Motgångar.

Jag har ett häfte på vars pärm det står ”I think I think too much”. Vem tänker inte för mycket? Nåja, häftet innehåller en massa listor och planer på hur jag ska göra för att bli bättre som idrottare. Jag har skrivit och funderat på allt från ekonomi, vardagsrutiner och träning, och jag har skrivit upp alla små detaljer. För det är så jag vill ha det. Organiserat och planerat. Ofta blir det tyvärr så att jag bestämmer mig för att jag ska ta itu med allting till hösten, vilket som är lika idiotiskt som nyårslöften. Får man en idé och kommer på något man vill förbättra, vad är det då för idé att skjuta upp det? Lika bra att börja på direkt och ta ett steg i taget istället för att skjuta upp det och sedan ta itu med en miljon saker samtidigt och sen tröttna efter ett par dagar. 

Nåväl, vissa saker är jag tvungen att skjuta upp, vissa grejer passar inte att träna mitt under tävlingssäsongen osv. Men något kan jag göra. Och efter förra söndagens lopp var jag så irriterad och motiverad att jag redan på måndagsförmiddagen var nere på sportplanen och jobbade med hindertekniken. Sedan var jag där igen på tisdan, onsdan och till och med två gånger på torsdan. Det är frustrerande att inte se framsteg direkt. Jag lider av total avsaknad av tålamod och jag gillar inte sådant som tar tid (så hur sjutton blev jag då uthållighetslöpare och placerade karriärens hvudmål till år 2016?). Men med tanke på att det tar en jäkla tid med den där tekniken så är det nog lika bra att jag har börjat på redan nu. Som sagt hinner det knappast bli bra redan i sommar, men om jag tränar flitigt så kanske jag i alla fall är lite bättre i slutet av sommaren! 

Vem vet, kanske är det skillnad redan på söndag. På söndag då jag tänker ta revansch från förra söndagen. Dessvärre tycks jag ha en jäkla otur med tävlingsväder i år och det utlovas 14 grader, regn, åska och vindar på 7m/s. Inte idealiskt att springa under 9.40 i. Men inte heller omöjligt. Med en världsrekordshållerskas (!) rygg att jaga är allt möjligt. 

Läs mera här: http://www.paavonurmisports.fi/en/paavo-nurmen-kisat/participants

Och håll tummarna!

Sandra

Ps. Ni som tänkte skriva kommentarer i stil med ”kul att du är på gång men är det verkligen bra att träna hinder varje dag? Det sliter ju nog en hel del att hoppa…” Don’t worry, den största delen av hinderträningen är steganpassningsträning med liggande häckar, dvs, jag behöver inte hoppa högre än 5cm, så ingen fara! 

Nu börjas det igen. Första hinderloppet är avklarat och lite här och därr, bland annat i min mailinkorg kommer det in kommentarer om hur dålig min hinderteknik är, att jag borde träna på den, och att jag springer snabbare med bättre teknik. För det första, jag vet. För det andra, ju flera kommentarer jag får, desto mer provocerad blir jag att springa dåligt med flit. Och det vinner ju ingen på. Jag idrottar för min egen skull och ingen annans.

Bild från gårdagens lopp som slutade med seger på 9.48. En tid jag är väldigt missnöjd med. Foto: HEIDI LEHIKOINEN

För er som inte känner till mig så bra som hinderlöpare så kan jag förklara lite. 

Jag började springa hinder då jag var 14 år. Orsaken var att det någon gång, då jag var junior och testade häcklöpning (vilket jag var för långsam för), konstaterades att jag tog mig väldigt bra över häckarna. Så häckteknik + uthållighet = hinder. 

Jag minns inte så mycket av mina första år som hinderlöpare, men jag tror att tekniken var hyfsad och att allt fungerade som det skulle. Efter ett par år fick jag problem med vattengraven och började landa jämfota. Då slutade jag att stiga på vattenhindret och började istället klippa det för att få till landningen bättre vilket lyckades. Så småningom fick jag mera problem med steganpassningen och jag började landa jämfota i vattengraven trots att jag klippte vattengraven. Tekniken över hindren har alltid varit bra. Inte perfekt, men bra. Problemen är steganpassning och vattengrav. Och just nu är det inte alls bra.

Med steganpassning menar jag hur pass bra jag är på att läsa avståndet till hindret och anpassa mina steg efter det. Om jag inte lyckas anpassa stegen i tid så är jag tvingen att trippa (springa med korta steg) vilket ofta både bromar farten och förstör löprytmen. Ifjol, eller om det var för två år sen, så tränade jag en del på detta och lärde mig slutligen att klippa hindren med båda benen. Innan det kunde jag bara klippa dem med höger ben före. Tyvärr så blev skillnaden ändå inte så stor.

