Hur kommer det sig att du började med orientering?
Jag kommer från Skövde, och förutom den obligatoriska handbollen under uppväxten så tränade jag friidrott med IF Hagen. När sedan klubben blev utan ungdomstränare hakade jag på orienteringsträningen (samma klubb, annan sektion) eftersom min bästa kompis Gustav var med där.
Blev genast fast, inte på grund av själva idrotten, utan på grund av en massa ungar i samma ålder, helgläger utan föräldrar och tävlingar utomlands. Sökte sedan till Orienteringsgymnasium (med motivet att få flytta hemifrån) och i Eksjö gick utvecklingen spikrakt uppåt.
Vilka är dina främsta tävlingsmeriter?
När jag började på gymnasiet hösten 2001 tog jag ett USM-silver. Mina junior-år 2002-2005 vann jag 12 SM-guld, 2 junior-VM guld (+ 2 silver & 2 brons) och en hel massa mer som jag inte riktigt minns.
Hösten innan det var dags att kliva upp i seniorklass var jag urless på idrott och tänkte helt och hållet sluta. Så fick jag chansen att åka till Italien och springa World Cup-final där. Det var en galen vecka, jag sprang toppen vissa lopp och botten andra, men det var så kul!
Då bestämde jag mig för att orienteringen var värd en chans till och började SATSA. Det har hittills gjort att jag fått stå överst på VM-pallen en gång, tagit ytterligare sex VM-medaljer och dessutom 3 EM-guld. Det bästa är att jag är långt ifrån fullärd och har fantastiskt mycket mer att se fram emot!
Vad skiljer orienteringsträningen mot vanlig löpträning tror du?
Den stora skillnaden när det gäller orientering mot löpning är att vi tävlar på alla underlag. Det gör att det gäller att tänka till när man planerar träningen, det måste finnas en större variation.
Ytterligare en stor skillnad är själva orienteringen, vi måste träna teknik (som att skidskyttar måste träna skytte), och helst så likt tävlingssituation som möjligt. Det ger förutom variationen i underlag ännu en dimension, att underhålla sin förmåga att fatta snabba beslut, genomföra vägval.
Under vintern kan min träning vara ganska lik en långlöpares. Olika typer av högintensiv löpning i intervallform, längre lugnare pass och snabbdistans. Skillnaden blir att ett riktigt bra genomfört intervallpass kan för en löpare vara snudd på exakt det som kommer att ske på tävling, medan jag måste komma ihåg att jag tränat en enda egenskap.
Intervaller kan till exempel ge mig bättre maximal syreupptagningsförmåga på grusväg, men det blir en liten pusselbit i den jag är som orienterare.
Vilket är ditt favoritpass och varför?
Jag tror på att träna det jag vill bli bra på. Så, det ultimata träningspasset är en orienteringsbana i ett för mig helt okänt terrängområde som jag genomför precis så tävlingslikt jag kan, alltså i högsta möjliga hastighet med fullt fokus på uppgiften.
Springer du också vanliga löpartävlingar?
Det händer att jag springer löptävlingar, men det är sällsynt. Inte för att det inte är bra träning (det är så bra!) men det gör så ont att jag alltid hittar ursäkter. Senast jag sprang löptävling var Blodomloppet i Umeå i fjol, 10 km vilket tog runt 36 minuter skulle jag tro. Det bästa var att komma i mål, och att det stod små orkestrar längs med banan och spelade.
Vad tror du en vanlig löpare skulle kunna lära av orienteringsträningen?
Som löpare är jag övertygad om att du kan få ut mer av dig själv genom att variera träningen på det sätt som orienterare är så duktiga på. Att springa i skog är mjukare, skonsammare på många sätt, men det bygger också styrka i ben, och det ojämna underlaget ger utmärkt bålstabilitetsträning.
Jag tror förresten att jag som orienterare har mycket att lära mig av löpare också. Jag är dålig på att ta tid, tävla mot mig själv, springa axel mot axel med mina konkurrenter. Det finns massor att hämta genom att dra lärdom av varandra.
Vad är dina framtida mål och drömmar?
Visionen är att bli precis så bra som jag kan bli som orienterare, att ta varje chans till förbättring och utveckling som jag möter. Mer konkret så vill jag korsa mållinjen efter en VM-långdistans med ett stort leende på läpparna och känslan av att jag gjort allting rätt under hela loppet!
Följ Helena Janssons blogg
