Det är mycket nu.


Jag har kollat igenom mina senaste blogginlägg och de verkar ju inte alls speciellt muntra. Detta är ju lite trist, speciellt i och med att jag egentligen känner mig ganska munter. Men jag fungerar väl som en alltför stor del av mänskligheten. Man glömmer att skriva om det som är bra och påpekar bara det som borde förbättras. Jag om någon borde skärpa mig med det. 

Men det är lite väl mycket på gång nu. En säsong som ska avslutas, helst med resultat jag själv kan vara nöjd med. Säsongen ska utvärderas och gås igenom. Nästa säsong ska planeras och målen läggas. Jag ska tömma min lägenhet här och försöka packa ner hela mitt flyttlass i en väska och komma tillbaka till Sverige. Vi ska försöka hitta en ny lägenhet som man faktiskt ryms två personer i och flytta dit. Jag ska ha min övergångsperiod och övertyga min kropp om att den måste vila. Jag ska börja på med mina kurser och komma igång med lite tränarjobb. Inför kommande säsong ska det diskuteras med förbund och olympiakomittén och fyllas i blanketter och planeras. Ett stödteam inför nästa år ska fixas och sponsorer och den ekonomiska biten ska vara väl planerad. 

September och oktober är inte så tysta och lugna som man skulle kunna tro, då säsongen är över och allt. Det är mycket på gång hela tiden. Men samtidigt är september och oktober utan tvekan de roligaste träningsmånaderna! 

Jag har mycket framför mig. Mycket roligt.

Tyvärr får nog bloggen bli lite lidande framöver. Ni får titta på mig live på Finnkampen nästa helg istället! Kom ihåg vilket land vi håller på (FINLAND!)

I övrigt så tycker jag att ni ska klicka runt på de andra bloggarna, de är trevliga, underhållande och fulla av spännande bilder. Mina personliga favoriter är Ulrika och Anders F, men det betyder inte att de andra är sämre. Läs, läs, läs!

Och jo, ifall det blir en lång bloggpaus (med mitt tålamod kanske den bara bli en vecka, vem vet) så oroa er inte, det kommer ett Lidingöloppsinlägg i år igen! 

Ta hand om er tills vidare! 

Och tack för alla fina kommentarer jag fått den senaste tiden, ni är bäst! 

Sandra

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Om utvecklingspotential


Här har ni den korta sammanfattningen om hela min hinderkarriär:

2006: 10.56 (mitt livs första 3000m hinder, 17år gammal och enda deltagaren i loppet)

2007: 10.24 (mitt första FM-guld på seniornivå, personbästa i nervositetsillamående)

2008: 10.00 (en femteplats och bästa europé på VMu20 i Polen, synd att det inte var EM)

2009: 9.45 (9.47, klarade VM-gränsen (9.48), 9.46 på VM och 9.45 på Decanations i september)

2010: 9.54 (klarade EM-gränsen (9.55) på ren vilja, låg kring 9.55 hela sommaren)

2011: 9.49 (klarade VM-gränsen (9.50) i sista försöket)

2012: 9.43 (OS-gränsjakt (9.48), där gränsen klarades med marginal)

2013: 9.40. Hittills.

Det här är vad människorna ser. Och jag förstår dem helt och hållet då de tror att jag inte har något utvecklingspotential. Att jag har gjort mitt. Fem sekunder sedan 2009 är klent. De får gärna fortsätta tro att jag inte kan utvecklas. Jag gillar att överraska. 

Det människorna inte ser är det här:

Fram till 2009 hade jag aldrig skadeproblem. Aldrig. 

Träningssäsong 09-10:

Drog på mig ett krånglande knä i Sydafrika i Januari. En månad löpträning försvann och jag fick tejpa knät och använda knästöd varje dag fram till juni. Hela säsongen var mina ben ”konstiga”. Kunde springa 1km lätt och sedan bara dog jag. Helt kraftlös. I efterhand misstänker jag allergi eller liknande. Det kändes inte som dålig form. Tog mig ändå till EM men låg kring 9.55 hela säsongen.

Träningssäsong 10-11:

Hösten började lite småkrångligt med en stor motivationssvacka som pågick flera månader. Jag vet inte orsaken till det men jag hade ingen lust att träna. Men jag tränade ändå och under inomhussäsongen var jag i fint skick. I början av april gav andra knät upp och ingen kunde hitta något problem. Jag avbröt mitt portugalläger och fick alltför många onödiga kortisonbehandlingar. Jag kunde inte springa alls och testade olika typer av alternativ träning men det var väldigt svårt att hålla igång och motivationen var i botten. Ingen hittade något fel och först efter ett tre månaders löpuppehåll kunde jag sakta men säkert börja springa igen. Formen var usel men jag gick snabbt framåt och bara 7 veckor efter att jag börjat springa igen så kvalade jag till VM. Förlägret på VM misslyckades och VM gick uselt.

