MEST LÄSTA

Möte med veteranlöparen Eva Krönlein – IFK Lidingö


IFK Lidingös veteransektion hör till Sveriges mest aktiva. Eva Krönlein är ansvarig för veteranerna sedan ett år tillbaka. Hon blev själv aktiv i klubben 2013, och hör idag till Sveriges främsta veteranidrottare med inriktning på 200 och 400 meter.

– Det är otroligt roligt med veteranidrott, säger Eva Krönlein, både att få tävla och för gemenskapen. Jag har träffat en massa människor som blivit bra vänner när vi tränat tillsammans.

 

 

 När hon växte upp spelade hon volleyboll, men i tjugoårsåldern blev det mest att hon tränade på egen hand.

– Det var som vanliga motionärer, jag sprang en runda ibland, gick på gym då och då och anmälde mig till något lopp när jag fick lust. Men det var helt omedvetet och säsongsbetonat, det var skönast att träna ute på sommarhalvåret.

Det var först när hon kom i kontakt med Mattias Sunneborn och Anna Sunneborn, via barnen i skolan och en träningsgrupp de var med i, som hon kom på att hon kanske själv skulle pröva på ett träningspass med Sunneborns.

– Vi kom överens om att jag och min dåvarande man skulle träna en gång med Mattias. Jag tyckte det var jätteroligt, klarade träningen galant, men min man drog genast en baksida.

Eva fortsatte själv med träningen, gick med i Anna Sunneborns träningsgrupp och satsade på sprint och längdhopp.

– När jag var tretton år blev jag värvad av Danderyds friidrott för att springa 800 meter. Jag hann aldrig träna något för det, jag var så upptagen med annat, men jag sprang någon tävling och tyckte det var bland det värsta jag hade gjort i hela mitt liv. Det skulle jag aldrig göra igen.

Korta distanser som 60, 100 och 200 meter plus längdhopp kändes dock mer överkomligt när hon började i IFK Lidingö.

– Jag har varit rädd för 400 meter också, men förra sommaren hände något när jag tränade med 08fri.Masters på Stockholm Stadion. Det var där jag började tycka att det var möjligt att genomföra 400 meter.

Det gick så pass bra att hon vann DM i januari på 69.70 i K50 (hon har fyllt 53).  Förutom då att hon också tog guld på 60 meter och 200 meter.

– Det gick så himla bra där, det var mitt snabbaste lopp på 200 meter någonsin, 30.20.

Parallellt med friidrotten tävlar hon också i tyngdlyftning, olympisk gren, med ryck och stöt. Där tog hon silver i EM 2017.

– Vi är flera vuxna kvinnor som tränar tyngdlyftning tillsammans, det är fantastiskt bra för kroppen, jag har aldrig mått så bra i kroppen som jag gör nu. Det är en sådan komplett träning, vi är alla så mycket starkare än vi tror. Och det kan man hålla på med upp i hög ålder, som med allting annat handlar det bara om att bygga upp träningen gradvis.

Eva säger att det bästa som hänt henne under senare år att hon kom igång med träningen med Anna Sunneborn.

– Träningen har gett mig så otroligt mycket, det är så lekfullt med veteranfriidrott. Här springer man och jagar varandra, hoppar och gör en massa roliga grejer. Varför slutade man med det här när man var ung?

– Att få tävla är också jätteroligt, men det är inte det viktigaste för mig, men jag tror att det är en bra drivkraft som gör att man håller fokus. Det är så välkomnande och prestigelöst med veteranidrott. Det är bara du själv som sätter upp barriärerna, man är själv sin största kritiker. Det är ingen annan som skulle säga ”men gud vad gör du här, du springer ju inte så fort”.

– Träningen har också varit bra för min psykiska hälsa, den har hjälpt mig genom olika livskriser, ibland har träningsrutinerna varit det som har hållit mig uppe.

