Säsongsöppning, böner och genomdränkta skor.


I går på förmiddagen åkte jag till ett av mina många hem, Arlanda. Som vanligt kom jag dit för tidigt men hade turen att få göra en intervju/undersökning med en gubbe som ville veta precis allt om vad jag gjorde på Arlanda. Jag svarade så jäkligt jag kunde och jag tror att han ångrade att han över huvudtaget hade sagt hej åt mig. Men jag fick i alla fall tiden att gå.

Väl framme i Oslo så hoppade jag in i en bil med två norska killar och en chaffis. Jag hade glömt hur svår norskan var och killen brevid mig pratade så mycket att jag till sist inte grejade mera utan var tvungen att ta en mental paus och ringa morsan. Den norska killen var inte otrevlig eller så, det var mest jag som kände mig dålig då jag fick fråga ”va??” minst två gånger per mening.

Chaffisen släppte av oss vid idrottshallen brevid sportplanen. Jag fattade noll. Ska vi sova i en idrottshall? Dum som jag är så lät jag bli att fråga och först då jag kom in i det tomma omklädningsrummet fattade jag att något var fel. Där fanns inga sängar! Jag tog ett snack med chaffisen som lyckligtvis var kvar och han sa att det var ett missförstånd. Givetvis skulle jag till hotellet.

En halvtimme senare var jag framme och receptionisten suckade över att behöva anstränga sig 1 min för att jag skulle få checka in. Jag bodde tillsammans med en tjej som representerar Nederländerna. Hon verkade snäll men vi pratade inte desto mera. Istället käkade jag min lunch (hade missat riktigt lunchen då jag kom så sent till hotellet), yoghurt och äpple och hon tittade frågande på mig och frågade ”breakfast?”. Jag suckade inombords och svarade ”yeah!” och fick en konstig blick. Sen sov hon och jag kollade film.

Då jag skulle gå in på toaletten för att fixa frisyren och dränka mig i liniment innan vi skulle åka till stadion så frågade tjejen mig något. Jag uppfattade inte exakt vad men det var någonting om ifall hon fick använda golvutrymmet brevid min säng och det var klart hon fick. Då jag väl hade fixat klart min tävlingsfrilla och kom ut i rummet blev jag lite förvånad. För där satt tjejen på knä på en sjal, med klänning och en annan sjal på huvudet och mumlade och bugade mot Mecka. Det är väl egentligen inga konstigheter med det men jag var inte riktigt beredd på det och har liksom aldrig upplevt det så där nära. Jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig så jag plockade snabbt ihop mina grejer, flyttade mig till andra sidan om rummet och försökte se ut som att jag var jättevan vid situationen och själv just varit inne på toan och bett mina egna böner.

Efter lite krånglande kom vi oss i väg till stadion. Om man nu får kalla en sportplan med 6 löparbanor och en minimal läktare för stadion. Det hade ju utlovats ösregn men lyckligtvis hade det slutat. Och ersatts av hårda vindar. Jag skippade direkt alla mina taktikplaner. Det kändes onödigt att dra några extra metrar i de där vindarna. Nä, idag skulle det jagas ryggar.

Benen kändes galet bra innan loppet men inte huvudet. Eftersom jag inte tävlat sedan finnkampen i höstas så kände jag mig väldigt obekväm. Jag kände mest att jag måste vinna över den och den och jag måste visa att jag är i form och springa en bra tid, vilket kändes mer eller mindre omöjligt med tanke på vädret och jag måste måste måste en himla massa annan. Det är aldrig kul då man känner så. Jag ville bara att allt skulle vara förbi. Vad fasiken hade hänt med hon där Sandra som alltid står och flinar på startstrecket?

Starten gick och jag fick en bra position efter haren och norska Karoline Bjerkeli Grovdal (grymt duktig löpare, sprang ca 9.30 på hinder som 17åring och har många junior-EM-medaljer och sprang bl.a. 31.30 (!) på 10.000m ifjol) och höll mig tätt i rygg. Efter 300m hände något roligt. Himlen bara öppnade sig och det hällde ner vatten. Jäklar vad det började regna. Men det var bara att köra på. Första kilometern gick på 3.00-3.01 nånting och steget kändes så jäkla bra. Holländskan (tjejen jag bor med alltså) gick om mig och la sig bakom Karoline och haren hoppade av i jakt på morötter eller regnskydd… eller något. Ett par gånger tappade jag någon meter till toppduon men för en gångs skull lät jag bli att fega, och tog istället i lite extra och jagade ikapp dem igen.