Fram till förra året så tränade jag nästan aldrig hinder. Någon enstaka gång på sommaren.  Ifjol på våren började jag lägga in häckar på intervaller ett par gånger men sen fick jag problem med knäet (av en annan orsak dock) och fick skippa hoppandet. Förra säsongen bestämde jag mig dock för att göra något åt saken. Att jobba hela vintern med tekniken. Men så skadade jag mig på hösten och sen blev jag sjuk. Då jag väl började springa igen så vågade jag inte belasta benen desto mera med att börja hoppa. Dessutom har jag inte möjlighet att springa häckintervaller inomhus i Sverige. Det kan endast de finska långa banorna hjälpa mig med. Så jag har inte alls tränat teknik det senaste året och därför har jag heller inte gjort framsteg teknikmäsigt.

Besviken över gårdagens lopp. Foto: HEIDI LEHIKOINEN.

Det är många tv-tittare som lider av att se min usla hinderlöpning, men tro mig, det är jag som lider mest. Jag kan knappt se på mina egna lopp i efterhan för jag skäms så otroligt över hur det ser ut. Den enda tröst jag har är att afrikanerna är väldigt mycket sämre teknikmässigt, men ändå presterar bättre tider. 

Igår tävlade jag och redan idag har jag varit och tränat hinder. Motivationen är hög. Nästa sommar måste jag har gjort tekniska framsteg för så här kan det inte se ut. Jag kommer att göra vad jag kan för att bli bättre under den här sommaren också men tyvärr är det här med steganpassning något som troligen måste nötas in under en längre tid.

Angående vattenhindret så funkar det bättre för mig att klippa det än att stiga på det. Ja, det ser jävligt ut men om jag stiger på hindret så ser det, tro det eller ej, ännu värre ut. 

Hela idén med hinderlöpning försvinner lite då man inte kan springa hinder, och just nu tycker jag inte att det är speciellt kul. Jag vet att jag inte gör det bra och jag blir ständigt påmind om att jag måste bli bättre. Det är trist men det är också helt sant.

Jag springer hinder av den orsaken att jag tycker att det är roligt. Det motiverar mig mycket mera än enformiga slätlopp. Och jag har trots allt en helt okej teknik över hindren. Dessutom känns det tryggt att jag kan springa hyfsade tider trots att steganpassningen ser ut som det gör. Om jag får till allting så kommer det att gå undan. Det betvivlar jag inte en sekund på.

Och det är det som är det sköna med min träning och form just nu. Det är så mycket som inte är bra, så mycket som kan bli så mycket bättre, att mitt utvecklingspotential känns enormt. Och med det utgångsläge jag har nu så ser det lovande ut. 

Det motiverar mig. 

Jag kanske inte kommer att springa vackert och idealiskt i sommar, men det får ni leva med. Resultaten kan ändå bli bra. Jag idrottar för min egen skull och jag vill ständigt utvecklas och nå nya mål. Med mina medmänniskors stöd och uppmuntran kommer jag också att lyckas. Jag vet vad jag gör fel, ni behöver inte påpeka. Det stjälper mera än hjälper. Jag vet att de flesta vill väl, men jag har sprungit i 19 år, hinder i 10. Jag är ingen ung nybörjare längre. Jag vet vad jag håller med. Och framför allt har jag en tränare som känner mig och vet hur jag fungerar som idrottare.

Hoppas det här inlägget gav några svar.

Tack för att ni bryr er!

Sandra

10.14,02 – Stadionrekord

10.07,95 – Finskt årsbästa

9.48 – B-kvalgräns till VM

9.43,38 – Personbästatiden som jag är djupt missnöjd med

9.43 – A-kvalgräns till VM

9.40,28 – Det finska rekordet jag har jagat sedan 2009 utan framsteg

9.33,19 – Nordiskt rekord

9.32,13 – Europeiskt årsbästa

9.13,75 – Världsårsbästa

9.00 – Drömgränsen

8.58,81 – Världsrekord

Har jag sagt att jag älskar siffror och statistik? 

Man ska ju inte lägga press på sig själv innan lopp och så men att jag springer under 9.43 kräver jag av mig själv. Jag har också en känsla av att jag är djupt besviken om jag inte grejar det där omöjliga finska rekordet. 9.40 är faktiskt inte så snabbt, det är långsammare än 3.13/km. I år vill jag springa vettiga tider. Och inga lopp över 10 min. 