Träningssäsong 11-12: Jag inledde hösten med att springa ett Lidingölopp som jag länge sett framemot. Efter halva loppet 15km gjorde sig knäproblemen påminda och idiotiskt nog så bröt jag inte loppet utan haltade de sista 15km i mål. Efter det tog det två månader innan jag sprang normalt igen. Mycket idiotiskt av mig, men man lär sig av sina misstag. I januari 2012 var jag i mitt livs bästa skick och sprang 3000m utan motstånd på 8.59. I början av april började det krångla igen och denhär gången var det knävecket. Det blev en månads löpuppehåll men den här gången hjälpte faktiskt kortisoninjektionen och formen steg snabbt igen. Under juni fungerade ändå ingenting. Benen var mystiskt sega och kraftlösa oavsett vad jag gjorde. Det låter som överträning men det är helt orealistiskt. Istället misstänker jag allergi även här. Första gången som mina ben fungerade var i den regniga EM-finalen i Helsingfors. Resten av säsongen gick halvbra, och jag hade svårt att springa i grupp, men blev många erfarenheter och ett personbästa rikare.

Träningssäsong 12-13: Jag började med att överbelasta min fot på Lidingöloppet. Är ovan vid långlopp och förstod inte hur lång återhämtningsperiod som krävdes. Ingen hittade något fel på foten så jag skaffade gymkort i Stockholm och började träna alternativt tills kroppen sa stopp en dag, mitt under ett superlätt spinningpass. Jag var totalt slut och vilade över en vecka utan att förstå vad som var fel på mig. Sen fick jag beskedet att jag hade körtelfeber och sammanlagt blev det en månad på soffan, utan någon som helst träning. Då jag började springa kring julafton så var 5km en utmaning och en plåga men det var bara att kämpa på. Ett par veckor senare var det bättre men då sa foten stopp igen och det var bara att hoppa på cykeln. Jag började löpträna första gången (sedan september!) först i mitten av februari och då låg veckomängden på 50km. Formen steg snabbt och i maj var jag i toppskick och såg framemot en bra säsong. Men direkt säsongen började insåg jag att något var fel. Jag var kraftlös på tävlingar och flåsade som ett djur på lätta distanspass och än en gång misstänkte (och misstänker ännu) jag allergi. Blodprovet visade dock på mykoplasma och tre veckor med antibiotika började. Medicinen gjorde mig trött och seg men direkt jag slutade med den så började det gå framåt. Och ungefär där är jag idag.

Så där ser den alltså ut. Listan över mina omtalade omständigheter. 

Varje år bestämmer jag mig för att hålla mig frisk och skadefri, men det räcker inte att bestämma. Visst kan man ha mycket otur då man drabbas av problem men oftast finns det en bakgrund till det. Man behöver inte nödvändigtvis ha gjort något fel, men man kunde kanske ha gjort något bättre. Tyvärr märker man ju det oftast för sent. 

Jag har aldrig haft problem med att göra min löpträning. Jag gör det jag ska göra, oavsett om jag är motiverad eller inte den dagen. Jag lämnar inte bort en träning bara sådär om jag inte är sjuk eller liknande. Men jag har hittills inte varit heltidslöpare och jag har inte levt som en elitidrottare vid sidan om träningen. Inte varit tillräckligt noga med balansen i träning-vila-sömn-näring och liknande.

Jag tänker aldrig bli en 24-timmarsidrottare i den bemärkelsen att jag lever som en idrottare konstant. Det kommer att komma sena nätter med vännerna någon helg, det kommer att komma för mycket onyttigheter nån vecka och det kommer att komma dagar då jag fuskar med stödträningen. Men jag kommer att leva som en 24-timmarsidrottare i den bemärkelsen att jag är medveten om att jag är idrottare då jag gör mina val. Jag kan unna mig en helkväll med gänget men måste då kanske fundera om jag ska byta plats på något träningspass eller liknande. Planerar man bra så ordnar sig det mesta. Att vara idrottare 24 timmar i dygnet är skrämmande. Jag vill känna att jag har ett liv vid sidan om också, för jag kommer inte att leva som elitidrottare hela mitt liv.

