Jag far till Bollnäs. Jag far en bit till, hamnar i Arbrå. Där äter jag lunch på Esplanaden, en pizzeria i lyxklass. Det vill säga, riktigt bra pizzor, till ett bra pris. Det var i Arbrå som Peter Stormare växte upp, om den uppväxten kan man läsa i självbiografin, Pojken från Arbrå. Där berättar han att tvillingbrodern Mikael som dog redan i mammans mage, brukade följa honom till skolan. Peter har den ovanliga förmågan att kunna se döda. Jag tänker att Peter kanske har suttit här någon gång och ätit pizza. Kanske att den döde Mikael också har gjort det? Det känns lite stort. Sedan far jag vidare till Vallsta, en liten by några kilometer bort. Det är slutmålet, här har en närstående köpt ett gammalt hus bara några meter från Vallsta station och blott femtio meter från spåret.
Det är något visst med att ligga i en säng om natten och känna huset skaka till av förbipasserande tåg, extra skakigt blir det när tungt lastade malmtåg dundrar förbi. En längtan till resor, till rörelse, vaknar till liv, en längtan som nog finns inom alla löpare.
Jag har tagit mig hit för att andas Hälsinglands friska luft och ögonafröjda dess landskap. Ljusnan flyter förbi, tung och bred och mörk någon kilometer bort, och längs Ljusnan ringlar sig Älvstigen. Jag har sett fram emot att löpa Älvstigen fram, det är en magisk plats, på ena sidan Ljusnan, på andra sidan Älvsjön. Jag var här första gången i vintras, då låg snön tjock och Ljusnan under is. Nu är sommaren kommen, jag har spring i benen, jag ska ut på äventyr. Kanske kommer några älvor i min väg.
Människan behöver omväxling för att trivas, tänker jag när jag vaknar upp till morgontåget från Bollnäs som dundrar förbi på väg mot Ljusdal. Ett glas hallonsaft och några russin, på med löparskorna och så är jag på väg. Jag tar mig över en järnvägsövergång och in på en grusväg som slingrar sig förbi gamla trähus, byggda på sågverkens storhetstid. Det dånar av fågelkvitter i träd och buskar men på Vallsta flygplats är det flygfritt, där fladdrar en vit och orange vindmätare över ett ödsligt gräsfält, det var nog ett tag sedan något flygplan landade här, och ingen taxfree– butik i sikte.
Så kommer jag fram till Älvstigen, som börjar som ett smalt näs mellan Ljusnan och Älvsjön, där små björkar bildar allé. Vilken fantastisk plats att löpa på. Den slingrar sig fram kilometer efter kilometer och till slut kommer jag fram till Orbaden, Hälsinglands berömda spa vid Hälsinglands Riviera, en kilometerlång sandstrand full av soldyrkande hälsingar och långväga beachbums. Sedan bär det uppför mot Åsbergets topp, 372 meter över havet, låren surar syra, men kampen är värd allt besvär. Utsikten är så in i Hälsingland vacker, gröna skogar, blånande berg längs horisonten och en glittrande Ljusnan mitt i alltihopa. Kanske är det yrsel eller höjdsjuka, men plötsligt tycker jag mig höra Thore Skogman sjunga, ”Där finns det skogar och berg/ Och även människor med färg/ Och vill du fiska en öring eller lax ibland/ Så ska du dra ja ända in i Hälsingland”.

