Aldrig nöjd



Man kan springa flera mil, köra intervaller, bygga upp styrka osv. Träningsmöjligheterna är oändliga och dagligen kan man läsa om den ena träningsformen efter den andra som är alla är lika viktiga. Självklart är variation bra och nödvändigt för att man ska fungera och må optimalt. Men det måste ju finnas en gräns för hur mycket träning man kan klämma in i sitt schema. 
Det spelar nästan ingen roll vad jag tränat så känns det som att jag missat något och att det jag gjort inte är tillräckligt. Om jag är ute och springer en runda kan jag känna att jag måste träna något mer, exempelvis styrka. När jag sedan gjort det och känner mig nöjd en lite stund så slår det mig att rörlighet är ju viktigt också, kanske yoga eller stretching vore bra. Ytterligare en tanke dyker upp om att styrkepasset kanske inte var tillräckligt hårt, och sprang jag inte lite väl sakta?
Oavsett hur jag tränar så känns det som att jag alltid kunde gjort lite mer och lite bättre. Alla andra har ju tid och orka att springa sig helt utmattade och pumpa det sista ur musklerna samt köra ett härligt avslappnande yogapass varje morgon, eller!? 
Kan man träna perfekt? Hur hittar man den bästa balansen och hur hittar man orken till allt? Jag blir oftast inspirerad av att läsa hur andra tränar, se härliga bilder på vältränade människor i snygga miljöer. Och jag förstår att om man vill bli bra på något så krävs träning och det tar tid, men kommer man någonsin känna sig nöjd med sin träning?

Hur känner ni?

Novembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Sov dig snabb
  • Lär av eliten
  • Vässa steget
  • Smart mat
  • Bygg dig stark och skadefri?
  • Möt Markus Torgeby
  • Pocket, ”Löparens Hjärta” på köpet
Antal kommentarer: 3

Göran Johansson

För mig handlar det om att ”skala” ned vad löpning handlar om. Den fria människans rörelseglädje i tillvaron, långt från gpsklockor och mellantider. Resultat och prestationer gör vi för att ha något att visa upp för andra. Kan vara roligt men det är inte grunden.


Lennart Johansson

Jag har ju nått en ålder (65), då blir jag ofta besviken för att jag inte är lika snabb som tidigare, fast det är ju viktigare att jag mår bra.
Nöjd blir jag nästan varje gång jag kört ett pass.
Jag gillar att följa Dig och inspireras av Dig!


Sofie Nelsson

Tack, vad roligt att höra Lennart!
Synd att du känner dig besviken över dina tider. Kanske är det Göran och Stefan nämner nedan att man ska vara mer fokuserad på att man faktiskt kan springa och att resultaten inte är så viktiga. Vi kanske ska fokusera mer på en känsla och glädjen i att kunna röra sig som man vill 🙂
Men det är svårt och en utmaning!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Den där dippen



Ibland och oftast flyter träningen på bra och det går av bara farten. Man har sina rutiner och springer sina kilometrar.
Jag har tränat ganska ofokuserat den senaste tiden. Eftersom jag var skadad under en period i somras ville jag inte planera in några större lopp eller sätta några specifika mål. Jag var rätt trött på att ha ont och besvär med det ena och det andra så jag hade i princip bara att bli hel som största mål.
Jag har tappat lite fart och inte fått så mycket struktur på träningen vad gäller intervaller och annan fartträning. Däremot har jag kört mycket mängd och ”bara sprungit”.
När jag var ute och sprang igår och funderade på vad jag ville ha ut av min träning kändes det nästan helt meningslöst. Jag bara springer och springer men till ingen nytta. Jag har inga tydliga mål och jag vet inte riktigt vad jag vill, jag älskar att tävla men är just nu inte särskilt snabb på någon distans.
Frågan är om det ens är viktigt? Egentligen inte men det är ändå en del av det som driver mig, att bli snabbare och att få tävla mot andra duktiga löpare. Ett annat mål är ju att bara må bra och ha en frisk kropp tack vare löpningen men då är frågan om all den tid jag faktiskt lägger på träningen är nödvändig. Om målet bara är att må bra alltså. Då behöver jag ju inte ens vara ute och springa.

Jag kan drömma om hur jag vill att min löpning ska utvecklas. Jag hade gärna velat att löpningen var en del av mitt jobb och att jag kunde leva på min stora passion. Men så lätt är det inte och trots mycket slit går det inte alltid vägen och jag ställer mig än en gång frågan om det ens är värt att försöka. Just nu känns det som jag trampar på samma ställe i en liten uppförsbacke.

Hur gör ni när ni behöver motivation och det känns slitigt? 


Det är så här jag drömmer om att mitt liv ska se ut!

