A shoot in the back

Nä, någon promenad blir det nog inte på söndag. Det är bara starten som så att säga går på promenaden i Nice. Sen springer man hela vägen till Cannes. Om man inte får kramp i Antibes backar, då blir det kanske till att börja promenera.

Det scenariot finns dock inte på min karta. Har man kutat uppför vulkaner på Island, som jag alltså gjorde för någon månad sedan (stort reportage i RW no 11, jag lovar, Island ger blotad tand)  ska man ju klara några kullar utanför Cannes. Jomän, eller jododur, som de säger på Island … har jag för mig.

Farten däremot, den vet jag inget om. Har mest långskuffat och simmat och cyklat under sommaren, gjort allting lite halvdant

En liten brännare i morse i alla fall. 15 km på löpband, på SATS, med young Milly i bollhavet. Man har 90 minuter på sig, sedan ropar personalen i högtalarna.

”Millys pappa till MiniSats”. Jo, det har hänt någon gång … ett par … det är ju så lätt att glömma bort sig själv på löpbandet. Eller åtminstone den omgivande verkligheten.

Uppvärmning i tre km  (12, 2x 13,3) sen 10 km i 14, och 1500 m i 15 och lite topping med sista 500 i 16. Efter det 10 min att duscha byta om och springa till Minisats.

Eftersvettning? Oh ja!

Det ska bli nice in Nice oavsett (jag vet, urgammal), det är visserligen november, men kan kanske se ut lite som såhär i alla fall:

The French Riviera Marathon. Det kan ju inte riktigt gå illa, även om det går illa, om ni förstår vad jag menar …

Au revoir!

Det var i går det. 27 km i regn. Inget allvarligt regn, fint strilande. Inte särskilt kallt, bara blött. Förbi Husarviken där Norra Djurgårdsstaden växer upp nu. Jag tror inte jag gillar det. Det kommer att leda till atmosfäriska störningar i Stora Skuggan, påverka min löprunda. Dags för en motrörelse. Trycka upp knappar: Rör inte min skugga.

In i skogen och förbi Järnåldersgraven, som några rådiga skattjägare bökade upp för någon vecka sedan. Må rosten ta dom.

Klafs klafs, när gyttjan tränger igenom skon första gången, en alldeles speciell känsla. Sen bryr man sig inte, bara truckar på rakt fram, ohämmat.

Rundar Brunnsviken, vattnet blygrått. In i Haga, här är många löpare. Vinkar till kamerorna på stängslet till slottet. Hej hej, Vickan, hej hej Danne. Kom ut och spring.Det är kungligt kul!

Förbi Brunnsvikens kanotklubb. Där står några kanotister och mekar kanoter. Det är långt kvar tills isen lägger sig.

Brunnsviksbadet, tomt förutom på en fiskare. Draget klyver ytan, plopp. Skulle inte äta fisk från den här pölen.

Förbi gayklippan. Inte särskilt gay idag.

Regnet tilltar. Komparerar blött. Blött, blötare, blötast.

Till slut hemma igen. Tittar mig i spegeln. Ser en vardagshjälte. Nä, lördagshjälte.

Fast bragdguldet får nog Lisa Nordén. Eller svenska fotbollslandslaget. Det är helt ok. Pizzan är helt ok. Regnet är helt ok, där det slår mot fönstren, från utsidan. Sängen är helt ok, från ryggsidan.

Och precis när ögonlocken håller på att falla till föga, kommer young miss Milly in i sovrummet med famnen full av böcker.

– Läsa böcker, pappa, säger hon bestämt.

Man kanske är en kandidat till bragdguldet, trots allt.

Och ja, det är så sant som det är sagt, det finns inget dåligt löparväder, det finns bara dåliga löparkläder:

Litet mentalt motstånd, men bara litet. Mot Fiskartorpet, mot 5×2,4 km i rejält kuperad terräng. 90 sekunders gåvila. Tre kiilometer lätt löpning dit.

Åh vad jobbigt det ska bli. Åh vad skönt det ska bli när det är över.

Första varvet, och det här var länge sedan. Dunk dunk hjärtat, lungorna ställer en fråga. Lungorna ställer flera frågor

Skogen tung och våt. Fötterna trampar över en matta av gula löv. Där singlar mera löv mot marken där jag springer. Skogen håller på att släcka ner. Det är mycket vackert.

Inga älgar, inga andra, bara jag och skogen. Mossa och fukt och bakterier som tuggar löv  till mull. Döden, döden, döden. Men inte jag inte, syret rusar, klaffar klaffar, bubbel bubbel blod.

Två varv, vila. Tre varv, vila. Det suger i låren, vaderna gnisslar, men inte värre än att jag är på igen. Intervall är en plåga, men en uthärdlig plåga. Det är alltid lika roligt när varje intervall är över.

Sista varvet och inget jäkt i backarna. Varför ska man jäkta i backarna? Jag kan inte jäkta i backarna. Benen vägrar jäkta i backarna. Här kan ingen se dig inte jäkta i backarna. Men där hade jag fel. I en av de grymmare backarna tassar någon förbi.

