MEST LÄSTA

Jag är gravid!


Det känns väldigt märkligt och jag glömmer bort det hela tiden…men faktum är att jag och min älskade Simon böir 3 i början av mars! 18 veckor har nu gått med en liten parasit i magen. Det har inte alltid kännts så lätt och i sonras bröt jag ihop titt som tätt pga evig trötthet, något som jag verkligen inte är van vid. Det känns jobbigt för mig att behöva dra ned på tempot och att inte orka göra vad jag ville. Men efter exakt 11 veckor vände det äntligen och jag var inte slav under atändiga powernaps och illamående. Det är fantastiskt att kunna vara sig själv igen…nästan iallafall…och att kunna träna på med det jag älskar. Min rygg och höft har antagligen med bulan på magen att göra eftersom det inte blir bättre men i övrigt kan jag fortfarande träna vad jag vill och hur ofta jag vill (nu är det ju mest tiden som begränsar tyvärr).

Så nu framöver får ni hålla till godo med en träningsblogg av ett preggo!


Nåjdejoggen 2019

Nåjdejoggen 2019


En liten höjdpunkt och en favorit bland de lokala loppen här i Ludvika har sedan 4 (?) år tillbaka varit Nåjdejoggen. Jag har stått överst på prispallen två ggr, kommit tvåa förra året och nu var det osäkert om jag ens skulle kunna springa 5 kilometer. Förra året hade jag ett trilskande knä som begränsade mig, nu var smärtan studtals jäkligt intensiv och satt i ländryggen ner i vänstra höften.  Jag hade planer på att hoppa ner en eller två klasser och springa 5 eller 9 km …eller ännu hellre barnloppet, runt fotbollsplanen i 10 min. Men när jag väl kom på plats kände jag att äh, man kan ju alltid bryta, lika bra att försöka!

Och det gick! Med ett helt annat mind set än att prestera på topp ställde jag mig ändå på startlinjen till Nåjde-joggens 14 km. Tog det restriktivt hela loppet och tänkte typ bara på teknik och frekvens för att inte fucka ur rygg och höft ännu mer. På mina favoritsträckor (asfalt samt nedför) sprang jag på gräset bredvid och tog det extra lugnt.  Visst var det knäckande att behöva lämna så många av sina löpkompisar framför sig och helt strunta i placering, men det var en förutsättning för att ens ta sig runt.

Skönt att kroppen ändå håller ihop det – smart manick det där. I mål kom jag med ett brett leende på läpparna och en stark finish. Det hela resulterade i en fin tredjeplats bland damerna! (Sofia Norgren @runfor.ms var 10 min före mig i mål 🙄). Lite mer rehab och bara lugn jogg i oband terräng så kanske jag kan bli kvitt den här åkomman och köra Åstadaloppets halvmara om ett par helger.

Tack Håkan Rosén för att du fixar det här loppet!

 


När alla tävlingarna är slut…

När alla tävlingarna är slut…


Det känns lite tomt. Sommaren har gått och hela triathlonsäsongen. Det går knaggligt med träningen. Jag hade planer på fler tävlingar men i löpning. Men sedan Stockholm halvmarathon har jag dragits med en utbuktande disk i kläm i ländryggen som sannolikt orsakar smärtan i höften när jag springer. Riktigt okul faktiskt.

20-30 min långsam jogg är det jag klarar att springa i dagsläget och nu är det dags att ta tag i problemet på riktigt. Till hösten ska jag skärpa till mig och verkligen ta tag i min rehabträning och besöka gymmet regelbundet. I och med att min tid för träning har blivit väldigt knapp, prioriterar jag nästan alltid att ta mig ut i naturen och träna istället för att gå in på gym och bygga upp kroppen. Jag behöver den där stunden ute i skogen för att rensa skallen och få ny energi. Inser mer och mer att ju mer jag fuskar med rehab och gym, desto mindre kan jag vara ute i skogen och springa och cykla. Och det är ju ännu tristare!

Förr var jag väldigt duktig på att rehaba och gick åtminstone 1-2 ggr/v och körde mina styrkeövningar, ett tag körde jag redcord-övningar varenda dag! Allt det där har raserats när jag börjat jobba mer och har mer och mer stress på jobbet. Helt fel, egentligen. Nu behöver jag det som mest!

I dagarna tre har jag varit på jobb i Stockholm. Jag har hunnit med ett ultrakort simpass på Eriksdalsbadet med gamla gänget+ obligatorisk efterföljande frukost, käkat middag med fd supertriathleterna och numer superspringarna Micke och Tom och sist men inte minst, hasat mig fram 30 minuters morgonjogg på Djurgården som gick åt h-vete på grund av både migrän och höfthaveri. Tycker om att träffa mina gamla träningskompisar och är så glad att vi fortfarande kan träna ihop när tillfälle ges.

