Aha-upplevelse

Jag har ingen aning om var, när och hur jag har lärt mig spurta. 

Då jag sprang mina första finska mästerskap i fjorton- och femtonårsklassen så blev jag omspurtad av halva gängen under sista varvet. Spurten var min svagaste sida och jag hade inget att komma med alls på upploppet. 

Men nu kan jag det bara. Jag vet inte ens när jag började få till det, kanske då jag var kring 20 år (nu är jag alltså 24). Och vad jag vet ännu mindre om är hur det gick till. Jag tränar inte korta intervaller, jag tränar väldigt lite backe och mina benstyrkepass per år går väl att räkna på två händer. Eller en. Med andra ord så verkar spurten ha uppkommit av att öka löpmängden. Ologiskt som bara den. 

I lördags hade jag en lite för stor lucka att jaga ikapp sista 100m. Det slutade så här:

Det där är numera mitt favoritklipp i kategorin ”klipp att kolla på då självförtroendet sviker”.

Sandra 

---

Senaste dygnet har varit en bergochdalbana.

En tretimmarsnatt, en resdag och en elvatimmarsnatt. Kroppen har varit väldigt förvirrad.

Igår då jag drog på mig de nya rosa spikskorna höll jag tummarna för att kroppen skulle fungera. Luften är mera pollenfri här i Dublin än hemma men det kräver nog lite mera än ett par timmar för kroppen att piggna till. Träningen igår gick inte alls bra och kroppen kändes kraftlös och jag blev orolig att det inte skulle bli till något.

Efter den långa natten kändes det bättre då jag vaknade. Jag körde ett lätt morgonpass i regnstorm och försökte intala mig själv att det kändes bra. Det var väldigt svårt att avgöra hur kroppen fungerade då vindarna gjorde det svårt att ta sig fram över huvudtaget. Men jag bestämde mig för att det kändes bra. ’

Vädret varierar väldigt kraftigt här i Dublin och det är sällan samma väder mera än fem minuter. Idag har det varit allt från sol till regnoväder och storm. Det har regnat minst 20 gånger idag. Väldigt långt ifrån idealiska tävlingsförhållanden och i många grenar har det varit riktigt krångligt. På grund av vädret beslöt jag mig också för att glömma alla kvalgränser och tider idag, jag hinner med det en annan gång. Jag jagar placeringar och så räcker det så långt så det räcker.

Uppvärmningen kändes inte helt perfekt, men det ska ju inte uppvärmningar göra heller. Jag kände mig ändå väldigt osäker men ställde in mig på att det fick bära eller brista, inget fegande.

Uppropet var ett kaos av uppspelta tjejer. Vet inte vad det var med folk idag. Det skulle springas på toaletten om och om igen och man fick absolut inte sitta stilla så folk hoppade och sprang på stället och verkade så nervösa att jag blev riktigt lugn där jag satt som en hösäck på min stol. Visst får man se mycket nervösa människor och nya ritualer i call room men idag var det nog hysterirekord. 

Jag fick den hatade innerbanan och stod och frös på startlinjen. Jag kan inte påstå att jag var överdrivet taggad utan längtade mest till att ha det hela över. Men starten gick fint och resten gick fint. Med nya spikskor, mondobanor och varmt vatten i vattengraven kan det inte gå fel. Löpningen kändes lätt och bra och hindren funkade helt okej. Lite svårt då man hade någon framför sig hela tiden och i ett skede blev jag så trängd av portugisiskan att jag nästan fick stanna innan ett hinder. Men det är sånt som händer. Idag steg jag på vattenhindret för omväxlingsskull och även om landningen inte var bra så kom jag åtminstone längre än vanligt. 

Med en kilometer kvar insåg jag att det kan gå vägen. Jag hade givetvis analyserat startlistorna innan och visste att om min kropp fungerar idag så kan jag spurtslå varenda en. Och med 450m kvar kände jag mig så överdrivet pigg att jag stack upp i ledning och ökade takten. Det var ingen långspurt på gång utan mera ett ryck för att släppa några löpare. Knappt 200m senare var en tjej förbi men det passade mig utmärkt. Att ha någon framför sig betyder att det finns någon att spurtslå. Sen lyckades jag ju förstås misslyckas. Det sista vattenhindret gick uselt. De flesta hinder hade gått bra och så plötsligt stämmer ingenting. Tjejen framför mig fick en flera meter lång lucka och hennes spurt var inte alls illa. Men jag visste min kapacitet och man ger inte upp med 100m kvar till mål. Ännu med 50 meter kvar hade jag flera meter fram till ledaren så det var bara att trycka på. En bråkdels sekund hann jag fundera på om jag skulle lyckas idag. Om jag slarvat bort för mycket i sista vattegraven. Men sen tänkte jag om och kom på att om det är något jag kan så är det att spruta. 