Men kommande år har jag gjort det valet att jag kommer att vara heltidsidrottare. Jag kommer att studera lite vid sidan om, gå olika kortare kurser och jobba som tränare ibland, mest för att komma bort från löpningen lite och ha ett socialt liv. 

Målet för nästa säsong är väldigt högt men så skrämmande realistiskt att det pirrar i min mage bara av att tänka på det. De senaste åren har jag verkligen fått perspektiv på saker och ting och nu vet jag vad jag ska göra för att hålla mig hel och skadefri. Jag vet vad jag ska göra för att kroppen ska hålla för den träningsmängd jag behöver. 

Att jag har kunnat göra de resultat jag har gjort de senaste åren är egentligen ganska otroligt med tanke på de problem jag haft. Och tanken på vad jag kan göra med en hel träningssäsong i bagaget är ganska trevlig.

Det kommer att ske stora förändringar i mitt liv som idrottare framöver och jag tror att det är precis vad som behövs. Viljan, motivationen och självförtroendet är på plats. 

2012 krävdes det 9.36 för att ta medalj på EM.

2013 hade tredje bästa europé på VM 9.37.

Igår sprang ja 9.40 i ett dåligt lopp med slitna ben.

Den sanningen ger mig någon typ av kick.

Den där sanningen om att det finns så mycket som jag kan förbättra gör mig ganska ivrig också.

Det är fritt fram för mänskligheten att tro vad de vill. 

Har jag coachen, sambon, familjen, vännerna och framför allt min egen hjärna på min sida så klarar jag mig fint. Och det har jag.

Jag ser framemot slutet av säsongen och början på träningssäsong 2013-2014. Nu är det dags för förändringar!

Och ja, jag ska fortsätta jobba med vattengraven. Och nej, jag behöver inte era åsikter om den.

Sandra


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Missbruk av meningen ”Det kändes inte bra”.


Det positiva är att jag vet vad jag har gjort fel och hur jag kan ändra på det inför kommande tävlingar. 

Det negativa är att jag har gjort fel.

Ni vet hur det såg ut förra helgen. Först tävling och sen ett ”återhämtande” pass längs Lidingös sista mil. Mina ben grät på söndag kväll. 

På måndag körde jag ett par lätta pass och däremellan var jag och knäckte lite rygg. Inget märkvärdigt med den dagen förutom att dagsrutinerna var lite som de var. 

På tisdagkväll skulle jag köra ett mentalt jobbigt banpass. Tusensexhundringar, eller sextonhundringar som det heter på sverigespråket. Allt som är längre än 600m känns långt på bana. Jag var stressad över något den där dagen, kanske över lägenhetsletandet, och kom iväg alltför sent på kvällen till passet. Men jag sprang de fyra kilometrarna till Enskede IP och konstaterade att det var lite kallt. Och att jag hade glömt mina spikskor hemma. Istället för att bli hysterisk försökte jag tänka vad som var det smartaste att göra. Min fina sambo erbjöd sig att springa hem, hämta skorna och cykla tillbaka och jag kunde inte riktigt säga nej till det. Fast ja, sen glömde han cykelnyckeln på Enskede och fick springa båda vägarna, och även fast han sprang jäkligt snabbt så tar det ju sin tid att springa 8km och jag var irriterad (inte på honom, på fotbollsspelarna) och frusen. Och för att göra det ännu roligare så sprang det juniorer och ledare på alla banor samtidigt som fotbollsspelarna hade de där förbannade bollarna ute på banorna konstant.

Då Magnus kom tillbaka och jag hade värmt upp igen var det bara att köra på. Första intervallen gick uruselt och irritationen inom mig växte. Jag bestämde mig för att korta av träningen. Men sen gick det bättre och bättre och plötsligt var hela träningen klar. Klockan var mycket och middagen skulle bli sen. Men passet gick bra. Sen ringde jag coachen som sa: ”jag hade tänkt ringa dig innan och säga att tiderna vi hade lagt upp kanske var lite onödigt hårda”. Hoppsan, tur att jag bara sprang hälften för snabbt då. Förlåt benen.

På onsdag var det dags för en riktigt lätt dag med endast ett löppass. Och en massage. Som jag trodde att skulle bli behaglig. Tänk så fel man ska ha. En vass armbåge som arbetade sig från nacke ner till vader. Medan jag skrek av smärta inombords. En sån myseftermiddag. Massage var visserligen välbehövlig men en massage sliter ju samtidigt ganska mycket.

