MEST LÄSTA
Alex Schulman springer

Alex Schulman springer


Alex Schulman springer. Han berättar om det i en intervju i SvD, Alex brukar straffa sig själv med ett löppass om han inte lyckas skriva det antal tecken han bestämt sig för att skriva under en dag vikt åt skrivande. Om han lyckas, belönar han sig med en whiskypinne eller småkakor.

Foto: Sigge Eklund

För ett par år sedan sprang Alex Schulman ingenting. Utvikt i helfigur över ett uppslag i tidningen Amelia och med en halvrökt cigg i handen, beklagade han sig över löpare i allmänhet och en bok i synnerhet som han fått med sig hem i en goodiebag från en tillställning.

Titeln på boken var ”Ett år av magiskt löpande”, och den hade jag skrivit. Alex var sur, löpning var ett jävla skit, det var ren idioti och slöseri med tid och skribenten en falsk profet. Alex skrev kanske inte exakt ”falsk profet”, men det var den ungefärliga innebörden (som jag minns det). Men jag tog det med ro, somliga människor mognar lite långsammare än andra, jag hoppades och trodde att han en dag ändå skulle skåda ljuset.

Och nu är han där, även om han säger sig använda sig av löpningen som ett straff. Men han har talat om löpning tidigare, om sköna meditativa löprundor på Djurgården, i bloggen han har tillsammans med Sigge Eklund, ”Alex och Sigge”. Jag försökte få till en intervju en gång med honom om det, för Runners World, under rubriken ”Jag är löpare”. Men det hade Alex ingen lust till.

Kanske var han lite rädd för att jag skulle häckla honom en smula, men det hade han inte behövt oroa sig för, jag är en snäll människa. Av löpning blir man snäll, det tar udden av alla aggressioner. Att byta åsikt när man blir lite äldre är mycket mänskligt, radikal som ung, konservativ som gammal, en vanlig utveckling. Och storrökare som ung, löpare som vuxen, en inte helt ovanlig utveckling det heller. Vi ska alla dö, men fimpar man i tid kan man kanske leva lite längre.

Jag brukar lyssna på Alex och Sigges blogg, den är riktigt bra. Både rolig och djuplodande, känslosam och med fin blick för samtida fenomen. De är också mästare på att kränga saker i reklaminslagen, jag har aldrig fått sådan lust att prova på att spela på Nätcasino som när Sigge Eklund berättar om hur mysigt det kan vara att testa lyckan med en liten snurr på nätrouletten om man sitter hemma och är uttråkad. Och har man ont om cash så tipsar Alex strax därefter om hur man kan få låna pengar utan säkerhet mot bästa möjliga ränta.  Skulle sedan magen börja krångla efter lite otur på nätet, kan man få bra rabatt på kalsonger (12–pack) i hög textil kvalitet om man knappar in koden ALEX&SIGGE. Det är skitbra!

Alex och Sigge behöver nog själva inte låna pengar till spel på nätet, enligt uppgift drar de in runt sjuhundratusen kr på varje poddavsnitt och med en podd i veckan blir det i runda slängar trettiosexmiljonerfyrahundratusen kronor om året. Man kan bli avundsjuk för mindre, fast som löpare blir man lyckligtvis inte avundsjuk, som löpare springer man sig fri från alla negativa känslor. Med Alex och Sigges inkomster i tankarna får man bara springa lite längre.

MEN NU!!! Vill du träffa spännande människor som pratar om löpning, och livet i stort, och det är klart du vill det, så kolla in en ny pod som är på gång, ”JAG ÄR LÖPARE”. Den kommer att dyka upp här på Runners Worlds hemsida inom kort, och även på de ställen där poddar brukar finnas. Jag kan inte garantera någon rabatt på kalsonger (för löpare), inte än i alla fall, men häng på så får vi se längre fram!

Första gäst är Mårten ”Promoe” Edh; sångare i bandet Looptroop, löpare och numera också seriös student av juridik. Han är på gång med en ny platta, som faktiskt är två, en på svenska och en på engelska,  där han sjunger om både juridik och Mo Farah – en låt heter Mo Farahs Stride.

Gästen som följer blir skådespelaren och imitatören Rachel Mohlin, som säger att hon  inte ”fis–springer” när hon tränar löpning.

Det vore förstås också kul att få med Alex Schulman framöver.

Vad säger du Alex, om du läser det här? Kom till studion för en liten avbön om ungdomligt oförstånd visavi löpning, men hur du nu kommit till klarhet om att löpning är meningen med livet (–  i alla fall en liten bisats), hur den berikar ditt liv, ditt skrivande och poddande!

