Anders Forselius

anders.forselius@gmail.com

Visa arkiv

Blogg

Straffrundan42: Ungern, när allt inte går som på räls

17 maj 2026 av Anders Forselius

Dagens soundtrack: O-Zone – Dragostea din tei

Straffrundan42 – löpning runt fyrtiotvå straffområden under lika många dagar i väntan på fotbolls-VM

Straffrunda 14: Puskás Aréna, Budapest, Ungern

Straffrunda 15: Stadionul Tineretului, Brașov, Rumänien

Straffrunda 16: Arena Națională, Bukarest, Rumänien

Straffrunda 17: Stadionul Steaua, Bukarest, Rumänien

Straffrunda 18: Stadionul Gheorghe Hagi, Constanța, Rumänien

Järnvägar. Det som skulle bli en avkopplande väntan på nattåget mellan Budapest och Brașov, den rumänska skönheten som ligger sådär förföriskt insprängd i bergskedjan Karpaterna, blev allt annat än en bal på slottet.

När tågen med avgång både före och efter min nattkärra allteftersom blev tilldelade avgångsspår så hände absolut inget med nattåget mot Rumänien. Däremot lyste ett obegripligt meddelande på ungerska i rött på displayen. Röd färg är sällan bra i något sammanhang, inte minst på fotbollsplanen.

Ungerskan är, precis som avlägsna släktingen finskan, en fullständig orgie av obegripliga bokstäver som är mer eller mindre omöjliga att förstå för någon som är född utanför denna språkfamilj. Vad var det för meddelande?

En kvart innan avgång fick jag förklaringen. Någon form av incident hade inträffat med vårt tåg, något som effektivt kom att fälla krokben för mina drömmar om att avnjuta en god middag och sedan vakna upp utvilad i min liggvagn i Karpaterna.

Med facit i hand var jag därmed långt ifrån utvilad när jag vrålhungrig klev ut på perrongen i Brașov. Det hade varit en minst sagt aktiv natt med fem byten till lokaltåg, regionaltåg och bussar ända fram till den ungerska gränsen. Där vi fick snällt vänta på ett rumänskt tåg vars sittplatser kändes som rena minfältet för röven. Googla ordet obekvämt och det kommer fram minst fyra miljarder foton på IC-tåget genom Rumänien, och antagligen även i kombination med foton på hemorrojder.

Budapest är annars en logistiskt våt dröm när det gäller kollektivtrafiken, inte minst när det gäller att ta sig från flygplatsen. Flygplatsbussarna avgår på löpande band för billig penning och lämnar av passagerarna på strategiska ställen i centrala delar av den ungerska huvudstaden. De fotbollssupportrar som tar sig hit i slutet av maj för att titta på finalen av Champions League mellan Arsenal och PSG behöver därmed inte fundera på logistiken, de kan koncentrera sig på matchen på väldiga Puskás Aréna.

Ett lag som har vunnit denna statusfyllda turnering, eller rättare sagt det som då hette Europacupen, var Steaua Bukarest. På sin väg mot finalen 1986 så behövde rumänerna bara slå ut dessa fyra lag i dubbelmöten: Vejle (Danmark), Budapest Honvéd, Kuusysi (Finland) och Anderlecht. Ingen direkt avskräckande resa alltså.

Steaua Bukarest slog därefter Barcelona i finalen (borde ha varit IFK Göteborg!) på straffar efter att ha inlett med två straffmissar. Men eftersom Barca bestämde sig för att sumpa sina fyra första så spelade det ingen roll i sammanhanget.

Champions League i all ära, men nog var det väl ändå roligare på den här tiden. Och lite mer oförutsägbart.

Instagram: straffrundan42

Puskás Aréna i Budapest, en högaktuell byggnad eftersom den ska vara värd för finalen av årets Champions League.

Ungerska parlamentet, en av planetens allra vackraste byggnader. Nu ännu vackrare sedan förre premiärministern nyligen tvingades städa ur sitt kontor.

Donau, ett vattendrag som är ständigt närvarande i den ungerska huvudstaden.

