JÄRNSMAK I KALMAR

Kalmar är en annan stad än för några dagar sedan. Märkliga varelser vandrar över stadens gator och torg. En del klädda i gummidräkter, andra i hjälmar modell Alien, kläder tajta som hudar,  händerna leder cyklar som ser ut att komma från framtiden. Där ljuder av många andra språk, förutom kalmaritiskan; japanska, tyska, franska, italienska, danska, spanska …  Det är adrenalin i luften. Det är fett med pasta i luften. Solen steker, vinden är lätt och ljum, vattnet är varmt. Ölandsbron kröker rygg över Kalmarsund, järnfebern stiger i staden. 0700 i morgon lördag kastar sig 1600 pers i vattnet här (simstarten):

Och här ser Lundgrens till att de kommer upp:

Har laddat med järnmat (räddningsplanka):

och sportdryck (alkohol är lättare än vatten, ger fin flytkraft):

Ikväll sover jag ensam … cykeln sover här:

Iron in the Air:

Nu jävlars ( har man inte hår på huvet, får man ha det under armarna):

Morgondagens motto: No pain, no gain …

Det börjar dra ihop sig. Kalmar Ironman. Eller Skrotnisse, för oss vanliga dödliga. Det var i alla fall så jag kände mig efter målgång sist det begav sig. Det var  2009, det var debut och då hette tävlingen Järnmannen. Då cyklade man inte över Ölandsbron. Det gör man nu, när Järnmannen blivit Ironman på riktigt. Så att säga.

Det var en väldigt lång dags färd mot natt. Från sju på morgonen och in i kvällen. Jag är ingen triatlet, jag är en löpare med hybris. Den gången tog det 13 timmar och 20 sekunder. Mitt högt ställda mål i år, förutom att ta mig i mål, är att plocka 21 sekunder på den tiden.

Ska det bli kul? Kul är nog fel uttryck. Ska det bli spännande? Ja, det ska bli mycket spännande. Det här är ett historiskt ögonblick. Sveriges första Ironman. Nordens första Ironman. Det är lite som Stockholmsolympiaden 1912. Och morfar var där, kommer barnbarnen säga, ja alltså den gången i Kalmar … om mindre än en vecka. Nej, jag har inga barnbarn än, och det är absolut ingen brådska, som jag heller inte kommer ha i Kalmar på lördag.

Det är vägen som är målet. Det är det mantra jag ska köra på maralöpningen efter arton mil cykel. Det är vägen som är målet.

Sen är ju triatlon inte bara en tävling i simning, cykel, och löpning. Det är också  T1 och T2, d v s en tävling i att, T1, få av sig en våtdräkt så snabbt som möjligt och komma i ett par cykelskor, inkl cykelbyxor … och T2, att få av sig cykelbyxor och cykelskor och svida om till löpartajts och löparskor. Det är ett väldigt pyssel. Och då har jag inte nämnt att dra av sig ett par våta badbyxor utan att visa rumpan, för gör man det, kan man bli diskad, oavsett hur snygg den är …

Proffsen kör ju med alltialltställ som de har under våtdräkten och cykelskor som redan sitter på pedalerna så att de liksom kan stoppa in fötterna i skorna i farten när de har hoppat upp på cykeln. Man kan vinna flera minuter på sådana finesser.

Men så länge som jag tänker sitta på cykeln vill jag ha cykelbrallor med riktigt stoppning, babianarschle lär man få ändå. Så är min inställning nu i alla fall. Men den kan förstås ändra sig när man står där i mässområdet dagen innan och känner adrenalinet stiga i kroppen, ser alla prylarna som finns till försäljning, rätt vad det är står man där med ett linne som slutar ovan naveln och ett par tights som familjen aldrig skulle tillåta på semesterstranden. Nä, nä, jag måste vara stark, jag måste stå emot.

Hursomhelst, det är ett stort äventyr som väntar. En innovation för i år är ett par pinnar med stöd som jag har satt på cykelstyret, för s k tempoställning. Det vill säga, man lutar sig fram och hänger på armbågarna, ungefär som man hänger på en bardisk, fast någon öl är det ingen som ställer fram förstås!  Det är faktiskt en riktigt behaglig sittställning, enda problemet är när man ska lyfta på huvudet och försöka titta framåt. Då stramar det svårt nackmusklerna. Ett huvud är tyngre än man tror. Med alla järntunga tankar inför Kalmar Ironman blir det förstås ännu tyngre.

Hur som helst, upp med hakan (säger jag till mig själv). Annars lär du köra i diket!

Hur jag förberett mig rent kostmässigt? Det har blivit en och annan cykelfika:

Varvat med lite mera heavy stuff:

/to be continued (english is Ironmans official language) … /

Målbilden var ju klar:

Verkligheten blev mer såhär:

Men vi tog oss fram, klarade cuten med fem minuter, och gick i mål på 6.18.

Här klappar jag om brorsan efter en lång dags kamp:

Lite surt blev det förstås när den preliminära resultatlistan spikades upp, vi upptäckte till vår förfäran att vi hade blivit diskade. Där stod att vi missat en kontroll, det hade vi faktiskt inte gjort. Men det var en lurig kontroll, vi sprang fel, irrade runt, men till slut kom vi i alla fall fram … aningens stressade, det skulle blir rejält kuta för att hinna cuten … och  pinnen var i, sanna mina ord, sportidentpinnen var i. Och missade jag pipet så berodde det på vatten i öronen. En låååång och mycket uttömmande berättelse om detta äventyr kommer i RW no 9.