Run the world



Solen är på väg upp, det är ovanligt tyst och lugnt för att vara en stor stad full av liv. Man ser några enstaka människor på väg till sina arbeten som just gnuggat sömnen ur ögonen. Jag själv har precis snörat på mig löparskorna och andas in den tidiga morgonen ute på gatan. Så startar jag klockan och ger mig iväg. Upp och ned över trottoarkanter, förbi en 7-eleven som just öppnat, en man som torkar av borden utanför ett café och vidare till en lummig park. Jag letar mig fram mellan vackra byggnader och bakom varje gathörn väntar något nytt och spännande. Det är som ett litet äventyr och det är bara mitt. Resten av staden sover och här susar jag fram på, för mig, outforskad mark. Det är en speciell känsla och jag älskar den! 

Att upptäcka nya platser med löparskorna på är bland det bästa jag vet och jag tror att alla som startat dagen en tidig morgon i en ny stad känner igen sig. Det är nästan som att ha staden helt för sig själv. Att det dessutom är det bästa sättet att uppleva och ta del av nya platser på gör det ju inte sämre. Man får se alla de populära sevärdheterna och även alla smultronställen däremellan. De platser som inte är utmarkerade på kartan men som är minst lika intressant eller vackra. För mig finns det inget bättre sätt att starta dagen på och man får enkelt in träningen på semestern också. 
Dock kan jag inte minnas att jag någonsin upplevt en sådan springtur som träning, det är ren löparglädje!

I’m alive!



Nu har jag inte skrivit något på nästan 4 veckor. Ett litet semesteruppehåll kan vi kalla det. Jag har varit ute på resande fot och njutit av löpningen till fullo. Och gissa vad, jag har inte ont någon stans längre. Kanske beror det på att jag bara sprungit på känsla och släppt allt kring prestation och tider för en stund. Tack vara det har jag avverkat måååånga mil (och höjdmeter).
Jag är laddad med energi och riktigt taggad för nya utmaningar. Jag tänkte återkomma med en utförligare beskrivning av mina framtida mål. Det blir lite nya spår men också fortsättning på gamla banor.
Jag kan säga att en del inspiration kommer från sommarens resor.

Två av semesterns veckor spenderades på resande fot och vi har sprungit i vackra landskap i Italienska Lombardiet, längs Barcelonas livfulla stränder och storstadspuls samt högt uppe i bergen i Pyrenéerna i Andorra. Jag kan rekommendera alla destinationer men kommer berätta mer i egna inlägg framöver. Har ni besökt någon av platserna? Vad tyckte ni?

Hur ser era framtida mål ut? Är det lopp, tider eller något annat ni jagar?

På toppen av Coma Pedrosa, Andorras högste berg 2940 möh.

Löpning i Italien och Andorra



Om en dag går jag på semester och det bär av till Italien strax norr om Pisa, Barcelona och avslutningsvis Andorra. Det ska bli så skönt att komma iväg och jag ser verkligen fram emot att få springa på nya platser. 

I Italien bor vi ute på landet i en liten by omringad av vackra vinfält och gamla slottsruiner, tror inte det blir särskilt jobbigt att springa i en sådan miljö. Någon som varit i närheten och har tips? Planen är att göra dagsturer till bland annat Parma och Bologna. Förutom de vackra vyerna är maten något jag ser fram emot. 

I Barcelona har jag varit många gånger och känner mig ganska hemma men tar gärna emot tips på smultronställen, bra restauranger och roliga löpslingor.

Slutligen har vi Andorra, där har jag aldrig varit och vi utgår från huvudstaden La Vella. Någon som har några fina tips på vad vi bör göra, se här? Vandra i Pyrenéerna är såklart huvudmålet!

 
Redo att ta mig an nya vägar!

Upptäck nya platser



Jag är så glad att jag har en kille som ser på löpningen precis som jag (oftast i alla fall). Nu i helgen var vi på resande fot nere i Skåne för att fira våra vänner som gifte sig. Vi älskar båda att resa och upptäcka nya platser och varje gång vi är på ett nytt ställe är det första vi gör att knyta på oss löparskorna och ge oss ut på upptäcktsfärd. Det blev en härlig morgonrunda längs med det platta landskapet längs med åkrar och små byar. Dagen därpå fortsatte vi vår resa och gjorde ett stopp i Helsingborg där vi stannade och tog ett varv i Pålsjö skog precis intill havet. Vi avslutade turen med ett dopp i havet och tvättade av oss i strandduschen. Vi hade bara googlat fram löparspår kring Helsingborg och slog till på Pålsjö vilket var ett riktigt lyckat val. En parantes är att vi inte ser dessa turer som träningspass utan snarare sightseeing lika väl som att promenera omkring. Det är mitt bästa resetips för alla löpare! 

Nu laddar jag för semester, om 5 dagar är det äntligen min tur att få släcka ner datorn och lämna skrivbordet ett par veckor. Vart det bär av? Det ska jag berätta i nästa inlägg, kanske är det någon som besökt några av platserna som har lite tips 🙂