Puskás Aréna ska få besök av Arsenal och PSG när CL-finalen spelas här den 30 maj. Båda lagen har chansen att ta hem en dubbel med både ligaseger och CL-seger.

Det fejas för fullt i Puskás Aréna och stadion är därmed stängd för besökare fram till CL-finalen. Däremot kan besökare istället hälsa på i Puskás Múzeum.

Budapest-Keleti, klassisk järnvägsstation i Budapest. En vacker skapelse som har fått besök av många tågluffare genom åren.

En tågresa mellan Budapest och Brașov bjuder på ögonerotik med sköna vyer över bergskedjan Karpaterna.

Vad Brașov får för betyg av ChatGPT? 8,5! Brașov är en mysig guldklimp mitt bland Karpaterna som är absolut värt ett besök.

Arena Națională, Bukarest. Den rumänska nationalarenan i fotboll.

Stadionul Steaua, Bukarest. Hemmaplan för Steaua Bukarest som vann Europacupen 1986.

Gheorghe Hagi, en av alla hjältar som har spelat för Steaua Bukarest. Och landslaget. Gheorghe Hagi är en av ägarna till den rumänska fotbollsklubben Farul Constanța, men numera på en lägre nivå eftersom han även är rumänsk landslagstränare.

Constanta, det rumänska semesterparadiset vid Svarta havet. Den här dagen är det emellertid löpare som har monopol på stranden eftersom det står löpartäving på agendan.

Lämna kommentar Avbryt svar

Blogg

Straffrundan42: Dags att lätta ankar i Ankara

av Anders Forselius

Dagens soundtrack: Aldo Nova – Long hot Summer

Straffrundan42 – löpning runt fyrtiotvå straffområden under lika många dagar i väntan på fotbolls-VM

Straffrunda 11: Beşiktaş Stadyumu (Tüpraş Stadyumu), Istanbul, Turkiet

Straffrunda 12: Fenerbahçe Şükrü Saracoğlu Stadyumu, Istanbul, Turkiet

Straffrundan 13: New Ankara Stadium (19 Mayis stadium), Ankara, Turkiet

Potter för i h-lvete, varför ringde du aldrig? Med min känsliga högerdojja och rutin så kunde vi ha gått hela vägen i fotbolls-VM. Nu är jag sur, istället för att som brukligt gnugga alla VM-matcher kommer jag eventuellt att bojkotta spektaklet och istället kika på gamla repriser av Landet runt. Så får det bli.

Å andra sidan kanske Potter även efterlyser viss talang bland spelarna. Jag tvivlar själv på att jag numera klarar av mer än tre tillslag innan bolluslingen tar mark. Jag håller mig istället till gåfotboll på somrarna, där får kulan enligt reglerna aldrig vara i luften.

Under tre intensiva dagar i Turkiet, Istanbul respektive huvudstaden Ankara, hann jag ta en runda runt arenorna tillhörande Beşiktaş och Fenerbahçe. Det förra laget håller till på en arena centralt belägen mitt i staden och nära vattnet, medan Fenerbahçe håller till på den asiatiska sidan precis bredvid den stora järnvägsstationen.

Tittar man bara på arenorna så är det alltså klar poängseger för Beşiktaş, men man måste ju även väga in tröjorna innan man väljer ut sitt favoritlag. Det var så jag började heja på Arsenal i mitten av sjuttiotalet när Tipsextra gjorde sitt intåg i de svenska folkhemmen. På svartvita tv-apparater matades man med lag som spelade 0-0 eller 1-0 på leriga planer i, som det såg ut att vara under dåvarande tv-teknologi, vita tröjor. I bästa fall något grådaskiga tröjor efter all närkontakt med lervällingen.

Arsenal var ett undantag. Även ur svartvit synvinkel stack laget ut, man visste att de hade coola tröjor. Kärleken har hållit i sig och i år vinner vi en dubbel och får fylla på troféskåpet.