Loppet kändes ojämnt och motvindsrakorna gick förvånansvärt långsamt. Vindarna kändes inte så jäkliga tyckte jag. Men samtidigt så hade jag en rygg framför mig också. Då det var ca två varv kvar, eller om det var ett, så stack holländskan iväg och jag försökte inte ens svara. Karoline var fortfarande mellan oss och jag höll hennes rygg i stället. Jag visste att jag spurtslår henne vid behov. Så efter 2900m tackade jag för ryggen och pressade på och kom i mål 2 sekunder före henne. Holländskan kom i mål på 8.57 (bönerna blev hörda) och min tid blev 9.04,75.

Bra lopp, bra taktik, bra känsla och bra resultat med tanke på väder, träningsbakgrund och att det var första loppet.

Nöjd med prestationen? Ja, det tror jag väl att jag är. Men bättre kommer det att bli.

Härmed förklarar jag säsong 2013 öppnad!

Sandra

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

3000m i ösregn


För det första vill jag be om ursäkt. Mina fantasiska bloggläsare har skrivit kommentarer om att de gillar att jag är ärlig och lite bitter men att jag skriver lite för sällan. Men jag tror faktiskt ändå inte att de ville ha två supersura inlägg på två dagar. Förlåt för det, jag har lugnat ner mig nu. Men jag var åtminstone ärlig.

Som jag redan skrev gick mitt sista hårda pass inför morgondagens tävling åt skogen. Det var i lördags och jag var taggad till tusen. Passet var hårt men långt ifrån omöjligt. Även om det var onödigt kallt och blåsigt så blev jag ändå glad då jag insåg att det var sidvind på rakorna, dvs endast drygt 50m medvind, men inte mera motvind än så heller. Och tusingarna gick fint, lätt och någon sekund för snabbt. Men sen var det slut på det roliga. På bara någon minut blåste det upp och nu tog sidvinden på så mycket att det var mer eller mindre motvind 350m per varv. Tack och hej lyckade träning. Men jag hade sett framemot passet för mycket för att vara smart så jag försökte ändå hålla de planerade tiderna, istället för att anpassa mig efter vädret. Resultatet blev rätt bra tider men en död kropp. Jag gav allt jag hade de sista intervallerna och sen började benen gråta. Redan på det lätta kvällspasset efteråt kände jag att benen var riktigt trötta.

Men ibland lär jag mig faktiskt av mina misstag. Söndagens pass körde jag helt och hållet på känsla. Det skulle vara ett återhämtningspass och på återhämtningspass ska klockan ignoreras. Gårdagens två pass körde jag också riktigt lätt men benen kändes fortfarande sega. De avslutande lätta 10x100m igår blev inte lättare av den hårda motvinden heller. (Nejdå, jag är inte alls bitter på att ni har högsommar hemma i Nykarleby). 

Dagen innan tävling brukar jag i vanliga fall köra ett kvällspass. Några uppvärmningskilometrar och sen tre eller fyra intervaller av olika längd, helst på bana med spikskor. Idag körde jag istället ett förmiddagspass. Jag vaknade som vanligt i morse, småseg med täppt näsa och huvud, så som det har varit i fem veckor nu. Kroppen vaknar inte till liv och min vätskeupptagningsförmåga är ickeexisterande (Tar gärna emot tips angående det problemet för det börjar bli lite besvärligt. De tre alternativ jag har nu är 1) sluta dricka (och inte orka träna alls), 2) dra på mig en blöja innan träningen (skulle inte vara snyggt under tightsen) eller 3) bli man (känns lite väl komplicerat)). Jag körde ett riktigt kort distanspass, kissnödig och med segt huvud. Men då jag riktigt började känna efter så var benen faktiskt riktigt pigga. Det krävde fyra lätta pass men det var det värt. Och stegringsloppen efteråt gick galet bra. Den löpkänslan, den tar jag med mig till imorgon. Att det har gått segt några dagar ignorerar jag, det har ingen betydelse, det bryr sig inte kroppen om imorgon, såvida jag inte låter den göra det. Jag känner min kropp. Det kommer att bli skitbra!