Nu sitter jag på tåget hem från storstaden och är helt slut. Ska det vara såhär? Ska vi klämma ur all energi vi har i våra kroppar för att prestera det som krävs på jobbet och resa kors och tvärs över hela landet, flänga mellan möten/projekt och inte ha ork och tid för något annat? Jag tycker det är helt värdelöst. Min kreativitet och lust att träna börjar sakta förtvina. Det som är jag håller på att förtvina. Det är fan inte hållbart som vi lever. Undra på att kroppen går sönder.

Jag ser dock ljuset i tunneln, det händer nya stora saker i livet, mer om det i ett senare inlägg.

Morgonsimning på Eriksdalsbadet (kanske ett av världshistoriens kortaste pass?) och obligatorisk fika med gänget efteråt, ett av guldkornen med ett Stockholmsbesök❤! groupiemaster Pär Kristofferson


Race report Stockholm halvmarathon

Race report Stockholm halvmarathon


Igår drog jag och Simon till Stockholm strax innan lunch. Det ösregnade och var inte superpeppigt när vi åkte och inte heller när vi kom fra. Men sen! Solen sprack upp lagom till vi hämtat startbevisen och det blev riktigt varmt. Vi skulle springa Stockholm halvmara!

Kände mig sjukt seg från bilresan. Vi hade lyssnat på två avsnitt av p3 dokumentär och jag var inte alls fokuserad på att springa lopp. Men två kissningar senare och uppjogg i startfållan så började jag peppa igång lite. Men det där förväntansfulla pirret var som helt bortblåst. Istället kände jag snarare lite ångest och var på sjukt dåligt humör. Jag har haft ont i höften hela veckan, jag har hållit smärtan i schack, men jag var nervös att den skulle börja smärta allt för tidigt och stt jag, ve och fada, skulle behöva gå eller bryta. Sista intervallpasset hade dessutom känts förfärligt och intervallerna gick rekordlångsamt. Inte ett sådant formbesked man vill ha innan ett halvt marathon.

Nåväl, jag hade sänkt mina förväntningar rejält innan start och hade bara två mål: att få medalj (ta mig runt) och att helst göra det under 1.40.

När starten gick kände jag direkt, FAN KISSNÖDIG! Ni vet sån där kissnödighet som känns i varenda steg! Helvete, varför gick jag inte på toa precis innan start? Bara gilla läget och efter 3 km såg jag en bajamaja och stannade.  Stoppade min klocka för jag pallade inte de tiden ticka! Ett stopp efter 3 km har man inte råd med om man vill springa snabbt. Så jag fortsatte men med ett annat mind set: Bara go with the flow och om feelingen kommer så ökar jag!

Min löpkompis Ulf sprang förbi efter 7-8 km och jag kände att jag bara måste ta hans rygg. Det vet jag att han klarar av. Visste också att han ville springa på 1.38 så dwt kändes safe att ta hans rygg. Vid 10-11 km fick jag äntligen feeling (långa raksträckan fram till rådhuset på Kungsholmen) och jag fick till steget igen. Men i nedförsbacken innan munkbron bara smällde det till i höftjäveln och det gjorde svinont. Skulle jag behöva bryta nu? Nej, jag kunde ändå kontrollera smärtan och springa vidare. Då kom en gammal bekant från studietiden i Lund upp bredvid nig och vi snackade lite. Jag fick nya krafter och lubbade vidare. Tyvärr var min superkraft att springa på snabbt utför helt som bortblåst, och uppför gjorde också ont,  men med glada hejarrop från folk jag kände i publiken (tack Sara och Stefan/Mia!) så kändes det ändå lätt att fortsätta jogga på. Kunde avsluta de sista 3 km med att springa om rätt många och i mål kom jag till sist.

Jag var supernöjd att jag tog mig runt. Glad jag kom i mål och det blev en stark finish åtminstone. Tror tiden blev precis under 1.40 (1.39.17 på min klocka).

Nu blir det en hel del besök på Access Rehab för att repa höften och en hel del timmar på Gymmet Ludvika för att stärka upp.

För Simon gick det inte bra. Pangform i benen men problem med astma och tryck över bröstet satte pinnen i hjulet för honom. Jag var helt klart gladast efteråt!

Nu blir det återhämtning och läka höften så hoppas jag att jag kan vara med på Nåjde-joggen i Blötberget den 21 september. Ett legendariskt lopp!

Innan start: jag och Simon, vi ser ju glada ut iallafall!

 

högst tveksamt löpsteg i uppförsbackarna men med glatt humör då jag fick syn på Sara Ahly!