Beşiktaş lirar i svartvita tröjor liknande Newcastle. Inget man går igång på och vill dra ut på ett raveparty några dygn. Här vinner Fenerbahçe på teknisk knockout med sina blågula tröjor. Jag har hittat mitt nya favoritlag. Man ska emellertid ge viss cred till Beşiktaş som med jämna mellanrum lyckas dra till sig stormatcher till sin hemmaborg. Om precis en vecka avgörs där finalen i Euro League.

Avslutningsvis, New Ankara Stadium i, just det, huvudstaden Ankara. En arena som tidigare gick under namnet 19 Mayis stadium (viktigt datum i den turkiska historien) och som är/var planerad att stå klar under 2026. En arena som borde vara en självklar favorit hos alla långdistansare. Hemmafansen döpte nämligen en av läktarsektionerna på den gamla arenan till ”maraton”. Bara en sån sak.

Instagram: straffrundan42

Potter för bövelen, varför ringer du aldrig?

Lämna kommentar Avbryt svar

Blogg

Straffrundan42: Tadzjikistan, planetens rooftop

av Anders Forselius

Dagens soundtrack: Vanessa Paradis – Joe le taxi

Straffrundan42 – löpning runt fyrtiotvå straffområden under lika många dagar i väntan på fotbolls-VM

Straffrunda 9: Dushanbe Stadium, Tadzjikistan

Straffrunda 10: Pamir Stadium, Dushanbe, Tadzjikistan

Centralasien har varit rena orgien av smidighet när det gäller gränsövergångar och i princip har gränsbevakarna nästan aldrig särat på läpparna förutom när de har levererat uppmaningen ”ta av dig glasögonen”. Stämplarna har därmed skyfflats in i passet i nästan samma hastighet som Sabastian Sawe springer maraton.

Även Tadzjikistan såg mycket lovande ut. En snabb googling på landet avslöjade att gränsövergången mellan Uzbekistan och Tadzjikistan till och med var den allra smidigaste av samtliga stan-länder.

Det som däremot talade till landets nackdel var bristen på bussar/tåg med ”riktiga tidtabeller” mellan Samarkand och Tadzjikistans huvudstad Dushanbe. Alltför många om och men är inte bra för min hjärtfrekvens, jag vill veta när bussjäveln går, basta.

Min nye polare ChatGPT avslöjade att det fanns några alternativ för att ta sig från Samarkand till Dushanbe. Det mest ekonomiska var att ta en delad taxi till gränsen, promenera mellan gränskontrollerna och på nytt ta en delad taxi till den närmast större staden Pendzjiikent. Därifrån var det tydligen lätt att hitta små minibussar ”marshrutkas” till huvudstaden Dushanbe. Pust, stön, flämt.

Det fick bli en annan lösning. Eftersom mitt vandrarhem även arrangerar dagsutflykter till Tadzjikistan ordnade jag istället en transport med denna grupp direkt till Pendzjiikent. Ett dyrare alternativ, men med facit i hand åtminstone två ”om och när” mindre.

Det mitt Internetverktyg däremot inte hade tagit i beaktning var att avresedagen visade sig vara en speciell helgdag, något som tydligen hade fått fart på restarmen på typ halva Centralasiens befolkning.

Det förväntade blixtbesöket vid gränsen utvecklades därmed till en nästan tre timmar lång pina i stekande sol innan alla stämplar hade landat rätt i passet.

Den enorma förseningen innebar att jag inte anlände förrän tidig eftermiddag i Pendzjiikent och att alla ”marshrutkas” redan hade dragit iväg upp genom det dramatiska landskapet. Det återstod därmed att deala till sig en taxi bland alla vänliga, men tuffa centertankar/taxichaufförer.

Efter att gått i klinch med alla representanter från stadens taxinäring (hade det skett på en fotbollsplan hade det röda kortet kommit fram), satt jag till slut i en bekväm taxibil och kunde därefter avnjuta det formidabla landskapet under den fyra timmar långa resan till Tadzjikistans huvudstad. En resa som trots alla hårnålskurvor och en högsta passage på 2720 meter, flöt på alldeles utmärkt förutom ett och annat stopp för att ge fri passage för alla fårskockar som delade samma rutt.