Intresset för veteranfriidrott har ökat under senare år, och det är mycket Mattias Sunneborn och Jenny Åkervalls förtjänst, menar Eva (med träningsgruppen 08fri.Masters),

– Problemet tidigare har nog varit att veteranfriidrotten varit lite osynlig, att folk inte fattat att de själva kan vara med, och inte bara barnen. Jag tog med min yngsta son när jag började med tyngdlyftning och han var fjorton, och så tränade vi tillsammans. Det är så roligt att fler söker sig till veteranfriidrott nu, alla blir bara glada ju fler som kommer.

Och vad tycker barnen om en mamma, plus femtio, som kommer hem med medaljer från löp– och tyngdlyftningstävlingar stup i kvarten?

– De tycker faktiskt att jag är supercool, skrattar Eva.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Löpning på ny sula!

Löpning på ny sula!


Brorsan blev lite grinig, här hade han slagit både sig själv och världen (läs: medlöpare i löparklubben FK Studenterna) med häpnad genom att flåsa sig in ett par sekunder under tolv minuter på 3000 meter på en tävling i Uppsala. Det hade fått en medlöpare att höja på ordentligt på ögonbrynen, under senare år hade brorsan (med ålderns rätt) fått allt svårare att hänga med i hens tempo, men nu visade han plötsligt upp ett resultat som stred mot naturens ordning; komma här och plötsligt löpa på som om tiden inte vore någonting i klass M60 – fortsatte det på detta viset skulle hen till och med kunna bli omsprungen igen. Det kunde bara betyda en sak!

– Sprang du i fuskdojorna?

De kallas normalt inte så, Nike Vaporfly (Nikes löparsko med karbonsula och fluff runtomkring som enligt hypen runt skon ska ge extra skjuts i steget och därmed bättre tider), mer nämns de som ett teknikens under, eller ”framtidens löparsko”. Många löpare tycker att skon är toppen (som David Nilsson som slog Kjell–Erik Ståhls gamla rekord på maran i ett par, men som var säker på att han gjort det i ett par vanliga skor också), andra löpare tycker den är sådär.

Men vad hjälpte det brorsan när någon kallade dem för ”fuskdojor”.

– Det berodde ju inte på skorna, muttrar han, det är ingen skillnad, den där sulan hjälper bara riktigt snabba löpare, jag hade kutat lika snabbt i ett par vanliga dojor.

– Men jag läste någonstans att man kan kapa tiden med fyra procent på ett lopp med ett par Vaporfly, påpekar jag vänligt och försynt.

Då blir brorsan ännu grinigare.

– Inte en chans, morrar han, kolla vad David Nilsson sa, max tjugo sekunder på en mara, de är lite snällare mot hälsenorna, det gör bara så man blir mindre sliten i benen.

 

Kenyanen Eilud Kipchoge sprang maran på 1.59.40 i ett par Vaporfly, men då hade han också ett gäng farthållare framför sig och det är inte lätt att veta vad som beror på vad. Tron sägs ju kunna försätta berg, och om man verkligen tror att en sko är snabbare kanske man också springer snabbare?

I en undersökning gjord av New York Times, där man använt data från motionsappen  Strava, konstaterades dock att fyrtioen procent av de som sprungit under tre timmar på maratonlopp under de sista månaderna av 2019 hade gjort det i någon av Nikes karbonmodeller.

Men som Kjell–Erik Ståhl påpekade i förra numret av Runners World på frågan om hur det kändes att förlora sitt gamla rekord på maran; när Ståhl sprang och satte rekord kom han tvåa i loppet, när Nilsson satte rekord kom han på sextonde plats.

Man ska kanske inte jämföra lopp exakt på det viset, men om nu alla löpare drar nytta av den nya löparskorevolutionen (om det nu är en revolution?), så kommer tiderna förbättras för alla, men placeringarna inte bli bättre än vad man tränat för. Kan man tänka sig.

– Köp ett par karbondojor själv då får du se, surar brorsan.

Jag tröstar honom (storsint) och säger att han gjort en kanontid oavsett om han fick lite hjälp av dojorna eller inte, jag vill på intet vis ta udden av hans prestation. Men inte tänker jag köpa samma karbondojor som brorsan, till våren ska det ju komma en ny modell – med dubbelt så tjock sula som brorsans!