Norge, ösregn och 20 löpare. 3000m. 

Jag vill gärna inleda min säsong med ett fint resultat. Mitt utomhuspers ligger på klena 9.20 medan inomhusperset från 2012 är 8.59. Men det utlovas ösregn och ösregn är svårt. Skönt men svårt. Men det är inget jag kan påverka. Jag kan bara springa snabbare än alla andra. Och det borde inte vara så svårt. Regn och dåligt väder är av någon anledning alltid värre för mina konkurrenter än för mig.

Nu är det vila resten av dagen och så flyger jag till Oslo imorgon på förmiddagen. Loppet går 20.00 på kvällen och information hittar ni här: http://www.friidrett.no/hyundai/brandbu/Sider/Brandbu.aspx

Uppladdningen inför tävlingen har inte riktigt sett ut som vanligt. Men jag tror på det. Jag tror på att våga ändra rutiner. 

Jag är redo.

Hej säsong 2013!

Sandra


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Dagen efter


1) Jag hade ett hårt banpass igår. Det tycks finnas förvånansvärt dåliga löparbanor i Stockholm. Finns det över huvudtaget bra banor förutom på stadion? Körde på Kärrtorp igår och de banorna var både söndriga, lappade och stenhårda. Det spelar egentligen inte så stor roll, hårda banor är sköna. Men ibland är nya, fina banor roligare. Gårdagens pass förstördes av svinhårda sidvindar och en krasch med en fotboll. 2x1000m + 2x800m + 2x600m. Tiderna var ok men känslan precis allt annat. Missnöjd.

2) Fick äran att se Fin-Swe matchen i Globen. Happ. Första perioden var ju kul. Sen var jag bitter över orättvisan. Finland var ju inte ens dåliga. Och Sveriges mål kom i powerplay eller tomt mål. Så jäkla onödigt, sånt hade man ju kunnat förhindra. Varför fick inte jag vara med? Lite antiklimax att sitta i Globen och inte få uppleva ett enda finskt mål. Missnöjd.

3) Kollade lite på Eurovisionen på kvällen trots att jag inte är så intresserad. Jag höll inte på Finland för jag tyckte inte att de var bäst. Dock mycket bättre än vi brukade vara. Och mycket bättre än andra bidrag. Dock hamnade vi som vanligt typ längst ner på listan bara för att vi är Finland. Trist.  Sen blev jag väldigt upprörd över svenska kommentatorernas kommentar ”åh en ynklig 4p från Finland”. De glömde visst att svenskarna gav oss 0p. Missnöjd. 

Men det matcher och tävlingar som ägde rum igår kunde jag knappast påverka. Istället har jag en säsong framför mig. Och där har jag själv möjligheten att representera mitt land och se till att vinna över de länder jag vill. 

Ni svenskar som jag känner, jag tycker om er! Och säkert många jag inte känner också. Och det finns mycket bra här i landet. Men ibland blir jag lite trött och saknar mitt Finland.

Dagens hockey dissar jag. Bronsmatch? Vad är det roliga i tävlingar som inte går att vinna? Och finalen.. förlåt men.. Heja Schweiz! 

Men nu är det dags att sluta vara bitter och springa lite istället. Jag har ändå en säsong som börjar om tre dagar!

Har jag några läsare kvar nu?

Tack och förlåt.

Sandra


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

På grund av säkerhetsskäl


Idag ska jag köra ett hårt banpass men jag har insett att jag inte kan blogga om det. Idag händer nämligen större och viktigare saker.

Semifinal i Hockey-VM. Finland – Sverige. 

Hockey, den enda sport som är rolig att kolla på. Roligare än friidrott. Roligare än allt annat. För mig får det gärna gå bra för Sverige. Såvida det går bättre för Finland. 