På torsdag körde jag dagens första pass med bästa Patrik Engström, och trots att det tempot blev lugnt så tog Ursviks backar på krafterna. Resan fram och tillbaka till Sundbyberg tog också sin tid och min lunch blev mest slarvig. På kvällen då jag lite för sent, igen, kom mig ut på det andra passet som skulle vara lite halvhårt så var min kropp utan energi. Jag sprang i samma tempo som planerat men med den energibrist jag hade så borde jag ha tagit det ännu lugnare, eller väntat tills efter middagen innan jag sprang. 

För då blev det ju som det blev på fredag. Kroppen sa stopp. Efter 6km gav jag upp. Tempot var långsamt och benen stendöda. Kul känsla två dagar innan tävling. Men jag flög iväg hem till Finland och tänkte att mycket kan ändra på två dagar. Och att jag är dum i huvudet.

Lördagen blev veckans tyngsta dag, då vår älskade mommo skulle begravas. Hon må ha varit 85 år gammal, men hon var ändå ung, pigg och alltid så glad. Hon brukade alltid heja framför tv:n och ännu två dagar innan hon dog så hade hon fått en tv till sängen på sjukhuset för att tillsammans med moffa se då jag sprang på VM. Det var fint. Och nu är saknaden stor. Igårkväll kände jag mig ganska slut trots att jag inte sprang mera än ett par kilometer. Begravningen hade gjort sitt. Jag försökte piggna till genom att umgås med vännerna men tröttheten tog över. 

Och idag var det dags att tävla. Vi skulle ha en Kenyansk hare som skulle springa på 3.11-3.12 första kilometern (jag hade möjlighet att välja tempot) och jag sprang loppet enbart för att få en bra tid. Men motivation hade jag noll av och kroppen kändes usel. Jag hoppades på mirakel men ännu under uppvärmningen kändes det riktigt dåligt, benen hade ingen energi. Väderförhållandena var perfekta för att springa bra men tyvärr var det mina ben som skulle springa, inte solen.

Redan från första steget kände jag att det inte alls rullade på och pessimist-Sandra tog över min hjärna och sa att jag skulle bryta ett ben så att jag hade någon orsak till att avbryta loppet. Men det kändes lite onödigt så jag körde på. Haren kunde inte räkna så första 3.11-kilometern gick på 3.06. För min del på ca 3.10, kanske strax under. Löpningen kändes fortfarande inte bra och trots att hindren gick ok så kände jag att jag inte hade flyt över dem. Jag fick fokusera och jobba och allt kändes bara fel. Tränaren fanns på plats för att ropa varvtider och även om jag hörde varenda en och visste vad jag borde ha för tider så fattade jag ändå inte hur snabbt jag sprang. Då han ropade åt mig med 200m kvar att jag kan springa finskt rekord om jag tar i så fattade jag det ändå inte men tryckte på. Tyvärr låg klockan lite väl långt framme vid målet så jag såg inte den på slutet, annars hade jag kanske fått den där extra energikicken. Min sluttid blev 9.40,86, pers med 2,5 sekunder och en halv sekund från finska rekordet. 

Det här loppet kunde sammanfatta hela min säsong. ”Bra med tanke på omständigheterna.” Loppet var inte bra för det kändes inte bra. Mina ben var för trötta för tävling idag och det var enbart på grund av egen dumhet. Men med tanke på att jag var trött och sliten så var det en bra tid. Och det ger mig definitivt en nytändning till sommarens två sista bantävlingar. Om jag förstår att ta det lugnt nu och det inte hinner bli vinter de två kommande loppen så kan jag nog springa en vettig tid ännu i sommar!

Men jag måste verkligen få bort de här omständigheterna. 

Att det ska vara så förbannat lätt att vara efterklok.

Sandra


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Färdiglekt


Man vet att det är dags att blogga då man får oroliga mail av folk som undrar om man deppat ihop totalt efter VM. 

Tack för att ni är så omtänksamma. Det är fint med mig! 

Det var egentligen meningen att jag skulle stanna kvar i Moskva ännu sex dagar efter att jag hade sprungit. Men värmen, maten och framför allt träningsmöjligheterna var så usla att jag beslöt mig för att sticka därifrån så fort som möjligt. Så redan dagen efter loppet satt jag på flyget hem, utan att ens ha hunnit sitta i VM-publiken en enda gång. Men som sagt, jag var inte i Moskva för att heja. Jag var där för att prestera. Och då jag hade presterat klart kunde jag lika bra åka hem. Eller hem och hem. Jag åkte direkt till Stockholm och mötte upp sambon efter jobbet som inte fattade någonting alls eftersom jag inte hade berättat att jag skulle komma, och han trodde att jag var kvar i Moskva. ”Fy va dum du är, du är så himla taskig”, sa han, och jag tolkade det som att han blev jätteglad. Och lite förvånad. 