Och så kom jag i mål. Två tiondelssekunder före tvåan. Sen såg jag resultatet. 9.47,76. Absolut ingen topptid men likväl en VM-kvalgräns. Jag hade sprungit hela loppet utan att kolla på tider alls och jag trodde vi hade sprungit långsamt då det kändes så lätt. Så det var verkligen en positiv överraskning. 

De senaste veckorna har jag fått kämpa med självförtroendet då ingenting fungerat så dagens lopp var en stor lättnad. Nu ska jag njuta tills jag somnar och sen är det nya tag imorgon. Dock i form av ett morgonpass och som publikstöd! 

Sandra

---

Blodprov har tagits och pricktest på kommande i början av nästa vecka. Läkaren har varit så hjälpsam och jag har inte behövt tjata om någonting. Så skönt. Så tacksam.

Måndag och tisdag var jobbiga dagar, jag flåsade riktigt ordentligt på vanliga distanspass men redan igår kändes det lite bättre. Fortfarande flåsigt, men inte plågsamt. Träningsvärken efter måndagens 30 hopp i tom vattegrav är tusen gånger värre än flåsandet just nu. Hur som helst så hoppas jag att tisdagens pricktest gör mig lite klokare!

Det här blir en träningsvecka utan intervaller. Bara lätta pass och lite lätta stegringslopp. Istället har jag varit och kollat på friidrottstävlingar här i trakten och socialiserat mig med folk. Friidrott från läktaren är också rätt skönt! Insåg att det inte alls är lika fysiskt ansträngade att sitta stilla och applådera som att springa själv…

Imorgon flyger vi iväg till Dublin och lag-EM. Det var tänkt att jag skulle dubblera på hinder och 1500m eller 5000m men troligen blir det bara en gren. Innan jag bestämmer något ska jag se hur kroppen reagerar på miljöombytet och en mera pollenfri luft. Ifall jag kan andas så kan det bli riktigt bra tider, enligt startlistan på hinder ligger jag bra till!

Nåväl, tänkte bara uppdatera läget lite, jag lät lite onödigt deppig i mitt förra inlägg, men nu är det på väg åt rätt håll.

Snart ut och springa i regnet, sen så småningom iväg till södra delen av landet och så till Dublin på årets första landslagsuppdrag och då jag kommer hem till Finland igen väntar finaste Magnus här på mig och så får jag umgås med honom fram tills Universiaden i Ryssland. Mycket bra saker på gång nu!

Och det är alltså Finland vi hejar på i helgen! (Fast ja, den här gången har nog Sverige bättre lag än oss. Men personligen släpper jag inte förbi några svenskor.)

Sandra

---

Förra veckan började inte så bra. Jag har visserligen varit småförkyld och halvseg i benen de senaste veckorna men ändå på något vis lyckats genomföra mina träningar. Men i onsdags då jag skulle köra en lättare variation av mitt favoritpass, ett pass där jag trodde att utmaningen skulle vara att inte springa för snabbt, så märkte jag att någonting var väldigt fel. Jag fick slita väldigt mycket och ändå orkade jag inte hålla det planerade tempot. Jag insåg att det var bäst att bryta. 

Samma eftermiddag var jag på massage. Hade inte varit på ordentlig massage sedan mars och innan det i augusti (p.g.a. att jag var sjuk och skadad och ändå inte sprang). Med andra ord var mina ben i stort behov av en genomgång. Massören suckade lite och sa att det inte var konstigt om det gick segt med sådär spända muskler och jag blev lättad. Kanske det bara var därför det gick så segt. 

Banpasset dan efter gick bra. Det var inte speciellt hårt men steget rullade på rätt bra och jag var nöjd. Jag försökte ignorera det faktum att jag fortfarande var seg på distanspassen och att jag flåsade ovanligt mycket då jag sprang i långt tempo.

Sen blev det dags för tävling. Tävlingen då jag äntligen skulle få ordentlig draghjälp och äntligen skulle springa finskt rekord. Jag ignorerade det faktum att både passet kvällen innan och uppvärmningen innan loppet kändes sega. Man startar inte ett lopp med inställningen att misslyckas.

