Guds straff

Sonen fyller sexton. Jag ger honom gamle nobelpristagaren (1946) Herman Hesses ”Siddhartha” i pocketutgåva, om en ung man av ädel brahminsläkt i Indien som lämnar familjen och dess förväntningar på honom och ger sig ut i världen för att söka meningen med livet, via ett stopp hos några erfarna kvinnor i stadsmiljö som lär honom allt om kärlekens konst. Jag minns jag hade stor behållning av den när jag själv var i tonåren någon gång på nittonhundratalet, men i den mån jag har blivit aningen visare med åren så swishar jag för säkerhets skull också över tusen kronor som ett komplement till det litterära. Samt ger ett löfte om att om han också läser boken kan räkna med ytterligare ett bidrag på femhundra kronor, men då får han också ställa upp på ett litet förhör om innehåll och läsupplevelse.
Sonen vrider och vänder på boken och sneglar på baksidestexten, grymtar något på gutturalt tonåringsmål och undrar om jag är buddhist. Jag säger som det är, att det med stor sannolikhet var Herman Hesse som sådde det första fröet till maratonlöparen i mig. Ty efter att Siddhartha förlustat sig väldeliga i staden några år lämnar han den och alla dess värdsliga fröjder och söker sig ut på landsbygden för att leva ett asketiskt liv med målet att nå fram till nirvana. Ja, inte bandet Nirvana då förklarar jag för sonen, utan ett slags högre upphöjt själsligt tillstånd, något motsvarande känslan man kan ha efter att ha gått i mål i maratonlopp. Åt det skakar sonen bara på huvudet, och förklarar med ett snett leende att maratonlöpning inte är någonting de tagit upp i skolan på lektionerna i religionskunskap.
Jag förklarar att löparens liv i mångt och mycket är att likna vid den med tiden upplyste Siddharthas liv; ett liv i enkelhet och andlig innerlighet, en strävan att med stort mentalt och fysiskt fokus nå fram till en slags själslig frid som får livet och tillvaron i stort att framstå i ett förklarat sken.
– Du menar att äta två semlor på raken som du gjorde igår, undrar sonen.
– En löpares belöningssystem skiljer sig en smula från Siddharthas, förklarar jag sanningsenligt (och upplyst), en skopa kokt råris efter ett långpass skulle allvarligt ta knäcken på en löpares nirvana. Två semlor däremot får både kropp och själ att strax börja längta till nästa långpass.

Sonen betraktar mig skeptiskt. Han hade en period då han glatt löpte på i sin faders fotspår, men så en dag sprang han in på ett gym och där blev han kvar. Nu lyfter han vikter så stängerna bågnar och förklarar emellanåt för fadern (som han betraktar som en i sammanhanget oupplyst novis) allsköns olika träningsmetoder för muskulär utveckling samt lever huvudsakligen på burkar med kvarg. Jag försöker locka med en kanelbulle då och då (ytterligare en väg till löparens nirvana) men sonen är lika konsekvent i sitt näringsintag som en gång Siddhartha, inget onödigt fluff i matskålen här inte.
– Sa du femhundra kronor, säger sonen.
– Jag sa det, säger jag.
– Ok, säger sonen, stoppar ner Siddhartha i träningsväskan, jag drar till gymmet!
Jag vinkar farväl. Sexton år och redan längre än sin fader. Man kanske skulle testa en burk kvarg?