Spänningen mellan mig och sambon är spänd idag. Nervositeten är hög och Aftonbladet är rekordjobbigt. Och jag vet inte hur jag ska greja att kolla matchen med svenska kommentatorer. Jag klarar inte av dem. Allt Sverige gör är bra och allt Finland gör är dåligt och om Sverige förlorar så beror det ju givetvis bara på att han, vad fasiken han nu hette, inte får vara med. Som om det inte vore hans eget fel…

Ni ser, jag är upprörd redan. Jag ska inte blogga idag. Jag vill inte förlora alla mina läsare.

Men.. HEJA FINLAND!

Tärkeintä ei ole voitto, vaan se että Ruotsi häviää.

Sandra


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Bandebut


Igår körde jag mitt första banpass utomhus i Norden i år. Jag hade sett fram emot att för första gången nånsin testa på stadions banor men fick kvällen innan höra att de håller på att ställa till inför nån konsert. (Och än en gång blir jag skitsur över att löparbanor aldrig får vara löparbanor utan istället måste samsas med fotbollsspelare (som har hundra andra ställen att träna på) och musikevenemang och annat onödigt). Nåväl, jag kan knappast ringa dit och säga ”Ni får inte ha en konsert, jag vill träna, vet ni inte vem jag är!?”. Det funkar inte ens om man är Bolt. Och jag är väldigt oBolt.

Nåväl jag sprang till Enskede IP istället. Hade liksom glömt att jag är i Stockholm och trodde att en sån sportplan, en bit utanför centrum, skulle vara helt tom och öde en onsdagskväll. Det var också vad jag hade hoppats på. Men då möts man av juniorer, killar som övar starter åt fel håll på de fyra innersta banorna, tjejer som hoppar över häckar och går på alla banor, fotbollsspelare, hårda vindar och gräsmattor som inte får beträdas. Jag kände hysterin börja bubbla inom mig. Folk som är i vägen på löparbanor är mina fiender. Åtminstone de som joggar många i bredd på innerbanorna eller går/står mitt på banan mellan sina intervaller. De som springer kan man samsas med!

Det blev en hel del djupa andetag igår och sen bestämde jag mig för att dra på mig spikskorna och bara köra. Allt för att slippa hem igen. 2x8x200m stod på programmet och  det var en ganska typisk ”jaha”-träning. En sån träning som är för kort för att man ska kunna säga hur det kändes eller om tiderna var bra. En sån träning som man bara ska genomföra, helst ungefär på de tider som coachen lagt upp och sen skriver man in passet som en liten prydnad i träningsdagboken. 

Det blåste rätt hårt men jag höll samma tempo i motvind och medvind. Den första intervallen (i medvind dessutom) kändes för jävlig och den gick också långsammast av alla. Sen tog jag i lite och då gick det lite bättre. Jag kapade mina pauser för att det var tråkigt att stå stilla och jag märkte att jag var precis lika pigg varje gång jag startade en ny intervall. De två sista fick jag köra lite hårdare så jag tänkte att under 32s blir bra, och stack iväg på 30.2. Inför den sista frågade jag Magnus (som för övrigt har startat en egen löparblogg HÄR) om han trodde att jag kunde köra den sista tvåhundringen, i motvind, under 30 sekunder. Nej, sa han och jag gav honom en riktigt kaxig blick och sprang den på 29.6.

Med saldot 16 tvåhundringar och en inbjudan till Hammarby IF sprang vi hem och jag ringde och diskuterade tider med coachen och konstaterade att det egentligen blev ett jäkligt bra pass. ”Jaha”-passet blev nästan ett ”Hoppsan”-pass. Inte illa. 

Nu ska jag bege mig ut på ett lätt distanspass. Jag gillar inte att springa sakta. Som tävlingslöpare i ett löparhysteriskt Stockholm vill man springa snabbt. Annars känns det som att man är en i mängden. Och det är inte riktigt det jag vill med min löpning. Men ibland kanske jag bara ska sluta tänka och vara lite smart istället. Såvida ingen springer förbi mig. Nöden har ingen lag.

På lördag blir det ett riktigt hårt banpass och på onsdag inleds bansäsongen. 3000m i Oslo. Riktigt spännande.

