Running Iceland

Ser jag lite stenad ut, så förstår ni kanske varför. Inte varje morgon man får morgonjogga med Lisa Nordén. Nu joggade hon visserligen inte, benen var lite möra efter triathlonhelgen i Stockholm, så hon tog cykeln i stället. Men en Lisa på lugn kadens, det är inte helt fel det heller. Vi drog en sväng runt Skeppsholmen och det kändes som om hösten kommit igång på allvar. Tunga moln och en rivig vind, bye bye summertime!

Det var ASICS som ordnat frukosten i nya lokalerna vid Norrmalmstorg i
Stockholm, hantverkarna håller fortfarande på och fixar och donar men någon gång under hösten  kommer
portarna slå upp. Det är den nya tidens sportaffär, med löparlabb
och löpargrupper och omklädningsrum för de som vill ge sig ut på en
runda. Och så Lisa mitt i alltihopa som visade upp sina handsydda
löpardojor, de hon sprang med i London

Jag vill också ha handsydda löpardojor, exakt anpassade för mina fötter!

Jag
vet, liten skämsfaktor att ta med sig löparkepsen från IM Kalmar, men för
att dra till med ett kanske inte så där jättekänt triathlonordspråk: det
man inte har i huvet, det får man ha på huvet!

Och tror faktiskt jag
planterade ett litet frö hos Lisa, som jag tyckte tittade beundrande på kepsen (och det är ju faktiskt så att olympisk distans, det är ju knappt uppvärmning för oss IM-veteraner), sa att hon absolut skulle kunna
tänka sig göra en IM. Och vilken tidsplan på det då, undrade jag:

2017,
sa Lisa. Och då blir det förmodligen så. När jag intervjuade henne för
RW 2006 sa hon att hon siktade på medalj i London 2012. Och se hur det
gick.

Nästan lite gammaldags sovjetiskt över Lisa; rejäla 5-årsplaner för framtiden.

Jag förklarade också att hon räddat nationens ära med sin silvermedalj i London. Då log hon lite blygt.

Sedan fick Lisa blommor, och alla applåderade för denna i alla avseenden toppen-triathlon-kvinna. Som avslutade med en förhoppning om att hon kanske lockat än fler av svenska folket  att börja löpa och köra triathlon.

Själv funderar jag på att pröva på olympisk distans. Kanske finns det någon veteranklass i Rio 2016? Gysings 4-årsplan. En sovjetisk lightvariant ….

Det började som en skakning på övre däck.

Nej, där skarvade jag allt. Det började som en lätt irritation i halsen. En sådan hade jag känt förut. Men tror det var ett par år sedan. Kommer inte riktigt ihåg när jag var sjuk sist. Länge sedan i alla fall. Efter alla år med dagisbaciller i moln runt huvet trodde jag att jag äntligen hade blivit helt immun. Hade också glömt att högmod går före fall.

Det var måndag morgon på jobbet, och jag hade väl inte varit så där jättesnäll mot mig själv efter IM i Kalmar. Omöjligt sova efter loppet, kroppen bara rusade på i bingen, man kunde ha stekt ägg på bröstkorgen. Men det gjorde jag inte. Där låg i stället den kalla medaljen, som svalka.

Sen upp på morgonen och bilkörning hem till huvudstaden. Plötsligt 30 grader varmt och kanonsommar och säga vad man vill om min Volvo 245 från 1983, någon högeffektiv AC har den inte. Det var bara att dra fläkten på max och köra med vindrutan till hälften nedvevad. Friska fläktar i 45 mil, och där någonstans måste immunförsvaret ha surat till ordentligt och gått i strejk.

Tokförkyld i fem dagar, men idag uppe på benen igen. Tur det, för i morgon ska jag ut och morgonjogga med hon härunder, till vänster:

                                                                                      (bild: Lisanorden.com)

Efter IM i Kalmar har man ju fått lite högre krav på joggingpartners!

Rapport följer!

En optimal Ironman i Kalmar! Perfekt väder, lysande organiserat med funktionärer som stod på tåspetsarna i alla led,  ny grym cykelbana … med hisnande färd över Ölandsbron och en mycket välplanerad medvind över Alvaret, där tävlingsledningen antagligen offrat ett och annat till Alvarets älvor, som ju alla vet bestämmer vilket håll vinden ska blåsa på Öland,  (Garmin blinka upp mot 45 km/tim … fast tyvärr vände inte vinden på vägen tillbaka ) och mäktig stadslöpning över Kalmars urgamla gator och torg, där kalmariterna gått man och kvinna och barn ur huse för att heja fram Ironisterna … och till detta PB. Kunde inte bli bättre.

På kvällen blev det fyrverkerier över Kalmarsund, men då låg RW:s utsände på rygg i bingen med vad som förmodligen bäst kan beskrivas som svallningar, ömsom het, ömsom kall, och det var icke läge att röra sig en meter.

Lite trög i musklerna idag, och hur ändalykten ser ut vågar jag inte tänka på, kan nog tjänstgöra som kräftmåne, vilket jag dock inte tänker göra. Man har väl integritet!