Åren går, Runners World består! I år firar tidningen fyrtioårsjubileum, man får nypa sig i armen. Åttiotalet, var inte det alldeles nyss? Åren rusar på, och känns det som att åren har ökat takten de senaste åren, samtidigt som tempot i undertecknads rusande i löparskor inte riktigt har hängt med i utvecklingen. Det var ett tag det sattes något personligt PB, med en med åren alltmer tilltagande ödmjukhet (!) börjar insikten komma krypande att det nog inte kommer några fler. Lyckligtvis finns det åldersklasser, i år får jag häpnadsväckande nog börja harva i M65. Det är bara att nypa sig i armen igen, var jag inte tjugofem alldeles nyss? Eller i alla fall fyrtiofem?
Med åren har jag i alla fall utvecklat en så kallad löpardetektor (roligt att åtminstone något utvecklat sig), ett slags dubbelseende i det jag läser i min roll som bokredaktör för ett månadsmagasin (Femina) – där jag, vill jag påstå, förenar det bästa av två världar, litteraturen och löpningen. Det har varit till stort gagn och glädje (vuxenspråk från nittonhundratalet) för tidningens återkommande sida, ”Jag är löpare”, där många bekanta (och blivande bekanta) passerat revy genom åren, med det gemensamt att de alla har haft löpning som ett intresse. En hel del löpande författare har det blivit, och det är där min löpardetektor spelar in. I allt jag läser är löpardetektorn påslagen, dyker det upp en löpare i texten, eller en anspelning på löpning, tänker jag ”ahaaaa”, det kan inte vara en slump. Varför skriva om löpning om man inte själv är löpare? För tre år sedan fick jag (exempelvis) Lydia Sandgrens väldiga debutroman ”Samlade verk” som pdf, för att hinna vara aktuell med böckernas utgivningsdagar måste jag alltid läsa manus mycket tidigt (ibland får man be författarna skynda på lite med skrivandet), och minsann – en av huvudkaraktärerna tränade löpning.

Jag kollade med Lydia, och visst tränade hon löpning. Jag blev den första som intervjuade henne om romanen, det vill säga, om löpningen i romanen – just romanen (på 690 sidor) avhandlades på ett par rader. Det tyckte hon var roligt (och en smula udda). I texten i RW nämndes även att Samlade verk var en trolig framtida vinnare av Augustpriset, och mycket riktigt, Lydia Sandgren vann Augustpriset året därefter (den tidigare nämnda utvecklingen av ödmjukhet gäller i huvudsak löpning).

I det här numret av RW är det dags igen. Victor Pavic Lundberg debuterar med kriminalromanen ”Den som överlever”, där det dyker upp en löpare några kapitel in i texten.

En kvinnlig journalist vid namn Danijela ger sig ut på en löprunda i mörkret på Djurgården i Stockholm. ”Trots att det redan var mörkt ute undvek hon att klä sig i en gul, skrikig reflexväst. Det var bara idioter utan någon respekt för sin värdighet som tog på sig sådant. Danijela skulle hellre bli påkörd av en buss”. Jag vill också påstå att Victors ”Den som överlever” är en trolig vinnare av debutantpriset på ”Crimetime award” på Bokmässan nästa år (kom ihåg var ni läste det först). Vad sen Victor själv tycker om att springa i reflexväst – det kan ni läsa under rubriken ”Jag är löpare” längre bak i tidningen.

Fotfel kan ta sig många uttryck. Vrickningen gav med sig till slut fast två månader efteråt kan det fortfarande blixtra till i vad som måste vara en nerv i kläm och all kraft försvinner i foten för en tiondel av en sekund. Det får benet att knäa till i steget och det är en smula obehagligt, men lika snabbt är det borta igen. Läkköttet tycks allt segare med åren.
Men det finns de som har det värre, brorsan har haft fotfel i över fyra månader nu, trots cortisonspruta och rehab, det är något med en inflammerad senskida som inte vill ge med sig. Det har fått dramatiska effekter.
– Oj, oj, suckar brorsan i mobilen, jag ställde mig på vågen och det skulle jag inte ha gjort.
– Äsch då, säger jag, något kilo hit eller dit spelar väl ingen roll.
– 75,9, suckar brorsan.
Hepp – i somras vägde brorsan in på runt 69 kilo, här har det hänt grejer. Han har under skadetiden känt sig en smula uppgiven och plötsligt tappat greppet om det godisförbud som instiftades för många år sedan och ohämmat börjat trycka i sig chokladkakor och lösgodis och annat onämnbart samtidigt som han mest jobbat hemifrån allt enligt Tegnells rekommendationer under pandemin. Men också släpat sig till gymmet ett par dagar i veckan (kan man inte springa kan man ju bli lite starkare i stället), och pumpat vikter vilket har uppskattats av sambon som tycker att hon alltför länge bott samman med en ”springande pinne”. Men en massa övervikt är förstås betungande på alla de sätt och vis om man ska få upp farten igen när den felande foten väl åter blivit funktionsduglig. För att inte tala om våtdräkten – kan bli svårt att komma i den i sommar – och vi som funderat på en comeback i swimrun efter tio års uppehåll (senast var 2012, Amfibiemannen på Lidö). Elände, elände.

