Hela fyra veckor har gått på Playitas-lägret och blogginläggen duggar det inte tätt av. Jag har helt enkelt inte tid!
Så många trevliga människor att hänga med, så många pass som ska avverkas och så mycket café con leche att intaga. Inte nog med det, jag har även satt igång att slutföra mitt examensarbete från 2009 som aldrig blev riktigt klart innan jag började jobba. Nu SLUKAR det min tid! Därav så pass få blogginlägg.
Som David Näsvik beskrev det; bloggar man sällan går det antingen jättedåligt eller jättebra, och just nu får jag väl ändå säga att det är det sistnämnda som är orsaken:).
Sedan sist så har vi haft två kanonfina träningsveckor med inte alls så mycket vind (det visade sig idag att det är på väg att vända igen:(), sol och finfint träningssällskap av Åsa Lundström och Jens samt även ett gästspel av Daniel Giray (Mr Apollo) i tisdags där vi fick chansen att köra en klassiker, Terrible Thursday Gran Tarajal-edition på en stenhård bana i grannbyn. Det var hårt i blåsten!
Åsa och Jens har, via Danmark, flytt fältet till Melbourne, där Åsa ska tävla nästa helg. Ironman Asia Pacific Championships är tävlingen och startfältet är stenhårt med bla vinnaren på Hawaii, Mirinda Carfrae. Blir jätteroligt att försöka följa! En nyhet för i år är att proffsen har GPS-sändare så att det förhoppningsvis ska bli lättare att följa vad som händer via nätet. Synd bara på tidsskillnaden, inte helt optimalt för oss svenskar.
Vi hjälper och peppar varandra, jag och simon. Vi har lite varannat cykelpass som går bra vs. Dåligt med energinivån. Eftersom Simon är jämtlänning är han ibland extremt fåordig. Som när vi cyklade distans i bergen häromveckan och jag glatt kvittrade på om hur coolt landskapet var ändå. Hans kommentar: Ja. Sten.
Igår blåste det mycket på vårt VO2-Max pass på cykeln och jag tror han nämnde att det just blåste ca 5-6 gånger: Ja. Det blåser.
Men jag är inte mycket bättre själv. Ett annat distanspass (söndags förra veckan) hade jag extremt trötta ben. Simon försökte vara snäll, väntade in, cyklade och mötte upp, peppade. När han efter tre timmar och femtio minuter frågande (igen) om det gick bra, brast det för mig: NEJ. Det går inte bra. Det går SKITJÄVLAdåligt och jag har redan sagt det till dig tre gånger!!!! Tystnad.
Stackars Simon.
En vilodag senare och kroppen var pigg och glad igen.
På tal om cykelben, Sebastian Kienle är här och tränar nu. Han är cool. I segerintervjun på Hawaii frågade intervjuaren hur han kunde cykla så snabbt. Sebastian svarade att han cyklar så hårt att han inte har nåt syre kvar i kroppen och huvudet och på så vis inte kan tänka några dumma tankar. Smart kille! Inte tävlar han med varken klocka eller wattmätare heller, vilket gör honom ännu coolare. Ska tänka på honom nästa gång jag är gnällig och tänker dåliga tankar under ett cykelpass. Han kan mejsla ur, han!
Nej, nog bloggat för idag. Imorgon ska det blåsa ännu mer och vi har en lång dag i cykelsadeln framför oss.
Kolla gärna in min instagram för dagliga fotouppdateringar: @emmagraaf.