Motgångar.
Förra veckan började inte så bra. Jag har visserligen varit småförkyld och halvseg i benen de senaste veckorna men ändå på något vis lyckats genomföra mina träningar. Men i onsdags då jag skulle köra en lättare variation av mitt favoritpass, ett pass där jag trodde att utmaningen skulle vara att inte springa för snabbt, så märkte jag att någonting var väldigt fel. Jag fick slita väldigt mycket och ändå orkade jag inte hålla det planerade tempot. Jag insåg att det var bäst att bryta.
Samma eftermiddag var jag på massage. Hade inte varit på ordentlig massage sedan mars och innan det i augusti (p.g.a. att jag var sjuk och skadad och ändå inte sprang). Med andra ord var mina ben i stort behov av en genomgång. Massören suckade lite och sa att det inte var konstigt om det gick segt med sådär spända muskler och jag blev lättad. Kanske det bara var därför det gick så segt.
Banpasset dan efter gick bra. Det var inte speciellt hårt men steget rullade på rätt bra och jag var nöjd. Jag försökte ignorera det faktum att jag fortfarande var seg på distanspassen och att jag flåsade ovanligt mycket då jag sprang i långt tempo.
Sen blev det dags för tävling. Tävlingen då jag äntligen skulle få ordentlig draghjälp och äntligen skulle springa finskt rekord. Jag ignorerade det faktum att både passet kvällen innan och uppvärmningen innan loppet kändes sega. Man startar inte ett lopp med inställningen att misslyckas.
Men misslyckades, det gjorde jag. Riktigt ordentligt. Det fanns noll energi i kroppen redan från start. Jag kände inte att jag blev trött under loppet, utan det fanns helt enkelt ingenting att ta av. Jag tog mig i mål av ren princip, det är mot alla mina regler att bryta ett lopp så längre kroppen är hel. Besvikelsen var enorm.
Det var precis samma sak förra sommaren (och sommaren 2010). Hela juni var benen oförklarligt kraftlösa, och det gick alltid mycket bättre att springa då det regnade. Min näsa har runnit konstant då jag varit utomhus de senaste månaderna och halsen krånglar efter varje pass. Jag har huvudvärk och är trött fast jag sover normalt. Så jag ser bara en enda logisk förklaring, nämligen pollenallergi! Enligt pollenprognoserna var Åbo ungefär proppfullt med gräspollen igår så det skulle också förklara en hel del.
Jag känner mig väldigt uppgiven just nu. Efter alla problem är jag äntligen i superform och så blir det så här. Det enda jag kan göra just nu är att käka receptfria mediciner och ta ett blodprov.
Planerna är att jag ska dubblera i Lag-EM i Dublin nästa helg men som det ser ut nu så lockar det inte att starta alls. Det känns mest som att jag sprungit rakt in i en vägg och inte vet vart jag ska ta vägen.
Jag är så himla besviken.
Sandra
Ps. Hinderträningen däremot hade gett resultat. Steganpassningen var bättre än nånsin, näst intill perfekt. Däremot var vattengraven rekorddålig. Jag har fått så mycket kritik att jag var så inställd på att misslyckas att jag blev rädd och fick panik och visste inte hur jag skulle ta mig över. Total flopp. Så det kan gå.