Förlåt för att jag låter bitter då jag är glad. Men man kan faktiskt inte skriva glatt om något som 200-metersintervaller, det blir liksom fel. Distanspass skriver man glatt om!

Sandra


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Terräng-FM


Benen kändes inte alls pigga igår på morgonen då jag stack ut för att värma upp och springa ett par stegringslopp. Istället fick jag ont i högra vristen, sen högra knät och slutligen vänstra vristen. Det gjorde onödigt ont men jag fattade ju att det enbart var min kropp som ville utmana mitt huvud, så jag ignorerade känningarna och så försvann de. På uppvärmningen före loppet kändes det inte heller så bra (men det gör det visserligen aldrig.) men då jag sprang mina stegringslopp så började kroppen piggna till. Efter att ha befunnit sig ett par timmar på tävlingsplatsen så hade också den där välbekanta tävlingskänslan dykt upp i magen. Det var onödigt att fundera längre, det var bara att ge sig ut och se vad benen hade att erbjuda.

Vädret var lite taskigt. Det började blåsa ordentligt lagom tills vi skulle starta. Inte för att vindar stör så mycket (förutom på upploppsrakan, jäklar vad det var hård motvind där!), det var bara onödigt med kyla. Men jag tänker inte klaga, det har hänt minst två gånger att det har börjat hagla då jag stått på startlinjen till terräng-FM.

Banan var 2km lång och skulle löpas 3 varv. Underlaget var ojämnt gräs, djupt sågspån, grus och löparbanor. Det var några besvärliga 90-graderssvängar och u-svängar, och två lagom jobbiga backar per varv. En riktigt rolig terrängbana faktiskt. Man fick hålla fullt fokus för att inte stiga snett.

Jag hade inte bestämt mig för nån speciell taktik innan loppet utan tänkte att jag startar, ser hur kroppen känns och hur loppet utvecklar sig. Det blev mest så att jag stack iväg i eget tempo, fick en duktig triathlet i ryggen (triathleter kan det här med löpning), hon hängde på ungefär 1km till första backen där jag fick upp en lucka. Sen körde jag bara mitt eget race. Jag höll ett högt tempo men inte hårdare än att det kändes bekvämt och jag försökte att utnyttja backarna ordentligt för att dra upp en riktigt stor lucka till de andra. I och med att jag ganska snabbt fick upp ett relativt tryggt avstånd till de övriga så kunde jag springa väldigt avslappnat och fokusera på min egen löpning. Tänk om alla tävlingar skulle kännas sådär kontrollerade! 

Första kilometern. Foto: Heidi Pappila.

Jag kom imål på tiden 19.44, fyrtiotre sekunder före tvåan, nöjd och lite överraskad. Det där var nog ett formbesked som hette duga. Ett par mängdveckor till och några banpass för att få upp farten behövs ännu. Men nu vet jag att det finns kapacitet att springa de tider jag vill i sommar. Jag måste bara lära mig att våga! 

Här finns resultat: http://online.resultservice.fi/tulokset/fi/2013_smmaasto/n/tilanne/1/0/ (nån kollade mellantiderna igår och påpekade att 38s på sista 100m lät lite klent. Jag skyller på arrangörerna, den sista mellantiden mättes 207m före mål och alltså inte 100.)

Och här finns ett klipp från loppet: http://arenan.yle.fi/tv/1883092 vårt lopp börjar vid ca 54min, kommentatorerna pratar finska och loppet är inte speciellt spännande att se på. Men ändå! 

Dagen avslutades med dopingtest, en inlåst väska i ett omklädningsrum, ett pris bestående av en tung bok som jag helst inte hade tagit med tillbaka till sverige, flera timmar på flygplatsen, huvudvärk, trötthet och lite missade tåg och bussar. Men ändå, det var värt det! 

Nu är jag taggad på at börja banlöpa!

Sandra

Antal kommentarer: 1

Johan Svaxén

Grattis Sandra! @3.17 tempo på en blåsig terrängbana är sjukt imponerande. Bra blogg btw med mkt humor. Fortsätt så!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in