Och simhud mellan tårna – det finns faktiskt de som inte tycker det är sexigt. Jag förstår inte ett koack …

Åter storstaden. Skön känsla rulla in över Essingebron. Borta bra men hemma bäst. I alla fall i en vecka. Sen lär väl rastlösheten ta vid. Som tur var är man förberedd.

Åker till Lidö på torsdag, för att köra Amfibiemannen på fredag. En helt ny springa-simma tävling, som känns lite mer human än Ö till Ö. Fast 5400 m simning i havet och 22 km löpning över ett antal öar i våtdräkt lär inte bli någon lek det heller. Inte för mig i alla fall. Det upptäckte jag idag.

For med brorsan och familj till sjön Tullan söder om Stockholm för en generalrepetition, test av utrustning m m. Vi sprang totalt 6 km på grusvägar och skogsstigar och simmade 22 km. Löpingen var inget problem, där tuffade det på fint, fast tyckte våtdräkten stramade en aning, möjligen ett resultat av sommarens alla grillkvällar … men simningen, förfärande trög. Kändes mer som att trampa vatten, än att kråla. Hoppas det beror på sötvattnet, saltvatten ger ju större flytkraft. Men hur salt är Östersjön egentligen?

Simma med dojor är förstås heller ingen höjdare. De hänger efter en som två motsträviga pontoner. Men sköna att ha på sig när man måste sticka ner fossingarna på läbbiga okända bottnar … vem vet vad som gömmer sig i dyn?

Nu har i alla fall cuten på halva sträckan höjts från 2.15 till 2.45, vilket ökar chanserna för att komma runt med äran i behåll, d v s inte tas av banan. Men det lär bli svettigt nog, eller blött. Och så måste man peta in kartfodral och vätskepåse och gps och första förband innanför våtdräkten. Hänga på väskor utanpå är inte bra för glidförmågan genom vattnet. Problemet med all den där utrustningen innanför våtdräkten är, förutom att det blir i tajtaste laget,  att man också ser ut att vara gravid i tredje månaden, alternativt lida av extremt uppförstorad navel (kula).

– Fan, det är ju en massa fotografer längs banan, suckade brorsan, vad ska folk tro när de får se en så där?

Jag tror ändå det där är ett av våra minsta bekymmer!

Till sist, en delikatess från Öland … fast det är väl inte sådana här maneter?

Victorialoppet, tredje gången gillt.

2007 – 35.29

2010 – 35.45

2012 – 35.51

Av detta kan möjligen utläsas ett gradvis förfalll på 5-6 sekunder per år.  Brorsan däremot, gick in på 37.53 i år och persade med en halvminut från 2010. FK Studenternas ledande löparstatistiker, Lorenzo Nesi, har av detta dragit slutsatsen att brorsan kommer att spöa mig med en sekund år 2015.

Ja ja, vi får väl se hur det blir med det. Här finns ju så många andra parametrar att räkna in. Cykelben, dagsform, amfibiemansdrömmar (mer fisklir än intervall). Väder och vind är förstås för alla lika. Det är mycket väder här på Öland. I går såg det ut så här:

Kronprinsessan Victoria lös tyvärr med sin frånvaro i loppet. Ändå har hon setts löpträna flitigt i Hagaparken i Stockholm i sällskap med två flåsande Säpövakter. Jag säger bara; kom igen nu Vickan, till nästa år. Du kan få ta rygg på mig, så republikan jag är.

Det är ett fint litet lopp, Victorialoppet. Borgholm laddar alltid upp maximalt, hamnen är full av folk och orkestrar, och publiken entusiastisk. Banan växlar mellan asfalt och grus, är lättsprungen och varierande.

Starten är rätt viktig om man vill komma till sin rätt, efter 300 meter vänder banan ner 700 meter ner mot skogen, och sedan in bland träden i en öppning som är som en flaskhals mot en skogsväg som ringlar sig fram några kilometer. Kommer man in sent där, blir det svårt att hålla eget tempo.

Årets lopp bjöd på en brallande sydvästlig vind, som låg fint snett  i ryggen när man kom ut ur skogen, och blev än mer hjälpsam när banan efter fem km vände norrut. Mindre hjälpsam blev den när den efter sju km vände söderut. Men då var det förstås bara två km kvar, och lätt nedförbacke och defilering längs Borgsholms Champs-Élyssés, Köpmannagatan, som går rakt igenom centrum. Och sedan sista svängen upp mot Stadion, nåja, Idrottplatsen, med klassisk kolstybb, och med rungande ovationer från alla håll, in i mål.

Solen lös förstås. Det gör den alltid när det är dags för Victorialoppet. Det är en kunglig förordning!

Bansträckningen? Kanske inte riktigt den här:

Men målgången i Victorialoppet känns minst lika skimrande! Man kan t o m se stjärnor om man spänner bågen maximalt de sista 200:a.

Nästa år ska statistikernas världsordning rubbas. Siktar på 35.15!