”67, 67, vart har du tagit vägen nu?” Ulf Lundells gamla dänga har dängt runt under huvudsvålen en tid nu. Det är inte så konstigt, i september firade jag min sextiosjunde födelsedag, en häpnadsväckande siffra. Hur kunde åren plötsligt bli så många? Lundell sjunger om unga män på väg ut på stan en sen kväll 1967 med Beatles ”All you need is love” i tankarna, men själv gift och gängad sedan länge finns det förstås andra behov att komplettera med.
”All you need is love and running” (sug på den, Beatles) är kanske inte en filosofisk maxim universell för samtliga planetens medborgare, men det räcker hyfsat gott för mig. Och så här i början av 2025, kan det vara läge för en liten rekapitulation av löparåret som varit!
I början av mars tog jag mig till Varberg för Veteran–SM inomhus, för att löpa 3000 meter och 60 meter. På 3000 meter gick det sämre än någonsin, därtill var det fruktansvärt jobbigt (det är det i och för sig alltid, men minnen av gamla lopp har en tendens att blekna snabbt i vuxen ålder), det var en stor lättnad att dagen efter löpa blott 60 meter. Det var också debut på distansen i VSM, senast jag sprang sträckan var första året i gymnasiet på en skoltävling. Resultatet på VSM förbryllade en smula, det hade inga som helst likheter med resultatet från skolåren (som jag skrutit en smula med genom åren), det var mycket märkligt. Hur många sekunder kan man egentligen tappa på 50 år? Brorsan menar att jag nog mest har tappat minnet. Nåja, vi vänder blad som Kungen sa.
Veteran–SM utomhus i Karlstad i början av augusti var en fantastisk friidrottsfest, solen lös över Sola Arena som solen bara kan lysa i Karlstad. Jag gjorde debut på 800 meter och 1500 meter och det var nog lika ansträngande som 3000 meter, fast på annat vis. Kommer osökt tänka på uttrycket ”jämna plågor”, här borde idrottsvetenskapen rycka in för en undersökning hur nivån av smärta korresponderar mellan olika distanser.
Jag for också till årets idrottsliga höjdpunkt, Veteran–VM i Göteborg, för att springa 800 meter i gulblått landslagslinne. Det var ett stort ögonblick som veteranidrottare, även om upploppet i försöksheatet inte riktigt blev som jag tänkt mig det (det blir det ju för övrigt nästan aldrig). Där närmade jag mig en rumän som såg ut att ha gått ut för hårt i början, jag fick hybris och pressade mig förbi i ett tempo bättre anpassat för sextio meter vilket straffade sig grymt när det var tio meter kvar. Då försvann vänster ben plötsligt under mig och det var blott genom en mirakulös balansakt jag lyckades med att inte störta ner i längdhoppsgropen bredvid, och sedan stapplande ta mig över mållinjen. Dock, visade det sig, susade rumänen förbi tre tiondelar snabbare och snöt mig på den tolfte och sista platsen i finalen.
Surt sa räven om rönnbären, och jag om mjölksyran!

Allt gult är inte guld som glimmar

Men nu väntar 2025, ett nytt och härligt osprunget löparår, där vad som helst kan hända. Upp ur startblocken, här kommer alla Veteranerna på en och samma gång (tribut Per Gessle)!

Tomten är far till alla som springer
starten går det är kyrkklockan som ringer
När så loppet är klappat och klart
duscha fräscht innan
doppet i skinkspa’t
Och har du varit en snäll en
blir det kanske ett par nya löpardojor
framåt kvällen
Med usla rim och tveksam reson (men glad ton):
God jul alla joggare och löpare
Från eder bloggare och ljusstöpare!!!

