Idag föreläste jag om det som lite käckt heter time management . Alltså hur vi tar hand om vår tid bättre. Ett sätt att må bättre och stressa mindre är att jobba med sitt förhållningssätt till tid. Mycket av den lägger vi ju på jobbet, tillsammans med andra där så att prata om det tillsammans kan göra stor skillnad.

Privat kanske du önskar att du hade mer tid till att springa, eller något annat och då vill jag skicka med lite tankar.

Vi vet ju att vi inte har mer tid än någon annan. Vi vet att den inte ”går fort” , att vi ”inte har tid” utan att det handlar om hur vi prioriterar de 24 timmar och sju dagar som vi har.

Men det kan bli lite slitigt för skallen att hela tiden känna att man inte just hinner. Att tiden inte finns.

Vad lägger vi tid på?

Lite enkelt handlar det om saker vi måste, saker vi behöver, saker vi vill, saker vi gör utan att vi märker det och saker vi gör av gammal vana. Det är här det finns tid att hitta till sånt som vi både vill och behöver. Saker vi måste- de kanske vi kan bli av med, eller så gör vi oss en stor tjänst och förändrar hur vi ser på det vi måste göra. Så det känns mer värdeskapande.

Så för mer upplevd tid behöver vi förändra:

1) Vad vi faktiskt gör

2) Hur vi ser på den tid vi har.

För som sagt, både stressigt och ganska otrevligt att leva sitt liv med villfarelsen att inte hinna och inte ha tid.

Att  komma tillrätta med både vad man gör och hur man ser på det man gör handlar om, ja många saker, men vi förenklar dem till fem:

1) Acceptans om hur mycket tid som finns, hur mycket tid vissa saker tar och måste få ta

2) Insikt om vad man lägger tid på och vad man vill lägga tid på

3) En strategi för att förändra från det man inte vill och inte ”måste och behöver” göra till det man vill göra.

Kalendern är en god vän. Det kan behöva skrivas in där och på flera andra håll vad det är du ska göra istället för något annat.

Ta hand om din tid !

Det är snart december och adventsfarten verkar redan ha dragit igång. Jag har hamnat lite i osynk med alla de som verkar ha ”jättemycket nu” inför jul. Jag har det ganska lugnt. Och är skadad och får inte springa.

Nu är det mycket som ska klämmas in. Och allt man brukar göra i vanliga fall tänker man att man ska göra också.

24 timmar. 7 dagar. En längtan efter tid. En längtan efter att vara i den där bilden man ofta ser framför sig när man tänker på advent. Tända ljus. Raggsockar på fötter som är på soffbordet. En kopp te eller kaffe. Lugn och ro.

Ingen vet ens vem som bestämt att det ska vara mycket nu. För det vi allra mest kanske behöver nu är att ta det just- lugnt.

Du kanske måste vara ”tråkig”.

Säga nej till roliga saker men som bara orsakar mer stress än njutning, i ett större sammanhang.

Du kanske får sålla lite i hur mycket det pysslas och pyntas- julmys kan vara precis vad man vill att det ska vara.

Du kanske får fråga folk i din omgivning om ni kan göra annorlunda. Lite enklare, lite mer av skönt häng mindre uppstyrt. Och troligtvis kommer du få medhåll.

Du kanske kan släppa träningen lite. Fokusera på att ta hand om motionen men släppa några av de där passen som känns jobbiga. Låta träningsglädjen börja bubbla ordentligt.

Så härligt det vore att möta det nya året med mycket energi. Så fint det vore att hinna njuta av den här mysiga månaden. Så gött det vore att kunna vara härvarande där man är.

Du kanske ska sätta mys, lugn och skönt häng med de du gillar i fokus den här adventstiden. Det tror jag på. GÖRT!

Inom zenbuddismen finns ett begrepp som kallas Wu-Wei. Det kan översättas till ungefär ”ingen handling” och betyder att man är ett med det man gör. Jag tänker att det är när man är och gör sitt syfte. Det finns inget ”för att”.

Jag tror ganska ofta att vi mer eller mindre medvetet och frivilligt är frånkopplade från det vi strävar mot.

Vi gör saker som är bra för hälsan.

Vi gör uppgifter på jobbet mot våra mål och vår vision.

