Äntligen.

Jag har kollat igenom mina senaste blogginlägg och de verkar ju inte alls speciellt muntra. Detta är ju lite trist, speciellt i och med att jag egentligen känner mig ganska munter. Men jag fungerar väl som en alltför stor del av mänskligheten. Man glömmer att skriva om det som är bra och påpekar bara det som borde förbättras. Jag om någon borde skärpa mig med det. 

Men det är lite väl mycket på gång nu. En säsong som ska avslutas, helst med resultat jag själv kan vara nöjd med. Säsongen ska utvärderas och gås igenom. Nästa säsong ska planeras och målen läggas. Jag ska tömma min lägenhet här och försöka packa ner hela mitt flyttlass i en väska och komma tillbaka till Sverige. Vi ska försöka hitta en ny lägenhet som man faktiskt ryms två personer i och flytta dit. Jag ska ha min övergångsperiod och övertyga min kropp om att den måste vila. Jag ska börja på med mina kurser och komma igång med lite tränarjobb. Inför kommande säsong ska det diskuteras med förbund och olympiakomittén och fyllas i blanketter och planeras. Ett stödteam inför nästa år ska fixas och sponsorer och den ekonomiska biten ska vara väl planerad. 

September och oktober är inte så tysta och lugna som man skulle kunna tro, då säsongen är över och allt. Det är mycket på gång hela tiden. Men samtidigt är september och oktober utan tvekan de roligaste träningsmånaderna! 

Jag har mycket framför mig. Mycket roligt.

Tyvärr får nog bloggen bli lite lidande framöver. Ni får titta på mig live på Finnkampen nästa helg istället! Kom ihåg vilket land vi håller på (FINLAND!)

I övrigt så tycker jag att ni ska klicka runt på de andra bloggarna, de är trevliga, underhållande och fulla av spännande bilder. Mina personliga favoriter är Ulrika och Anders F, men det betyder inte att de andra är sämre. Läs, läs, läs!

Och jo, ifall det blir en lång bloggpaus (med mitt tålamod kanske den bara bli en vecka, vem vet) så oroa er inte, det kommer ett Lidingöloppsinlägg i år igen! 

Ta hand om er tills vidare! 

Och tack för alla fina kommentarer jag fått den senaste tiden, ni är bäst! 

Sandra

Efter söndagens lopp gjorde jag en intervju. Där framhöll jag att sjukdomar och skador sällan bara är otur utan att det oftast finns bakomliggande orsaker. Man kanske hade kunnat göra något annorlunda för att förbättra sitt immunförsvar eller träna mera skadeförebyggande osv. Precis som jag skrev i mitt förra inlägg. Jag sa också att jag inte har gjort det tillräckligt bra och att det är mitt fel att de senaste säsongerna har sett ut som de har gjort. För oavsett om jag har gjort fel rakt igenom eller om jag har bara har haft otur och varit för nära sjuka människor så kan jag knappast skylla på någon annan än mig själv. Ingen annan har skadat mig eller slängt körtelfeber på mig. Det är jag som äger min idrottande kropp och det är jag som bestämmer över den. Så enkelt är det. Jag nämnde också att det känns som att jag aldrig har satsat på min idrott, men jag var uppenbarligen inte tillräckligt tydlig med att berätta att det är väldigt svårt att satsa för fullt då man knappt hinner börja på innan en skada/sjukdom dyker upp.

Lite trist var det att öppna tidningen nästa dag och läsa att jag slarvar hela tiden, att jag inte bryr mig eller tar min idrott på allvar. De fick det nästan att låta som att jag har blivit sjuk med flit och att jag har skadat mig för att jag har glömt att träna. Jag lät som tidernas mest oseriösa idrottare. Det var mina ord som använts, men betonade på ett nytt sätt.

Senast en halv vecka innan stod det i samma tidning att förbundet påstått att jag var den enda finska friidrottare som misslyckades i VM. Jag uppnådde visserligen inte mitt mål att ta mig till final, men jag gjordet ett väldigt lyckat lopp. 

