Tjugofyra år snabbare
Man kan ju alltid hoppas på det. Att det där med åldern för något bra med sig ännu och att det är många år kvar innan det börjar gå utför. Just nu tror och hoppas jag att jag är 24 år snabbare än då jag föddes en tråkig eftermiddag den 4 juni 1989. Idag firar jag med två lätta pass och en hel del rosa bakverk.
Och då jag ser den här bilden från förr i tiden så hoppas jag att jag har blivit lite mera intelligent också. Jag har åtminstone slutat med att gå runt med sniglar i koppel.
Min tid i Stockholm närmar sig sitt slut. I helgen flyttar jag tillbaka till Finland. Jag har fått frågan om hur det känns flera gånger och svaret är enkelt; kul att komma hem, trist att åka härifrån. Allt har sina för- och nackdelar. Jag vet, ett svar kan inte bli tråkigare än så men nu råkade sanningen vara lika tråkig som den dagen jag föddes. Lite sådär halvmulen.
Hemflytten börjar med tävling. Jag sticker direkt iväg till östra Finland och Joensuu för att årsdebutera på paradsträckan. Det är hinderlöpning som gäller och trots att det är min första tävling och att jag inte hoppat över en enda häck eller ett enda hinder (mera om det i ett annat inlägg) sedan FM i augusti ifjol så är målen skyhöga. Jag tänker inte säga exakt vilka tider som rör sig i mitt huvud men jag kan säga så mycket som att om jag inte klarar A-gränsen till VM, 9.43 (9.43 är också mitt pers), så blir jag riktigt besviken. Oavsett om det blåser orkan, regnar håriga månster och vattengraven har frusit till is. Det ska gå.
Träningarna går bra. Benen är dock lite slitna ännu efter förra torsdagens superpass. Inte sådär så att jag har problem med att springa mina pass på de planerade tiderna utan mera så att benen gråter en skvätt i uppförsbackarna. Jag har förälskat mig i skogarna bakom Hammarbybacken och kring Hellasgården och det är lite av ett problem. Jag springer nämligen allra helst på de smala, kruviga, kuperade skogsstigarna med rötter, stenar och leriga gropar överallt, vilket leder till att benen blir slitna av att klättra över klippor, fotlederna som är väldigt överrörliga från förr slår nästan knut på sig själva då jag trampar snett konstant och mitt normala distanstempo kring 4.30 varierar mellan 5.00 och 7.00. Inte alls idealiskt och inte alls sådär återhämtande som benen vill. Men det är ju så förbannat roligt. Tur för kroppen att jag flyttar hem om några dagar.
Och så att ni ska slippa undra så har jag skrivit svar utan frågor åt er här:
1) Jag vet inte vad jag ska göra i höst. Kanske Vasa, kanske Stockholm. Det beror på hur det löser sig med jobb, boende, sponsorer och liknande. Lyckas jag inte med någon av dem så blir det besvärligt. (Den här punkten kan ni copypastea och göra flygblad av, tack tack)
2) Sambon och jag pendlar lite i sommar, vi ser inte det här med att bo i olika land som ett problem. Det löser sig.
3) Jag kommer mestadels att tävla i Finland i sommar men troligen också Irland, Ryssland, Sverige och Frankrike. Jag representerar Finland och det kommer jag att göra under hela min aktiva tid. (Jag är inte mutbar på den punkten). Jag räknar givetvis med att alla mina läsare hejar på Finland på Finnkampen på Stockholms stadion på hösten sen. (Observera hur många ”på” jag fick in på samma rad. Imponerande.)
4) Jag kommer att fortsätta blogga här, även om jag byter land. Risken finns ju att jag råkar slänga in lite finska ord ibland, mutta ei se haittaa. On vaan hyvää jos tekin saatte oppia vähän suomea.
5) Angående punkt 4. Jag är alltså inte tvåspråkig. Jag kan inte flytande finska. Jag kan bara lite.
Jo, typ så.
Nu ska jag gå och baka någonting knallrosa.
Sandra
Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in