Vi genomför träningspass för att ta oss närmare ett mål.

Vi är sällan framme. Vi tänker sällan att vi är där vi ska vara. Vi tänker ofta att vi är på väg.

Ibland blir det inte som vi tänkt.

Vi blir sjuka ändå.

Vi bryter loppet.

Vi omorganiserar, ny ledning, ny chef nya mål. Vi byter kanske jobb.

Jag tror vi många gånger kan tjäna mycket både hälsa och lycka på att stänga gapet mellan det vi gör och det vi vill vara.

Var det nu, istället för sen. Var det medan du gör det.

Förvirrat? Exempel!

Min löpning är i sig min måluppfyllelse. jag springer inte ”för att”. Jag springer och i det ligger själva målet. När jag halkade på loppet och bröt var det inte flera månaders träning ” åt skogen” (haha kunde inte låta bli) för syftet med löpningen är att få vara mycket ute i skogen. Jag uppnår mitt mål varenda gång jag springer. För- jag springer i skogen.

Mitt företags syfte är att stötta organisationer och deras medarbetare att arbeta hållbart mot organisationens mål över tid. Det gör jag varje dag jag jobbar. Jag utgår från det i varje ansats. Det är det jag gör. Vad jag än gör. Jag har helt ärligt inte riktigt tid med något annat och när jag funderar på att lägga till något så blir första frågan om det jag gör är i enlighet med det syftet.

Vad gäller hälsan kan det kanske handla om att förändra synsättet på vanor och rutiner. Det finns så mycket att göra som både ger välmående i nuet och senare. Det ena måste inte utesluta det andra. Som att plåga sig iväg på något trökigt träningspass ”för att det är bra för hälsan”. Istället ta en rask promenad med vänner man mår bra av att umgås med och vara i sin hälsa samtidigt som man tar hand om den.

När jag är med mina barn är det syftet i sig. Jag är med dem. Vad vi än gör så är tid med dem värdefullt (yes även när det bråkas och trotsas).

Ok ibland, ganska ofta, måste man göra saker ” för att”. Men i många fall tror jag att vi kan skippa vägen och vara där vi vill vara. Nu.

För dig som springer så tror jag vi har mycket att hämta i att ha ett syfte som är lätt att uppnå. Ofta. Att det stora syftet kan få vara att springa. Som just nu skadad kan jag säga att det syftet är så guldkantat så det finns inte.

Sluta alltid vara på väg. Stanna upp, ändra synsättet. Stäng gapet, var i syftet.

DNF till trots är det här ett lopp jag kommer minnas med glädje, gåshud och pirr!

Jag har bestämt mig för att springa långt igen. Huvudet är helt ok med satsningen, barbiebenet har inte varit lika nöjd men det har krånglat helt irrationellt och inte nödvändigtvis när jag sprungit långt. Men som nystartad egenföretagare prioriterat ned träning ganska långt till förmån för kravlös motion.

Men de senaste 6 veckorna har jag skärpt till mig och sprungit ett par ganska långa pass i terräng, sisådär 3-4 mil och två veckor ut körde jag 4 mil på förmiddagen och 1 på kvällen och kände mig svinstarn. Ready to rock 120 km på Sätila Trail!

Eftersom loppet startar på natten hade jag bestämt mig för att ha en lugn dag på fredagen, ta tåget ned till Göteborg, transfer (sicken service!) till starten i Sätila och så var det ju till att springa hela natten fre-lör och sen hela dagen lördag också. Att det bara handlade om att ta sig runt det var helt klart.

Men så blev jag tillfrågad att föreläsa på Allt för Hälsan och det säger man ju inte nej till- jobb kommer före löpning så är det. Sen blev jag tillfrågad att vara med i Karriärpodden- det säger man heller inte nej till och så vips var fredagen en kognitivt ganska busy dag för mig.

På det en hektisk vecka och så en 3-åring som ville vara med när jag packade. Till slut började jag känna mig stressad och tänkte att jag slänger ned lite och hinner reda ut vad som ska vara var på tågresan.

Tåget gick cirka kl 19.00 och jag träffade direkt Petra som sen gjorde ett kanonlopp. Jag hade glömt både det ena och andra hemma, tex inga ombytesstrumpor, den energi jag skulle ha (hirs!) var kvar i kylen och jag hade ingen energi att ha fram till 60 km då första riktiga matstoppet var. Jä jä tänkte jag.

