10-mila veckan


20121127-213413.jpg

Ni vet det där jag skrev i måndags om att man sätter upp hinder för sig själv? Man sätter ett mentalt max för hur fort man springer, vad ens max är, vad ens bekväma zon är och så lägger man förväntningarna där. Och gränserna.

Well, så är det med min löpning. Vad gäller fart. Vad gäller distans så är stjärnorna målet och det finns inga hinder men jag har fått för mig att jag inte kan springa fort. Jag kan inte springa milen under 50, jag kan inte springa i sub 5 fart mer än på intervaller och att springa 5 km har jag gjort en gång och då sprang jag fel, och för att liksom ta udden av det så sprang jag 12 km innan så det räknas inte.

Men jag gör mina små framsteg. Jag hade Garmin med idag och jag hade sprungit in till jobbet och då är jag alltid liksom uppvärmd på eftermiddagen och väldigt löpsugen igen. Det är dock sällan jag får utlopp för detta med dubbelpass men det ska det bli ändring på efter idag!

Idag var jag kanske på grund av vädret, som var regnigt och blåsigt, extra taggad.

Tanken var att springa backiga vägen hem längs vattnet. Det är platt först men sen bara upp och ned. Det brukar inte gå fort och det brukar vara jobbigt men idag kände jag mig så pigg! Jag hann springa de nästan 1,8 kilometarna fram till bron över vid Karlbergs Slott innan Garmin startade och då började jag ta tid. Redigt uppvärmd!

Jag tänkte att jag försöker springa liite fortare än vanligt, ligga i jämn fart och försöka ligga under 5 tempo så länge det gick. Tänkte att det kanske skulle gå 2 km.

Man ska inte tänka så mycket. Man ska bara köra på.

Jag var inte andfådd. Jag var inte stum. Jag bara sprang. Studsade fram mellan pölarna. Tittade på klockan då och då och höll koll på snittfarten men det var inga problem. Upp upp upp, ned ned ned. Framåt. Hur pigg som helst. Tänkte att det blir en 3 km intervall. Men när den var klar så var det ju bara att fortsätta. Kändes schvajnigt lätt och vips var jag hemma. Efter 8,5 km. med uppvärmningen.

Stannade klockan på exakt 7 km efter sista backen. Inte andfådd. Hela passet under 5 tempo. 5 backar. Vad sjutton har jag hållt på med hela tiden innan?

Nåja. Fart är inte så viktigt för mig men klart lite roligt. Det är långt till en bra tid på mil och halvmara men det är ju roligt att det går att springa 40 sekunder snabbare per kilometer än vad man tror att man springer, bara för att man bestämmer sig.

Hör ni det? Så går det när man bestämmer sig!

Det här är iallafall min 10-mila vecka. Min första av flera stycken riktigt långa veckor som folk har åsikter om. Det finns lika många upplägg som löpare och vad som funkar för mig kanske inte funkar för dig. Jag är mamma och jag springer enligt de möjligheter jag har, de mål jag har, de perspektiv jag lever efter men främst efter vad jag mår bra av, tycker är roligt och drivs av.

Så. Igår 11 friska km runt Kungsholmen med Maria. Idag 6,5 + 8 ,5 km. Imorgon 7 till jobbet med löpstyrka. Torsdag vilar jag. Fredag, lördag och söndag betar jag av ca 7 mil till. Med massa energi och glädje och utan smärta.

Förutom detta så tycker jag du ska läsa Här och här om vinterträning.

Och så dansar vi snödansen. Godnatt!

20121127-213356.jpg

Septembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Kickstart i höst, roligaste passen, hetaste prylarna
  • Lidingöspecial
  • Plogga, svensk idé blev internationell succé
  • Höstens nya skor, Vi har testat 13 modeller
  • Forskning: Hjärnan älskar löpning
  • Träning: Hoppa dig i form
  • Smart mat

 

Prenumerera


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Ska vi göra rätt den här julen?


Jag hoppas att du mår bra. Jag hoppas du vet hur bra du har det. Jag tror att du vet det. Jag hoppas att du såg det här igår och inte tittade på Solsidan.

Eller om du gjorde det, att du orkar titta nu. Eller sen. Men det är inte ofta man får välgjorda program om hur det står till med klyftan mellan fattigast och rikast (vi, du jag)

serverat rätt i tv-soffan.

