Moskva dag 4 och 5. Besvikelse.
Det gick inte att blogga i går. Det gick verkligen inte. Trots att jag var uppe halva natten och gjorde ingenting så var jag nog inte i skick att producera en vettig text. Mitt huvud var fullt av ord och tankar samtidigt som allting bara kändes så jäkla tomt.
Jag var helt säker på att jag skulle lyckas den här gången. Det fanns inget som talade föratt det inte skulle räcka. Och besvikelsen är så jäkla stor.
Jag vaknade igår morse, pigg och förväntansfull (ja, det låter nästan för positivt, men jag kände mig faktiskt så). Morgonpasset gick lätt och bra och jag tyckte bara att allt skulle bli kul. Jag var ordentligt taggad och blev glad över alla lyckönskningar jag fick. Ingen nervositet fanns ens i närheten av min kropp så jag kunde avnjuta såväl frukost som lunch utan problem.
Första problemet kom direkt efter lunch. Då skulle jag bara upp till rummet, hämta väskan och sen hoppa på bussen. I ett 25-våningshotell är det lite kö till hissarna och det går inte så snabbt men jag var ut i god tid så jag tog ingen stress. Då jag väl kom upp till rummet så hade mitt nyckelkort slutat fungera. Jag stod där oförstående en stund och konstaterade att jag kommer att missa bussen. Inte för att det gjorde något. Jag skulle nog hinna även om jag tog en senare buss. Å andra sidan är jag inte typen som missar bussar så kanske det skulle gå ändå. Så jag ringde en av våra ledare som ringde vår attaché som kontaktade receptionen (nej, de är inte så bra på engelska så jag hade inte kunnat göra det själv) och ett par minuter senare hade jag ett nytt nyckelkort och jag behövde knappt skynda mig till bussen.
Problem två kom då vi var framme vid uppvärmningsplanen. Mina rosa, fantastiska favoritspikskor var sönder. Det minimala hålet vid stortån hade blivit jättestort, så hela tån stack ut. Jag provsprang lite med dem och konstaterade att jag inte vågar ta någon risk. Jag bestämde mig för att tävla i mina andra spikskor istället. De är inte lika bekväma men sånt märker man inte då man väl är igång. Men så hade fysioterapeuten för lite att göra så han testade några skotejpningar och till slut bestämde vi oss för att det höll. Så problem två blev aldrig något problem.
Uppvärmingen kändes bra. Det var över 30 grader ute och solen stekte. Jag älskade vädret. Trots att det är tungt med värme så brukar jag ändå kunna prestera bra i sånt väder. Och det är alltid flera av de duktigaste löparna som inte grejar värmen, som klappar igenom totalt. Det hade man kunnat ta någon placering på. Fast samtidigt är det en lite riskabel taktik att räkna med att någon klappar igenom.
Call-roomsprocedurerna var de vanliga, bara att lite mera noggranna och aggressiva än vanligt. De slet ut allt ur väskorna och sen glömde de bort att kolla spikskorna. Men åtminstone tejpade de över min tuggummipåse, och det var ju himla tur. Call-room 2 var lite speciellt. Eller åtminstone var det första gången i mitt liv som jag sprang på mondobana med spikskor under fyra enorma kristallkronor. En helt trevlig upplevelse faktiskt.
Då vi kom ut på stadion blev jag besviken. Åtminstone 300m av varvet var skugga. Och det var nästan svalt i skuggan. Inget väder folk klappar igenom av. Men jag var fortfarande taggad och allt kändes bra. Stegringsloppen rullade fint och det här med att hälla en vattenflaska över huvudet kändes lika bra som vanligt. Och så stod man där på startlinjen, småflinade lite åt att en tjej glömt att ta på sig nummerlappen (om jag då hade vetat att det var hon som skulle knäcka mig totalt sen…) och tyckte fortfarande att det skulle bli kul att springa.
Loppet startade och jag kom iväg bra. Efter tvåhundra meter hade jag en bra plats på innerbanan men jag insåg sen att det kanske inte alls var så bra. Då vattengraven var på utsidan av banorna så springer man ju rakt istället för att svänga in i kurvan som man vanligtvis gör. Och det förstår inte folk så de som är längst ut blir lätt intränga på banorna innanför och då missar man ju vattenhindret. Så det blev lite krånglande där. Och så såg ungefär hela loppet ut. Konstant i klunga, konstant trångt, många placeringsbyten och ett jäkla fokus för att ens hitta hindren. Det var utan tvekan det svåraste lopp jag någonsin sprungit men jag kände ändå att jag hade kontroll och låg med topp 5-gänget så länge som möjligt. Tänkte ta dem alla i spurten.