Längre rapport följer i RW i no 10.

Så här ser den första svenska Ironmanmedaljen ut:

Och här lite info för (vuxna) kalenderbitare:

Nu äntligen hemma!

Och defintivt ingen sportdryck på ett par månader …. brpppppp!

Kalmar är en annan stad än för några dagar sedan. Märkliga varelser vandrar över stadens gator och torg. En del klädda i gummidräkter, andra i hjälmar modell Alien, kläder tajta som hudar,  händerna leder cyklar som ser ut att komma från framtiden. Där ljuder av många andra språk, förutom kalmaritiskan; japanska, tyska, franska, italienska, danska, spanska …  Det är adrenalin i luften. Det är fett med pasta i luften. Solen steker, vinden är lätt och ljum, vattnet är varmt. Ölandsbron kröker rygg över Kalmarsund, järnfebern stiger i staden. 0700 i morgon lördag kastar sig 1600 pers i vattnet här (simstarten):

Och här ser Lundgrens till att de kommer upp:

Har laddat med järnmat (räddningsplanka):

och sportdryck (alkohol är lättare än vatten, ger fin flytkraft):

Ikväll sover jag ensam … cykeln sover här:

Iron in the Air:

Nu jävlars ( har man inte hår på huvet, får man ha det under armarna):

Morgondagens motto: No pain, no gain …

Det börjar dra ihop sig. Kalmar Ironman. Eller Skrotnisse, för oss vanliga dödliga. Det var i alla fall så jag kände mig efter målgång sist det begav sig. Det var  2009, det var debut och då hette tävlingen Järnmannen. Då cyklade man inte över Ölandsbron. Det gör man nu, när Järnmannen blivit Ironman på riktigt. Så att säga.

Det var en väldigt lång dags färd mot natt. Från sju på morgonen och in i kvällen. Jag är ingen triatlet, jag är en löpare med hybris. Den gången tog det 13 timmar och 20 sekunder. Mitt högt ställda mål i år, förutom att ta mig i mål, är att plocka 21 sekunder på den tiden.

Ska det bli kul? Kul är nog fel uttryck. Ska det bli spännande? Ja, det ska bli mycket spännande. Det här är ett historiskt ögonblick. Sveriges första Ironman. Nordens första Ironman. Det är lite som Stockholmsolympiaden 1912. Och morfar var där, kommer barnbarnen säga, ja alltså den gången i Kalmar … om mindre än en vecka. Nej, jag har inga barnbarn än, och det är absolut ingen brådska, som jag heller inte kommer ha i Kalmar på lördag.

Det är vägen som är målet. Det är det mantra jag ska köra på maralöpningen efter arton mil cykel. Det är vägen som är målet.

Sen är ju triatlon inte bara en tävling i simning, cykel, och löpning. Det är också  T1 och T2, d v s en tävling i att, T1, få av sig en våtdräkt så snabbt som möjligt och komma i ett par cykelskor, inkl cykelbyxor … och T2, att få av sig cykelbyxor och cykelskor och svida om till löpartajts och löparskor. Det är ett väldigt pyssel. Och då har jag inte nämnt att dra av sig ett par våta badbyxor utan att visa rumpan, för gör man det, kan man bli diskad, oavsett hur snygg den är …

Proffsen kör ju med alltialltställ som de har under våtdräkten och cykelskor som redan sitter på pedalerna så att de liksom kan stoppa in fötterna i skorna i farten när de har hoppat upp på cykeln. Man kan vinna flera minuter på sådana finesser.

Men så länge som jag tänker sitta på cykeln vill jag ha cykelbrallor med riktigt stoppning, babianarschle lär man få ändå. Så är min inställning nu i alla fall. Men den kan förstås ändra sig när man står där i mässområdet dagen innan och känner adrenalinet stiga i kroppen, ser alla prylarna som finns till försäljning, rätt vad det är står man där med ett linne som slutar ovan naveln och ett par tights som familjen aldrig skulle tillåta på semesterstranden. Nä, nä, jag måste vara stark, jag måste stå emot.

Hursomhelst, det är ett stort äventyr som väntar. En innovation för i år är ett par pinnar med stöd som jag har satt på cykelstyret, för s k tempoställning. Det vill säga, man lutar sig fram och hänger på armbågarna, ungefär som man hänger på en bardisk, fast någon öl är det ingen som ställer fram förstås!  Det är faktiskt en riktigt behaglig sittställning, enda problemet är när man ska lyfta på huvudet och försöka titta framåt. Då stramar det svårt nackmusklerna. Ett huvud är tyngre än man tror. Med alla järntunga tankar inför Kalmar Ironman blir det förstås ännu tyngre.

Hur som helst, upp med hakan (säger jag till mig själv). Annars lär du köra i diket!

Hur jag förberett mig rent kostmässigt? Det har blivit en och annan cykelfika:

Varvat med lite mera heavy stuff:

/to be continued (english is Ironmans official language) … /