Eller så kanske vi kan be Rachel göra en imitation av löparen Alex Schulman!

Den som poddar får se – och höra!

I väntan på det, läs Alex Schulmans nya bok, Bränn alla broar. Den handlar om Alex morfar Sven Stolpe, mormor Karin och Olof Lagercrantz, en fin skildring av ett fantastiskt kärleksdrama som sträcker sig genom flera släktled.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Tidens gång – och Hässelbyloppet sub 40


Ja vadå tidens gång – tiden rusar ju! Nyss var man en ung man på 60 vårar, och så plötsligt är man 61. Vad var det som hände? Men plus 60 sub 40 gäller fortfarande, bara att man är lite mera plus. Och nu närmar sig Hässelbyloppet och RW:s löparkung och chefredaktör Anders ”Zacke” Szalkai har styrt upp så att jag får starta i tävlingsklass sub 40. Jag försökte locka Zacke med vilken enorm ära och publicitet det skulle ge honom i rikstäckande media, som exempelvis min blogg, om  han kunde farthålla mig ända in i mål – möjligen att jag kunde få hålla honom lite i tröjan mot slutet.

Han vacklade länge fram och tillbaka ”men då måste du klara det också”, som om han inte riktigt vågade tro på varken under eller mirakler,  men nu har han blivit engagerad i något slags fjälläventyr just den helgen loppet går, med rapparen Petter och Markus Torgeby med gäster, de ska springa lite i Årefjällen, äta goda middagar och dricka gott vin och sitta framför en brasa om kvällarna och dra löparhistorier för varandra och gästerna. Det låter ju oerhört tråkigt jämfört med att dra fram mig till mållinjen, men vem är väl jag att döma? Nu har jag dock något att skylla på, om det skulle sk–ta sig. Allt var Petter, Torgebys och Szalkais fel!

Hur går det med träningen då? Jag har kört en del intervall och tempopass på band sista månaden, 15 km i 4.17 fart och 6×1000 m i 3.45 (med 300 m joggvila emellan) och fick på en 8 km i 4.00, men band är ju inte riktigt samma sak som att springa ute. Har sprungit en del lugnt och långsamt ute också, men aldrig längre än två mil sista halvåret. Varför så mycket band då? Tror jag blivit lite latare med åren, så mycket enklare låta bandet bestämma farten än att behöva driva på själv. Fast en del banintervall på Sthlm Stadion har det också blivit, 10×400 m, pendlat mellan 88-92 s, utan att dö på kuppen. Bara nästan. Vi får se hur det går.

Annat då? Knallade upp på Keb i somras, en slags bröllopsmarsch. Gifte mig med Anna i kapellet i Nikkaloukta en förmiddag, med prästen Bertil, 85, som ja, präst. Det var lite knepigt att få tag på präst, men Bertil med fru var i trakten och åkte runt i husbil, och visst hade han tid att hoppa in. Att han varit pensionerad i tjugo år var inget hinder. Det var kul med kapellet, fantastiskt fint, men nuförtiden står det mest tomt. Ont om bröllopsvittnen var det också, men Bertils fru (de har varit gifta i 60 är) ställde upp (och många goda råd om hur man håller samman livet igenom hade de till de unga tu, 60 och 50)  och efter att vi satt upp en liten lapp i receptionen till Nikkaluokta fjällstation, ”Bröllopsvittne sökes”, dök Karin, 26, upp. Hon ställde gärna upp som vittne, och visade sig också vara en alldeles lysande bröllopsfotograf.

Så vi promenerade upp till kapellet från stugan vi sovit i över natten, i kostym och bröllopsklänning klockan 9.55 på förmiddagen, det var redan runt 28 C grader varmt, och aningens svettigt under kavajen, med fjällvandrare i kortbyxor och linne på väg mot Kebs fjällstation som synade oss noga och såg ut att  undra om våra kläder var Fjällrävens nya satsning på lite elegantare klädsnitt för fjällvandring.

Prästen Bertil t v med profetiskt skägg …

Första hjälpen med fjällan min ….