– Man bränner inte mycket fett när man ligger i soffan med datorn på magen hela arbetsdagarna, suckar brorsan, enda träningen där blir ju när man sträcker sig efter fjärrkontrollen för att byta kanal på burken (gammalsvenska för TV), och det ger ju inga magrutor.
Det går några dagar, och så ringer mobilen igen.
– Ja, hallå, hallå, säger jag.
– 75 kilo blankt, säger brorsan upprymt.
Brorsan hör också till mätarsläktet, allt ska mätas; intervalltider, distanser, antal sekunder på längder i simbassängen. Vikt i milligram.
– Här händer det grejer, säger jag.
– Kör bara linssoppa till lunch och inget godis på flera dagar, men faen vad hungrig jag är.
Det går ytterligare några dagar innan mobilen ringer igen.
– 73, 4, säger brorsan entusiastiskt, bara spenatsoppa till lunch.
– Oj, oj, säger jag, fortsätter det i den här takten är du snart sub 70 igen. Bli inte anorektiskt nu bara.
– Ingen risk, säger brorsan, jag har fortfarande smör på mackorna.
Där är vi nu, och det börjar se hoppfullt ut för sommaren. Kanske behöver brorsan inte köpa en ny våtdräkt ändå? Med mindre tyngd på onda foten – snart kanske också så pass lättfotad att han flyger fram som löpare igen! Det hoppas jag starkt på – alla viktiga samtal från brorsan kan bli lite betungande i längden!

Rehab suger. Sug på den, om du aldrig gjort det förr. Fotfelet fortsätter, snart har det gått tre veckor. Jag vet, läkköttet är segt på gamla gubbar, fast innan skadan kände jag mig som en förhållandevis ung gubbe. En så kallad semigubbe – en sådan som vacklar mellan att fortfarande tro sig kunna förbättra PB på en och annan sträcka, och en mer realistisk åldring med sikte på att hålla tillbaka det kroppsliga förfallet efter bästa förmåga. Nu tycker jag mig skåda den förestående döden i vitögat.
Visst har foten blivit bättre, svullnaden har lagt sig och de bårhusblåa tårna har blivit lika likbleka som vanligt (dödskul). Men stukningen vill inte riktigt ge med sig, yttersidan av foten stramar när jag går, när jag gjorde ett försök att springa några steg högg det till ordentligt på ovansidan av foten. Man börjar tänka att fotfelet är förfärligt felande, att några senor har hamnat snett och kanske att något litet ben har gått sönder. Varför fortsatte jag att springa på den stukade foten? Varför hoppade jag inte hem på ett ben i stället?
Jag har stått på en balansbräda och vinglat, jag har suttit i soffan framför dumburken (tv:n) och tittat på svenska VM–kvalmatcher med foten på en kudde och vickat foten fram och tillbaka och i sidled i timmar. Man kan drabbas av existentiell kris för mindre, och då syftar jag lika mycket på fotviftandet som på fotbollen.
Jag har cyklat på motionscykel på gymmet – trampat och trampat och gått från rödrosa babianstjärt till läderartat cowboyarsle. Simmat har jag också gjort, testat halvdassiga voltvändningar och frånskjut med bara en fot, en gång glömde jag mig, tryckte till med den felande foten och det gjorde ONT! Gapade stort och kallsupade en halv bassäng och havererade som en läckande ubåt (på väg ner mot botten) innan jag fick fatt i en lina. Men jag tänker att allt detta cyklande och simmande kommer göra mig grym inför nästa års triathlontävlingar – om det nu inte vore för löpningen. Tänk om jag aldrig kommer att kunna springa mer?