Då rackarns ska det bli åka av!!!

 



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Choklad och syrebrist

Choklad och syrebrist


Nämen där är ju chefen!

Jag ligger i soffan och tittar på Sveriges Television med en låda Aladdin på magen – jag vet, det är så dekadent det kan bli – men jag har hört från en säker källa (som önskar vara anonym) att choklad kompenserar för uteblivet solsken. Exakt hur det går till har jag inte riktigt fått klart för mig, men det håller definitivt humöret uppe. Och så har jag för någon timme sedan dundrat fem gånger två kilometer intervall på gymmets löpband och tio minuter roddmaskin på det, vilket enligt alla gällande lagar för den pliktuppfyllande lutheranen inom mig är mer än tillräckligt för att få ligga i soffan med en låda Aladdin på magen.

Det går bra fram till en tre, fyra bitar men efter åtta, nio börjar det kännas lite underligt i magen, och efter tolv chokladbitar drabbas lutheranen av ångest, reser sig med möda ur soffan och gömmer Aladdinlådan längst in i garderoben.

Jag tittar alltså på Vetenskapens Värld och där i TV–rutan står Anders Szalkai och stretchar benen mot ett träd. Det vill säga, Anders håller i ett träd med ena handen och håller i ett ben bakom ryggen med den andra, det ser riktigt spänstigt ut. Anders förklarar intervallträningens fördelar, enligt det klassiska konceptet ”no pain, no gain” – det måste ibland göra ont att träna för att man ska kunna förbättra sig. Det skymtar en del gråa strån i skägget på den gamle stjärnlöparen, men han kan fortfarande springa i farter som är få löpare förunnat, och är därmed också ett lysande exempel på hur livslång träning hård träning kan hålla en löpare levande.

Inslaget om löpning i Vetenskapens värld har till stora delar handlat om de positiva fördelarna med syrebrist, om hur den mänskliga kroppen när den drabbas av syrebrist under hård ansträngning, bildar ett särskilt protein för att kompensera syrebristen. Ett reportageteam har varit på plats i Kenya, där de intervjuat kenyanska löpare som tränar löpning på hög höjd. Det är ju ingen nyhet att höghöjdsträning ökar antalet röda blodkroppar i kroppen, och därmed förbättrar syreförsörjningen, men nu har forskningen runt omkring detta också belönats med 2019 års nobelpris i ”fysiologi eller medicin” (priset delades mellan William Kaelin, Peter Ratcliffe och Gregg Semenza).  Forskarna har visat hur mängden av proteinet HIF-1a ökar när syrenivån är låg och bryts ned när syrenivån ökar och hur man genom att styra syrenivån i kroppen också kan bekämpa blodbrist, cancer och många andra sjukdomar.

Jag har återvänt till soffan och ligger där med en känsla av syrebrist, ganska klar över att det är chokladen som trycker på från magen och pressar ihop lungorna. Det gör inte direkt ont, inte alls som intervallträning, och jag är rätt klar över att det är en form av syrebrist som aldrig kommer att tas upp av Vetenskapens värld. Jag lyfter ett ben upp över soffans ryggstöd och stretchar försiktigt, med huvudet fullt av nobelpris och stora frågor och tankar om träning och liv.  Men den största frågan av dem alla är nog ändå: Äter Anders Szalkai choklad?

 

 

 

 

 

 



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Readers High

Readers High


En kväll i december, jag dunkar kilometer på ett löpband. Regnet piskar mot gymmets fönsterrutor, bleka gatlyktor kämpar mot mörkret utanför. Jag hade hellre sprungit ute, men karaktären är svag. Så mycket behagligare att löpa inomhus i linne och tajts än i regnställ utanför, och låta listan med låtar från ”Träningshits” piska tempot framåt i hörlurarna. Piska är kanske en överdrift, vad jag bedriver är en slags rehab–löpning, en hälsena har trilskats en längre tid, den ömmar men inte mer än att det går att springa om man inte drar på för mycket. Så jag drar inte på för mycket, jag rullar fram i ett makligt tempo med hopp om att hälsenan mår bättre av rörelse än av vila, och i detta makliga tempo far jag bort i tankar, bort från löpbandet och gymmet och ut litteraturens oändliga universum.