Efter vigseln svidade vi om till kortbyxor och linnen vi med, hängde in bröllopskläderna i fjällstationens förråd och vandrade vidare upp mot Kebs station. Dagen efter var det värmerekord i trakten (sa personalen) 30 C, och det blev en svettig bröllopsmarsch upp till Sydtoppen. När vi kom upp var Sydtoppen fortfarande högsta toppen, men någon vecka senare var den bara näst högst, värmen hade smält ner den. Vi hann precis. Det tog drygt 7 timmar t/r och var ett riktigt kämpigt backpass får man nog säga. Hoppas kunna ta det med mig mentalt i Hässelbyloppet, där är ju några slakmotor mot slutet, lyckligtvis inga forsande jöklar dock. Det blev väldigt blött om fötterna i Lappland.

Det var toppen på toppen …

Och här hemma i helgen, lite upptrappande träning längs Lidingökusten. Testade Silvas nya lätta ryggsäck, väger nästan ingenting men rymmer en hel del, till och med plats för stavar (ihopfällbara). Sådana använde jag på vägen upp mot Keb, det gjorde inte Anna, ”stavar ser så fånig ut, det har man aldrig när man orienterar”. Fast ändå helt ok att jag kånkade ryggsäcken med hundra liter sportdryck (kändes det som halvvägs) och nästan en visthusbod med proviant och varma kläder utifall att (räckte med en vindjacka på toppen, där var det 12 C). Men så är man ju också till gammaldags genus född, försöker så gott det går att vara – a gentleman – även med mjölksyra upp till öronen.

Och ja, har hört rykten om att jag ska bli TV–serie.

Fast jag har kanske fattat det fel – men i min höga ålder är man ursäktad. Ungefär som Leif GW Persson som i en krönika i Expressen skrev att han alltid röstat på Socialdemokraterna tills en uppmärksam läsare påpekade att han i en krönika 2010 skrivit om varför han det året röstade på Kristdemokraterna. Det hade GW alldeles glömt bort, men med ålderns rätt och allt det där. Och nu är han förlåten.

Det FINNS fördelar med att bli äldre!

Detta om detta. Med siktet mot Hässelbyloppet! Häng på!


Inför Säter Triathlon


Ska vi slå vad? Nä inte slå vad, vila vad!

Lite arg på vaden. Körde Långholmen Swimrun för några veckor sedan, 3 mil löpning och 3 mil simning, drog partner Anna i lina på land, hon drog mig i vattnet. Höger vad blev lite ansträngd, ovan vid dragshow! Nu är den bättre, men lite stel. Och nu dags för Säter triathlon, få se hur det går.

Hade tänkt titta på, men det tyckte inte Anna. Minst ett triathlon per år, ger starka lår, är parollen. Så det var bara att ta fram cykeln igen, loppet går nu på lördag. Första cykelpasset i år, blev fyra mil. Mjölksyra och röd babianröv, precis som det ska vara.

Men mina gamla löparbrillor är inget vidare för cykel. Halkar ner när man ligger över styret i tri–ställning. Var bara att investera i ett par nya. Prylnisse, säger brorsan. Ska han säga, har garderoben full med tjugo par löpardojor, minst!

Känner på mig att jag kommer cykla dubbelt så fort i dom här … dubbelt så cool i alla fall. Bra det, ska visst bli 28 C  på lördag.

Största oron, att det ska bli 21 C i vattnet. Då får man inte använda våtdräkt och då kan det gå illa. Det är en 375 m rundbana, fyra varv, 1500 m, vi ska köra olympisk distans (4 mil cykel, 1 mil löpning, 1500 m sim). Anna simmar som en delfin, jag som en padda. Utan våtdräkt kommer kroppen ligga som en trål i sjön. Risken är stor att Anna varvar mig, klappar mig i häcken och säger, går det bra lilla gubben? Jag har visst klappat henne i häcken under ett löppass en gång, och frågat, går det bra lilla gumman? Det glömmer hon aldrig. Men vi ska ju inte tävla, säger jag, vi ska ju bara ha kul. Det ska bli jättekul, säger Anna, bara det blir 21 C i vattnet.

Får försöka hålla kylan, vara iskall – och hoppas på en kallfront som kyler ner sjön i Säter!! Vore toppen få klappa någon i rumpan hundra meter innan mål på löpningen ….

// to be  continued …//


Från Sjö till Träsk – en nationaldag att minnas!


Se det blev en svensk nationaldag utöver det vanliga!

Enebyberg Swimrunners har anordnat en swimrun dagen till ära, ett alldeles nytt swimrunlopp i trakterna kring (och i) Rösjön med omnejd och angränsande sjöar.

Team True Love anmälde sig så fort det bara gick, att ta sig genom skogar, stigar, stockar, stenar, sjöar, bottenlösa sumphål – hur skulle man bättre kunna fira Sveriges nationaldag? Teamnamnet möjligen en smula vågat (!) utspel, hur skulle relationen klara de gemensamma vedermödorna?