Men nu går alltså människorna omkring här och tror att jag har sagt att jag inte bryr mig. 

Förbannade media. Kan inte idrott bara få vara träning och tävling? 

Men så här är det och man lär sig hela tiden. Det är också därför jag vill blogga. För att ha chansen att beskriva sanningen. 

Det är en sak som jag definitivt har lärt mig i sommar. Hur det är att vara elitidrottare. Att direkt man börjar synas i media så är man inte längre än människa. Då är man allmän egendom utan känslor och alla har rätt att säga vad som helst om personen i fråga och åt personen i fråga. Jag vet att det funkar så men jag har svårt att acceptera det.

Det är klart att man ska kunna ta kritik. Och givetvis har alla rätt till en åsikt. Men de som skriver har oftast en klar inställning och då spelar det ingen roll vad det handlar om, de har bestämt sig för vad de tycker och letar fel tills de blir helt hysteriska.

Problemet är inte innehållet i kommentarer som flyger till höger om vänster om idrottares utseende, inställning, utförande, tankesätt osv. Problemet är att det finns så många respektlösa människor som tror sig veta mera än alla andra. ”Som idrottare ska man kunna ta sånt där”. Vadå? Ska man behöva lägga in skithantering i sitt träningsprogram?

Det här gäller inte mig mera än någon annan. Det gäller knappast finsk friidrott mera än någon idrott alls i världen. Det gäller väl alla offentliga personer i hela världen. Och alla människor som tror att man lär känna någon via media. 

Allt det här är egentligen inget nytt för mig, men i sommar har det varit lite väl mycket. Men i sommar har jag också installerat en ignorera och radera-knapp i mitt huvud. Den är ibland svår att hitta men då jag väl gör det så är den effektiv. 

Och som man tragiskt nog påpekar alltför sällan så är ju de som betyder något alltid lika fantastiska. Och även anonyma positiva kommentarer dyker upp. Jag är ytterst tacksam över varje litet hejarop. Det spelar ingen roll om ni är fem eller om ni är femhundra som hejar på mig, varenda en av er gör mig lite gladare ändå.

På lördag ska jag tävla i Frankrike och det ser jag väldigt mycket framemot. Jag har inte en blekaste aning om hur startfältet ser ut så det är omöjligt att lägga någon press på sig placeringsmässigt. Men jag hoppas på ett bra och jämnt lopp, med motstånd hela vägen. 

Träningsmässigt har jag tagit det lugnare sen i söndags. Ikväll springer jag det enda lite hårdare passet innan helgen och det är inte speciellt hårt. Jag lär mig av mina misstag. Förra veckans träningsdagar var egentligen riktigt bra, det var först i efterhand då jag byggde ihop dem till en hel vecka som jag insåg att jag borde ha haft en lite lugnare dag där emellan. 

Gör om gör rätt.

Sandra

Här har ni den korta sammanfattningen om hela min hinderkarriär:

2006: 10.56 (mitt livs första 3000m hinder, 17år gammal och enda deltagaren i loppet)

2007: 10.24 (mitt första FM-guld på seniornivå, personbästa i nervositetsillamående)

2008: 10.00 (en femteplats och bästa europé på VMu20 i Polen, synd att det inte var EM)

2009: 9.45 (9.47, klarade VM-gränsen (9.48), 9.46 på VM och 9.45 på Decanations i september)

2010: 9.54 (klarade EM-gränsen (9.55) på ren vilja, låg kring 9.55 hela sommaren)

2011: 9.49 (klarade VM-gränsen (9.50) i sista försöket)

2012: 9.43 (OS-gränsjakt (9.48), där gränsen klarades med marginal)

2013: 9.40. Hittills.