Det sägs att omväxling förnöjer. Jag vet inte jag, men intressant är det. Det sägs att delad glädje är dubbel glädje. Frågan är då förstås om delad smärta är dubbel smärta? Se där några funderingar inför de veckor som just varit.
För att ta det från början, jag for till Göteborg och Veteran–VM och sprang 800 meter. Ett fantastiskt idrottsminne, med sur eftersmak (bokstavligt talat). Mjölksyran erupterade långt upp i halsen redan innan målgång, vilket var synd. På upploppet med drygt hundra meter kvar till mål låg där en rumän några meter framför mig. Jag tänkte jag skulle hålla huvudet kallt (vis av gammal erfarenhet) och inte försöka kuta förbi förrän i absolut sista ögonblicket, men så hördes ett vrål från åskådarläktaren från en svensk hejaklack (av löparvänner) ”öka Gysing, du kan ta honom” och det gick liksom inte att hejda sig, ville ju heller inte göra publiken besviken. Benen ökade takten och for stånkande förbi rumänen, och där befann jag mig till blott några meter innan mållinjen, då mjölksyran slog till med full kraft. Vänster ben vek sig i ett plötsligt tvärstopp, lyckades dock stapplande ta mig fram mot mållinjen med flaxande armar (för att hålla balansen) då jag kände aningens av ett vinddrag vid sidan av. Där gled rumänen förbi i absolut sista ögonblicket och tog sig med det till final som tolfte och sista man några ynka tiondelar före mig. Så mycket för visdom och erfarenhet. Men så är nu livet, man får skylla sig själv – och lite på publiken!
Så omväxlingen då. En vecka senare står jag på startlinjen till Silvermannen i Sala, RM (Riksmästerskap) på medeldistans i triathlon – 1950 meter simning, 90 kilometer cykel och 21 kilometer löpning. Här handlar det inte om kamp om tiondelar, mer om överlevnad. Jag har i och för sig förklarat för alla som vill höra (och inte höra) att jag tänker spara allt krut fram till att det är 800 meter kvar. Det är ju den distansen jag är mest tränad för.
Hur hamnade jag då här? Jag som på senare tid deklamerat att ”underbart är kort” och tänkt mig en framtid som en medelmåttig medeldistansare inom veteranfriidrott så här på ålderns höst. Medeldistans på triathlon är ju något helt annat, det finns ingenting underbart kort alls i det sammanhanget.
Svaret blir en kombo av tre – Frun. Klubben. Hybris. Min kära livskamrat anmälde sig i ett tidigt skede till Silvermannen. Då tävlingen skulle gå av stapeln i slutet av augusti såg hon det som ett storslaget avslut på säsongen, och titeln Silverkvinna lockade. Och vår klubb, Åkersberga Triathlonförening, hade flera anmälda i olika åldersklasserna, det skulle se stiligt ut med representation även i de högra åldersklasserna (tala för dig själv, säger frun), tyckte jag.

Det blev rejält medaljskrammel för Åkersberga Triathlonförening, 2 guld, ett silver och ett brons. Här på Baywatch AR (after race), Foto Daniel Knu