– Bara vi inte fastnar med fötterna i skilsmässoträsket, skrattar Anna på startlinjen.

– Nä, nä, säger jag, känner mig (ganska så) trygg i mina (produktreklam) Icebug Acceleritas på fötterna, med de här dojorna fastnar jag ingenstans (jag har testat dojorna innan, de har grepp så man kan springa lodrät uppför hala klippväggar … nästan i alla fall). Och fastnar du så drar jag upp dig!

Anna har varit lite orolig innan. Hon simmar normalt dubbelt så fort som jag (gammal elitsimmare) men med mina nya och större paddlar och dubbeldolme, så har vi blivit hyfsat jämna, och med skor på fötterna kan hon inte simma på samma sätt som hon gör barfota i en bassäng.

– Vicken jäkla dolme, suckar brorsan när han får se den på bild.

– Inte bara öronen som växer med åren, svarar jag vist.

Men på det örat vill han inte höra.

– Häcken kommer ju att sticka upp som ett skär, akta dig för sjöfåglarna så de inte börjar häcka där!

Hö, hö!

Enebyberg Swimrunners startansvarige Jacob Wollberg har dragit fram en bronskanon modell 1600–tal (bara något mindre i storlek än regalskeppet Vasas …), och tänt var det här och så BOOOM!!!

Starter är alltid besvärliga i Swimrun. Det blir snabbt trångt som i en sardinburk, paddlar vevar, linor trasslar in sig, andningen kommer i otakt, man önskar man hade gälar. Jag glömmer aldrig min första (och hittills enda) start i Ö till Ö. Jag och min partner hade hyfsat snabba ben och låg långt fram i klungan inför första simningen, vi tänkte vi skulle ta lite distans innan simningen där vi båda var ungefär lika usla. Men hundra meter ut i vattnet kom en hord av valar, delfiner och späckhuggare i rygg på oss,  höga på adrenalin och blinda för allt utom att ta sig fram snabbt. Hade jag och min partner inte sparkat vilt med fötterna hade vi blivit översimmade och möjligen slutat som fiskmat på bottren.

Så mycket lugnare här då i Rösjön. Lite trassel och bök, men efter första ön och andra simningen började startfältet sträcka ut sig och lugnet ta vid. Bara hitta rytmen i löpningen, få ned pulsen, löpa lätt och vägvinnande. Och hålla absolut koll på fötterna, banan är en riktig terrängbana, att trampa snett och ramla är strängt förbjudet. Då kan man slå ihjäl sig och då blir ens partner sur. Hur ska vi då komma i mål?

Anna, Anna, var är Anna? Jamen där borta är hon ju.

Men där är hon ju, halvvägs uppe på land och jag kravlar efter och springer ifatt, lägger mig i rygg, och planerar nästa simning, och strax är det dags igen, 550 m. Nu gäller det att inte tappa för många meter. Jag tar sikte på Annas orangea sulor, det bubblar och plaskar, aha hon försöker använda fötterna ändå. Jag har knipit ihop benen om dolmen och korsat fötterna, gräver mig fram i vattnet, känner mig mer som en kajak med paddlar än simmare. Och kajak har jag ju paddlat och framåt går det, åhej och hå, och fortfarande orange i sikte.

Landstigning, mera löpning, en simning till, ännu mera löpning och så sjön där det ska finnas jättekarpar. Fast karpar har väl inga tänder?  Men där simmar vi så fort vi kan i alla fall för att undvika Karpe Diem. Åh den var dålig (syrebrist i hjärnan).

Ny landstigning och löpning och en massa höjdmeter och Anna börjar stånka, som jag i vattnet – gudomlig rättvisa!  Jag puttar på henne i ryggen, känner mig som en sann gentleman. Så blir det utför och det blir lättsprunget och hej vad det går, men så drabbas jag av en plötslig insikt; var är alla andra och när såg vi en snitsel sist?

Aj aj aj, vilse i urskogen. Jag ropar på Anna som ligger några meter före, men hon hör förstås inget, har proppar i öronen, rusar  på i eufori över att det  är utförsbacke. Jag får växla upp i hundra för att hinna ifatt, och tycker gummit i dräkten börjar ryka mellan låren. Kommer till slut ifatt och vi vänder och hittar till slut snitslar uppåt i skogen. Där försvann ett par minuter, tur vi bara är här för att ha roligt. Eller hur kära partner? (grrrrr …)

Så kommer vi till Klippan. Gör BOMBEN ropar funkisarna, så då är det bara att göra Bomben. Klämmer hårt om dolmen, skydda vad som skyddas kan, hålla hårt i simglasögonen och hej och hopp, man är inte äldre än man gör sig, typ åtta år igen och uppe på räcket till femman på hopptornet vid Möllebadet i Rönninge. Och PLASK!!!