Det här är vad människorna ser. Och jag förstår dem helt och hållet då de tror att jag inte har något utvecklingspotential. Att jag har gjort mitt. Fem sekunder sedan 2009 är klent. De får gärna fortsätta tro att jag inte kan utvecklas. Jag gillar att överraska. 

Det människorna inte ser är det här:

Fram till 2009 hade jag aldrig skadeproblem. Aldrig. 

Träningssäsong 09-10:

Drog på mig ett krånglande knä i Sydafrika i Januari. En månad löpträning försvann och jag fick tejpa knät och använda knästöd varje dag fram till juni. Hela säsongen var mina ben ”konstiga”. Kunde springa 1km lätt och sedan bara dog jag. Helt kraftlös. I efterhand misstänker jag allergi eller liknande. Det kändes inte som dålig form. Tog mig ändå till EM men låg kring 9.55 hela säsongen.

Träningssäsong 10-11:

Hösten började lite småkrångligt med en stor motivationssvacka som pågick flera månader. Jag vet inte orsaken till det men jag hade ingen lust att träna. Men jag tränade ändå och under inomhussäsongen var jag i fint skick. I början av april gav andra knät upp och ingen kunde hitta något problem. Jag avbröt mitt portugalläger och fick alltför många onödiga kortisonbehandlingar. Jag kunde inte springa alls och testade olika typer av alternativ träning men det var väldigt svårt att hålla igång och motivationen var i botten. Ingen hittade något fel och först efter ett tre månaders löpuppehåll kunde jag sakta men säkert börja springa igen. Formen var usel men jag gick snabbt framåt och bara 7 veckor efter att jag börjat springa igen så kvalade jag till VM. Förlägret på VM misslyckades och VM gick uselt.

Träningssäsong 11-12: Jag inledde hösten med att springa ett Lidingölopp som jag länge sett framemot. Efter halva loppet 15km gjorde sig knäproblemen påminda och idiotiskt nog så bröt jag inte loppet utan haltade de sista 15km i mål. Efter det tog det två månader innan jag sprang normalt igen. Mycket idiotiskt av mig, men man lär sig av sina misstag. I januari 2012 var jag i mitt livs bästa skick och sprang 3000m utan motstånd på 8.59. I början av april började det krångla igen och denhär gången var det knävecket. Det blev en månads löpuppehåll men den här gången hjälpte faktiskt kortisoninjektionen och formen steg snabbt igen. Under juni fungerade ändå ingenting. Benen var mystiskt sega och kraftlösa oavsett vad jag gjorde. Det låter som överträning men det är helt orealistiskt. Istället misstänker jag allergi även här. Första gången som mina ben fungerade var i den regniga EM-finalen i Helsingfors. Resten av säsongen gick halvbra, och jag hade svårt att springa i grupp, men blev många erfarenheter och ett personbästa rikare.

Träningssäsong 12-13: Jag började med att överbelasta min fot på Lidingöloppet. Är ovan vid långlopp och förstod inte hur lång återhämtningsperiod som krävdes. Ingen hittade något fel på foten så jag skaffade gymkort i Stockholm och började träna alternativt tills kroppen sa stopp en dag, mitt under ett superlätt spinningpass. Jag var totalt slut och vilade över en vecka utan att förstå vad som var fel på mig. Sen fick jag beskedet att jag hade körtelfeber och sammanlagt blev det en månad på soffan, utan någon som helst träning. Då jag började springa kring julafton så var 5km en utmaning och en plåga men det var bara att kämpa på. Ett par veckor senare var det bättre men då sa foten stopp igen och det var bara att hoppa på cykeln. Jag började löpträna första gången (sedan september!) först i mitten av februari och då låg veckomängden på 50km. Formen steg snabbt och i maj var jag i toppskick och såg framemot en bra säsong. Men direkt säsongen började insåg jag att något var fel. Jag var kraftlös på tävlingar och flåsade som ett djur på lätta distanspass och än en gång misstänkte (och misstänker ännu) jag allergi. Blodprovet visade dock på mykoplasma och tre veckor med antibiotika började. Medicinen gjorde mig trött och seg men direkt jag slutade med den så började det gå framåt. Och ungefär där är jag idag.

