit sedan dess, och många har plingat till i mobilen.

En nära bekant vars namn jag av barmhärtighet icke vill nämna har som regel att skicka s k ”muggshots” någon gång i veckan, bilder där man kan se ett par nedhasade pyjamasbyxor över ett par fötter instuckna i ett par tofflor. Till det en text med en grundlig genomgång av det träningspass som planerats inför den kommande dagen. Det märkligaste med detta är att det känns fullkomligt normalt.

Så möter man någon som får en att fundera över sakernas tillstånd och livet i stort, som när jag för det här numret av RW intervjuade Jacob Forssmed för ”Jag är löpare”.  Jacob säger, ett träningspass som inte är ”reggat” (registrerat) har nog inte existerat”. Jacob skrattar lite försiktigt när han säger det, men jag anar det bakomliggande allvaret, det är en existentiell reflexion som ligger absolut samtida med samtiden.  Jag har alltmer fått känslan av att ”ett träningspass som inte har instagrammats har nog inte existerat”.

Och stryka ”nog”!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Very veteran
Blogg

Very veteran


 

Det kom ett mail från IFK Lidingös veteransektion. Veteran – VM i Göteborg 2022 är framskjutet till 2024. Men vi veteraner skulle inte deppa ihop för det, utan hoppas på SM 2022 i stället.

Deppa och deppa – den där j–vla för–b–nn–de pandemin kan gå och stoppa upp sig någonstans, gärna då i något svart hål vid Universums yttersta gränser. I övrigt är jag lugn och sansad och vid gott humör. Jag kan ju faktiskt fortfarande springa, det vill säga benen bär om än inte i samma hastigheter som för ett par år sedan. Man är ju bliven veteran, och mer veteran blir man för varje år som går, just 2022 kommer det oerhörda inträffa att jag åldersmässigt kvalar in i gruppen för M65. Jag fyller sextiofem år den elfte september 2022, och jag vet, att fylla år den elfte september har varit en katastrof ända sedan de där flygplanen körde in i skyskraporna i New York den elfte september 2001. Varje gång jag har åkt till New York för att springa maran där efter 2001 (och det har varit ett par gånger) har jag känt mig skyldig i passkontrollen vid Newark – här kommer en levande påminnelse om terrordåden – och alltid har jag tyckt mig se passkontrollanten ge mig en lång blick när hen tittat igenom mitt pass, och skaka lite lätt bedrövat på huvudet.

Men just året 2022 tänkte jag att mitt födelsedatum för en gång skulle kunna innebära någonting positivt då det innebar att jag som en yster yngling på blott sextiofyra vårar skulle få tävla i VM mot en massa gamla gubbar fyllda sextiofem – innan även jag förvandlades till en pensionärlöpare på riktigt till hösten.  Ty så är det skrivet i stadgarna för veteranlöpare, det är det år du fyller som gäller, vad gäller placering i åldersgrupp. Fyller du sent på året så är du bara (i det här fallet jag) att gratulera.

Så blir det nu inte – och 2024 (tanken svindlar) fyller jag i stället sextiosju, en förfärlig ålder, man hamnar i ett åldersmässigt ingenmansland mellan sextiofem och sjuttio, och får jag då chansen att vara med i Veteran–VM så kommer JAG i stället bli jagad av en massa ystra ynglingar på 65.

 

Ack ja, så här är det att bli vuxen löpare, man räknar år på både fingrar och tår, ett år betyder ju så mycket när man blivit vuxen på riktigt (jag använder inte ordet gammal, det låter så … gammaldags), jag läste någonstans (minns inte exakt var, men det hör också till … att bli vuxen) att upplevelsen av ETT år för ett barn, är lika med FEM år för en som har fyllt fyrtio år.

Då kan man ju tänka sig (eller det ska man kanske inte) hur snabbt tiden går för den som passerat sextio. Men nu ska jag sluta gnälla om ålder, tider komma och gå, löpningen bestå. Att vara veteran och springa veteranlopp är fantastiskt roligt, det vänder upp och ner på världen. Ju äldre man blir, desto större chanser till bra placeringar – det gäller bara att hålla i och inte kola vippen (vuxenspråk). Och skulle man det, får man hoppas på härliga lopp i himlen – tänk 3000 meter med vingar på ryggen – och mera flax i löpningen än till och med i ett par Vaporfly!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Dimmigt i bastun
Blogg

Dimmigt i bastun


 

En klubbkompis i triathlonklubben muttrar i bastun.

– Om du kör in i en bergvägg med bil och dör och det visar sig att du är smittad av corona så kommer du hamna på TV i Rapport som en död relaterad till corona. Det har inte dött fler i år än förra året, och för några år sedan var det totala dödstalet högre än för det här året. Dö kommer vi alla göra förr eller senare.