SVT’s serie Why Poverty är klockrent timad. Sverige är på väg in i julkoma. Vi boar in oss till i ett kommersiellt överflöd som inte liknar något annat och får mig att må illa varje år.

Missförstå mig rätt. Jag ÄLSKAR julen! Jag älskar det mysiga, tysta lugna. Att få umgås med familjen, äta knäck och mammas gravade lax. Älskar att lyssna på julpsalmer och att vara ledig med knarrande snö och titta på serier och ha massa tid att läsa och leka.

Det jag mår dåligt över är just det onödiga överflödet. Att det ska köpas saker till folk som man knappt känner. Eller till de man känner men som inte behöver eller önskar. Att det ska handlas så fantastiskt mycket saker som til stor del blir skräp sen. Att det ska handlas så mycket mat som till stor del slängs sen. Eller landar i magar som brottas med ångest över hur mycket som redan landat där. Att det inte ges och fås med speciell önskan och specifik glädje. Äts med hunger och njutning alltid utan med lite småångest redan vid matbordet och i stora mängder av sånt som ofta är väldigt energiintensivt att producera.

Jag lider av weltsmerz och får ofta höra att jag ska tagga ned. Det passar sig inte att riva i det heliga överkonsumerandet och fan ta den i jante-Sverige som pratar om att göra gott som själv inte ger varenda krona till välgörenhet. Fan ta den som gör något men inte allt.

Förra året så dedikerade jag hela adventskalendertiden i bloggen till att lista välgörenhetsorganisationer som julklappsförslag. Jag tror jag tappade hälften av mina läsare nästan för vem orkar liksom?

Men jag ger mig inte. Jag tänker inte göra om det i år- kan länka varje dag till förra årets jobb. Men jag ska bannemig dra mitt strå till stacken för att det här ska bli en GOD jul på riktigt för fler.

Går vi ihop gör vi skillnad och tror ni inte på det så har vi ju historen om hur jag läste en bok och 1,5 år senare så var Tjejmarathon på riktigt och 100 000 kr gör skillnad för mödravård i Östra Kongo. På fett jäkla riktigt! Är ni med på den?

Ni vet att samarinreklamen brukar dyka upp runt jul. Ska vi skippa den sekvensen? Ska vi skippa att först äta för mycket, sen behöva ta en brustablett och få börja från början efter nyår med lite småångest? Ska vi röra på oss, njuta av god mat, av vänner och familj och av att göra något för de som har det galet mycket sämre?

Ska vi? Ja det ska vi! Sara har redan gjort en jävligt jobbig (fast galet rolig! träningsadventskalender. Den hakar vi på och så lover jag att berätta mer om hur vi kan göra världen bättre. Det handlar inte om att späka sig, vad fasen jag kommer njuta av hundra knäck, det handlar om att- ja just det njuta men att ge och ta och äta med tanke och medvetenhet. Närvaro och uppskattning.

Nu vill jag visa en materiell sak som gör min löpning bättre: Trimtex nya Bi-Elastic Air LZR Headband. Designa ditt eget vetja!

20121126-221248.jpg
20121126-221255.jpg

Icebug Winter Run


Heja sånt här!

Heja lopp som går på vintern, runtom i hela Sverige som vänder sig till hela familjen.

Icebug Winter Run består av såväl stafett, ismil, familjestafett och promenadlopp under två dagar.

Kika in och se om loppet går nära dig!

Nu ska jag snart träna med en Ultralandslagslöpare som laddar för 24- timmars i Bislett på lördag. Hon får sig en jogg och jag får mig ett flåsigt tröskelpass när vi springer i hennes joggtempo…hejochhå! Det är helt sjukt men vi har inte setts sen mitt enda simträningspass under 2012 (hittills! jag SKA simma innan nyår!) men nu är det äntligen dags.

Mind over matter- måndagspeppen!


Jag tror vi fortsätter såhär. På måndagarna så tar jag i från tårna.

Idag undrar jag vad du går runt och tror att du inte kan göra? För visst är det massa saker som du gjort som du egentligen inte trodde du skulle fixa? Som du gjorde.

