MEST LÄSTA
Blogg

Valencia halvmaraton


Håll uppe träningsmotivationen i vinter och åk med till Spanien och spring Valencia halvmaraton tillsammans med mig och Pampas Travel den 22 – 25 mars! Tänk att starta säsongen med ett lopp i värmen, trevligt sällskap och god mat.

För mig är det viktigt att ha att ha mål med min träning för att hitta den motivation som jag behöver för att ta mig tid till att träna ordentligt under vintern. Om jag inte har något mål så prioriterar jag ibland bort min träning när jag har mycket på jobbet. Det är väldigt dumt då jag vet att jag blir både piggare och mår bättre när jag tränar regelbundet. Mitt mål under vintern är att jobba på min snabbhet och styrka. Valencia halvmaraton i mars ligger väldigt bra tidsmässigt för att testa resultatet av vinterns träning.

I resan ingår bland annat startplats till Valencia halvmaraton den 24 mars, boende på fyrstjärnigt hotell på promenadavstånd från start- och målområde, en guidad cykeltur i de gamla kvarteren El Carmen, möjlighet att boka samtal med oss coacher, god mat och en inspirationsföreläsning. Hela programmet hittar du här. Vi åker ner till Valencia torsdagen den 22 mars. Flygresan kan man boka själv från valfri flygplats men vi hjälper gärna till om ni vill. Transfer från flygplatsen till hotellet och allt på plats har vi ordnat så att ni bara kan komma ner och njuta av resan och av loppet.

Det kommer att bli fyra härliga dagar där vi upptäcker Valencia tillsammans genom löpning, god mat och gemenskap. På lördagen springer vi loppet och alla kan vara med oavsett mål. Det hade vart så kul att få dela den upplevelsen och glädjen med DIG. Spänningen innan start och känslan av lycka när man går i mål.

Ta chansen att uppleva Valencia tillsammans med mig och Pampas Travel.

Bokar du innan den 26 november så får du 1500 kronor i rabatt!Läs mer om resans program här.


Blogg

Sätila Trail – Lopp på hemmaplan


Imorgon är det dags för Sätila Trail. Det var tanken att jag skulle ha sprungit loppet förra året men då satte snöovädret i Stockholm stopp för det.

Sätila Trail har lopp från fem till 120 kilometer. Jag kommer att springa deras marathonlopp med start klockan 10.00 imorgon. Då jag ursprungligen kommer från Kinna så är det extra kul att springa ett traillopp i skogarna nära hemma. Starten och målgången är vid Lygnevi Loge där jag har varit och dansat bugg många gånger när jag när jag var ung. Jag hade gärna sprungit 120 kilometersloppet som startar klockan 01.00 inatt men det får bli ett annat år, jag sparar den utmaningen.

Min man skall dock springa 120 kilometer så jag kommer att följa loppet innan och efter mitt egna lopp. Det är en stor utmaning att börja springa ett lopp på natten när det är mörkt och kallt. Det känns ofta motigt innan start men när man väl är igång kan det vara väldigt mysigt men det krävs också en målmedvetenhet att gå ut och starta ett lopp med lite söm och springa hela natten igenom. När det börjar ljusna så är det ändå fantastiskt att få uppleva soluppgången ute i skogen och då är natten långt borta.

Loppen från 42 kilometer upp till 120 kilometer har en del obligatorisk utrustning. Det jag måste bära med mig för 42 kilometer är:

  • Karta (finns i start-kitet)
  • Vätska för 20 km
  • Energi (min 200 kCal)
  • Extra underställströja
  • Extra skaljacka eller räddningsfilt
  • Kompressionslinda
  • Visselpipa
  • Mobiltelefon
  • Pannlampa (ej obligatorisk men mörkret faller efter kl 16)

Många av sakerna på listan hade jag tagit med mig även om det inte hade vart obligatoriskt. Då det ser ut att bli uppehåll under dagen då jag ska springa så kommer jag inte ta med en jacka utan istället ta med räddningsfilt. Jag siktar på att komma i mål mellan fyra och fem timmar efter start men jag kommer ändå att ta med pannlampa om det skulle hända något. Det är inte kul att springa i en mörk skog utan lampa.