Precis som Tadzjikistan i övrigt så visade sig Dushanbe vara en riktig höjdare, kanske till och med den allra största överraskningen under resan så här långt. Ett intryck som förhöjdes av att stadens nya och gamla nationalarenor i fotboll, Pamirstadion och Dushanbe Arena, punktmarkeras av både vatten och höga berg.

Tadzjikistan har, till skillnad från grannen Uzbekistan, ännu aldrig kvalificerat sig för ett fotbolls-VM, men tiden talar för landet. Och med tanke på landets skönhet borde de till och med få ett wild card direkt till kvartsfinal.

Instagram: straffrundan42

Fannbergen är en utmaning för bilisterna på vägen mellan Samarkand och Dushanbe. Högsta partiet på vägen ligger på 2720 meter.

Den fyra timmar långa taxiresan genom Tadzjikistan kostade 15 dollar (20 med dricks), men borde i själva verket kostat åtminstone det tiodubbla med tanke på att det var betydligt mer en sightseeing än transport.

Hundratals får med tillhörande vallhundar använder också vägen genom Fannbergen. Vid åtminstone fem tillfällen fick vi dämpa farten för att inte orsaka lammkotletter.

Superlativen tog dessvärre redan slut under den första timmen av resan genom Tadzjikistan. Fortsättningen av resan skulle bli än mer dramatisk.

Tadzjikistan, resans allra största överraskning.

Tadzjikistan har, till skilland från grannen Uzbekistan, aldrig kvalat in till slutspelet i fotbolls-VM. Är det dags nästa gång..?

Tadzjikistans nybyggda parlament i huvudstaden Dushanbe.

Tadzjikistans huvudstad är en orgie av skönhet.

Bron över floden Dusjanbinka i den tadzjikiska huvudstaden.

Parlamentsbyggnaden bekostades av det stora grannlandet i öster och stod klart 2024.

Pamirstadion, den gamla nationalarenan i fotboll som snart får ge vika för den nybyggda Dushanbe Arena. På den här arenan spelade även Afghanistan VM-kval 2022 eftersom det då inte var läge att kasta inkast och slå hörnor i Kabul.

Pamirstadion timmen innan seriematch på arenan.

Lämna kommentar Avbryt svar

Blogg

Straffrundan42: Samarkand

av Anders Forselius

Dagens soundtrack: Lill Lindfors – Om du nånsin kommer fram till Samarkand

Straffrundan42 – löpning runt fyrtiotvå straffområden under lika många dagar i väntan på fotbolls-VM

Straffrunda 8: Dinamo Stadioni, Samarkand, Uzbekistan

Det var en reseledarkollega på Springtime som berättade att ChatGPT numera var en naturlig del av hennes vardag och att hon till och med kunde ha något som påminde om filosofiska diskussioner med nämnda verktyg.

Det var hon som till slut fick mig att sänka garden och släppa in ChatGPT i mitt liv på allvar, något som inträffade typ ett par dagar innan denna resa. Och med facit i hand har verktyget gjort livet så mycket lättare när man exempelvis ska försöka parera udda gränskontroller och hitta bästa logistiska alternativen för transporter i okänd terräng. Livet har blivit så mycket enklare som soloresenär.

En annan sak som har underlättat resandet maximalt är e-sim. Stresspåslaget när man landar på en flygplats är mer eller mindre raderat när man har förberett telefonen med ett e-sim för respektive land (eller region) som tickar igång så fort noshjulen har fått närkontakt med landningsbanan. Jag har några skräckexempel som lätt kunde ha undvikits om jag hade haft tillgång till e-sim under mina tidigare resor, inte minst den där flygturen till Bangladesh då jag mer eller mindre flytt från oroligheterna i Nepal med mängder av döda. Eftersom jag hade stressat iväg från Katmandu så hade jag inte haft tid att boka boende i huvudstaden Dhaka.