”Jag anar/ att världens mittpunkt/ inte är en geografisk plats/ utan ett sinnestillstånd” skriver poeten Eva–Stina Byggmästar i nya diktsamlingen, ”Nattmusik för dagsländor”. Det är vackert och tänkvärt skrivet och jag tänker att löparens mittpunkt i världen är där hen för ögonblicket springer, men då både en geografisk plats och ett sinnestillstånd.

 

Sedan trampar jag en smula snett och aj, aj, hälsenan och jag förflyttas bryskt tillbaka till löpbandet. Mitt upplägg för kvällens löpning är att inte titta på kilometerangivelserna före det att jag lyssnat på tjugo låtar i hörlurarna och sedan eventuellt bli glatt överraskad när jag väl kollar in mätaren. Det vill säga, glatt överraskad så till vida att jag kanske har sprungit lite längre än vad jag vågat hoppas på, beroende på att låtarna varit lite längre än jag räknat med. Men när hälsenan protesterar kan jag inte låta bli att blänga till på mätaren, och det står klart att listans låtar är betydligt kortare än vad jag hoppats på. Det är många kilometer kvar innan jag nått fram till de femton jag planerat för den här kvällen.

Men smärtan i hälsenan släpper, och jag drömmer mig bort till litteraturen igen. En brittisk antropolog och evolutionsforskare, Robin Dunbar, har gjort jämförelser mellan löpning och läsning, och menar att ett fenomen som liknar Runners high också kan uppstå när vi läser böcker, ett slags Readers high. Dunbar skriver att ”endorfinsystemet, som är en del av hjärnans smärtcentrum, aktiveras när vi engagerar oss emotionellt av en berättelse”. En annan studie visar på läsningens hälsosamma effekter, man har kommit fram till att människor som läser böcker statistiskt sett lever längre, läsningen motverkar nedbrytning av hjärnan och motverkar demens.

Regnet piskar på mot fönsterrutan, hjärtat dunkar i bröstkorgen, pumpar blod genom kroppens alla vener och artärer, linnet dryper av svett. Jag är i min löparbubbla, hög på min löpning, anar att det inte är långt kvar. Jag sänker blicken och titta där, femton komma två kilometer. Nu ska jag duscha, äta och lägga mig i soffan med en bok – och hoppas på en Readers high.  Löpning och litteratur, det bästa av två världar – med dessa båda storheter i kombination hoppas jag leva både länge och väl i alla mina dar!

(t o m Spindelmannen föredrar en bok då och då framför webben …)


Twin peaks i Åre

Twin peaks i Åre


 

Twin peaks i Åre – med systrarna Sanna och Lina El Kott

Fredag morgon, jag står på en perrong på Stockholm Central och väntar på morgontåget 06.48 till Åre. Målet är en etapp i SWEARE Trail Tour på lördagen, tjugofyra kilometer löpning över fjäll och myrar och rejält med höjdmeter, starten går klockan tio på förmiddagen. Tanken med tåget är att slå ett slag för hållbart resande, det tar visserligen drygt sex timmar mot ett par timmar med flyg och buss, men jag har också alltid älskat att åka tåg. Du sitter där och ser ut genom tågfönstret; landskap, städer och små byar passerar förbi, där finns så många möjliga ställen att bo på, så många möjligheter till ett annat liv. Till det alla dessa små vägar och stigar som slingrar fram längs tågspåren, som vänder av över fält eller in i djupa, okända skogar, tänk att få springa fram på dem. Att åka tåg ger också en känsla av frid, jag är i rörelse samtidigt som jag sitter stilla, det ger den latenta latmasken jag alltid haft inom mig gott samvete. Här far jag minsann fram genom världen, det är annat det än att ligga stilla på rygg hemma i soffan och dagdrömma. Men alla lopp du sprungit då, undrar kanske vän av ordning. Jo, men bland det bästa med att löpa lopp, har jag alltid tyckt, är vilan efteråt.