Tekniken gick utmärkt. Trots att jag knappt såg hindren före jag var framme vid dem så funkade steganpassningen perfekt. Till och med vattengraven gick bättre än väntat igår. Taktiskt sett tyckte jag också att jag gjorde det bra och jag hade huvudet på min sida hela tiden. Hela tiden positiv, varje steg. Men i nåt skede tappade jag klungan, jag vet inte när. Och då blev det svårt. Jag kämpade verkligen sista varvet men det räckte inte. Jag förlorade första spurtstriden på väldigt länge vilket inte är okej. Men jag började för sent och för skylla mig själv. Då jag kom i mål slängde jag mig på rygg. Kände att jag verkligen tagit ut mig. Tjugo sekunder senare var jag på benen igen och kunde ha kört ett nytt lopp.
Åttonde i mitt heat på 9.45 och jag hade en känsla av att det inte skulle räcka, men kände mig ändå helt lugn. Sen stod jag brevid alla Finlands journalister och såg heat 2 springa och då jag såg deras tider så blev det tungt. 2,5 sekunder från final. På en tid som inte ens är snabb. Besvikelsen var så himla stor. En tid på ynka 9.42 räckte till final och jag klarade inte det.
9.42 är inte ens en tid som kräver ett perfekt lopp. Med ett perfekt lopp kan det gå en bra bit under 9.40. Men man kan inte tänka så heller. Man kan inte räkna med att ett mästerskapskval ska bli ett perfekt lopp för mig. En bra löpare ska klara olika taktiker och olika lopp. Och igår gjorde jag mitt bästa mästerskapslopp hittills. Jag har äntligen lärt mig att springa i grupp och tekniken utvecklas varje dag.
Jag har förstås funderat en hel del på hur jag hade kunnat ta i kapp de 2,5 sekunderna på något vis. Och jag tror att svaret är det mentala. Även om jag hade det mentala helt på klart igår så tog det så förbaskat mycket krafter att ha stenkoll och en massa fokus på var man la ner fötterna de första två kilometrarna. Hade jag varit i andra heatet där de sprang på rad istället för i klunga så hade det varit lättare. Men vad är det för idé att tänka så?
Det räckte inte den här gången och jag får acceptera det. Men det är svårt.
Har försökt trösta mig själv med att tänka att jag har fyra träningsmånader mindre än de andra löparna. Att jag har körtelfeber, mykoplasma och en ofungerade fot bakom mig. Att jag presterat bra med tanke på omständigheterna. Men det hjälper inte heller. Jag vill inte prestera bra med tanke på omständigheterna. Jag vill prestera bra. Och för mig är inget bra som är över 9.30.
Jag kunde fortsätta analysera i all evighet. Och säkert kommer det flera funderingar här på bloggen. Men jag tror att det här får räcka idag. Jag har redan skrivit så mycket att jag inte ens själv kommer att orka läsa igenom det.
Men det som känns bra nu är att jag är så otroligt motiverad. Ända sedan mars har jag varit motiverad… inför säsong 2014. Jag har hela den här sommaren vetat att jag är i mitt livs bästa form men att jag ännu inte är där jag vill vara, och det har varit svårt att tagga till inför tävlingar även om det sist och slutligen ändå har gått ganska bra. Nu har jag bara roliga tävlingar kvar. Visst siktar jag ännu på en bättre tid i sommar och det borde nog gå i ett lopp där jag springer mot klockan.
Jag har ett häfte där det på pärmen står ”I think I think too much”. I det häftet har jag skrivit upp allt jag kan förbättra och ändra på för att bli en bättre idrottare. Häftet är nästan fullt och det gör mig grymt taggad. Efter fyra halvtaskiga säsonger är det dags att verkligen ta hand om mig själv på allvar. Om jag lyckas med det och får en hel träningssäsong, då kan jag faktiskt börja prestera igen nästa sommar. Efter att ha lekt på en nivå där jag inte vill vara i fyra år. Utvecklingspotential finns. Och jag är så otroligt taggad!
Tusen tack för alla lyckönskningar och uppmuntrande ord igår! Det värmer otroligt mycket bland alla idiotiska kommentarer om vad och hur man borde göra!
Sandra