Redan från och med måndag, då jag började träna på svensk mark igen, var motivationen skyhög. Träningen flöt på lite för bra och jag sprang mina pass lite för snabbt och blev lite sliten i benen. På onsdagen hade jag tänkt springa ett 800m-lopp på någon liten tävling på stadion men tyckte att starten gick för sent så istället sprang jag till Enskede och maxade ett 800m, med 1min vila efter första 600m. Tiderna blev 1.34 och 30 vilket fick duga med halvslitna ben. (Nä okej, jag var otroligt missnöjd med sexhundringen men förklaringen till varför jag var missnöjd är så himla lång att det är enklast om jag låter lite lagom nöjd istället).

Efter onsdagens maxande var det dags att köra på lätt igen men jag hade svårt att ta det tillräckligt lugnt. På fredagkväll skulle jag köra ett snabbdistans/tröskelpass (vet fortfarande inte vad det heter i Sverige) som jag såg framemot. 8km som skulle börja i 3.45 och sedan öka. Sjukt roligt. Men strax innan jag skulle köra passet så kommer sambon och påstår att det går ett stadslopp dagen efter där jag kan vinna och springa banrekord. Och det är ju om möjligt ännu roligare. Så då var det bara att ta fram telefonen och ringa och anmäla sig till Norrköpings stadslopp. Jag har som regel att inte springa stads/terränglopp under bansäsongen men principfasta människor är det värsta jag vet så jag bröt mot mina regler och ställde upp ändå.

Målen inför loppet var tre till antalet. 1) Vinna. 2) Springa banrekord. 3) Springa avslappnat. Jag skulle inte springa ihjäl mig, det skulle ha varit jätteonödigt.

Det mesta gick enligt planerna. Banan var besvärlig med många 90-graderssvängar. Första halvan var mycket utför och andra halvan riktigt jobbig med många uppförsbackar. Benen var piggare än nånsin och det rullade på riktigt bra andra halvan. Samtidigt kände jag nog att jag inte hade tränat för 10km-lopp. Illamåendet kom snabbt och höll i hela vägen. Det blev inte värre och värre utan det var hela tiden så där lagom plågsamt så man skulle bli mentalt ordentligt sliten. Men seger och banrekord blev det. Och ett spurtpris som jag bara lite halvhhjärtat ansträngde mig för och inte räknade med att kamma hem. Så det kan gå. Det som ändå förvånade mig mest var att jag fick till en negativ split. Jag brukar vara känd för att öppna för hårt så jag blev lite förvånad, speciellt då andra halvan var så mycket tyngre än första. Mellantiderna var 16.44 och 16.43. Sluttiden får ni räkna ut själva. Om ni inte orkar det så var den i alla fall 34.27. Och jag sprang inte ihjäl mig.

Rättelse. Fick en kommentar från Björn angående min tid. 16.44 och 16.43 blir givetvis inte 34.27 tillsammans, har räknat om det tusen gånger men min hjärna står stilla. Andra halvan gick givetvis 59s långsammare än första och logiken stämmer mycket bättre. Mellantiderna var alltså 16.44 och 17.43, precis som det borde på en sån där bana. Sluttiden dock fortfarande 34.27. Tack.

Igår, dagen efter loppet skulle jag ta ett verkligt lugnt distanspass och beslöt mig för att sticka ut till Lidingö och springa Lidingöloppets sista mil. Visst vet jag att sista milen har tre riktigt jäkliga backar, men tre backar på en mil är ju ingenting på ett distanspass. Tänkte jag. Problemet var att de tre backarna var nio. (Varför lyckas man alltid förtränga hur jäkligt ett lopp har varit?). Och trots att benen kändes pigga dagen innan så kändes det minsann att de jobbat i backarna. Så gårdagens pass blev inte direkt återhämtande. 

Min nästa tävling går på söndag i Tammerfors. Sista eliittikisat-tävlingen för i år och 3000m hinder står på schemat. Idag har jag varit och knäckt ryggen lite och på onsdag väntar massage. Imorgon är veckans enda banpass på schemat och på fredag flyger jag hem. Där emellan ska jag ta det lugnt. En bättre uppladdning än så blir det inte, har jag bestämt.