Hellre senare då än förr, nickar jag lite försiktigt. Det är många heta känslor som svallar på olika håll nuförtiden, det är så många siffror att förhålla sig till (dödstalen inte minst), simhallar stängs, och gym och en massa andra institutioner för träning. Frustrationen växer. Rykten går bland löpare om en japansk undersökning på 600 000 deltagare i löparlopp, där blott en enda deltagare konstaterats smittad av corona.

– Ullared håller öppet och IKEA, där är det tjockt med folk, morrar klubbkompisen.  Shoppa loss får man, men springa lopp får man inte. Folk kommer att säcka ihop och bli deprimerade och förlora all kondis och sänka immunförsvaret och bli mer utsatta för corona och säkert är det en och annan som kommer ta livet av sig av ren tristess.

Jag vet inte riktigt vad jag ska svara på det, det är svårt att veta hur man ska förhålla sig till alla dessa åtgärder som tagits till för att förhindra att coronan sprids. Det är så många olika bud hela tiden, i media går det tretton experter på dussinet som med bestämdhet vet vad som måste göras, och lika många experter som tycker annorlunda. För politikerna tycks det mest handla om att visa handlingskraft, oavsett vilka effekter det kan få och hur det påverkar människor i deras vardag.

Det är mycket man kan fundera över i en het bastu när huvudsvålen ångar – till exempel om idrottsministern någonsin sysslat med idrott? Hon har ju den där enorma rastabullen på huvudet, den kan hon knappast få in i en cykelhjälm eller för den delen en badmössa. Och utan badmössa skulle rastabullen säkert dra åt sig en massa vatten och idrottsministerns huvud sjunka till botten, med fötterna pekandes upp mot simhallens tak som ett annat sjömärke. Det skulle se ut det. Men hon har nog inte tid att idrotta, hon är ju kulturminister också.

Vi häller mera vatten på bastuhällen, och höjer temperaturen ytterligare.

(bilden har inget med simhallen att göra, men kalla  tanken är ju i alla fall god …)

Simhallen där jag befinner mig vid har inte stängt för simträning (till skillnad från Stockholms alla simhallar) men klubbens styrelse har sagt att det vore etiskt och moraliskt förkastligt att fortsätta träna i grupp när andra inte gör det. Simma var och en för sig går dock bra, men då är det på eget ansvar.

Springa går dock bra, men max åtta i grupp. Det var väl det Stefan Löfvén sa? Undrar om Löfvén motionerar något? Näej, han skriver nog bara motioner?

Vi funderar över siffran åtta, och den vetenskapliga evidensen därbakom. Det går inget vidare, det övergår bastuexpertisens förstånd. Man får göra det man förstår sig på, tänker jag och vacklar ut till duschen. Löpa lugnt och enskilt och med en långlöpares tålamod hoppas på ett fungerande vaccin vid det hägrande målet. Det vet ju också alla som fastnat för löpning – siffror komma och gå – blott distansen bestå!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

I backspegeln – Cyprus Half Marathon
Blogg

I backspegeln – Cyprus Half Marathon


 

Det plingar till i datorn, ett mail från Cypern. Det börjar med ”Dear Mr. Gysing” och är undertecknat av ”Antonis Lysandrou, Hospitality Director, 21st Logicom Cyprus Marathon”. Jag tycker om tonen, artigt och verserat och Hospitaliy Director låter ju alldeles underbart. Jag översätter det till Direktör för Gästfrihet, och det är helt klart en form av direktör vi har för få av i Sverige, om ens någon?

Mailet är en inbjudan till att springa ett maraton på Cypern, men det går också bra att springa ett halvt maraton, och det är nog den delen av gästfriheten som jag uppskattar mest i nuläget. Vinterträningen har varit av växlande karaktär och en smula spridd mellan olika discipliner; styrketräning, simning, spinning, cykel, och löpning mest på löpband. Från bandet har det inte varit så långt till vikterna, och jag haft ont om tid och ont i en fot och ryggen har varit en smula gnällig så jag har satsat på att bygga upp lite nya muskler både här och där och runt omkring.

Jag har till min oerhörda förvåning fyllt både sextio och sextioett, det är som att tiden rusar allt snabbare framåt med åren och kroppen är ju tyvärr inte som en gammal bil där man kan byta ut rostiga delar allteftersom. Inte än i alla fall, men jag hoppas förstås på att några tekniska lösningar i stil med de i filmen Robocop ska dyka upp innan det är försent. Ett par nya ben, modell Usain Bolt, vore inte helt fel, då skulle plus 80 sub 40 kunna bli en framtida realitet. Men fram till det finns inget annat sätt än att försöka underhålla kroppen, efter bästa förmåga. Och att springa i solen på Cypern tänker jag kan bli mycket underhållande!

