Då är sötebrödsdagarna förbi och kroppen ska sakteligen vänja sig vid att underkasta sig hård träning och långa träningsdagar igen. Nu till en början handlar det mest om att komma in i rutinerna igen. Upp tidigt, sticka till simhallen, direkt till jobbet, lunchträna, hem och vila en sekund och sedan sista kvällspasset. Det går segt just nu. Kroppen är inte van. Försöker sova 8 timmar men den där morgonsimningen utförs fortfarande i ett zombieliknande tillstånd. En del pass har jag ställt in dessutom, när kroppen sagt nej tack och jag somnat på soffan istället.

Det kommer bli en lång uppförsbacke att ta sig igenom för att nå toppform igen. Samma visa varje höst men jag behöver bara tid till att komma in i det här sedan vet jag att allt kommer gå som en dans med träningen. Det är ju alltid så. Men huvudsaken är att jag är peppad, och det är jag! Ser så mkt fram emot säsong 2017!

En nygammal grej jag har tagit upp igen är att morgoncykla med Le Peloton. Förut gjorde jag det i Stockholm ganska frekvent, men nu finns även samma fenomen i Falun, vilket jag är superglad för. Teamkamrat Jonas Pettersson i Cykelcity Stockholm som också bor i Falun och jobbar på Sweco, är initiativtagare och klungan den bara växer och växer…SUPERKUL! Le peloton är klungcykling tillsammans under ca 60 min som körs på samma bana varje vecka. Det går ut på att försöka bränna slut på sig så hårt det går och att sitta kvar i klungan så länge som möjligt. För mig gäller det bara att försöka hänga med på snöret, medan de andra kämpar om att göra en bra och stark förning utan att dö efteråt. Huvudsyftet är att bli trött, men det finns även en lite lugnare grupp (som jag brukar hänga på när jag dör efter typ 30 sekunder). Nu har vi ändrat bana och använder MTB men så snart våren kommer igen kommer linjehojen att luftas igen. Om du bor i Borlänge/Falun med omnejd tycker jag att du ska pallra dig upp och samlas med oss kl 05:55 utanför Sweco på Södra Mariegatan 18 för att vända ut och in på lungorna under ca 60 min. Efteråt är det fika på Focus Café.

I helgen publicerar Sportbladet (Aftonbladets sportbilaga) artikelserie om elitidrottande kvinnors prestation i samband med menstration, graviditet och preventivmedel.

Jag är en av de elitidrottande kvinnor som deltagit i enkäten och intervjuats. Idag släpps de första artiklarna med Lotta Schelin i täten. Min intervju och film kommer sannolikt på söndag. Min del handlar om det blogginlägg jag tidigare skrev här på bloggen om preventivmedel och vilka besvär jag tycker mig drabbats av i samband med ”mixtrandet” med olika preparat.

På Sportbladets hemsida kan man läsa massor av intressanta uppslag till ämnet och vi är allihopa eniga om att det är dags att börja snacka hur vi ska träna optimalt hela menscykeln och skapa förståelse för tjejers kroppar och besvär, framförallt försöka förmedla detta till ungdomar som idrottar. 

Läs mer på Sportbladets hemsida och under haschtagen #mensendå på Facebook, twitter och Instagram. http://mensenda.story.aftonbladet.se/chapter/borjade-bloda-och-fick-problem/

Är i skrivande stund på väg hem från fyra dagar med jobbet i Storulvån, Jämtland

Alla som känner mig vet att hur mkt jag än velat så har jag aldrig lyckats bli något vidare på att springa terräng och det slutar allt som oftast i småskador när jag ändå försöker.

Jag var därför högst tveksam till detta med fjäll-löpning när vi åkte upp. Var det så speciellt med fjällnatur?

De flesta i vår grupp skulle förstås vandra men det har jag då rakt inte tålamod till så löpskorna fick prioritet. Vi kom upp lördag eftermiddag och beslutade oss för att ta Getryggen som första lilla utmaning. Fick med mig Ludvikabon, ”mötesplatsern” och orienteraren Peter Östman som också gärna ville ha lite mer fart och fläkt. Det var 3 km enkom uppför men vi mosade på och när den sista branten kom beslutade vi oss för att kötta 2 minuters intervaller. Syrafest! På toppen kändes det väldigt värt det och vi skuttade genom ljung och ris neråt till en annan stig. Mkt gegga, stenar och fjällbjörkar senare var vi åter på fjällstationen med glatt humör. Det var ju skitkul att springa på fjäll!

Dag två steg jag upp lite tidigare och körde asfaltslöpning innan frukost. Gårdagens klättring och fredagens tuffa pass på gymmet gjorde sig påmint i kroppen och kände mig lite sliten efter joggen. Som tur var hade vi planerat möte hela förmiddagen och det ösregnade och blåste ute på fjället, så kroppen fick vila ett par timmar. Skönt att vara inne då. Men lagom till eftermiddagen klarnade det upp och jag och Peter stack ut och rastade benen på en 21 km lång äventyrsrunda Ulvtjärnarna-Storsnasen-Storulvån. Kändes inte helt säkert när vi klättrade ner för branter med sten och de andra i gruppen ringde och började prata om snö och spöregn. Vi klarade oss dock bra och hade sol hela turen. Och jag vrickade inte foten en enda gång!!! Träffade upp resten av Swecogänget vid Snashögarna och fick oss en efterlängtad bulle och kaffe. Sedan joggade vi iväg igen. Trodde jag skulle få världens kick av pausen men det blev snarare rakt in i väggen. Hela kroppen värkte, jag fick jätteont i magen och sträckte knät två gånger. Vad tusan?! Sista kilometern kom gruppen till undsättning och vi fick skjuts sista biten hem. Inte konstigt att jag bånkade, sneglade till på klockan och det visade sig att vi varit ute i dryga 4 (!) timmar. Det tar tid att ta sig fram på fjället.