Så där ser den alltså ut. Listan över mina omtalade omständigheter. 

Varje år bestämmer jag mig för att hålla mig frisk och skadefri, men det räcker inte att bestämma. Visst kan man ha mycket otur då man drabbas av problem men oftast finns det en bakgrund till det. Man behöver inte nödvändigtvis ha gjort något fel, men man kunde kanske ha gjort något bättre. Tyvärr märker man ju det oftast för sent. 

Jag har aldrig haft problem med att göra min löpträning. Jag gör det jag ska göra, oavsett om jag är motiverad eller inte den dagen. Jag lämnar inte bort en träning bara sådär om jag inte är sjuk eller liknande. Men jag har hittills inte varit heltidslöpare och jag har inte levt som en elitidrottare vid sidan om träningen. Inte varit tillräckligt noga med balansen i träning-vila-sömn-näring och liknande.

Jag tänker aldrig bli en 24-timmarsidrottare i den bemärkelsen att jag lever som en idrottare konstant. Det kommer att komma sena nätter med vännerna någon helg, det kommer att komma för mycket onyttigheter nån vecka och det kommer att komma dagar då jag fuskar med stödträningen. Men jag kommer att leva som en 24-timmarsidrottare i den bemärkelsen att jag är medveten om att jag är idrottare då jag gör mina val. Jag kan unna mig en helkväll med gänget men måste då kanske fundera om jag ska byta plats på något träningspass eller liknande. Planerar man bra så ordnar sig det mesta. Att vara idrottare 24 timmar i dygnet är skrämmande. Jag vill känna att jag har ett liv vid sidan om också, för jag kommer inte att leva som elitidrottare hela mitt liv.

Men kommande år har jag gjort det valet att jag kommer att vara heltidsidrottare. Jag kommer att studera lite vid sidan om, gå olika kortare kurser och jobba som tränare ibland, mest för att komma bort från löpningen lite och ha ett socialt liv. 

Målet för nästa säsong är väldigt högt men så skrämmande realistiskt att det pirrar i min mage bara av att tänka på det. De senaste åren har jag verkligen fått perspektiv på saker och ting och nu vet jag vad jag ska göra för att hålla mig hel och skadefri. Jag vet vad jag ska göra för att kroppen ska hålla för den träningsmängd jag behöver. 

Att jag har kunnat göra de resultat jag har gjort de senaste åren är egentligen ganska otroligt med tanke på de problem jag haft. Och tanken på vad jag kan göra med en hel träningssäsong i bagaget är ganska trevlig.

Det kommer att ske stora förändringar i mitt liv som idrottare framöver och jag tror att det är precis vad som behövs. Viljan, motivationen och självförtroendet är på plats. 

2012 krävdes det 9.36 för att ta medalj på EM.

2013 hade tredje bästa europé på VM 9.37.

Igår sprang ja 9.40 i ett dåligt lopp med slitna ben.

Den sanningen ger mig någon typ av kick.

Den där sanningen om att det finns så mycket som jag kan förbättra gör mig ganska ivrig också.

Det är fritt fram för mänskligheten att tro vad de vill. 

Har jag coachen, sambon, familjen, vännerna och framför allt min egen hjärna på min sida så klarar jag mig fint. Och det har jag.

Jag ser framemot slutet av säsongen och början på träningssäsong 2013-2014. Nu är det dags för förändringar!

Och ja, jag ska fortsätta jobba med vattengraven. Och nej, jag behöver inte era åsikter om den.

Sandra

Det positiva är att jag vet vad jag har gjort fel och hur jag kan ändra på det inför kommande tävlingar. 

Det negativa är att jag har gjort fel.

Ni vet hur det såg ut förra helgen. Först tävling och sen ett ”återhämtande” pass längs Lidingös sista mil. Mina ben grät på söndag kväll. 