Jag har också anmält mig till Uppsala Triathlon i början av juni, Olympisk distans, och det av den kanske fåfängligaste av fåfängliga orsaker. Det är ett lopp indelat i åldersklasser, och dessutom Svenskt Mästerskap. Antalet deltagare i åldersklasser 60 plus och uppåt ska vara BETYDLIGT färre än i säg, 30 plus och upp mot 50 – I say no more! Det är dessutom kval till Veteran–EM i Malmö 2020, och att nå dit vore förstås en dröm.  I mina dagdrömmar är jag redan där, men så har jag också väldigt lätt för att dagdrömma. Men först en halvmara på Cypern. Vad har vi på Cypern?

Ön blev självständig 1960, och en del av det brittiska samväldet.  Turkiet kontrollerar halva ön, som de kallar för Nordcypern. Den andra halvan, republiken Cypern, bebos av grekcyprioter, engelsmän och en hel drös ryssar som ser Cypern som sin plats i solen. Namnet Cypern kommer av grekiska ”kypros” som betyder koppar, här bröts massor av koppar under bronsåldern. Men idag består kopparn mest av kopparslagare dagen efter hos alla turister som åker till Cypern för att leva loppan.

Och vad har vi på, Paphos, kuststaden på sydvästra Cypern där loppet ska gå av stapeln? Det var det på en strand här i trakten som den grekiska kärleksgudinnan Afrodite föddes ur havets skum, och man kan ju tänka sig att hon klev upp ur havet ungefär som Ursula Andress i Bondfilmen Dr No (1962), med en vacker snäcka i vardera handen. Några ögonvittnesskildringar till födelsen finns tyvärr inte att tillgå, men till skillnad från Ursula Andress kan man ju tänka sig att Afrodite hade vare sig bikini eller en kniv i bälte runt höften.

– Så det kan du tänka dig, säger mitt resesällskap Anna som också ska springa halvmaran.

– Det ska vara en underbart fin strand där Afrodite dök upp, säger jag, vi kunde kanske snäcka där efter loppet?

Vi har precis anlänt till hotellet i Pathos, klockan är närmare midnatt och någon strand ser vi inte, men vi kan höra havet dundra någonstans borta i mörkret. Jag frågar taxichauffören hur långt det är till starten, jag har fått instruktioner om att startskottet går vid ett medeltida slott i hamnen. Chaffisen vinkar glatt med handen åt höger bortåt hotellet och säger något som jag uppfattar som ett par hundra meter och det låter alldeles underbart i mina trötta öron, resan har varit lång. Flyget vi skulle åka med blev inställt på grund av den fruktansvärda olyckan med Boeing–planet i Etiopien, ett planerat direktflyg blev till ett par byten. Starten på loppet är kvart över nio på morgonen, ska vi hinna äta något innan utan att ha magen full när det är dags att springa, måste vi upp med soluppgången.

– Vi kan kanske springa i sömnen första halvan, säger jag positivt, och sedan är det ju bara en dryg mil kvar innan man kan gå och lägga sig igen.

Men det örat vill Anna inte höra på, hon har blixtsnabbt stoppat öronproppar i öronen och fallit i säng, en beundransvärd sömnbegåvning.  Jag går ut på balkongen, alldeles ensam i världen, bara jag och havet. Långa vita vågor skymtar svagt i mörkret, det doftar salt i vinden. Hej Cypern, det ska bli grymt att springa här i morgon i bara linne och korta tajts, i det Stockholm vi lämnat bakom oss var det runt noll och iskallt strilregn. God natt!

 

Vi hänger på frukostlåset, lassar in mellan gäspningarna. Andra löpare gör likadant; det pratas grekiska, engelska, ryska, franska och andra språk. Vi känner oss mycket internationella. Det är en skön känsla, löpning är en riktig fredsrörelse, vi är alla lika inför startskottet. Det finns inga genvägar mot mål, det är bara sätta ena foten efter den andra.

Anna är tidsoptimist, jag är tidsrealist, vill alltid vara ute i god tid. Hon tycker jag ska sluta titta på klockan, och gå före till starten. Så då gör jag det, fast först en sväng förbi receptionen för att få veta lite mer exakt hur långt det är dit. Taxichauffören sa ju att det var alldeles runt hörnet, men det känns en smula diffust.

– Oh, it´s about three kilometer along the beach, sir!

Gaaah!!!, och bara tjugofem minuter till start. Jag messar Anna om sakernas tillstånd ”ses vid starten”, och drar iväg längs stranden i fem–fart. Faen, det här kommer ju att bli ett tjugofemkilometerslopp.