Maten var helt fantastisk och vi åtnjöt trerätters ekologisk och närproducerad mat varje kväll, dessutom lika god frukost.

Måndagen vaknade jag med riktigt överansträngt högerlår och jag ställde därmed in morgonens planerade jogg. Vi tog en sväng till Åre och njöt av sol, shopping och god lunch samt föredrag om VM i Åre 2019. Tillbaka till Storulvån och jag var jätteseg och trött. Benen värkte  men tillslut belutade jag mig för att ändå göra ett försök på en kortistur. Sprang själv nu mot Sylarna och det var värsta autobahn-stigen i jämförelse mot våra tidigare vägval. Kom som i trans och tid och rum bara försvann. Gick så lätt att springa och var otroligt vackert uppe på fjället. Och varmt! 12 km fick jag ihop hur lätt som helst och benen kändes kanon. En kall öl, lite bastu med isbad och sedan 3-rätters igen, vilken dag. Lyx.

Imorse tog jag ett sista löppass innan frukost och avfärd och jag måste säga att jag får omvärdera mina ursprungsåsikter om fjällen och trail-löpning. Det var otroligt kul och härligt! Kommer definitivt börja springa mer obanat nu!

Mot Sylarna dag 3 (med renar i bild)

Storsnasen dag 2

Getryggen dag 1

Hade egentligen tänkt att komma i bra slag nu under hösten för att åka till Challenge Forte Village på Sardinien i slutet av oktober men det hela sket sig.

Planen var 1 vecka schemalös återhämtningsträning efter Sala Silverman för att vila mina stela ben och sedan på´t igen för att träna 8 veckor i ett rejält träningsblock till tävlingen. Det gick ju sådär. Höll faktiskt fan på mig och började inte för tidigt denna gång efter race, mycket för att jag och Simon arrangerade en triathlontävling i Ludvika, Notgårdsloppet, och hade inte tid med något annat den veckan. Men ändå.

Kände mig riktigt bra i kroppen och startade Satamaran MTB-tävling för tjejer i Blötberget på lördagen. Något jag brukar göra varje off-season period (de senaste 3 åren iallafall). Det är en väldig lättsam tävling och utan hets egentligen. Jag hade kört hela 2 MTB pass och känt mig som värsta Jenny Rissveds så jag kände mig mer redo än vad jag brukar :).

På tävlingen låg jag bra till. Jag lade mig på en betryggande 2:a plats (Anna From från Ludvika är ruggigt stark i skogen så henne försökte jag inte ens gå med), många tjejer i ett koppel efter mig och jag försökte göra några insatser för att gå ifrån som lyckades sådär halvbra i motvinden. Kände att jag inte var lite åkstark som jag brukar på cykeln. Men väl i skogen så flöt allt bara på och jag vågade släppa på bromsarna och bara flyta med. Hade blivit varnad för spårig vägbana och svåra partier men jag märkte knappt att det var trixigt. Hur kul som helst! När jag sedan vände mig om var alla borta och jag hade skapat en rejäl lucka till de andra tjejerna. Jihooo!!!

Med lite för mycket hybris och när de ”svårare” partierna var avklarade så tappade jag kanske lite respekten för cykeln. Kom in alldeles för snabbt i en kurva från asfalt till löst grus och tjoff! så låg jag på backen. Vrålade rakt ut, jag trodde jag skulle stryka med och att alla revben och en lunga var av…visade sig att det bara var jag som tappat luften och att jag var lite chockad. Beslutade mig för att köra klart men att köra lite lugnare resten av vägen (jag kunde ju inte direkt gå 10 km hem genom skogen). Tjejerna bakom kom ikapp när jag låg där och kravlade runt med skrapsår över hela mig men det gick snabbt för mig att ta ikapp dem och jag beslutade mig för att jag skulle satsa på att vara på pallen ändå.

Kom i mål som 2:a och fattade inte någonting, vart var tjejen framför mig? Visade sig att jag tagit fel i en korsning och tagit en kortare väg. Jäkla skit. Hade så gärna velat ta ikapp det där sista och ställt mig på pallen. Men men nu blev det som det blev och kändes ju lite ovärt såhär i efterhand.

Det var ”bara” skrubbsår och blåmärken men faktiskt ganska otrevliga sådana och jag kan inte simma på en vecka innan det blivit ordenligt med skorpa och infektionsrisken lagt sig. Trist såklart, men det är ingen katastrof….

Har bestämt mig för att inte tävla med denna säsong. Det blev inte riktigt som jag tänkt mig i år men jag har haft många fina framgångar ändå (blandat med lite ”fadäser”).

Nu ser jag fram emot en lång period med basträning, toppat med läger på Thanyapura i Phuket i november.

Foto: Ulf Risberg