Som energi kommer jag att ha med Hüma gel. Det är en energigel med chiafrön. Jag testade deras gel under CCC och de är faktiskt den gel som jag tycker är absolut godast. Jag ser nästa fram emot att äta den. Vem vill inte ha smak av äpple och kanel, hallon, blåbär eller mango? Jag är inte sponsrad av Hüma utan jag tycker helt enkelt att de är väldigt goda och under långa lopp är det bra att man har någon energi som man vet funkar och som man får i sig under hela loppet utan att magen vänder sig ut-och-in.

I klädväg kommer jag att välja ullstrumpor då stigarna kommer att vara riktigt blöta efter allt regnande i veckan och under dagen idag – de som ska springa 120 kilometer kommer troligtvis att bli riktigt blöta under natten. Jag kommer att ha långa löpartights, underställströja/långärmad löpartröja, vindjacka, löparhandskar och buff. I väskan kommer jag att ha en extra underställströja. Jag kommer att springa i mina nya favoritskor Hoka speedgoat. De har bra fäste på blött underlag och är riktigt sköna att springa i.

Nu ska jag iväg och kolhydratsladda(fika) hos min farmor och hos min mormor och morfar, man får passa på när man är hemma.


Blogg

Vardagsmotion 2.0


Det är viktigt att försöka få in motion i vardagen. Hur hög ambition man än har räcker tiden inte alltid till. Har man då redan fått in lite vardagsmotion så har man ju i alla fall gjort någon träning den dagen. Det är bra att ha olika intensitet i träningen och lågintensiv träning bygger en bra grund.

Jag brukar försöka få in vardagsmotion genom att cykla till jobbet, åtta kilometer dit och åtta kilometer hem. Jag cyklar i träningskläder och ser till att få upp pulsen ordentligt. På jobbet försöker jag gå några timmar varje vecka på ett löpband medan jag jobbar – det är riktigt bra. I början gick jag på en hastighet av två kilometer i timmen och nu är jag uppe i fyra kilometer i timmen. Inte superfort men jag kommer ändå några kilometer på några timmar. Jag upplever att jag blir mindre stel i ryggen och att jag blir piggare av att gå på bandet.

Idag lyckades jag med vardagsmotionen, cykel 16 kilometer fram och tillbaka till jobbet och sedan ett pass på gymmet med uppvärmning i två kilometer och sedan en variant på norska intervaller i form av 4 x 3 minuter löpning på tio graders lutning på löpband medan tvätten tvättades i tvättmaskinen – bra utnyttjande av tiden helt enkelt!


Blogg

Fredagsintervaller


Idag började jag dagen med intervaller tillsammans med min man och en vän på Stockholm Stadion.

När vi sprang hemifrån klockan 05.50 var det fortfarande mörkt ute och Stockholm hade inte riktigt vaknat ännu. Det tar emot när man ligger i sängen att gå upp men det är väldigt härligt när man väl har kommit igång. På Stadion var det släckt och vi var helt ensamma, riktigt mysigt. Vi körde 2 x 800 meter, 4 x 400 meter och 4 x 200 meter, ett av mina absoluta favoritpass. På vägen hem hade staden vaknat till lite mer. Det är så otroligt skönt att vara på väg hem från sitt pass när man möter folk på väg till jobbet, känslan av att ligga steget före.

Nu är det hög tid för fredagsmys!


Blogg

Race report – CCC


En upplevelse utöver det vanliga, 100 kilometer och 6000 höjdmeter är långt, stundtals ganska brant och delvis tekniskt men också helt fantastiskt.

I fredags klockan nio var det äntligen dags för starten av CCC i Courmayeur. Jag och K-J, som också skulle springa CCC, bodde i Taconnaz och vi skulle ta arrangörernas buss till Courmayeur vid klockan sju.

Vi var ett gäng löpare som stod och väntade på bussen vid hållplatsen, alla snabbt klädda och med lätt packning. Bussen kom först halv åtta vilket kändes lite sent då starten skulle gå en och en halv timme senare men ändå ganska lugnt. Väl i bussen gick allt fint till dess att vi kom till Mont Blanc tunneln där det var kö. Jag började bli lite smått stressad när jag tittade på klockan och den visade tio över åtta och att vi fortfarande inte hade fått köra in i tunneln. Till sist blev det dock vår tur och från ett regnigt Chamonix i Frankrike kom vi ut till ett soligt Courmayeur i Italien. Bussen stannade i anslutning till startområdet vid en halvtimme före start, tur att vi redan hade bytt om och packat allt. Vi gick och lämnade in dropbagen och sedan skulle vi bara gå på toaletten innan vi gick till starten. Det visad sig att det för omväxlings skull var kö till herrarnas men inte till damernas. Det visar lite på fördelningen mellan herrar och damer under loppet, ca 300 damer på 2100 deltagare.