På måndag körde jag ett par lätta pass och däremellan var jag och knäckte lite rygg. Inget märkvärdigt med den dagen förutom att dagsrutinerna var lite som de var. 

På tisdagkväll skulle jag köra ett mentalt jobbigt banpass. Tusensexhundringar, eller sextonhundringar som det heter på sverigespråket. Allt som är längre än 600m känns långt på bana. Jag var stressad över något den där dagen, kanske över lägenhetsletandet, och kom iväg alltför sent på kvällen till passet. Men jag sprang de fyra kilometrarna till Enskede IP och konstaterade att det var lite kallt. Och att jag hade glömt mina spikskor hemma. Istället för att bli hysterisk försökte jag tänka vad som var det smartaste att göra. Min fina sambo erbjöd sig att springa hem, hämta skorna och cykla tillbaka och jag kunde inte riktigt säga nej till det. Fast ja, sen glömde han cykelnyckeln på Enskede och fick springa båda vägarna, och även fast han sprang jäkligt snabbt så tar det ju sin tid att springa 8km och jag var irriterad (inte på honom, på fotbollsspelarna) och frusen. Och för att göra det ännu roligare så sprang det juniorer och ledare på alla banor samtidigt som fotbollsspelarna hade de där förbannade bollarna ute på banorna konstant.

Då Magnus kom tillbaka och jag hade värmt upp igen var det bara att köra på. Första intervallen gick uruselt och irritationen inom mig växte. Jag bestämde mig för att korta av träningen. Men sen gick det bättre och bättre och plötsligt var hela träningen klar. Klockan var mycket och middagen skulle bli sen. Men passet gick bra. Sen ringde jag coachen som sa: ”jag hade tänkt ringa dig innan och säga att tiderna vi hade lagt upp kanske var lite onödigt hårda”. Hoppsan, tur att jag bara sprang hälften för snabbt då. Förlåt benen.

På onsdag var det dags för en riktigt lätt dag med endast ett löppass. Och en massage. Som jag trodde att skulle bli behaglig. Tänk så fel man ska ha. En vass armbåge som arbetade sig från nacke ner till vader. Medan jag skrek av smärta inombords. En sån myseftermiddag. Massage var visserligen välbehövlig men en massage sliter ju samtidigt ganska mycket.

På torsdag körde jag dagens första pass med bästa Patrik Engström, och trots att det tempot blev lugnt så tog Ursviks backar på krafterna. Resan fram och tillbaka till Sundbyberg tog också sin tid och min lunch blev mest slarvig. På kvällen då jag lite för sent, igen, kom mig ut på det andra passet som skulle vara lite halvhårt så var min kropp utan energi. Jag sprang i samma tempo som planerat men med den energibrist jag hade så borde jag ha tagit det ännu lugnare, eller väntat tills efter middagen innan jag sprang. 

För då blev det ju som det blev på fredag. Kroppen sa stopp. Efter 6km gav jag upp. Tempot var långsamt och benen stendöda. Kul känsla två dagar innan tävling. Men jag flög iväg hem till Finland och tänkte att mycket kan ändra på två dagar. Och att jag är dum i huvudet.

Lördagen blev veckans tyngsta dag, då vår älskade mommo skulle begravas. Hon må ha varit 85 år gammal, men hon var ändå ung, pigg och alltid så glad. Hon brukade alltid heja framför tv:n och ännu två dagar innan hon dog så hade hon fått en tv till sängen på sjukhuset för att tillsammans med moffa se då jag sprang på VM. Det var fint. Och nu är saknaden stor. Igårkväll kände jag mig ganska slut trots att jag inte sprang mera än ett par kilometer. Begravningen hade gjort sitt. Jag försökte piggna till genom att umgås med vännerna men tröttheten tog över. 