När jag visade upp mitt pass för de två ”mullorna” i Bangladesh immigration var de långt ifrån övertygade om att släppa in mig i landet. En situation som inte förbättrades av att jag inte hade bokat boende i Dhaka. Hade jag haft e-sim i telefonen så hade jag fixat den lilla detaljen redan när flygplanet taxade in mot terminalen, nu var situationen en helt annan. Med hjälp av ett allt annat än stabilt wifi på flygplatsen lyckade jag efter ett antal försök ändå boka ett hotell och komma in i landet.

Vid ett tidigare tillfälle (under fotbolls-VM 2022) skulle jag flyga till Panama för att springa en mara och därefter ta mig landvägen genom Centralamerika för två andra maror i Belize och i den kommande VM-spelorten Monterrey i Mexiko.

Min vana trogen väntade jag in i det sista med att gå till gaten när det var dags, något som även hade att göra med att det samtidigt visades en VM-match i en av barerna på flygplatsen. Allting var glasklart trodde jag när jag visade upp mitt pass och min returbiljett ut ur Mexiko. Nja, så enkelt var det inte. Personalen på flygbolaget krävde dessutom att jag hade en returbiljett ut ur Panama. På ett ännu sämre wifi (varför ska de alltid vara bedrövlig uppkoppling på flygplatserna?) försökte jag boka en biljett med ett stresspåslag som blev allt större när jag insåg att personalen tänkte stänga gaten. Jag hann inte.

Lyckligtvis hade samma bolag en flight bara en timme senare till Panama City och då hade jag äntligen lyckats hitta en resa ut ur Panama. Jag kom ombord. Hade jag haft ett e-sim med bra täckning så hade jag hunnit med redan första kärran.

Något krav på returbiljetter har de däremot inte varit i någon gränskontroll under min resa genom Centralasien. Inte ens några frågor från passkontrollanterna. Som svensk färdas man fritt (åtminstone 30 dagar) i fyra av de fem stan-länderna. Det är bara Turkmenistan som har tuffare krav.

Tasjkent och Samarkand är därmed avprickade i Uzbekistan och personligen så var nog huvudstaden Tasjkent favoriten. Där har man dessutom tillgång till en fantastisk t-bana (otroliga smyckningar av t-banestationerna) som tar en mest överallt i staden. Jag tror faktiskt ChatGPT håller med mig…

Instagram: straffrundan42

Dinamo Stadioni, den största fotbollsarenan i Samarkand. Här kan man även springa runt hela arenan vilket många kvällsjoggare även gör.

Dinamo Stadioni, hemmaplan för Dinamo Samarqand. Laget sackar i tabellen så de borde ta hjälp av min känsliga högerfot för att få igång målskyttet.

Gur-Emir i Samarkand, gravplats för den turk-mongolske krigsherren Timur Lenk. Byggnaden upprättad 1404.

Lämna kommentar Avbryt svar

Blogg

Straffrundan42: Kräftsmak på tåget till Uzbekistan

av Anders Forselius

Dagens soundtrack: Traveling Wilburys – End of the Line

Straffrundan42 – löpning runt fyrtiotvå straffområden under lika många dagar i väntan på fotbolls-VM

Straffrunda 6: Pakhtakor Central Stadium, Tasjkent, Uzbekistan

Straffrunda 7: Milley Stadium, Tasjkent, Uzbekistan

Arton timmar tåg och dessutom på en minst sagt obekväm sittplats. Jag föredrar tåg i alla möjliga sammanhang, men borde nog med facit i hand ha skjutit fram avresan från Kazakstan när damen i biljettluckan upplyste mig om att platserna i liggvagnarna var slutsålda. Men en natt på tåg, förr eller senare somnar man väl..? Jag köpte sittplatsen, men somnade aldrig.

Enda glädjeämnet på resan var den där lilla amnestin under tjugo minuter mitt i natten långt ute på landsbygden i södra Kazakstan. En chans för alla sargade kroppar att tillfälligt läka ihop innan det var dags att ta itu med natten. Dessutom en möjlighet att fylla på med piroger, dryck och allt möjligt som såldes av några ambulerande kvinnor som gjort jetlag till en del av sin affärsverksamhet.