Målet för söndagens tävling är högt. Målen för de få lopp som är kvar den här säsongen är höga. Samtidigt fokuserar jag lika mycket på nästa säsong redan nu. Planerar min höst. Funderar på hur jag ska lägga upp saker och ting. Och jag har riktigt bra planer på gång. 

Jag har färdiglekt nu. 

I oktober börjar jag på riktigt, vägen mot att bli en riktig idrottare.

Sandra


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Moskva dag 4 och 5. Besvikelse.


Det gick inte att blogga i går. Det gick verkligen inte. Trots att jag var uppe halva natten och gjorde ingenting så var jag nog inte i skick att producera en vettig text. Mitt huvud var fullt av ord och tankar samtidigt som allting bara kändes så jäkla tomt.

Jag var helt säker på att jag skulle lyckas den här gången. Det fanns inget som talade föratt det inte skulle räcka. Och besvikelsen är så jäkla stor.

Jag vaknade igår morse, pigg och förväntansfull (ja, det låter nästan för positivt, men jag kände mig faktiskt så). Morgonpasset gick lätt och bra och jag tyckte bara att allt skulle bli kul. Jag var ordentligt taggad och blev glad över alla lyckönskningar jag fick. Ingen nervositet fanns ens i närheten av min kropp så jag kunde avnjuta såväl frukost som lunch utan problem.

Första problemet kom direkt efter lunch. Då skulle jag bara upp till rummet, hämta väskan och sen hoppa på bussen. I ett 25-våningshotell är det lite kö till hissarna och det går inte så snabbt men jag var ut i god tid så jag tog ingen stress. Då jag väl kom upp till rummet så hade mitt nyckelkort slutat fungera. Jag stod där oförstående en stund och konstaterade att jag kommer att missa bussen. Inte för att det gjorde något. Jag skulle nog hinna även om jag tog en senare buss. Å andra sidan är jag inte typen som missar bussar så kanske det skulle gå ändå. Så jag ringde en av våra ledare som ringde vår attaché som kontaktade receptionen (nej, de är inte så bra på engelska så jag hade inte kunnat göra det själv) och ett par minuter senare hade jag ett nytt nyckelkort och jag behövde knappt skynda mig till bussen.

Problem två kom då vi var framme vid uppvärmningsplanen. Mina rosa, fantastiska favoritspikskor var sönder. Det minimala hålet vid stortån hade blivit jättestort, så hela tån stack ut. Jag provsprang lite med dem och konstaterade att jag inte vågar ta någon risk. Jag bestämde mig för att tävla i mina andra spikskor istället. De är inte lika bekväma men sånt märker man inte då man väl är igång. Men så hade fysioterapeuten för lite att göra så han testade några skotejpningar och till slut bestämde vi oss för att det höll. Så problem två blev aldrig något problem.

Uppvärmingen kändes bra. Det var över 30 grader ute och solen stekte. Jag älskade vädret. Trots att det är tungt med värme så brukar jag ändå kunna prestera bra i sånt väder. Och det är alltid flera av de duktigaste löparna som inte grejar värmen, som klappar igenom totalt. Det hade man kunnat ta någon placering på. Fast samtidigt är det en lite riskabel taktik att räkna med att någon klappar igenom.

Call-roomsprocedurerna var de vanliga, bara att lite mera noggranna och aggressiva än vanligt. De slet ut allt ur väskorna och sen glömde de bort att kolla spikskorna. Men åtminstone tejpade de över min tuggummipåse, och det var ju himla tur. Call-room 2 var lite speciellt. Eller åtminstone var det första gången i mitt liv som jag sprang på mondobana med spikskor under fyra enorma kristallkronor. En helt trevlig upplevelse faktiskt.

Då vi kom ut på stadion blev jag besviken. Åtminstone 300m av varvet var skugga. Och det var nästan svalt i skuggan. Inget väder folk klappar igenom av. Men jag var fortfarande taggad och allt kändes bra. Stegringsloppen rullade fint och det här med att hälla en vattenflaska över huvudet kändes lika bra som vanligt. Och så stod man där på startlinjen, småflinade lite åt att en tjej glömt att ta på sig nummerlappen (om jag då hade vetat att det var hon som skulle knäcka mig totalt sen…) och tyckte fortfarande att det skulle bli kul att springa.