Spännande också med en utflykt till Sala, där har jag bara åkt förbi avfarten tidigare, på väg till Mora och andra ställen norröver. Jag är också en stor beundrare av konstnären Ivan Aguéli, med rötterna i Sala, lysande gestaltad av författaren Torbjörn Säfve i sin egensinniga biografi över densamme, ”Ivan Aguéli: en roman om frihet”. Kanske skulle vi också hinna med en sväng till Aguélimuseet i Sala efter loppet?
Distansen tänkte jag att jag nog ändå skulle klara av på ren rutin (hybris), jag hade ju klarat Järnmannen både en och två gånger tidigare, som är dubbelt så lång – det var visserligen ett par år sedan (rätt många upptäckte jag när jag började räkna på fingrarna, de räckte inte ens till, fick ta till ett par tår också) men en uppgradering från Järnman till Silverman kändes som ett, ja, riktigt guldläge, som en snygg (eventuell) sorti som triathlet. Underbart är kort, men först en riktig långkörare.
Möjligen skulle det bli lite rostflingor i kölvattnet under simningen, men här gällde det bara att skynda långsamt, inga sekundstrider med någon rumän, bara rulla vackert fram genom det västmanländska landskap som poeten och författaren Lars Gustafsson (med rötterna i detsamma) så ofta prisat i fina romaner. Med andra ord – ett triathlon omvandlat till en riktig kulturresa!
Så står jag där lördag morgon 09.00 vid Långforsen, som inte forsar alls, mer liknar en sjö (och väl är det), men det blåser bra och veporna som inhägnar starten fladdrar friskt i vinden. Det är som det brukar var, det är alltid ångest innan simningen. Grejen med simning är ju att slutar man simma så sjunker man. Det gör man inte på cykeln eller löpningen. Slutar man trampa stannar man bara, likadant med löpningen, med fast mark under fötterna.
Frun, som är gammal simmare, är lättare till sinnes, står långt fram i ledet, fruktar mest löpningen mot slutet. Så olika det kan vara, tänker jag filosofiskt, sen tänker jag inte så mycket mer, startskottet går.
Det blir ändå en ganska behaglig resa, 17 C i vattnet och jag kajkar på bland de sista. En smula andnöd släpper efter ett par hundra meter, och jag går in för monotoni. Hej och hå, veva på, andas lugnt, inga hajar i havet. Din tid kommer, snart är du åter på land.
Äntligen botten under fötterna och sjömansgång till cykeln. Ut och iväg och de första femton kilometrarna i frisk motvind, bara borra ner huvudet mellan armarna och tänka att man är bikefit när man får antydan till nackspärr, se skuggan av sig själv mot asfalten och längta till den där kurvan som ska lägga vinden i ryggen. När den kommer blir det roligt igen, benen spinner på och cykling är plötsligt så enkelt. Det går dock över, likadant igen på nästa varv, och nästa, och så är man i mål.
Jag tog mig förbi en senior i samma åldersklass som min efter fyra mil, men vid växling i T2 är han ikapp, mina cykelben tappade lite sugen på sista varvet, och han far iväg som ett skott på löpningen. Jag har fullt upp med att knyta löparskorna, gud vad jobbigt det kan vara att knyta skor efter nio mil cykel. Men till slut kommer jag iväg, och löpning som jag annars tycker är så roligt, är inte alls lika roligt efter nio mil cykel. Det vet jag ju också av erfarenhet, men det förvånar mig alltid att det är lika ”oroligt” varje gång. Två blysänken till lår och mjölksyra i alla tår, som poeten Lars Gustafsson nog aldrig skaldade. Likväl, efter rim tar man reson, det värsta brukar släppa efter någon kilometer.
Jag travar på, fjärran alla medeldistansfarter på friidrottsarenorna, försöker trampa ur mjölksyran bäst det går, och se där, där är han ju, min åldersklassare i M65. Jag passerar efter fyra kilometer, och livet ter sig trots allt lite ljusare. Bättre människa är jag icke. Löpbanan som är uppdelad på fyra varv är också så lagd att man möter löpare framför en vid ett par olika tillfällen. Där dyker Per–Erik upp, en annan M65, som väntat i ledningen, han simmar som en delfin.
Ett varv, två varv och benen känns riktigt ok. Men så börjar varv nummer tre, och musklerna på insidan av låren börjar protestera. Nämen, kramp, det var inte igår. Jag minns min första mara i Köpenhamn någon gång på 1980–talet, hur jag fick springa strakbent sista kilometrarna på den berömda Istedgade, där eleganta damer hängde i fönstren och hejade glatt på en inte lika elegant löpning från min sida. Men underlaget var i alla fall platt, och jag skulle i mål till vilket pris som helst. Krampen i skogen i Sala släpper dock lyckligtvis vid en vätskestation (ljuvligt utplacerade med 2,5 kilometers mellanrum), och jag släpar mig vidare på fjärde och sista varvet. Men då börjar det krisa ordentligt, krampbulor slår ut på innanlåren och en vad börjar gnälla, och en stor lårmuskel likaså. Jag får stanna och knåda, och så på´ igen. Frun har jag tidigare kommit ifatt, och frågat hur det var fatt, och fattade att det inte var bra. Delad smärta, dubbel smärta? I alla fall plågsamt för oss båda. Men vi ska i mål, till vilket pris som helst.
Så ett ljus i löparmörkret, jag kan skymta målgången genom skogen, och när jag närmar mig med vad som väl bäst kan beskrivas som löpning via hasning, ser jag ytterligare en senior i M65, bara 200 meter från målgång. Och hur nu människan är skapad, och löparen, det vete blott gudarna, men plötsligt är krampen glömd och benen far iväg som vore det starten på 800 meter.
Jag passerar mållinjen med, ska det visa sig, tjugo sekunder plus på bronsplats. Ljuva tider och tidtagning, rumänen på 800 meter är glömd. Hur sant ändå, omväxling förnöjer! Jag är bliven Silverman i Silvermannen, vilket ger guldsmak långt in på kvällen. Nu kan jag ärga vackert in i ålderdomen – det är ju blott järnmän som rosten tar!

Tala är silver sa silvermannen i Silvermannen – och skrev en text! foto: Anna Foghammar