Snyrting


 

Ojoj bloggen. Det har varit mycket bokstäver på annan plats sista tiden. I så kallad Gammelmedia. Papperstidningar, ni vet, en produkt på utdöende. Fingrarna har gått röda, jag tänkte jag skulle sätta ett sista avtryck, innan det är försent.

Nej, där skarvade jag lite. Svenska Runners World fyller 30 år i år, och har aldrig mått bättre. RW spänner löparmusklerna i elastiska spandex som aldrig förr. Och kräver bokstäver, massor av bokstäver.

Jag vet inte om det är så att det finns ett visst antal bokstäver per människa och liv, som det finns ett visst antal hjärtslag per människa och liv … som jag fick det förklarat för mig en sommar för två år sedan en dryg halvtimme innan start i Victorialoppet på Öland. Ja det där med hjärtslagen då, inte bokstäverna. Jag stötte på en gammal kvinnlig bekant som inte tyckte att jag skulle springa så fort och slösa bort mina hjärtslag, då skulle mitt liv förkortas, med lika många hjärtslag, då  antalet hjärtslag under ett liv var genetiskt förutbestämt.

Så där stod jag och funderade på hur många dagar jag skulle förlora av mitt kommande liv om jag satsade på PB. Och jag funderade på hur många dagar jag redan förlorat av mitt liv när jag satsat på PB. Jag satsar f ö alltid på PB, second best i mitt eget liv har aldrig varit någon option. I varje lopp hoppas jag alltid att kunna dänga till mig själv, fälla överkroppen över mållinjen framför min egen skugga … där kan man med fördel också välja lopp i motljus …

Så att tappa något levnadsår eller så för det nöjet, vad gör väl det i så fall? Nä, jag säger som Strindberg (han jubilerar ju också i år …):

”Att slåss med troll, befria prinsessor och döda varulvar, det är att leva”.

Till de kategorierna hör definitivt att toksatsa i löparlopp. Då känner man verkligen att man lever!

Snyrting? Ett ord jag fick med mig hem från Island, antar det var det stället vikingarna gjorde det på när de gjorde det … hör historiens vingslag … porla ….

 

Septembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Kickstart i höst, roligaste passen, hetaste prylarna
  • Lidingöspecial
  • Plogga, svensk idé blev internationell succé
  • Höstens nya skor, Vi har testat 13 modeller
  • Forskning: Hjärnan älskar löpning
  • Träning: Hoppa dig i form
  • Smart mat

 

Prenumerera

Antal kommentarer: 3

Kenneth Gysing

Tack Susanne!
Lovar springa och randa på till sista hjärtslaget 😉


Kenneth Gysing

Knock, knock, ta i trä!! 😉


Kenneth Gysing

Tack Pablo!
Och helt rätt … tänkte inte på det 😉
Har en vilopuls runt 40, så där sparar jag kanske in för ett par extra år 😉



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Back to Basics


 

En omtumlande sommar. Amfibemannen. Kalmar Ironman. Runiceland. Mest kamp, inte så mycket träning, mest vila mellan loppen.

Men i går var det upp på rullbandet igen. Stegringslopp 15 km. Dundermusik i lurarna. Ansikte mot ansikte i spegeln.

Det var jobbigt. Kroppen har tappat fart. Tungur lårur, och ultrasteg. Men det är ju så enkelt på löpband. Bara höja farten och hänga på. Ansiktsuttrycket alltmer spännande, alltmer ansträngt. Kommer den där killen falla av bandet snart?

Men jag föll inte av. Nu bara tröska vidare, in i hösten. Må frosten beröva esters astrar dess gestalt. Och vinden yla genom minnets blockflöjt.

Sensommarminne. Här kommer två amfibier, jag och brorsan. Brorsan är lite sur, för att jag spottat på hans fot. Fast jag var faktiskt inte ens i närheten. Men det hade varit en lång dag, här är det bara en kilometer  kvar till mål.

Längre rapport om Amfibiemannen i RW no 9.

Löpande vardag


 

Hemma igen. På väg i strilregn till dagis. På väg i strilregn till sexårs. En löpning ut på Djurgården i linné, det var nog årets sista linnélöpning utomhus. Det bet en smula i skinnet. Hösten höjer rösten.