Brorsan är dock inte imponerad, han har haft en felande fot i snart fyra månader (fotfel går uppenbarligen i släkten). En naprapat sa till brorsan att det satt i ryggen (allting hänger samman här i livet; ryggar, fötter, tilltro till naprapater), naprapaten knyckte och knäckte brorsans rygg och sa att nu skulle det gå bra att springa igen. Det gjorde det inte, och dyrt var det också. Nu har brorsan gått till en läkare som tyckte sig tro att det nog var en överansträngd sena under foten, och rekommenderade besök hos sjukgymnast för rehab (fortsättning följer). Hur som helst, vad är väl fyra månaders lidande mot tre veckors? Det har brorsan förstås rätt i.
Men så inträffar undret, jag pausar krönikeskrivandet, tar mig ner till gymmet, det må bära eller brista – men nog känns väl foten ändå lite annorlunda idag? Jag börjar gå på löpbandet, ökar farten och plötsligt löper jag. Foten är fortfarande stel, men där skjuter inga blixtar av smärta fram. Jag känner rytmen i kroppen igen, löpningens flytande rörelse, hur hjärtat pumpar blod, dånar av glädje. Jag springer igen, foten håller – och livet är återigen alldeles underbart!

Distriktmästerskap för veteraner

Jag svänger in med bilen på Sätra Idrottsplats, en förort till Stockholm. Jag är ute i extremt god tid (som alla fullvuxna människor – plus 60), till saken hör också att jag lovat brorsan att heja på honom när han springer 800 meter. Själv ska jag springa 5000 meter ett par timmar efter brorsans lopp, och det handlar förstås om en av årets idrottsliga höjdpunkter – DM för Veteraner i Sätra.

SVT-Sporten har visserligen inte lovat någon direktsändning (det var något med OS som kom emellan), jag hinner dock knappt stiga ur bilen förrän jag stöter på en världsstjärna, Mattias Sunneborn, nybliven världsmästare i femkamp i M50. Den här dagen står blott höjdhopp och stavhopp på agendan. Vi önskar varandra lycka till – och veterantävlingarna kan börja.

Brorsan är nervös, han har bara sprungit 800 meter en gång tidigare, ont i en fot har han också. Jag tröstar med att distansen är löjligt kort, bara två varv och så är smärtan över. Tänk på mig i stället, 5000 meter, där får man lida i tolv varv (plus 200 m) det är BETYDLIGT värre. Brorsan låter sig dock inte tröstas, grymtar något obegripligt till svar.

Starten går, och brorsan ligger på bra. Steget är väl inte riktigt som Sunneborns när han brukar dra på i M50, men nu är ju brorsan M60 – det är skillnad från ett decennium till annat.

Brorsan vräker sig över mållinjen, eller nåja, snarare faller, man kan nästan se mjölksyran spruta ur öronen. Han är lycklig, han är någon tiondel snabbare än förra gången. Men lyckan är icke bestående, strax blir han diskad, en funktionär har konstaterat att han vikt in för snabbt på gemensam bana.

Det var något med gröna prickar på banan och en kon och en halvmeter för tidigt (regelverket för DM är minst lika hårt som i VM) som brorsan missat (fullt upptagen som han var med att löpa). Brorsan är förkrossad, men bara för ett litet tag, strax upptäcker han att Veteran–SM i Högby på Öland går nästa vecka. Där kan han få revansch, han vill ha mig med, man kan springa 5000 meter där också. Jag tvekar en smula, det är drygt nittio mil tur och retur till Högby, en lång sträcka att ta sig för att springa ett lopp på ett par minuter.

Först ska jag springa 5000 meter här i Sätra, få se hur det går.

Det går riktigt bra. Min första guldmedalj, det känns stort. Jag berättar målande om loppets alla detaljer för brorsan, om den enorma motvinden längs ena halvan av banan och klappret av konkurrenternas fötter bakom ryggen, hur det långsamt avtog och tystnad uppstod, att jag inte vågade att se mig om, bara borrade in blicken framåt och räknade ner varv.

– Det är märkligt, säger jag till brorsan, 5000 meter är ju ingenting jämfört med en mara, ändå kan det kännas så fruktansvärt långt!

– Mmm, säger brorsan (inte riktigt så idel öra som en DM–mästare kan önska, men han lyssnar i alla fall med ett halvt öra), ska du med till Hörby nu då?

– Det är klart jag ska med till Hörby, säger jag (med guldsmak i munnen), Veteran–SM vill man ju bara inte missa!

Det är dock en annan historia – för nästa krönika!