Trots det osäkra vädret valde jag att starta i kjol, T-shirt, calfs och slefs. Då arrangörerna varnat för riktigt kallt väder hade jag ner en extra dunväst i min löparryggsäck

Starten var mycket pampig och precis innan vi blev ivägsläppta meddelade arrangörerna att det var en viss omdragning av banan. Vår plan var att snitta två mil i timmen och därmed springa hela loppet på 20 timmar.

Courmayer – Arnouvaz (0 – 27 kilometer, + 1851 höjdmeter)

Det var soligt och varmt, helt i kontrast till det kalla väder som arrangörerna hade pratat om. Loppet började med fin löpning på gatorna genom Courmayeur påhejade av väldigt många supporters innan första stigningen till Tete de la Tronche började. Jag hade med ihopfällbara stavar som jag använde när jag gick uppåt och som skulle visa sig mycket användbara även nedför under loppets regnigare timmar. Vi kom sent till starten på grund av att bussen var sen så vi hamnade väldigt långt bak i startgruppen. Det innebar att vi hade ungefär 1000 personer framför oss på stigarna där man bara kunde gå på led. Väl uppe var utsikten fantastiskt och det var lättlöpt nedför till Refuge Bertone. Vid den stationen skulle det enligt informationen bara finnas vätska men det var en hel buffé! Vatten, bubbelvatten, Coca Cola, kaffe och te fanns som dryck och som mat fanns en uppsjö av olika kakor, korv, ost och torkad frukt. Jag tog lite vatten och fyllde på lite Coca Cola i en flaska som jag hade i löparvästen och så gav vi oss iväg mot nästa station – Refuge Bonatti. Det var fortfarande väldigt lättlöpt. Väl i Bonatti fanns förutom ovan nämnda mat och dryck även buljong med spagetti, det var en hitt! Efter Bonatti följde några trevliga kilometer innan den första ganska branta nedförslöpningen till Arnouvaz. Vi kom dit efter ungefär fem timmars löpning. På stationen fanns det färsk frukt i form av citron, apelsin, banan och vattenmelon – underbart gott. Kroppen kändes bra men benen kändes inte längre så pigga uppförs.

Arnouvaz – La Fouly (27 – 41 kilometer, + 952 höjdmeter)

Under denna sträcka var det dags för en stigning upp till Grand Col Ferret, banans högsta punkt. Där blev det riktigt blåsigt och kallt. En bit upp var det skönt att dra på sig regnjacka och varma vattentäta handskar. Jag är så nöjd med köpet av handskar. Det kan verka som ett onödigt köp men det var verkligen värdefullt att ha under loppet när det var kallt, blött och regnigt. Väl uppe på toppen var det helt vitt och disigt och funktionärerna meddelade att nu var vi i Schweiz. Banmarkeringarna var många och syntes väl så det var aldrig något problem att veta vart man skulle även om sikten var dålig. Sedan började en lång nedförslöpning på lättlöpta stigar ner till La Fouly. Vi passerade La Fouly på strax under åtta timmar. Benen kändes fortfarande pigga även om stigningen kändes i benen.

La Fouly – Champex Lac (41 – 56 kilometer, + 567 höjdmeter)

Sträckan bestod först utav 10 kilometer nedförsbacke på asfalt där vi trycket på ganska bra och sprang om väldigt många löpare, benen kändes nu oförskämt bra och det var skönt att få springa på och veckla ut benen lite. Därpå följde fem kilometer stigning upp till Champex Lac. Det var också i uppstigningen som regnet började tillta. De vattentäta handskarna kom väl till användning. Det är alltid kul att få testa sin utrustning i kärva förhållanden. Detta var den största stationen där det också fanns varm mat som pasta utöver all den tidigare nämnda maten som fanns på alla stationer. Det blev lite pasta, buljong och frukt. Jag bytte även T-shirt och sleves till underställströja.Vi kom till Champex Lac efter ungefär 10 timmars löpning.