Loppet startade och jag kom iväg bra. Efter tvåhundra meter hade jag en bra plats på innerbanan men jag insåg sen att det kanske inte alls var så bra. Då vattengraven var på utsidan av banorna så springer man ju rakt istället för att svänga in i kurvan som man vanligtvis gör. Och det förstår inte folk så de som är längst ut blir lätt intränga på banorna innanför och då missar man ju vattenhindret. Så det blev lite krånglande där. Och så såg ungefär hela loppet ut. Konstant i klunga, konstant trångt, många placeringsbyten och ett jäkla fokus för att ens hitta hindren. Det var utan tvekan det svåraste lopp jag någonsin sprungit men jag kände ändå att jag hade kontroll och låg med topp 5-gänget så länge som möjligt. Tänkte ta dem alla i spurten.

Tekniken gick utmärkt. Trots att jag knappt såg hindren före jag var framme vid dem så funkade steganpassningen perfekt. Till och med vattengraven gick bättre än väntat igår. Taktiskt sett tyckte jag också att jag gjorde det bra och jag hade huvudet på min sida hela tiden. Hela tiden positiv, varje steg. Men i nåt skede tappade jag klungan, jag vet inte när. Och då blev det svårt. Jag kämpade verkligen sista varvet men det räckte inte. Jag förlorade första spurtstriden på väldigt länge vilket inte är okej. Men jag började för sent och för skylla mig själv. Då jag kom i mål slängde jag mig på rygg. Kände att jag verkligen tagit ut mig. Tjugo sekunder senare var jag på benen igen och kunde ha kört ett nytt lopp.

Åttonde i mitt heat på 9.45 och jag hade en känsla av att det inte skulle räcka, men kände mig ändå helt lugn. Sen stod jag brevid alla Finlands journalister och såg heat 2 springa och då jag såg deras tider så blev det tungt. 2,5 sekunder från final. På en tid som inte ens är snabb. Besvikelsen var så himla stor. En tid på ynka 9.42 räckte till final och jag klarade inte det.

9.42 är inte ens en tid som kräver ett perfekt lopp. Med ett perfekt lopp kan det gå en bra bit under 9.40. Men man kan inte tänka så heller. Man kan inte räkna med att ett mästerskapskval ska bli ett perfekt lopp för mig. En bra löpare ska klara olika taktiker och olika lopp. Och igår gjorde jag mitt bästa mästerskapslopp hittills. Jag har äntligen lärt mig att springa i grupp och tekniken utvecklas varje dag.

Jag har förstås funderat en hel del på hur jag hade kunnat ta i kapp de 2,5 sekunderna på något vis. Och jag tror att svaret är det mentala. Även om jag hade det mentala helt på klart igår så tog det så förbaskat mycket krafter att ha stenkoll och en massa fokus på var man la ner fötterna de första två kilometrarna. Hade jag varit i andra heatet där de sprang på rad istället för i klunga så hade det varit lättare. Men vad är det för idé att tänka så?

Det räckte inte den här gången och jag får acceptera det. Men det är svårt.
Har försökt trösta mig själv med att tänka att jag har fyra träningsmånader mindre än de andra löparna. Att jag har körtelfeber, mykoplasma och en ofungerade fot bakom mig. Att jag presterat bra med tanke på omständigheterna. Men det hjälper inte heller. Jag vill inte prestera bra med tanke på omständigheterna. Jag vill prestera bra. Och för mig är inget bra som är över 9.30.

Jag kunde fortsätta analysera i all evighet. Och säkert kommer det flera funderingar här på bloggen. Men jag tror att det här får räcka idag. Jag har redan skrivit så mycket att jag inte ens själv kommer att orka läsa igenom det.

Men det som känns bra nu är att jag är så otroligt motiverad. Ända sedan mars har jag varit motiverad… inför säsong 2014. Jag har hela den här sommaren vetat att jag är i mitt livs bästa form men att jag ännu inte är där jag vill vara, och det har varit svårt att tagga till inför tävlingar även om det sist och slutligen ändå har gått ganska bra. Nu har jag bara roliga tävlingar kvar. Visst siktar jag ännu på en bättre tid i sommar och det borde nog gå i ett lopp där jag springer mot klockan.

Jag har ett häfte där det på pärmen står ”I think I think too much”. I det häftet har jag skrivit upp allt jag kan förbättra och ändra på för att bli en bättre idrottare. Häftet är nästan fullt och det gör mig grymt taggad. Efter fyra halvtaskiga säsonger är det dags att verkligen ta hand om mig själv på allvar. Om jag lyckas med det och får en hel träningssäsong, då kan jag faktiskt börja prestera igen nästa sommar. Efter att ha lekt på en nivå där jag inte vill vara i fyra år. Utvecklingspotential finns. Och jag är så otroligt taggad!