Efter loppet: en nöjd och glad, en mindre glad och inte alls nöjd.

 


En fin helg i Tällberg


I helgen som gick gjorde vi något riktigt kul. Vi tog cyklarna och cyklade de 104 kilometrarna på vackra asfaltsvägar genom Dalabygdens byar till Tällberg där vi skulle tillbringa en natt. Cykelturen gick riktigt bra. Det finns så otroligt fina asfaltsvägar i Dalarna och speciellt när man kommer till Siljanbygden är det otroligt mysigt med alla kringliga vägar genom faluröda stugor i byarna. Dessutom hade vi typ medvind hela vägen och jag kunde ligga på Simons hjul. Simon var dessutom urstark den dagen.

Vi tog en snabb fika i Leksand innan vi cyklade sista biten till Tällberg. Sista utmaningen var att bomba upp för den branta backen upp till Green Hotell. Mjölksyrafest! Enligt uppgift ska det finnas ett härligt Stravasegment från båthamnen vid siljans strand ända upp till gammelgården. Tyvärr fick vi reda på det lite för sent och vi hade våra tempohojar så vi skippade segmentet denna gånf. Nästa gång då jäklar! Då tar vi även med mountainbike och testar alla leder och stigar som finns i krokarna.

Hotellet såg väldigt bekant ut och plötsligt kom jag på varför! Jag hade ju bott där 2013 när jag deltog på Tällberg triathlon! Ett kärt minne. Vid den tiden hade jag en streasfraktur i foten så jag tillbringade många minuter med vattenlöpning i den utepool som finns utanför hotellet (med milsvid utsik över Siljan). Alla i personalen har kull-resp masdräkt då det känns så himla välomnande och genuint när man kommer! Vi checkade in på Green hotell och upptäckte några svarta minibussar utanför repan som såg väldigt misstänkta ut. Vi tänkte inte mer på det utan väntade in våra vänner Louise och Johan som kom med Volvobilen och packning. Nu var det brådis!

Vi bytte snabbt om för att hinna besöka spa-avdelningen med pool och bastu innan middagen. Trerättersmiddagen började nämligen redan kl 16. Maten var helt fantastiskt god efter en lång dag i sadeln.

Anledningen till den tidiga middagen var att hotellet helt hade anpassat sig till helgens arrangemang. Vi skulle nämligen iväg på konsert till häftiga Dalhalla. Har ni inte varit där förr så måste ni åka dit någon gång. Dalhalla är ett gammalt kalkbrott från 1940-talet som ligger mitt ute i skogen utanflr Rättvik. Där har man iordningställt en konserthall under öppen himel och det är fantastisk akustik. Att sitta där mitt i skogen mitt i natten under stjärnorna och lyssna på sin favoritmusik live är mäktigt!

Vi hade sedan länge bokat och sett fram emot The Sounds, Mando diao och The Hives. Vi såg mest fram emot att se legenderna The Hives som gick ut sist. Men shit vad allting var bra! Det var fullt ös i fyra timmar!

Och gissa om vi blev förvånade när alla i banden dök upp på vårt hotell för efterfest. Det var därför de där skumma svarta bilarna stod utanför receptionen när vi checkade in. Vi blev till och med bjudna att vara med men tråkiga som vi är var vi fullt fokuserade på vickningen (maaat) och sa nej :). Trist av oss,  såhär i efterhand, men vi fick god mat till vickning och vi fick se många i banden vid frukosten iallafall:).

Det blev ju ganska sent om min tanke var hela tiden att jag skulle gå upp tidigt och ta en morgonjogg i de fina omgivningarna och på den fina stig som går runt berget samt ta en kik i gymmet och styrketräna. Meeen jag försovde nig och när jag vaknade ösregnade det så vi valde att gå till matsalen och äta en brakfrukost istället.

Kan tipsa om att hotellet har en skärmfri helg den 18-20 oktober med massa aktiviteter föe familjen. UTAN mobil eller dator. Det behöver vi nog allihop.

Det var en riktigt bra helg med något annat än bara sport. Nu har jag dock lite panik att jag inte tränat ordentligt eftersom jag och Simon ska springa Stockholm halvmarathon på lördag. Wish me good luck!!!

Glada efter 10 mils cykling i finväder, medvind och faluröda stugor. Foto: Louise Norström

Mysiga allmogehotellet Green i Tällberg. Foto: Louise Norström

Utsikten från våra rum. Foto: Louise Norström

Soatajm! Foto: Louise Norström

Magnifik mat! Foto: Louise Norström

Öl till folket från Mora (jag körde). Foto: Louise Norström

 


”Dalhålet” aka Dalhalla! Foto: Louise Norström

(mer…)