Löpande vardag


 

Hemma igen. På väg i strilregn till dagis. På väg i strilregn till sexårs. En löpning ut på Djurgården i linné, det var nog årets sista linnélöpning utomhus. Det bet en smula i skinnet. Hösten höjer rösten.

Har varit seg efter Island. Det var en riktigt urladdning. Fem lopp i tävlingsfart, elva mil totalt, på sex dagar. Nå, tävlingsfarten alltmer mot träningsfart allteftersom dagarna gick, motorn gick sur, karossen gnisslade. Men fram kom man.

Stranden vi sprang på:

Trög svart lavasand. Mäktigt!

 

Min room-mate från Paris, f d rugbyspelaren Nicholas, tog det lugnt mellan loppen:

 

Och Djurgårdsbrunnskanalen i all ära, men Gullforsen är nog snäppet häftigare:

Äventyret är över. Men också vardagen blir till ett äventyr, när man varit på äventyr. Det är kontrasten däremellan, som håller forsen vid liv …

Oktobernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Träna Rätt! Långt eller kort, hårt eller lugnt
  • 6 snygga höstjackor i stor test
  • Ultralöparens smarta knep
  • Skorna som gör dig snabbare
  • Forskning: Bli bättre med bakterier
  • Hållbara maror
  • Slipp magont nu!

 

Prenumerera


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Iceland Action


 

It´s tough work, but someone´s gotta do it …. (Gysing goes wet …)

 

                                                                                  Foto: Giorgio Cordias

Runiceland Rocks!


 

Åter Stockholm, åter verkligheten efter en vecka i ett sagoland. Sagolik natur, sagolikt väder, sagolik löpning, sagolika medlöpare. På kontoret igen, kanske var det bara en dröm? Men nej då, bilderna finns ju!

På vägur med Trukkur till startplatsur:

Nämen där är ju Hekla:

Maratondags … lååångt till mål:

Startflaggan, och kolla, medvind!!

Norska traillöparen Marit Holm på väg till fjälls …

Varning för krater:

Efterur målur badur idur varmur spadur …. tröttur föttur …

 

Längur rapportur i RW no 11ur …

Hajdur frau Islandur


 

Liten rapport från Runiceland. Lite svajig uppkoppling där vi befinner oss, drygt 30 mil bortom Reykjavik.

Dag ett sprang vi uppför ett fjäll med glaciär, 8 km rakt upp med en höjdskillnad på 700 meter, gjorde som LG tipsat om, höga knäuppdragningar. Gick fint, men inte fort. Definitivt inte fort. Beundrade utsikten, men mest mina fötter. En fot fram, och så en till. Det var ett par hundra meter stup till höger. Hård is där nere.

Blev mycket roligare att springa nerför efter vändpunkten  Var hyfsat bra på slalom en gång i tiden. Det var bara att snedställa traildojorna. Vänster höger vänster höger. Tills en stenusling fick rull på ena dojan. Stöp som en oxe, vad nu det uttrycket kommer ifrån, tog emot med händerna och det var så där skönt.

Skällde ut mig själv, JÄVLA IDIOT HUR KAN FAAN KAN DU RAMLA, kollade sen att inget var brutet (det var det inte) blödde bara lite grann, här på Island har också ju folk blotat förut, skulle kanske ge mig gudarnas gunst!  Italienaren som jag just passerat ropade OKEY? utan att stanna, och visst var jag okey, men nog kutade han på lite väl fort förbi där jag låg i raklång, men jag vinglade upp och la mig i rygg igen. Han drog på ordentligt i spurten, men bloten gav effekt, gudarna la in en  vinnarturbo och jag bröstade mig över mållinjen  en sekund före, väldigt barnsligt, men man är ju inte äldre än man gör sig …

Dagen därpå en mil beachöpning på strand med lavasand. Plus en 7-jla backe på 140 höjdmeter på slutet upp till en fyr.  Springa i mjuk sand är ingen höjdare, om sandningen ska fram hö hö, men kom i mål som en glad fyr (hade två storflåsare i nacken i backen, men höll undan).

Idag 21 km i på knögglig sten och grusvägare, över lupinfält med mjuk jord, allt i strilregn med bra drag i vinden västerifrån, mycket uppfriskande. Benen var inte riktigt med idag, ajaj i låren i varje nedförsbacke.