Champex Lac – Trient (56 – 72 kilometer, + 962 höjdmeter)

Underlaget i stigningen i den tredje av de totalt fem stigningarna var ganska bökig med mycket stenar de första höjdmeterna. Det hann bli mörkt och det var dags att ta fram pannlampan. Efter halva stigningen, ungefär 400 höjdmeter, stannade vi och tog en gel innan vi fortsatte. Väl uppe på toppen insåg jag att det kan nog komma ett bli gaska lerigt utför. Det var tjock hal lera på alla stigar. I vanliga fall är det nog en ganska lättlöpt nedförssträcka på fina stigar längst gräsbeklädda sluttningar. Nu halkade folk till höger och vänster. Det var riktigt skönt att ha stavarna som stöd till att hålla balansen när man gled ned för backen. Efter ett tag av slirande kom vi till Trient. Vi hade då hållit igång i ca 14 timmar. Vi fyllde på med vätska och lite frukt. Benen kändes fortfarande överraskande bra men jag började bli lite stel i framsida lår. Inte helt oväntat efter lite mer än 70 avverkade kilometer.

Trient – Vallorcine (72 – 83 kilometer, + 836 höjdmeter)

På denna sträcka fanns också den fjärde av de fem stigningarna. Stigningen gick bra, ömsom stenig och ömsom lerig stig ledde upp till toppen. Det var sagt att denna sträcka skulle vara den kallaste men jag valde ändå att inte byta till långa byxor eller till regnbyxor. Efter att hälften av alla höjdmeter var passerade stannade vi till och tog en gel till innan vi fortsatte. Vägen ner var lika lerig som den ner mot Trient. Väl framme i Vallorocine efter mycket slirande bytte jag batteri i min pannlampa, det var så skönt att få ett bra ljus igen, det var lite svårt att se sista biten ner till Vallorcine. Kroppen kändes fortfarande bra, benen var inte så mycket stelare än tidigare. Vi passerade Vallorcine på strax över sexton timmar.

Vallorcine – La Flegere (83 – 93 kilometer, + 873 höjdmeter)

Den sjätte sträckan var åtta kilometer och innehöll strax under 900 höjdmeter. Man måste passera La Flegere på strax över 25 timmar för att klara repdragningen. Det var denna sträcka som hade fått läggas om. Istället för en stigning till La Tete aux Vents och sedan en snäll nedförslöpa in till den sista stationen blev det en vandring upp och ned längs en mycket stökig stig som mer liknade en brant med stenar och rötter än en stig och sedan en vandring upp till La Flegere längs en skidbacke. Inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Jag fick en ganska rejäl dipp under denna avvikande del av banan då vi hade fått veta att banan skulle ändras minuterna innan start. Benen började stelna till och det var som sagt inte min starkaste stund men vi tog oss igenom. Väl framme på stationen La Flegere gjordes en sista påfyllning av Coca Cola och tillfixning av min kläder då jag hade fått ett ordentligt skavsår på ryggen från sporttoppen.

La Flegere – Chamonix (93 – 101 kilometer, + 99 höjdmeter)

Inför den sista sträckan började det kännas att jag hade sprungit en bit över 90 kilometer. Vägen ner från La Flegere är åtta kilometer där 6 kilometer är nedförslöpning och två kilometer i Chamonix. Det var så skönt att känna att målet var nära. Det gjorde ont att springa nedför men det gjorde inte så mycket då vi ”spurtade” förbi många på väg in till målet. Den sista sträckan på huvudgatan i Chamonix på väg upp mot målområdet var full av känslor. Vi hade äntligen nått vårt mål. Ett mål som jag har jobbat för sedan 2014, att få springa och gå i mål i ett lopp under UTMB-veckan med en bra känsla i kroppen. Samtidigt innebar det att loppet var slut, just då var det väldigt skönt men nu längtar jag tillbaka.

UTMB-veckan gav helt klart mersmak. CCC var ett sagolikt vackert lopp, välarrangerat och alla funktionärer var fantastiska. Hela UTMB-veckan är en klass för sig. En sak är säker, Chamonix jag kommer tillbaka.

Bild från i somras när vädret var lite bättre.