Äntligen.
För det första, tusen tack för era gratulationer efter helgens lopp. Det värmer!
För det andra, helgens lopp. Ganska enkelt att beskriva. Mentalt jobbigt men väldigt kontrollerat. Det är alltid mentalt jobbigt då någon ligger i rygg men löpningen var väldigt bekväm och kontrollerad. Kunde till och med spara mig inför slutspurten och kände att det ännu hade funnits mera att ge vid behov. Men det finska rekordet som jag jagat i fyra år är nu äntligen mitt. Fantastiska Johanna Lehtinen som hade det förra rekordet var väldigt glad över det också. Rekord är till för att slås! Och även om inte ens söndagens lopp var ett perfekt lopp så var det ändå ett bra sätt att avsluta säsongen på. Kan jag springa 9.38 en skitsäsong så blir det kul att se vad jag kan göra om jag får vara hel och frisk den kommande träningssäsongen.
Jag satt just och funderade över säsongen och funderade på vad jag har gjort för bra i sommar och hittade ändå en hel del godbitar (som för övrigt är ett obehagligt ord):
– Terräng-FM, 6km, i Vanda i maj vann jag med ca 1min i ett väldigt lätt lopp, formen var på topp.
– 3000m i Norge i ösregn, kyla och storm i slutet av maj kändes jäkligt bra och det blev nytt utomhuspers på 9.04 (innepers: 8.59)
Sen gick hela juni uselt p.g.a. mycoplasman eller vad det nu sen var.
– 1500m i slutet av juni på 4.16 var ändå pb med 1s och första 1500-loppet på flera år. Med tanke på mitt löpskick då och att jag sprang sista 700m helt ensam så var det helt godkänt.
– 3000m i mitten av juli på 9.03. Loppet kändes inte så bra och jag åt ännu mediciner som gjorde att kroppen inte kändes helt hundra.
– 3000m hinder på FM i slutet av juli blev en kontrollerad seger och första gången sedan loppen i maj kändes kroppen riktigt bra. Jag var pigg i benen och sparade på krafterna i mitten av loppet. Pb på 9.43.
– 5000m i början av augusti på 16.01. Tiden är inget jag är nöjd med då jag siktade på att springa under 15.40 men med noll motstånd och extrem värme så var det godkänt. Jag sprang mest för att ta mig i mål.
– 3000m hinder i sutet av augusti på 9.40. Hade två hårda pass + naprapatbesök + hård massage + hemresa från Sverige + mormors begravning under de 6 dagarna innan loppet och det blev bara för mycket. Kroppen var helt död och jag kan inte förstå hur jag kunde springa på 9.40.
– 3000m hinder nu på Finnkampen. Bra form, pigga ben och kontrollerat lopp. 9.38.
Så jag har fått ihop 7 personbästan i sommar, dock inte en enda tid jag är nöjd med (även om jag givetvis är glad över att äntligen inneha finska rekordet och över några segrar) Men någonstans måste man nog börja. Och ja, jag har sagt det tusen gånger men säger det igen, med tanke på hur träningssäsongen 2012-2013 såg ut så är det fullkomligt galet att jag har kunnat springa som jag har gjort.
Jag är verkligen redo att ändra saker i mitt idrottsliv nu. Blir väldigt motiverad av att tänka på vilka tider som är realistiska att springa på inkommande säsong om allt går vägen.
Det senaste idrottsåret, från september 2012 fram tills nu, har varit det absolut tyngsta hittills i min karriär, såväl mentalt som fysiskt. Mellan alla skadeproblem och sjukdagar så har jag ändå byggt upp en mental styrka och en större vilja än jag någonsin haft förr. Det är värt att kämpa sig igenom varenda liten motgång, varenda jobbigt träningspass. Det är värt alla skitkommentarer och det är värt alla misslyckanden, man lär sig av sina misstag. Det är värt alla prioriteringar och det är värt att lämna bort ett normalt liv för idrotten. För det ger så otroligt mycket, på alla sätt och vis. Och den senaste säsongen har gett mig mera än någonsin. Det är svårt att säga exakt vad jag tar med mig från det senaste året, men jag har fått så många aha-upplevelser, blivit en så mycket smartare och starkare idrottare och blivit så otroligt många erfarenheter rikare. För att inte tala om alla fantastiska människor man träffat och lärt känna!
Nu är det dags för viloperiod, och det erkänner jag, att det är otroligt svårt att vila. Jag känner mig obekväm med det då jag är så motiverad att börja träna hårt igen. Men samtidigt behövs vilan. För kroppen och för huvudet. Efter Lidingöloppet 28 september är det dags att stänga träningsdagboken för 2013 och öppna en ny (och ja, jag kommer till och med att byta format på kommande års träningsdagbok (efter mååånga år med likadana små häften). Allt är nytt).
Den 1 Oktober 2013 börjar den spännande, lärorika, jobbiga och fantastiska träningssäsongen inför säsong 2014. Och det är mycket möjligt att jag då äntligen, efter fyra halvdåliga säsonger, verkligen får till det!
Jag vill avsluta med att säga tack. Men det ska få ett helt eget inlägg!
Sandra