Jag fastnade för två piroger och en påse chips, men insåg för sent att de tunt räfflade potatisskivorna hade en smak som för en evighet sedan för alltid hade skapat negativa avtryck på mina smaklökar: Kräfta.

Världsrekordgänget som för snart tio år sedan trotsade vindar, suspekta chips och rökta kycklingspett som smakade gädda. Ändå behövde teamet endast 29 dagar på sig för att cykla från Uralbergen i öst till Atlantkusten i väst.

Fyra femtedelar av världsrekordgänget med sammanbitna blickar och plågade smaklökar efter att ha gått i klinch med kräftchips och rökta kycklingspett. Chipspåsarna är i det närmaste orörda…

För snart tio år sedan körde jag servicebil åt fem mer eller mindre galna människor som hade bestämt sig för att sätta världsrekord på cykel genom Europa och därigenom samla in pengar till Viggo Foundation. Deras plan var att starta från Ufa vid Uralbergen för att sedan njuta av en förväntad medvind i stort sett hela vägen fram till slutpunkten Cabo da Roca utanför Lissabon.

Dessvärre hade vindarna bestämt sig för att ta en helt annan riktning under de här 29 dagarna som gänget trampade från öst till väst. Och eftersom södra Ryssland och Belarus dessutom kan vara ganska vindpinat så utvecklades resan till någonting helt annat än en walk in the park.

I mitt jobb ingick att serva teamet med jämna mellanrum och fixa allt det praktiska så att grabbarna i princip bara skulle behöva cykla, svära, käka och sova. Dök det då upp någon restaurang eller mack utmed färdvägen så underlättades jobbet avsevärt både för min del och för teamet som tillfälligt kunde fly vinden och samtidigt gå all-in på allt som fanns i byggnaden.

I den lilla byn Lakhvenskiy, rakt söder om den vitryska huvudstaden Minsk, dök en bensinmack upp som på beställning. Det hade varit en mycket tuff dag för cyklisterna som hade fått bekämpa en närmast episk motvind hela förmiddagen och nu fanns äntligen chansen till en stunds vila och påfyllning av energi.

Snabbt fylldes bordet av det som fanns disponibelt, bland annat rökt kyckling och chips med, just det, kräftsmak. Kycklingen smakade överkokt gädda medan chipsen mycket riktigt smakade skaldjur. Trots att vi befann oss flera ljusår från närmaste kustremsa så hade vi alltså lyckats få tag i föda som i genomsnitt smakade kadaver från havets botten.

Obehagliga minnen som på nytt dök upp i mitt inre när jag sprättade påsen och lät de första chipsen landa på tungan. Det var då jag på allvar insåg att det skulle bli en lång natt på tåget till Uzbekistan…

Instagram: straffrundan42

Järnvägsstationen i Almaty, Kazakstan. Som tågälskare kändes 18 timmar i det läget som en krydda i tillvaron. En krydda som några timmar senare skulle smaka skaldjur.

Tidig morgon någonstans i Kazakstan efter en lång natt på tåget. På sittplats.

Häftiga Milliy Stadium i Tasjkent, fotbollens natinalarena i Uzbekistan.

Gräset är grönt även i Uzbekistan. Landet har för första gången kvalat in till fotbolls-VM och har därmed en teoretisk chans att få möta Sverige under turneringen.

Det som bara skulle bli en kortare mellanlandning/övernattning i Tasjkent slutade i förälskelse. Uzbekistans huvudstad är en riktig höjdare.

Kommer någon av landslagsspelarna i Uzbekistan att föräras en staty efter VM-äventyret i Nordamerika..?

Chorsu Bozor, den populära marknaden i Tasjkent.

Uzbekistans statshistoriska museum, Tasjkent

Metron i Tasjkent är formidabel och en sevärdhet i sig. Ingen station är den andra lik. En snabb googling satte till och med t-banan i Tasjkent på tredje plats när det gäller ”måsten” i staden!

Järnvägsstationen i Tasjkent, en kliniskt ren byggnad modell extremt stor och.. med säkerhetskontroller mest överallt.