Tusen tack för alla lyckönskningar och uppmuntrande ord igår! Det värmer otroligt mycket bland alla idiotiska kommentarer om vad och hur man borde göra!

Sandra


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Moskva dag 3. På gång.


Här har det varit klent med uppdateringar idag. Hoppas att ni inte är utom er av oro. Dels har internet i rummet gett upp igen och det lockar inte att sitta alltör mycket i den kvava korridoren (så viktig är min blogg faktiskt inte). Sen har det också varit en fullspäckad dag så jag har ändå inte haft tid att uppdatera läget.

Den här dagen började med att förstöra min dygnsrytm eftersom jag var tvungen att stiga upp tidigt (enligt mig) då vi skulle ha morgonmöte hela laget. Jag har för tillfället ett eget rum vilket är väldigt bra då alla de andra tjejerna har sina kval på förmiddag/morgon medan jag springer på kvällen. På så vis behöver jag inte anpassa min dygnsrytm efter någon annan och kan sova, vakna och leva precis som jag vill. Nåväl, morgonmöte var det och jag fick alla detaljer klart för mig. Är lite speciellt nu då vi har så litet lag och därför får ha väldigt få ledare med oss. Det har lett till att vi (jag) inte har någon långdistanstränare med oss. Men de tar hand om mig ändå så det är ingen fara.

I förmiddags hoppade jag på bussen till stadion och kollade området där omkring. Hur stort och fint som helst. Men tyvärr blev det också lite onödigt mycket tid under den stekande solen. Efter rundturen blev det dags för presskonferens. Där slapp jag som vanligt lätt undan. Ingen orkar fråga mera än ett par frågor då jag pratar svenska. Kunde nog köra intervjuerna på finska också men ingen tycks våga fråga så då kör jag på på svenska.

Då presstillfället var över var det bara en liten stund kvar tills lunchtiden tog slut och eftersom vi bor för långt borta så hann vi inte tillbaka och äta. Istället hoppade vi på metron till centrum (?) för att käka där. Det gick bra förutom då man skulle beställa vatten; ”still water, please!” ”Sparkling or not sparkling?” ”Not sparkling”. ”And a water for me too” ”Excuse me?” ”just WATER” ”häh?” ”waaateeer” ”still?” ”yes, please”. Men att annars så. Kul med lite variation i maten åtminstone.

Tunnelbanefärden hem var en upplevelse också. Plötsligt känns de äldsta tågen på Stockholms röda och blå linje lyxiga. De är fräscha, ljudlösa och bekväma jämfört med Moskvas tåg.

Väl tillbaka på hotellet igen vilade jag en stund innan träning. Med tanke på att jag vistats för mycket i solen idag, sovit för lite, gått för mycket och varit igång hela dan så var jag inställd på att det skulle kännas betydligt segare idag. Och det gjorde det. Ett par hundra meter. Och sen bara rullade det på. Uppladdningen här har verkligen gått jättebra och för en gångs skull tror jag att jag kan få till det imorgon.

Det här är mitt sjätte seniormästerskap (tredje VM) och jag har många gånger fått frågan om vad jag tar med mig från tidigare mästerskap och vad jag har lärt mig. Givetvis känner jag en stor trygghet i och med att jag vet precis hur saker och ting går till. Detaljer skiljer alltid men jag har ganska bra koll vilket är skönt. Sen är det här också första säsongen som jag är bättre grupplöpare än sololöpare. Tidigare har jag mest varit van vid att tävla mot klockan vilket har försvårat mästerskapen rejält då jag inte haft någon koll på min löpning. Men nu föredrar jag att springa i grupp, så får se hur det fungerar imorgon.

Blir att ta det lugnt ikväll. Läsa en bok, slösurfa på nätet en stund till. Kanske äta någon av äppelbullarna jag smugglade från matsalen tidigare ikväll (grymt stolt över kvällens smuggling. Fyra äppelbullar, ett bröd/bulle/torr och rund grej och en grönsaksbulle, men den har jag redan slängt bort).

Får se, kanske kommer det en uppdatering ännu imorgon, annars så, håll tummarna!

17.20 rysk tid. 16.20 finsk tid. 15.20 svensk tid. 

Sandra


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in