Innan 1954 så rådde det en allmän uppfattning om att en engelsk mile inte kunde springas under 4 minuter. Det gick ju inte. Sa man. Sa många.

Men några trodde det gick. En person, Roger Bannister tränade för att kunna göra det. Trodde att det gick. Och 1954 så gjorde han det. Sprang 1,6 km på under fyra minuter.

Gissa vad som hände? Precis. Flera andra sprang också under fyra minuter. Det gick tydligen.

Så. Vad är din 4- minuters mile? Vad är det som egentligen är möjligt, som du vill göra men som du lagt ett ”kan inte, går inte, vågar inte” runtomkring. Kanske inte bara en sak.

Tänk vad mycket du skulle kunna göra om du bara börjar tro att du kan.

Bild: evokapparelcompany.com

Fuck Cancer


Cancer berör oss alla. Alla. En av tre, som det det ser ut nu kommer att få en cancerdiagnos en gång i livet.
För mig är det ett infekterat jobbigt ord och en sjukdom som finns och har funnits alldeles för nära.
Forskningen går framåt och organisationer som Ung Cancer gör stor skillnad för de unga vuxna som får ta det ofattbara beskedet.
Jag gillar när träning görs får något bra och det kändes riktigt bra idag att vara med på Bloggar om träning ’s event på Sportlife Östermalm idag till förmån för just Ung Cancer.
Jag avslutade min spretiga träningsvecka med att cykla ett 50/50 pass för Jaime och Victor. Först 8 st 70/20 intervaller i ”MTBstil” så stod upp med mycket bakvikt.
Sen tempocykling med 4 x 4 minutersintervaller.
Spinning gör mig alltid kräkfärdigt trött förmodligen för att jag när jag inte instruerar tar i alldeles för mycket men det gör ju inget.
Det coolaste var att grabbarna släpade in sina egna cyklar och körde dem på trainers.

20121125-170000.jpg
Ser ut som Jaime ska stagediva
Sen blev det en perfekt avslutning med Jessica s rörlighetsklass.

20121125-170358.jpg
Grymt bra ordnat! Tusen tack!
Så den här veckan har jag verkligen tränat alternativt:
Två spinningpass. Två styrkepass. Ett kuperat fartlekpass om 8 km i måndags. Ett distanspass på ca 7 km i fredags. Det kallar jag löpvila och det är inte undra på att kroppen skriker efter springa nu.
And run I will.

Kalas the way I like it


20121124-221151.jpg

En ny bekantskap för mig är Annika. Vi har egentligen bara träffats kanske..5 gånger? Men vissa klickar man med. Annika är ung, tuff, framåt och jag gillar folk som man vet kommer säga emot om de inte håller med.

Go fin och omtänksam är hon också vilket reflekterades i hennes kalasupplägg. Hon bjöd på sånt som alla kalas borde innehålla om man frågar mig, och även Lillan som hängde med som hon ofta gör:

Träning– med Patric från Spartan som varit på WorkoutÅre samtidigt som mig men jag hinner ju aldrig köra hans pass. Junglegym, medicinbollar,

Utomhus- Vi var i Hagaparken, härligt lerigt.

Choklad- tårta efteråt

Underbara människor Sara, systrarna Lantto och fler såna som Annika valt ut för att de gör henne glad och alla var så trevliga och härliga.

Goodiebag- till oss!! What! Och hur kunde Annika veta att jag tappat bort mina hörlurar? Fick nya fina och träningstop från Röhnish, två veckors gratis träning. Lillan tyckte det var högst mysko också- vi gick på kalas och fick paket? BRA fest!

Bubbel- efteråt fick Sara påminna om. Det var inte fel det heller även om jag väldigt sällan ens rör alkohol när min dotter är med mig men det här satt fint som sportdryck.

Vilket toppenkalas! Man vill ju gärna sno idén. Jag får ju dock alltid ett träningsbonanza kalas på min födelsedag eftersom jag i år och de kommande 2 åren kommer att vara i Åre på WorkoutÅre. I år på min födelsedag rekade jag en topptur på Åreskutan för att vi sen skulle leda nästan 50 personer upp samma väg. Det var då.

Här är bilder från idag. Tack Annika! 🙂

20121124-221234.jpg
20121124-221246.jpg
20121124-221255.jpg
20121124-221301.jpg