Om vi ska vara lite realistiska (pessimistiska) här emellan och skriva en lista på vad som talar emot att jag klarar den här målsättningen då:

1) Mina ben har varit riktigt slitna i en vecka nu. (Vilket har lett till att jag har sprungit extra sakta vilket har lett till att det har blivit ännu tyngre vilket har lett till att jag igår tröttnade och bara sprang och plötsligt var jag upp i ett tempo kring 4min/km och benen rullade på utan minsta ansträngning. Jag ska aldrig mera springa långsamt. (Och denhär punkten kan vi nästan skippa då?))

2) Igår hoppade jag för första gången över hinder och häckar sedan augusti (detta för att jag var skadad och sjuk i vintras och inte vågade börja hoppa direkt jag kunde springa och då sverige inte har några långa banor inomhus kunde jag inte heller springa häckintervaller så länge det var kallt ute och under lägren kände jag att det var viktigare att satsa på kvalitetsträning än hinderteknik eftersom jag hade missat så många träningsmånader. Jag har planerat in flera hoppass här i Sverige men många löparbanor har sina häckar och hinder inlåsta. Så att så.) Träningen gick inte direkt bra, men inte heller sämre än vanligt. Dvs. halvdåligt.

3) Motståndet är väldigt osäkert. Även om två ukraniskor har PB på 9.38 och 9.44 så behöver det inte betyda att de håller det tempot. Tyvärr har såna fina statistiktider ofta betytt att direkt de kommer till Finland så går loppet en halv minut långsammare och i såfall har jag inte mycket hjälp av dem. Men jag hoppas på det bästa. Är dock beredd på att jag får dra hela allting själv.

4) Jag har inte min tränare på plats. Hans varvtidsropning brukar få mig att klara vad som helst. (Där emot finns det nog andra tränare där och någon hjälper säkert mig om jag frågar snällt).

5) Jag flyttar hem imorgon så det blir en kort natt och en lång resedag med dåliga rutiner dan innan.

6) Det är årets första hinderlopp och jag har aldrig gjort en bra hinderdebut förr.

Och vad talar för att jag ska lyckas då?

1) Jag är i jäkligt bra form och tror på mig själv. Ingenting känns omöjligt just nu.

Sandra

PS. Tävlingarna kommer att livesändas på tv. Vet dock inte vilken kanal eller om det är möjligt att se i Sverige. Mera om tävlingarna kan man läsa här (på finska och engelska): http://joensuugames.com/

Man kan ju alltid hoppas på det. Att det där med åldern för något bra med sig ännu och att det är många år kvar innan det börjar gå utför. Just nu tror och hoppas jag att jag är 24 år snabbare än då jag föddes en tråkig eftermiddag den 4 juni 1989. Idag firar jag med två lätta pass och en hel del rosa bakverk. 

Och då jag ser den här bilden från förr i tiden så hoppas jag att jag har blivit lite mera intelligent också. Jag har åtminstone slutat med att gå runt med sniglar i koppel.

Min tid i Stockholm närmar sig sitt slut. I helgen flyttar jag tillbaka till Finland. Jag har fått frågan om hur det känns flera gånger och svaret är enkelt; kul att komma hem, trist att åka härifrån. Allt har sina för- och nackdelar. Jag vet, ett svar kan inte bli tråkigare än så men nu råkade sanningen vara lika tråkig som den dagen jag föddes. Lite sådär halvmulen. 

Hemflytten börjar med tävling. Jag sticker direkt iväg till östra Finland och Joensuu för att årsdebutera på paradsträckan. Det är hinderlöpning som gäller och trots att det är min första tävling och att jag inte hoppat över en enda häck eller ett enda hinder (mera om det i ett annat inlägg) sedan FM i augusti ifjol så är målen skyhöga. Jag tänker inte säga exakt vilka tider som rör sig i mitt huvud men jag kan säga så mycket som att om jag inte klarar A-gränsen till VM, 9.43 (9.43 är också mitt pers), så blir jag riktigt besviken. Oavsett om det blåser orkan, regnar håriga månster och vattengraven har frusit till is. Det ska gå.