Lämna kommentar Avbryt svar

Blogg

Straffrundan42: Getpolo i Kirgizistan och hundräddning i Kazakstan

av Anders Forselius

Dagens soundtrack: Belinda Carlisle – Runaway horses

Straffrundan42 – löpning runt fyrtiotvå straffområden under lika många dagar i väntan på fotbolls-VM

Straffrunda 3: Hippodrome, Cholpon-Ata, Kirgizistan, 4,2 km

Straffrunda 4: Almaty Central Stadium, Almaty, Kazakstan +

Straffrunda 5: Dynamo Stadium, Almaty, Kazakstan, 13,4 km

Det hade varit ett högst vältajmat besök i Kirgizistan om maratonformen hade pekat på glödhet, men eftersom jag har missat alla trösklar, intervaller, fartlekar och… typ alla träningspass de senaste två åren så fick Silk Road Marathon därmed klara sig utan min medverkan.

Istället stod jag på läktaren på mäktiga hästkapplöpningsbanan Hippodrome Cholpon-Ata i staden med samma namn och såg på när alla löpare travade iväg på den klassiska sträckan.

Hippodromen är en mäktig arena som senare i höst ska arrangera det återkommande World Nomad Games. En olympiad för etniska sporter vars syfte är att hålla liv i historiska aktiviteter som exempelvis bågskytte till häst, bältbrottning, hästkapplöpning och så mycket mer.

Hippodromen i Cholpon-Ata, skådeplats för det återkommande World Nomad Games.

Min vandrarhemsvärd i Cholpon-Ata tyckte ändå att av alla grenar under World Nomad Games så är Kok-Boru den allra häftigaste. Kok-Boru? När min husbonde bläddrade fram ett videoklipp på Youtube så visade det sig vara en sport som till och med får den udda finländska grenen ”kärringkånk” att helt plötsligt framstå som fullt normal. Kok-Boru är nämligen hästpolo med en död get. De två beridna lagen ska från sina hästryggar greppa tag i den döda geten och… näta genom att få ner kadavret i en gigantisk sockerkaksform. I mer internationella sammanhang används dock en gummiget som väl får anses vara något mer politiskt korrekt.

Hur som helst så var det i Cholpon-Ata som World Nomad Games startade 2014. Spelen hålls vartannat år och det här blir fjärde gången som hippodromen ska vara samlingsplats för ungefär 3000 tävlande från drygt 100 nationer. Dessutom kommer över 2 miljoner besökare för att beskåda spelen, så det innebär alltså ett enormt tryck på hotellnäringen i Kirgizistan.

Almaty Central Stadium, arenan där Mbappé nätade tre gånger om när Real Madrid kom på besök för att spela Champions League.

Från Cholpon-Ata är det typ bara en toppad järnfemma över till Kazakstan, men eftersom någon har planterat en bergskedja mellan länderna så tvingas man till en längre resa för att ta sig till Almaty, den allra största staden i Kazakstan. Närmare tio timmar i buss för att vara mer exakt.

I Almaty finns, som alla Celtic-supportrar väl känner till, fotbollslaget FC Kairat Almaty. Ett lagbygge som slog ut skottarna i playoff och därmed blev ett av de 36 lagen i årets Champions League. När de åtta matcherna i grundserien var färdigspelade så hamnade laget dock allra sist i tabellen efter att bland annat ha förlorat hemma mot Real Madrid med 0-5.

Bättre lycka hade den stackars jycken som för tio år sedan fastnade i en vattenreservoar i Almaty. Tack vare en smått dramatisk räddningsinsats så lyckades ändå fyra grabbar grabba tag i varandra och den fyrbenta huvudpersonen. Lyckligt slut deluxe. För en dryg månad sedan, tio år efter händelsen, invigdes ett vackert monument som hyllning till räddningsaktionen.

Att Mbappé gjorde hattrick mot hemmaklubben FC Kairat kommer antagligen snart vara glömt, det gäller däremot inte denna hjältebragd som för all framtid kommer att pryda vattenreservoaren i Almaty.

Instagram: straffrundan42