En kvart senare är jag framme, och hinner precis ta mig ut på en pir och i skydd av några stenbumlingar pinka i havet. Poseidon och alla andra havsgudar må förlåta mig, men kön till bajamajorna är oändligt lång. Det dånar eurodisco, det luktar liniment och det är redan tjugoen grader i solen. Förra veckan regnade det mest hela tiden, men idag är makterna på strålande humör, här skall stekas löpare till lunch.

Pang, och startskottet går. Jag är ju inte här för att springa fort, jag är här för att njutspringa, ta det lugnt och beskåda omgivningarna. Men det bryr sig inte benen om, de ger sig iväg som om jag var i toppform. Det känns hur kul som helst i två kilometer, men sedan börjar det pysa om topplocket, och jag växlar ner till vad jag kalkylerar som ett överlevnadstempo.

Men klockan tittar jag förstås på, kan inte låta bli. Micael Dahlen skriver i sin bok ”Starkt kul” (som ni kan läsa mer om på annan plats här i tidningen), om hur allting blir så mycket roligare när man får mäta saker.

Om du mäter mer i din träning kommer den leda framåt mer, så enkelt är det. // Mätningen kommer dessutom att göra dig nyfiken på hur det går, vilket gör träningen roligare, och den kommer få dig att skärpa dig.”

 

Jag funderar över det där när jag passerar fem kilometer på en tid som brukade vara min ungefärliga tid på en helmara (och inte som nu på en halvmara), och undrar vad Micael Dahlen skulle tycka om ett mätande som går baklänges. Fast han skulle nog bara rätta min bristande matematik, ”hörru Gysing, du har glömt lägga in en koefficient för ålder”. Ja ja, men var det inte någon som sa att ålder bara är en siffra?

Banan är hyfsat flack i början men så vänder den uppåt och in i en motvind så stark att läpparna fladdrar (överdriver kanske lite, men slakmota och motvind är ju jobbigt). Efter åtta kilometer vänder banan och vinden hamnar i rygg och plötsligt blir löparlivet roligt igen. Jag far fram som i fornstora dagar och där är ju Anna, hurra hon hann till starten i alla fall. Hon vinkar, ser stark ut, fast hon hatar att springa i värme, uppvuxen i Timrå trivs hon bäst i minusgrader.

Jag rullar på efter bästa förmåga, har utkik efter gråhårsmän, som vara i samma åldersklass som jag är. Jag passerar en, jag passerar två, men vid sjutton kilometer springer jag in i en osynlig vägg och sen är det som att springa i klister hela vägen in mot mål. Glada lunchgäster vid uteborden till restaurangerna som ligger som ett pärlband i Pathos hamn längs den sista kilometern mot mål, frossar i havets läckerheter och skålar i vitt vin och hejar uppmuntrande. Här springer jag för era synder, tänker jag (avundsjukt), utan mig och mitt lidande ingen balans i tillvaron.

Men gudomligt är att gå i mål, och med en massa dividerande sista tre kilometerna om vad som passar sig bäst att mäta, kommer jag fram till att om jag klarar mig under 1.37 så får jag vara nöjd. Jag går in på 1.36.41 och det med den mätmetoden känns det som en seger (tack Micael).

När Anna passerar målgången faller hon i mina armar och är så trött att tårarna trillar. Hon fick halvt stressa ihjäl sig för att hinna till start (jag säger som den ödmjuka människa jag är ingenting om vikten av att vara ute i god tid), och värmen och luftfuktigheten var ett helvete. Men snart är alla smärtor glömda, vi sitter lyckligt endorfinstinna och blinkar slött i solen som är alldeles underbar när man inte behöver springa under den.

Och titta där, vad många pokaler, en hel bänk full med pokaler, och det visar sig att i det här loppet har man prisutdelning i alla åldersklasser, ända upp till 70 plus.

Nämen oj! Men väl ändå inte?

– And third place in agegroup  60–65 to Krystchof … (skit också) … no, Kenneth Gajsaeng!

Jag älskar åldersklasser. Jag älskar Cypern. Jag älskar löpning. Jag skickar iväg ett email: Dear Mr. Lysandrou! You made my day today!

 

./

 

Faktaruta: 21:th Logicom Cyprus Half Marathon

Män:

1 Laslo Tarnai, Ungern, 1.11.51

2 Michael Deason, England, 1.11.51

3 Oleksabdr Shelest, Ukraina, 1.12.02

3:a M60 Kenneth Gysing, Sverige, 1.36.41

Kvinnor:

Eurelia Venskaityte, Litauen, 1.22.14

Fruzina Szeheresne, Ungern, 1.22.23

Katie Tucker, England, 1.31.48

12:a F50, Anna Foghammar, 2.12.38

 

 

 

 

 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*