I morgon väntar 42 km längs en väg i en vindlande ravin med ett uppåtlut på drygt 500 höjdmeter, kommer säkert kännas finfint. Efteråt, om man nu kommer fram, blir det bad i en het källa, säkert bra ha flytväst där om man skulle somna. Min roommate Nicholas från Frankrike, gammal rugbyspelare med påkar av stål,  drar timmerstockar nätterna igenom så det fladdrar i gardinerna. Kanske kan springa i sömnen i morgon, vila lite. Kanske varma källan tvättar bort påsarna under ögonen?

Nu är det middag, fortsättning följer! Lite trögt få upp bilder, här i alla fall ett isländsk vattenfallur (rena sagolandskapet här):

Running Iceland


 

Snoret har släppt. Och vips är man på en startlista igen (kolla in no 5):

 

Listan är lite längre än så, det blev lite strul med skärmdumpningen. Vill ni ha hela sammanhanget klart för er (klart ni vill), så gå in här:

http://www.runiceland.org/

Det här kom lite plötsligt, en inbjudan till ett 11 mil långt traillopp på Island, över lavaöknar, genom landskap fulla med varma källor, vulkaner och glaciärer. Jag har aldrig varit på Island, har alltid drömt om att få träffa di små under jordi (de ska visst vara släkt med den gotlandska varianten …). Gick liksom inte att säga nej. Även om vätskekontrollerna visst ska vara lite knepiga:

Här gäller det att hålla käften på vid gavel om man ska få i sig några dropparl!

Vadställena går heller inte av för hackor:

Blir ett bra grepp-test för traildojorna.

Far till Reykjavik lördag morgon. Äventyret väntar. Rapport följer!

HAJDUR ALLUR BLOGGLASUR!!

Lisa & jag


 

Ser jag lite stenad ut, så förstår ni kanske varför. Inte varje morgon man får morgonjogga med Lisa Nordén. Nu joggade hon visserligen inte, benen var lite möra efter triathlonhelgen i Stockholm, så hon tog cykeln i stället. Men en Lisa på lugn kadens, det är inte helt fel det heller. Vi drog en sväng runt Skeppsholmen och det kändes som om hösten kommit igång på allvar. Tunga moln och en rivig vind, bye bye summertime!

Det var ASICS som ordnat frukosten i nya lokalerna vid Norrmalmstorg i
Stockholm, hantverkarna håller fortfarande på och fixar och donar men någon gång under hösten  kommer
portarna slå upp. Det är den nya tidens sportaffär, med löparlabb
och löpargrupper och omklädningsrum för de som vill ge sig ut på en
runda. Och så Lisa mitt i alltihopa som visade upp sina handsydda
löpardojor, de hon sprang med i London

Jag vill också ha handsydda löpardojor, exakt anpassade för mina fötter!

Jag
vet, liten skämsfaktor att ta med sig löparkepsen från IM Kalmar, men för
att dra till med ett kanske inte så där jättekänt triathlonordspråk: det
man inte har i huvet, det får man ha på huvet!

Och tror faktiskt jag
planterade ett litet frö hos Lisa, som jag tyckte tittade beundrande på kepsen (och det är ju faktiskt så att olympisk distans, det är ju knappt uppvärmning för oss IM-veteraner), sa att hon absolut skulle kunna
tänka sig göra en IM. Och vilken tidsplan på det då, undrade jag:

2017,
sa Lisa. Och då blir det förmodligen så. När jag intervjuade henne för
RW 2006 sa hon att hon siktade på medalj i London 2012. Och se hur det
gick.

Nästan lite gammaldags sovjetiskt över Lisa; rejäla 5-årsplaner för framtiden.

Jag förklarade också att hon räddat nationens ära med sin silvermedalj i London. Då log hon lite blygt.

Sedan fick Lisa blommor, och alla applåderade för denna i alla avseenden toppen-triathlon-kvinna. Som avslutade med en förhoppning om att hon kanske lockat än fler av svenska folket  att börja löpa och köra triathlon.

Själv funderar jag på att pröva på olympisk distans. Kanske finns det någon veteranklass i Rio 2016? Gysings 4-årsplan. En sovjetisk lightvariant ….