Har varit seg efter Island. Det var en riktigt urladdning. Fem lopp i tävlingsfart, elva mil totalt, på sex dagar. Nå, tävlingsfarten alltmer mot träningsfart allteftersom dagarna gick, motorn gick sur, karossen gnisslade. Men fram kom man.

Stranden vi sprang på:

Trög svart lavasand. Mäktigt!

 

Min room-mate från Paris, f d rugbyspelaren Nicholas, tog det lugnt mellan loppen:

 

Och Djurgårdsbrunnskanalen i all ära, men Gullforsen är nog snäppet häftigare:

Äventyret är över. Men också vardagen blir till ett äventyr, när man varit på äventyr. Det är kontrasten däremellan, som håller forsen vid liv …

Iceland Action


 

It´s tough work, but someone´s gotta do it …. (Gysing goes wet …)

 

                                                                                  Foto: Giorgio Cordias

Runiceland Rocks!


 

Åter Stockholm, åter verkligheten efter en vecka i ett sagoland. Sagolik natur, sagolikt väder, sagolik löpning, sagolika medlöpare. På kontoret igen, kanske var det bara en dröm? Men nej då, bilderna finns ju!

På vägur med Trukkur till startplatsur:

Nämen där är ju Hekla:

Maratondags … lååångt till mål:

Startflaggan, och kolla, medvind!!

Norska traillöparen Marit Holm på väg till fjälls …

Varning för krater:

Efterur målur badur idur varmur spadur …. tröttur föttur …

 

Längur rapportur i RW no 11ur …

Hajdur frau Islandur


 

Liten rapport från Runiceland. Lite svajig uppkoppling där vi befinner oss, drygt 30 mil bortom Reykjavik.

Dag ett sprang vi uppför ett fjäll med glaciär, 8 km rakt upp med en höjdskillnad på 700 meter, gjorde som LG tipsat om, höga knäuppdragningar. Gick fint, men inte fort. Definitivt inte fort. Beundrade utsikten, men mest mina fötter. En fot fram, och så en till. Det var ett par hundra meter stup till höger. Hård is där nere.

Blev mycket roligare att springa nerför efter vändpunkten  Var hyfsat bra på slalom en gång i tiden. Det var bara att snedställa traildojorna. Vänster höger vänster höger. Tills en stenusling fick rull på ena dojan. Stöp som en oxe, vad nu det uttrycket kommer ifrån, tog emot med händerna och det var så där skönt.

Skällde ut mig själv, JÄVLA IDIOT HUR KAN FAAN KAN DU RAMLA, kollade sen att inget var brutet (det var det inte) blödde bara lite grann, här på Island har också ju folk blotat förut, skulle kanske ge mig gudarnas gunst!  Italienaren som jag just passerat ropade OKEY? utan att stanna, och visst var jag okey, men nog kutade han på lite väl fort förbi där jag låg i raklång, men jag vinglade upp och la mig i rygg igen. Han drog på ordentligt i spurten, men bloten gav effekt, gudarna la in en  vinnarturbo och jag bröstade mig över mållinjen  en sekund före, väldigt barnsligt, men man är ju inte äldre än man gör sig …

Dagen därpå en mil beachöpning på strand med lavasand. Plus en 7-jla backe på 140 höjdmeter på slutet upp till en fyr.  Springa i mjuk sand är ingen höjdare, om sandningen ska fram hö hö, men kom i mål som en glad fyr (hade två storflåsare i nacken i backen, men höll undan).

Idag 21 km i på knögglig sten och grusvägare, över lupinfält med mjuk jord, allt i strilregn med bra drag i vinden västerifrån, mycket uppfriskande. Benen var inte riktigt med idag, ajaj i låren i varje nedförsbacke.

I morgon väntar 42 km längs en väg i en vindlande ravin med ett uppåtlut på drygt 500 höjdmeter, kommer säkert kännas finfint. Efteråt, om man nu kommer fram, blir det bad i en het källa, säkert bra ha flytväst där om man skulle somna. Min roommate Nicholas från Frankrike, gammal rugbyspelare med påkar av stål,  drar timmerstockar nätterna igenom så det fladdrar i gardinerna. Kanske kan springa i sömnen i morgon, vila lite. Kanske varma källan tvättar bort påsarna under ögonen?

Nu är det middag, fortsättning följer! Lite trögt få upp bilder, här i alla fall ett isländsk vattenfallur (rena sagolandskapet här):