Träningarna går bra. Benen är dock lite slitna ännu efter förra torsdagens superpass. Inte sådär så att jag har problem med att springa mina pass på de planerade tiderna utan mera så att benen gråter en skvätt i uppförsbackarna. Jag har förälskat mig i skogarna bakom Hammarbybacken och kring Hellasgården och det är lite av ett problem. Jag springer nämligen allra helst på de smala, kruviga, kuperade skogsstigarna med rötter, stenar och leriga gropar överallt, vilket leder till att benen blir slitna av att klättra över klippor, fotlederna som är väldigt överrörliga från förr slår nästan knut på sig själva då jag trampar snett konstant och mitt normala distanstempo kring 4.30 varierar mellan 5.00 och 7.00. Inte alls idealiskt och inte alls sådär återhämtande som benen vill. Men det är ju så förbannat roligt. Tur för kroppen att jag flyttar hem om några dagar. 

Och så att ni ska slippa undra så har jag skrivit svar utan frågor åt er här:

1) Jag vet inte vad jag ska göra i höst. Kanske Vasa, kanske Stockholm. Det beror på hur det löser sig med jobb, boende, sponsorer och liknande. Lyckas jag inte med någon av dem så blir det besvärligt. (Den här punkten kan ni copypastea och göra flygblad av, tack tack)

2) Sambon och jag pendlar lite i sommar, vi ser inte det här med att bo i olika land som ett problem. Det löser sig.

3) Jag kommer mestadels att tävla i Finland i sommar men troligen också Irland, Ryssland, Sverige och Frankrike. Jag representerar Finland och det kommer jag att göra under hela min aktiva tid. (Jag är inte mutbar på den punkten). Jag räknar givetvis med att alla mina läsare hejar på Finland på Finnkampen på Stockholms stadion på hösten sen. (Observera hur många ”på” jag fick in på samma rad. Imponerande.)

4) Jag kommer att fortsätta blogga här, även om jag byter land. Risken finns ju att jag råkar slänga in lite finska ord ibland, mutta ei se haittaa. On vaan hyvää jos tekin saatte oppia vähän suomea. 

5) Angående punkt 4. Jag är alltså inte tvåspråkig. Jag kan inte flytande finska. Jag kan bara lite. 

Jo, typ så. 

Nu ska jag gå och baka någonting knallrosa. 

Sandra

”Vad tycker du att är jobbigare, Stockholm marathon eller Lidingöloppet?”

”Men marathon är alltså din huvuddistans?”

Efter dendär Lidingöloppssegern så tror halva Sverige att jag är långlöpare och satsar på marathon. Eller åtminstone på millopp. Men icke. Jag har aldrig sprungit ett marathon och jag kommer aldrig att satsa på att bli riktigt bra på marathon. Så enkelt är det. 

Men visst lockar det. Inte att springa marathon, utan att springa Stockholm marathon. Min fina mamma brukar springa. Ett drygt tiotal gånger har vi suttit hemma och hejat på henne framför tv:n. Min fina mamma har också, efter att ha jagat fyratimmarsgränsen i flera år, lyckats med att komma i mål på tiden 4 timmar och 1 sekund. Det är rätt skickligt. (Men något år senare grejade hon gränsen, med marginal!) Att sitta framför tv:n och heja är ganska trevligt, man missar inget. Fast man blir ju rätt taggad på att springa själv. Det ser så förbannat kul ut. Speciellt ifjol. Då sprang inte mamma. Men ändå, tänk känslan efter att ha tagit sig igenom det där loppet. Alltså inte den fysiska känslan för den hade nog gett upp, men mentalt. Wow.

Imorgon springer tyvärr inte mamma. Och inte jag heller. Men i år kommer jag åtminstone att vara på plats, och det är ju ändå inte brist på folk att heja på. Sambon springer, farbrodern springer, träningskompisen springer, grannen springer, alla bekanta twittrare springer, adeptens fru springer, mina bloggrannar här springer och alla andra springer. Förutom jag då. Men man kan inte få allt. 

Och jag ser ändå massor framemot morgondagen. Löparglädjen, folkfesten, stämningen, kämparglöden och tröttheten. Oj vad jag ska njuta. Och om jag ska springa kors och tvärs och heja på alla hela dagen imorgon så lär jag åtminstone få ihop ett halvmarathon eller så.

Det blir kul. Och någon gång ska jag själv springa. Kanske år 2017. Och då ska det gå under 2.45. I marathondebuten. Svårare än så är det inte! Det märks väl inte på mig att jag aldrig sprungit en mara?

Så ska jag avsluta inlägget med att säga att allt är bra. Senaste veckan har jag hunnit med en hyfsad snabbdistans, ett banpass fyllt av skoskav och skolbarn, ett långpass i skogen i ösregnet och ett jäkligt hårt banpass på sollentunavallen. Plus en massa kilometrar däremellan. 

Löpning.

Så jäkla härligt.

Ibland.

Sandra