Vafaen kom han ifrån? Vad lätt i steget han är, har en fart i backen som skulle knäcka mig efter en backe. Men så ut på flacken, och ska han inte öka nu då? Jag ökar ju och plötsligt glider jag förbi och det är lite pinligt att glida förbi, jag är inte ute för att tävla, jag är ju bara här för att springa intervall, i min egen rytm.

En backe till, och han tassar lätt förbi. Och så flack igen och jag förbi. Det är för skämmigt, inte en gång till. Jag lägger in extra allt mot mål, pulsen upp mot red alert, och ingen tassar förbi i sista backen.

I mål, dubbelvikt begrundande mina skosnören. De ser bra knutna ut. Lite geggiga, men så har jag ju också kört 5×2,4 km i Fiskartorpet. Sen hör jag någon tassa förbi igen. Men nu är backandet över.

Lugnt och långsamt hem igen. Vad härligt det var, och att det snart är över.

I en skog, av den här typen:

Det är lite si och så och upp och ner just nu. Lyfter lite vikter, springer en runda, simmar en sväng. Om inte vilse i pannkakan, så lite vilse efter sommarens alla äventyr. Och föralldel höstens, det är ju snart julafton. Nä, kanske inte riktigt, men snart november och det börjar redan bli blött. I alla fall idag. 16.30 och på väg till dagis i strilregn, på väg till skolan i  strilregn, på väg till Vivo i strilregn. Dt är synd om människorna, och framför allt om mig.

Att då stiga in i lägenheten igen, trycka på en knapp, varde ljus, ha tak över huvudet, ljuva civilisation, härligt att inte vara född på medeltiden, behöva spänta fuktig ved och plocka en höna till middag. Enklare steka upp ett gäng gamla pannkakor plockade ur kylskåpet, jaja, råriva morötter också, man är ju ingen total kostcirkelbarbar.

Kroppen mjuk och lugn regnet till trots, åtta kilometer fartlek på lunchen, rullband, sista km i 3.45, försöker få lite fart i de långsega islandsmusklerna, ty: det ska bli lopp igen. Det trillade in en inbjudan till The French Riviera Marathon, mellan Nice och Cannes, den 4 november, och löparlivet fick äntligen en riktning igen. Formen är förmodligen fasansfull i långa loppet, senast jag försökte springa fort i en mara (allt är ju relativt) var tidigt i våras i Milano.

Jag sprang Nice -Cannes 2009,  men för att pimpa upp gamle greken Herakleitos, han med floden ni vet, … man kan aldrig springa samma marathon två gånger. Sträckan må vara den samma, men väder och vind och dagsform, nä, det blir ett helt nytt äventyr. Och så gillar tanken på att gå i mål på Croisetten i Cannes, paradgatan där  filmstjärnorna brukar paradera under filmfestivalen. Där står paparazzis från hela världen och blixtrar med sina kameror.

Stjärnglans på croisetten:

Om än kanske inte alla samtidigt i november.

Au revoir!

Ojoj bloggen. Det har varit mycket bokstäver på annan plats sista tiden. I så kallad Gammelmedia. Papperstidningar, ni vet, en produkt på utdöende. Fingrarna har gått röda, jag tänkte jag skulle sätta ett sista avtryck, innan det är försent.

Nej, där skarvade jag lite. Svenska Runners World fyller 30 år i år, och har aldrig mått bättre. RW spänner löparmusklerna i elastiska spandex som aldrig förr. Och kräver bokstäver, massor av bokstäver.

Jag vet inte om det är så att det finns ett visst antal bokstäver per människa och liv, som det finns ett visst antal hjärtslag per människa och liv … som jag fick det förklarat för mig en sommar för två år sedan en dryg halvtimme innan start i Victorialoppet på Öland. Ja det där med hjärtslagen då, inte bokstäverna. Jag stötte på en gammal kvinnlig bekant som inte tyckte att jag skulle springa så fort och slösa bort mina hjärtslag, då skulle mitt liv förkortas, med lika många hjärtslag, då  antalet hjärtslag under ett liv var genetiskt förutbestämt.

Så där stod jag och funderade på hur många dagar jag skulle förlora av mitt kommande liv om jag satsade på PB. Och jag funderade på hur många dagar jag redan förlorat av mitt liv när jag satsat på PB. Jag satsar f ö alltid på PB, second best i mitt eget liv har aldrig varit någon option. I varje lopp hoppas jag alltid att kunna dänga till mig själv, fälla överkroppen över mållinjen framför min egen skugga … där kan man med fördel också välja lopp i motljus …

Så att tappa något levnadsår eller så för det nöjet, vad gör väl det i så fall? Nä, jag säger som Strindberg (han jubilerar ju också i år …):

”Att slåss med troll, befria prinsessor och döda varulvar, det är att leva”.

Till de kategorierna hör definitivt att toksatsa i löparlopp. Då känner man verkligen att man lever!

Snyrting? Ett ord jag fick med mig hem från Island, antar det var det stället vikingarna gjorde det på när de gjorde det … hör historiens vingslag … porla ….