Men misslyckades, det gjorde jag. Riktigt ordentligt. Det fanns noll energi i kroppen redan från start. Jag kände inte att jag blev trött under loppet, utan det fanns helt enkelt ingenting att ta av. Jag tog mig i mål av ren princip, det är mot alla mina regler att bryta ett lopp så längre kroppen är hel. Besvikelsen var enorm.

Det var precis samma sak förra sommaren (och sommaren 2010). Hela juni var benen oförklarligt kraftlösa, och det gick alltid mycket bättre att springa då det regnade. Min näsa har runnit konstant då jag varit utomhus de senaste månaderna och halsen krånglar efter varje pass. Jag har huvudvärk och är trött fast jag sover normalt. Så jag ser bara en enda logisk förklaring, nämligen pollenallergi! Enligt pollenprognoserna var Åbo ungefär proppfullt med gräspollen igår så det skulle också förklara en hel del.

Jag känner mig väldigt uppgiven just nu. Efter alla problem är jag äntligen i superform och så blir det så här. Det enda jag kan göra just nu är att käka receptfria mediciner och ta ett blodprov. 

Planerna är att jag ska dubblera i Lag-EM i Dublin nästa helg men som det ser ut nu så lockar det inte att starta alls. Det känns mest som att jag sprungit rakt in i en vägg och inte vet vart jag ska ta vägen.

Jag är så himla besviken.

Sandra

Ps. Hinderträningen däremot hade gett resultat. Steganpassningen var bättre än nånsin, näst intill perfekt. Däremot var vattengraven rekorddålig. Jag har fått så mycket kritik att jag var så inställd på att misslyckas att jag blev rädd och fick panik och visste inte hur jag skulle ta mig över. Total flopp. Så det kan gå.

---

Jag har ett häfte på vars pärm det står ”I think I think too much”. Vem tänker inte för mycket? Nåja, häftet innehåller en massa listor och planer på hur jag ska göra för att bli bättre som idrottare. Jag har skrivit och funderat på allt från ekonomi, vardagsrutiner och träning, och jag har skrivit upp alla små detaljer. För det är så jag vill ha det. Organiserat och planerat. Ofta blir det tyvärr så att jag bestämmer mig för att jag ska ta itu med allting till hösten, vilket som är lika idiotiskt som nyårslöften. Får man en idé och kommer på något man vill förbättra, vad är det då för idé att skjuta upp det? Lika bra att börja på direkt och ta ett steg i taget istället för att skjuta upp det och sedan ta itu med en miljon saker samtidigt och sen tröttna efter ett par dagar. 

Nåväl, vissa saker är jag tvungen att skjuta upp, vissa grejer passar inte att träna mitt under tävlingssäsongen osv. Men något kan jag göra. Och efter förra söndagens lopp var jag så irriterad och motiverad att jag redan på måndagsförmiddagen var nere på sportplanen och jobbade med hindertekniken. Sedan var jag där igen på tisdan, onsdan och till och med två gånger på torsdan. Det är frustrerande att inte se framsteg direkt. Jag lider av total avsaknad av tålamod och jag gillar inte sådant som tar tid (så hur sjutton blev jag då uthållighetslöpare och placerade karriärens hvudmål till år 2016?). Men med tanke på att det tar en jäkla tid med den där tekniken så är det nog lika bra att jag har börjat på redan nu. Som sagt hinner det knappast bli bra redan i sommar, men om jag tränar flitigt så kanske jag i alla fall är lite bättre i slutet av sommaren! 

Vem vet, kanske är det skillnad redan på söndag. På söndag då jag tänker ta revansch från förra söndagen. Dessvärre tycks jag ha en jäkla otur med tävlingsväder i år och det utlovas 14 grader, regn, åska och vindar på 7m/s. Inte idealiskt att springa under 9.40 i. Men inte heller omöjligt. Med en världsrekordshållerskas (!) rygg att jaga är allt möjligt. 

Läs mera här: http://www.paavonurmisports.fi/en/paavo-nurmen-kisat/participants

Och håll tummarna!

Sandra

Ps. Ni som tänkte skriva kommentarer i stil med ”kul att du är på gång men är det verkligen bra att träna hinder varje dag? Det sliter ju nog en hel del att hoppa…” Don’t worry, den största delen av hinderträningen är steganpassningsträning med liggande häckar, dvs, jag behöver inte hoppa högre än 5cm, så ingen fara! 

---