Och idag var det dags att tävla. Vi skulle ha en Kenyansk hare som skulle springa på 3.11-3.12 första kilometern (jag hade möjlighet att välja tempot) och jag sprang loppet enbart för att få en bra tid. Men motivation hade jag noll av och kroppen kändes usel. Jag hoppades på mirakel men ännu under uppvärmningen kändes det riktigt dåligt, benen hade ingen energi. Väderförhållandena var perfekta för att springa bra men tyvärr var det mina ben som skulle springa, inte solen.

Redan från första steget kände jag att det inte alls rullade på och pessimist-Sandra tog över min hjärna och sa att jag skulle bryta ett ben så att jag hade någon orsak till att avbryta loppet. Men det kändes lite onödigt så jag körde på. Haren kunde inte räkna så första 3.11-kilometern gick på 3.06. För min del på ca 3.10, kanske strax under. Löpningen kändes fortfarande inte bra och trots att hindren gick ok så kände jag att jag inte hade flyt över dem. Jag fick fokusera och jobba och allt kändes bara fel. Tränaren fanns på plats för att ropa varvtider och även om jag hörde varenda en och visste vad jag borde ha för tider så fattade jag ändå inte hur snabbt jag sprang. Då han ropade åt mig med 200m kvar att jag kan springa finskt rekord om jag tar i så fattade jag det ändå inte men tryckte på. Tyvärr låg klockan lite väl långt framme vid målet så jag såg inte den på slutet, annars hade jag kanske fått den där extra energikicken. Min sluttid blev 9.40,86, pers med 2,5 sekunder och en halv sekund från finska rekordet. 

Det här loppet kunde sammanfatta hela min säsong. ”Bra med tanke på omständigheterna.” Loppet var inte bra för det kändes inte bra. Mina ben var för trötta för tävling idag och det var enbart på grund av egen dumhet. Men med tanke på att jag var trött och sliten så var det en bra tid. Och det ger mig definitivt en nytändning till sommarens två sista bantävlingar. Om jag förstår att ta det lugnt nu och det inte hinner bli vinter de två kommande loppen så kan jag nog springa en vettig tid ännu i sommar!

Men jag måste verkligen få bort de här omständigheterna. 

Att det ska vara så förbannat lätt att vara efterklok.

Sandra

Man vet att det är dags att blogga då man får oroliga mail av folk som undrar om man deppat ihop totalt efter VM. 

Tack för att ni är så omtänksamma. Det är fint med mig! 

Det var egentligen meningen att jag skulle stanna kvar i Moskva ännu sex dagar efter att jag hade sprungit. Men värmen, maten och framför allt träningsmöjligheterna var så usla att jag beslöt mig för att sticka därifrån så fort som möjligt. Så redan dagen efter loppet satt jag på flyget hem, utan att ens ha hunnit sitta i VM-publiken en enda gång. Men som sagt, jag var inte i Moskva för att heja. Jag var där för att prestera. Och då jag hade presterat klart kunde jag lika bra åka hem. Eller hem och hem. Jag åkte direkt till Stockholm och mötte upp sambon efter jobbet som inte fattade någonting alls eftersom jag inte hade berättat att jag skulle komma, och han trodde att jag var kvar i Moskva. ”Fy va dum du är, du är så himla taskig”, sa han, och jag tolkade det som att han blev jätteglad. Och lite förvånad. 

Redan från och med måndag, då jag började träna på svensk mark igen, var motivationen skyhög. Träningen flöt på lite för bra och jag sprang mina pass lite för snabbt och blev lite sliten i benen. På onsdagen hade jag tänkt springa ett 800m-lopp på någon liten tävling på stadion men tyckte att starten gick för sent så istället sprang jag till Enskede och maxade ett 800m, med 1min vila efter första 600m. Tiderna blev 1.34 och 30 vilket fick duga med halvslitna ben. (Nä okej, jag var otroligt missnöjd med sexhundringen men förklaringen till varför jag var missnöjd är så himla lång att det är enklast om jag låter lite lagom nöjd istället).