Som ni kanske förstår har tågresan börjat, tågvagnens krängande, gnisslande och gungande har redan stämt mig en smula filosofiskt. Men kroppen är också påtagligt närvarande, den har haft en del problem det här året. I våras var det ett muskelfäste i vänster vad som krånglade, en naprapat med järnhårda nypor bände sånär alla kroppens leder ur led (”alla leder hänger ihop förstår du”) och sedan fick jag rulla en tennisboll under fotbladet i ett par veckor, det var sådär kul. På det vilade jag helt från löpning i ett par veckor, och under över alla under, då blev vaden bättre. Sen så blev det sommar och några lopp, och så blev det höst och så började höger hälsena att krångla. Där ungefär är vi nu, och jag på väg till Åre för att springa trail. Hälsenan ömmar fortfarande och kanske borde jag vila helt, men det är ju så vansinnigt tråkigt, och det går faktiskt att springa. Jag tänker att jag ska vila efter SWEARETRAIL istället, ta ner skylten för säsongen och gå i ide (eller i alla fall bara köra rehab, typ tåhävningar, ha s k tå–lamod).

Tvillingsystrarna Sanna och Lina El Kott är med som arrangörer av SWEARETRAIL, det är två unga ultralöpare som farit fram som två skott (!) genom ultravärlden under senare år. Två år i rad har de tillsammans vunnit Gore–Tex Transalpine Run, och haft flera topplaceringar i världscupen i Skyrunning. De älskar med andra ord att springa uppför, och uppför lär det bli i Åre (de har lagt banan). Vad JAG tycker om att springa uppför? Jo det roligast med att springa uppför är när man får springa utför, med mjölksyra upp till öronen uppe på toppen av ett fjäll äntligen få luta överkroppen tillbaka och bara låta benen rulla på i utförsbacke. Det är litegrann likt och lika härligt som att åka tåg, man rör sig framåt utan att behöva anstränga sig (latmasken som talar igen).

 

Lördag förmiddag

 

– Det blåser visst lite, säger Lina El Kott och håller hårt i ena plastväggen till tältet för utdelning av nummerlappar. Lite och lite tänker jag, tältet håller på att lätta upp mot Tottbacken med Lina i en lina i handen. Väggen tas ner och rullas ihop och så blir det fritt spelrum för blåsten.

Årefjällen är försänkta i tät dimma, temperaturen är några grader över noll, andedräkten bolmar ur munnen, och det är regn i luften.

– Härligt med regn, säger Lina, då blir det ännu mera hardcore trail.

Ja, ja, tänker jag, som framför mig sett bilderna från loppet 2017 med löpare i sol i linne genom ett fjällandskap sprakande i alla höstens färger, det som inte tar livet av en gör en starkare. Och det kunde faktiskt vara värre, förra året snöade det.

Mina tidigare erfarenheter av Åre är mest att jag har åkt skidor här, men då har jag tagit liften upp till toppen, och det jobbigast med det har varit trängseln i liftkön.  Nu ska vi i stället springa rakt upp till Lillskutan från start, utan några onödiga svängar på vägen, längs en skidbacke rakt upp i himlen, och jag tänker positivt att då kommer jag i alla fall få upp värmen. Liftkort behöver man inte heller, bara en sådan sak.

Fem minuter kvar till start och jag tar av mig några lager kläder, upptäcker prispallen och provar att stå högst upp. Vem vet, bäst att passa på, jag kanske inte kommer att hamna där efter loppet? En vänlig själ tar en bild, och dagens instagram är räddad.

Så är vi iväg, ett par hundra tappra där jag sett till ålder kunde vara pappa till åtminstone hälften av startfältet (det är jag lyckligtvis inte, jag är så nöjd med de barn jag har), men ålder är ju bara en siffra, åtminstone fram till första backen. Där övergår min löpning till vandring. Jag trycker med händerna mot låren för varje steg för att förmedla lite kraft från överkroppen ner i vaderna. Lite som pistongerna på ett gammalt ånglok (tåget igen, och jag pustar verkligen som ett gammalt lok). Det är fasansfullt brant, kan verkligen någon springa här? Täten, systrarna El Kott? Bildbevis på det!