Men simglasögonen fick jag släppa snabbt för att få ut armarna för att inte sjunka ända ner till botten och så upp till ytan halvblind och tömma glasögonen och så på igen.

Sista simningen och vi simmar sida vid sida, drar oss fram med paddlarna i gemensam rytm och andning det får man nog säga är ganska så sensuellt (som delfiner på kärleksweekend mitt i veckan) med det underbara målet i sikte på stranden framför oss. Vi kommer att fixa det, vi fastnade inte i något träsk, det blev bara gyttja upp till knäna vid ett tillfälle, och gyttja ska ju vara så bra för hyn.

Vi springer i mål, paddel mot paddel, och tiden är ingenting, fast klockan stannar på 1.39.02. Vi lovar lätt framåtlutade med händerna mot knäna och mjölksyra upp till öronen varandra att fortsätta Simspringa (svenska dagen till ära) i nöd och lust, i uppförsbackar och utför, såväl motvågs som i medvågs ända in i Evigheten, må Poseidon och alla andra havsgudar bli våra vittnen!

Tack Enebyberg Swimrun för ett toppenrace – och en nationaldag att minnas för livet!

Foton: Enebyberg Swimrun (tack alla fina fotografer)!!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Running Runmarö


Tidig morgon på Runmarö. Hyr en av författarförbundets stugor. Havet glimrar lojt mellan höga tallstammar. Fåglarna sjungar som galna i skogen. Jag hör en gök, från väster, en bästergök. Jag tänker att det är därför jag blev författare, för att kunna gå med i Svenska författarförbundet och få hyra en stuga på Runmarö. Utedass och kallvatten, ”lycklig lever den som är nöjd med litet”, som gamle Horatius skaldade. Jag är lycklig den här morgonen.

Anna har redan gett sig av, hon ska springa en kortare sträcka. Det är varmt, fast klockan bara är sju. Hon har svårt för värmen. Jag ska springa stora varvet runt ön, jag har inga problem med värmen. Sedan ska vi hoppa i havet, där är det fortfarande kallt. Och äta frukost i solen.

Stigar med rötter och sten, varsamma steg. Ingen brådska, inte trilla, då gör det ont. Och hålla koll efter ormar, det är den tiden på året, de ringlar ur sina vintergömmor och lägger sig där det är sol för att tina upp innan det är dags för parning. Då vill de inte bli störda av ett par löparben. Då kan det bli hugg i vaden. Och vad gör löparen då? Springer vidare, eller haltar hem? Eller dör? Jamen doktorn/ Sankte Per?/  jag skulle ju bara springa klart rundan … inte visste jag att giftet skulle rinna så raskt till hjärtat …

Omsluten av grönska, av klorofyll. Syreyrsel, klorofull. Så kommer jag ut ur skogen, ut på landsvägen där syrénhäckarna står på rad. Det är som att springa in i en parfymbutik. En och annan hägg som fortfarande står i blom. Men ingen Gunder! En morgon som den här är det lätt att andas. Hjärtat slår, benen ökar farten av sig själva. Jag flyger fram, nuddar knappt marken ens. Far mot himlen, airborne!

Men landar igen när Garmin surrar till och visar på 14 km, soppatorsk, glömde bort att det var före frukost. Klockar in på 15 km, ut på bryggan och woohahhh värmeväxlingen är total! Kravlar naken upp på klipporna som den första kvastfeningen som bestämde sig för att bli landlevande och kanske människa en gång i framtiden. Möter där en svettig ängel. Torkar bort lite drägel, och kysser Anna.

God morgon världen!

Och hon som inte gillar att springa i värme har inga problem med att simma i kyla. Så då gör hon det tills hon står på grund. Någonstans mellan Runmarö och Rönnkläppen!

Därpå kontemplation/ horistontalläge/klippa/viktiga göromål/ Fejan

Samt lite andlig spis/ några rader av gamle japanske poeten Matsuo Basho.

Ur ”Det väderbitna benranglet”, en poet med absolut gehör för det löpande livet … och livet i stort …

Och sen, ja sen så blev det måndag igen ….