Efter onsdagens maxande var det dags att köra på lätt igen men jag hade svårt att ta det tillräckligt lugnt. På fredagkväll skulle jag köra ett snabbdistans/tröskelpass (vet fortfarande inte vad det heter i Sverige) som jag såg framemot. 8km som skulle börja i 3.45 och sedan öka. Sjukt roligt. Men strax innan jag skulle köra passet så kommer sambon och påstår att det går ett stadslopp dagen efter där jag kan vinna och springa banrekord. Och det är ju om möjligt ännu roligare. Så då var det bara att ta fram telefonen och ringa och anmäla sig till Norrköpings stadslopp. Jag har som regel att inte springa stads/terränglopp under bansäsongen men principfasta människor är det värsta jag vet så jag bröt mot mina regler och ställde upp ändå.

Målen inför loppet var tre till antalet. 1) Vinna. 2) Springa banrekord. 3) Springa avslappnat. Jag skulle inte springa ihjäl mig, det skulle ha varit jätteonödigt.

Det mesta gick enligt planerna. Banan var besvärlig med många 90-graderssvängar. Första halvan var mycket utför och andra halvan riktigt jobbig med många uppförsbackar. Benen var piggare än nånsin och det rullade på riktigt bra andra halvan. Samtidigt kände jag nog att jag inte hade tränat för 10km-lopp. Illamåendet kom snabbt och höll i hela vägen. Det blev inte värre och värre utan det var hela tiden så där lagom plågsamt så man skulle bli mentalt ordentligt sliten. Men seger och banrekord blev det. Och ett spurtpris som jag bara lite halvhhjärtat ansträngde mig för och inte räknade med att kamma hem. Så det kan gå. Det som ändå förvånade mig mest var att jag fick till en negativ split. Jag brukar vara känd för att öppna för hårt så jag blev lite förvånad, speciellt då andra halvan var så mycket tyngre än första. Mellantiderna var 16.44 och 16.43. Sluttiden får ni räkna ut själva. Om ni inte orkar det så var den i alla fall 34.27. Och jag sprang inte ihjäl mig.

Rättelse. Fick en kommentar från Björn angående min tid. 16.44 och 16.43 blir givetvis inte 34.27 tillsammans, har räknat om det tusen gånger men min hjärna står stilla. Andra halvan gick givetvis 59s långsammare än första och logiken stämmer mycket bättre. Mellantiderna var alltså 16.44 och 17.43, precis som det borde på en sån där bana. Sluttiden dock fortfarande 34.27. Tack.

Igår, dagen efter loppet skulle jag ta ett verkligt lugnt distanspass och beslöt mig för att sticka ut till Lidingö och springa Lidingöloppets sista mil. Visst vet jag att sista milen har tre riktigt jäkliga backar, men tre backar på en mil är ju ingenting på ett distanspass. Tänkte jag. Problemet var att de tre backarna var nio. (Varför lyckas man alltid förtränga hur jäkligt ett lopp har varit?). Och trots att benen kändes pigga dagen innan så kändes det minsann att de jobbat i backarna. Så gårdagens pass blev inte direkt återhämtande. 

Min nästa tävling går på söndag i Tammerfors. Sista eliittikisat-tävlingen för i år och 3000m hinder står på schemat. Idag har jag varit och knäckt ryggen lite och på onsdag väntar massage. Imorgon är veckans enda banpass på schemat och på fredag flyger jag hem. Där emellan ska jag ta det lugnt. En bättre uppladdning än så blir det inte, har jag bestämt.

Målet för söndagens tävling är högt. Målen för de få lopp som är kvar den här säsongen är höga. Samtidigt fokuserar jag lika mycket på nästa säsong redan nu. Planerar min höst. Funderar på hur jag ska lägga upp saker och ting. Och jag har riktigt bra planer på gång. 

Jag har färdiglekt nu. 

I oktober börjar jag på riktigt, vägen mot att bli en riktig idrottare.

Sandra