Men så till slut, äntligen, planar det ut. Benen yra av chock och mjölksyra, börjar ta små steg som åtminstone påminner om löpning, jag höjer blicken och ser mig omkring. Det är som att springa i ett sagolandskap, dimman ligger tät, sikten bara ett tiotal meter. Det är magiskt, jag ser änglar, demoner virvla runt i gränstrakterna av det synliga (kan vara s k backeffekt) och lyckligtvis några andra löpare strax framför mig. Här gäller det att inte missa markeringarna längs stigen, för då kan man hamna i Norge, eller slukas av något myrhål, och bli för evigt bortsprungen. Stigen vi sprungit på har förvandlats till en riktig surmyr, det plaskar och gungar för varje steg, och den där första impulsen att försöka undvika att bli blöt om fötterna släpper snabbt, det är bara att gilla läget. Man kan bara bli dyngblöt om fötterna en gång, så klofs, klofs klofs, raka spåret fram. Bara se till så att dojorna inte fastnar och försvinner i dyn, inget kul att springa barfota ner till byn (jag skaldar ofta när jag drabbats av syrebrist).

Jag kommer in i en rytm, hjärtat bankar och slår i en hyfsat rimlig puls–zon, att löpa trail är så annorlunda från vanlig löpning på platten. Jag går där jag måste gå och springer där jag kan, alla tankar på tid och tempo lämnar jag bakom mig. Det är bara jag och naturen och hjärtats tunga slag, och en och annan löpare som ibland skymtar till i dimman.

Jag har aldrig tidigare sprungit ett så blött lopp förut, ryktet om faran för låga grundvattennivåer i klimatkrisens spår tycks för ett ögonblick en smula överdrivet, och än mer när ena foten fastnar i en rot som får mig att falla som en fura med ansiktet före rakt ner i ett gyttjehål. Jag tar emot med händerna men gyttjan släpper generöst igenom dom också. Över detta svär jag djupt och innerligt, men inser efter hand att det handlar om kroppslig demokrati – varför ska händerna få vara torra när fötterna inte får vara det!

 

Det börjar dra kallt, det är brant uppför igen, jag segar mig långsamt förbi en ung man som stannat i en våldsam brant  häpet betraktande sina ben (som vägrar röra på sig), ”jag trodde det skulle var mer löpning”, suckar han. Jag dräglar några uppmuntrande ord om att trail ändå är toppen när man nått toppen, och bara lite till så bär det utför hela vägen ända ner i mål.

Till slut gör det också det, plötsligt faller berget framför fötterna, och benen kommer till liv igen. Det är så härligt att springa utför, det är som att åka skidor, bara hoppa lite och sidställa fotbladen för varje sväng, men gäller också att noga tygla farten, inte fastna med fötterna i rötter eller sten, det är betydligt mjukare att falla i en skidbacke med snö – än utan.

Jag kommer i mål, och känslan är obeskrivlig. Inga ben brutna, hälsenan höll hyfsat ihop, och blodet bubblande av koncentrerat fjällsyre. Nu blir det rehab på riktigt.

– Duscharna ligger där borta, säger damen i receptionen till hotell Holiday Club, och pekar mot hotellets spa–avdelning. Du ser ut att behöva en, skrattar hon och pekar på min panna.

Jag erinrar mig osökt Birgitta Trotzigs roman, ”Dykungens dotter”. Nu har han fått en son.

 

Faktaruta SWEARE Trail.

Fredag: 7 km nattlöpning med pannlampa.

Lördag: 24 eller 14 km traillöpning

Söndag: Sprint

 

Resultat 24 km trail:

 

Herrar:

1 Rémi Français, Schweiz, 02:06:23

2 Emil Granqvist, Sverige, 02:07:36

3 Isak Bergset,Norge,  02:08:50

83 Kenneth Gysing, 03:28:11

 

Damer:

1 Hedwig Haas, Sverige, 02:42:55

2 Marie Krysander, Sverige, 02:49:08

3 Noemi Ambauen, Norge, 02:51:36