Framme i Göteborg fick jag och Petra skjuts ut till start av snälla Oscar och väl där var det en lustig känsla att preppa inför start ute i en stor lada i mörkret på den öde idrottsplatsen. Runt 40 startande, tjejer som så ofta lätträknade. Jag som varit så sömnig på tåget var nu superpigg och så peppad på att springa i mörkret- äventyr!

Starten gick 01.00 och vi tassade iväg i natten i mörkret. Först sprang vi längs en strand men sen bar det upp i skogen på hala stenar, över rötter och genom lera. Det. var. så. lerigt.

Först hade jag lite sällskap, och det var så trevligt men jag längtade efter att få vara ifred i tystnaden och mörkret. Och min vätskeblåsa strulade så jag fick stanna och vips var jag ensam. Det var tyst. Kolsvart och bara min ljuskägla. Gåshud!

Jag tassade fram på grusvägar, på stigar, under månen och tids nog stjärnklar himmel. Genom lera upp till halva vaden. Under en passage förbi tre små vattenfall och bokstavligt talat klättring uppför en lerig sluttning genom att hålla i träd. Sen ned igen..och upp. Jag var så långsam tyckte jag så tänkte att jag är nog sist av alla.

Kroppen kändes stark men jag hade ingen energi och på bara sportdryck blir min mage sur. Efter 40 km fick jag några kalla potatisar av en snäll supportare i varvningen och det räddade min mage. Åt dem och tassade vidare. Nästa delmål var första riktiga vätskestationen vid 60 km. Pigg och glad och såg fram emot att det ljusnade.

Det gjorde det och jag slappnade av lite…. och KRASCH. Jag var på väg utför en brant sluttning och åkte med vänsterbenet som en bredsida och sträckte det inåt. SKREK rätt ut av både rädsla och smärta men tänkte sen att det inte hände något- fick nog ett adrenalinpåslag.

Men något hände för sen stack det som nålar på insidan. Jag försökte jogga på men uppförs var det bara vidrigt. I den svåra terrängen gick det så långsamt och jag kände hur minuterna rann iväg.

Det var över 8 km till nästa kontroll och jag försökte röra mig som vanligt men springa var det inte tal om. Väl där hade solen gått upp sen länge och det var en otroligt vacker, solig kall krispig dag.  Jag var pigg, jag kände mig stark, psyket var på men benet höll inte.

Funktionärerna var så snälla, de ville att jag skulle värma mig och såg att jag behövde bryta men det tog säkert 10 minuter innan jag verkligen kunde ge mig för jag VILLE INTE. F*N liksom. Jag har aldrig riktigt gjort illa mig förut under ett lopp. Ok sparkat sönder en tånagel här o där men det här var läskigt- vad hade jag gjort? Kanske det bara var en liten sträckning? Bara att springa på? Men tänk om INTE? 6 mil till i brutalterräng?

Det var INTE roligt att bryta. Men när jag insåg att jag inte skulle bli fast i Göteborg utan kunde iallafall åka hem till familjen samma kväll- då kändes det bättre.

Vid det här laget var jag blåfrusen och de snällaste funktionärer stoppade mig och en norrman som också brutit (ganska många bröt) i en bil på väg tillbaka till starten. Där fick jag filt och varmt att dricka- så otroligt snälla människor, tack tack!

Hängde där istället och tittade på starterna på de kortare distanserna och tinade både kropp och humör. Benet var så stelt så det var liksom ingen tvekan om att jag skulle brutit.

Tack Nedevska Coaching och alla underbara funktionärer för ett fantastiskt lopp. Jag tar verkligen med mig de här fina timmarna i skogen på natten och den vackra naturen jag fick njuta av i sex mil.

Om ni blir sugna på vacker natur, fantastisk support och västkust- då tycker jag ni ska spana in Sandsjöbacka Trail i januari.

Knäet? Bättre men jag vilar och ska till bästa Catarina på fredag för att kolla status. Tror det blir en ofrivillig löppaus ett tag men sen! Jäklar vad jag är laddad för ultraäventyr igen nu!

Från starten- foto snott från Sätila Trail